1972: När San Lorenzo blev landets första Bicampeones

1972. Med knappar till hjälp för att stänga matchtröjorna, likt en skjorta, lyckades San Lorenzo, som första klubb i Argentina, vinna såväl Metropolitana som Nacional under ett och samma kalenderår. Därmed blev de historiens första s.k. Bicampeones i Argentina.

”Con marihuana
Con cocaína se alimenta
El Campeón de la Argentina”

När tideräkningen tickade in på 70-talet hade San Lorenzo de Almagro vunnit den inhemska ligan i Argentina vid åtta tidigare tillfällen. Den senaste gången hade varit 1968, i Metropolitana, där det historiska laget ”Los Matadores” bärgade guldet till storklubbens favör. 1972 var det återigen dags och nu skulle San Lorenzo komma att skriva in sig i historieböckerna för all framtid.

Under inledningen av året fanns det vissa turbulenta omständigheter som gjorde att utsikterna för den kommande säsongen, i Metropolitana, såg en aning dystra ut. Tränaren Andrés Prieto hade självmant valt att lämna sin post och plötsligt stod laget utan någon tränare. Därutöver var stjärnan Roberto Telch avstängd under inledningen på säsongen efter att ha fått en nittio dagars lång avstängning av det argentinska fotbollsförbundet. Lyckligtvis reducerades tiden emellertid till hälften och Telch kom att spela en avgörande roll under detta lyckosamma kalenderår.

Under säsongens första fem omgångar leddes laget av ungdomstränaren Miguel Ignomirielo. Han skulle senare i karriären bli involverad i det argentinska landslaget. Till sist hittade dock San Lorenzo en permanent lösning på tränarposten. In kom en excentrisk herre vid namn Juan Carlos Lorenzo och han var en gammal bekantskap för klubben. Juan Carlos hade nämligen redan tränat San Lorenzo vid två tidigare tillfällen, under 60-talet, och kom närmast ifrån att ha lett italienska Lazio i Serie A.

Den tjugonde mars 1972 landade Lorenzo i Argentina och skrev sedan på kontraktet för en tredje epok tillsammans med storklubben. Hans debut, i ligaspelet, kom i en ganska klar 3-2-seger över Independiente. Den var klar i den bemärkelsen att San Lorenzo dominerade stora delar av matchen och gick tidigt upp i en 3-0-ledning efter dubbla mål av Rodolfo Fischer och ett av Carlos Veglio. Under den andra halvleken slappnade San Lorenzo av lite väl mycket och Independiente lyckades komma tillbaka till 3-2, men segern var aldrig riktigt hotad.

Den här säsongen markerade återkomsten av José Sanfilippo. Den historiske målgöraren i San Lorenzo, som lämnat för Boca Juniors på 60-talet under kontroversiella former, var återigen tillbaka i Boedo för att lira boll. Att han nu hunnit bli 36 år gammal gjorde att vissa journalister höjde på ögonbrynen kring anfallarens återkomst. Kunde verkligen Sanfilippo bidra med någonting av värde?

Laget blev succesivt bättre i takt med att omgångarna flöt på och efter elva matcher gick San Lorenzo upp i serieledning för första gången. Laget delade sedan denna plats under de nästkommande två omgångarna innan man, efter fjorton matcher, var ensam herre på täppan. Därefter var serieledningen en position som San Lorenzo, under inga som helst omständigheter, tänkte ge ifrån sig.

San Lorenzos mästarlag 1972.

Under hela säsongen visade Juan Carlos Lorenzos manskap upp ett otroligt vackert spel och dominerade, i princip, samtliga matcher som de spelade i. Givetvis minns supportrarna några matcher lite extra mycket. Bland annat satt såklart 4-0-segern över River Plate, på Estadio Monumental, som en smäck. I den här matchen gjorde tidigare nämnda Fischer ett hattrick medan Sanfilippo stod för det fjärde målet. Storsegern renderade också i att River sparkade sin dåvarande tränare – brassen Didi.

Även Boca Juniors fick känna på hur det var att bli utklassade – och utspelade av San Lorenzo den här säsongen. I ett möte på La Bombonera vann Juan Carlos Lorenzos manskap med 3-0 efter dubbla mål av Héctor Scotta och ett av Victorio Cocca. San Lorenzo stormade mot ligaguldet och det fanns egentligen ingenting som kunde stoppa deras framfart. Det spelade inte heller någon roll att klubben sålde sin målkung Fischer till brasilianska Botafogo. Lite senare lämnade även García Ameijenda, men San Lorenzo fortsatte outröttligen mot sitt nionde ligaguld.

I takt med att omgångarna fortskred anskaffade sig San Lorenzo ett större och större avstånd ner till sina närmaste rivaler. Under den andra halvan av säsongen avfärdades Gimnasia med 4-1, Argentinos med 1-0 och Banfield med 3-0. Senare besegrades även River Plate en andra gång, det här tillfället på Viejo Gasómetro, med 4-3.

Väl framme i den tjugonde omgången hade San Lorenzo chansen att säkra ligaguldet när Atlanta kom på besök till Boedo. Den här matchen spelades två dagar före övriga lag och vid seger skulle San Lorenzo bli mästare.

Tidigt började supportrarna att strömma till och de fyllde sakteligen upp den väldiga arenan till bristningsgränsen. Sången som inledde den här artikeln; ”Con marihuana, con cocaina, se alimenta, el campeón de la Argentina” ekade mellan betongfundamenten. Detta var en sång som hade tillkommit efter att diverse tidningar, under säsongens gång, hade anklagat San Lorenzos spelare för att ha dopat sig med diverse preparat. Följden blev att supportrarna komponerade ihop en ironisk ramsa för att göra journalisterna till åtlöje. Dessutom fanns där en stor banderoll med en målad heroin-spruta på. San Lorenzos formerade sig enligt följande denna eftermiddag på Viejo Gasómetro; D’alessandro; Glaría, Rezza; Heredia, Rosl, Espósito; Telch, Cocco, Chazarreta, Ayala, Sanfilippo.

Hemmalaget inledde matchen klart starkast, men målvakten Carballo, i Atlantas mål, hade en av sina bättre eftermiddagar och stod emot försök efter försök. Till sist kom dock utdelningen för San Lorenzo. Telch öppnade upp planen med en utsökt passning till Chazarreta. Denne returnerade sedan passningen, varpå Telch kom ensam med målvakten och med ett lågt avslut, intill den första stolpen, gav han San Lorenzo ledningen med 1-0.

Hemmalaget hade sedan en rad målchanser till att utöka sin ledning, innan halvtidsvisslan, men Carballo var fortsatt exemplarisk i motståndarmålet. Under de avslutande fyrtiofem minuterna gick San Lorenzo ner en aning i tempo och släppte därigenom in Atlanta i matchen igen. Den gulblåa klubben tog vara på detta och kunde också kvittera genom Ibáñez.

Matchen slutade oavgjort och därmed kunde inte San Lorenzo titulera sig mästare den här dagen utan fick vänta ytterligare 48 timmar i väntan på att River Plates möte med Racing skulle spelas. I väntan på detta avgörande begav sig San Lorenzo till provinsen Misiones för att spela några träningsmatcher. Samtidigt som laget besegrade Brown Adrogue med 4-1, efter bland annat ett hattrick av Rubén Ayala, förkunnades det i högtalarna på arenan att River Plate och Racing hade spelat oavgjort. Ett resultat som innebar att San Lorenzo blev mästare.

Efter matchen, på en fotbollsplan ungefär 120 mil ifrån Boedo, firade sedan San Lorenzo sitt ligaguld genom att genomföra ett ärovarv inne på arenan. Hemma i Buenos Aires strömmade supportrarna ut på gatorna och firade, långt in på natten, San Lorenzos nionde ligaguld i historien. Helgen efteråt fick laget göra ett ärovarv – och titulera sig mästare officiellt på ingen mindre än ärkerivalen Huracáns hemmaplan. Detta i sig var såklart ytterligare en krydda till hela bedriften.

Lagets främste målgörare under säsongen var Rubén ”El Ratón”(råttan) Ayala som smällde dit fjorton mål för sitt San Lorenzo. Det var dock sju mål färre än skytteligavinnaren, tillika Huracáns Miguel Ángel Brindisi. Även José Sanfilippo hade en bra säsong med åtta gjorda mål och därigenom blev han San Lorenzos tredje bästa målgörare den här säsongen (Fischer var tvåa på elva fullträffar).

Kort efter att Metropolitana-turneringen var färdigspelad skulle Nacional ta vid. Till skillnad ifrån Metropolitana var Nacional en ligaturnering där lag ifrån inlandet fick en chans att mäta sig med huvudstadens storklubbar. Här handlade det också om ett mer renodlat cupformat, snarare än ett rakt ligaspel som i Metropolitana.

San Lorenzo fortsatte sin fina form ifrån guldsäsongen och gick obesegrade igenom sin grupp, vilken bland annat innehöll River Plate. El Ciclón var den bästa gruppettan medan Boca Juniors vann den andra gruppen med en poäng mindre på kontot. Därmed ställdes River Plate, som kommit tvåa i gruppen bakom San Lorenzo, mot Boca i en semifinal.

Los Millonarios vann Superclásicot med 3-2 och ställdes sedan i finalen mot San Lorenzo. Den här matchen spelades på Estadio José Amalfitani den 17 december 1972 och blev en riktig rysare. I en jämn tillställning, vars första nittio minuter slutade mållösa, hamnade alltihop i en dramatisk förlängning. Väl där blev Luciano Figueroa stor matchhjälte för San Lorenzo. Med en dundrande högerslägga tryckte han dit segermålet för El Ciclón och gjorde klubben till tidernas allra första Bicampeones.

Luciano Figueroa jublar över målet mot River Plate.

Även den här säsongen var Rubén Ayala lagets främste målgörare med sina åtta gjorda mål. Det som dock var mest iögonfallande med denna årgång – förutom att de vann båda mästerskapen – var det faktum att av de tjugoåtta spelarna, i A-truppen, var tjugoen fostrade i San Lorenzos ungdomsakademi. Detta i sig var en bedrift som gjorde att supportrarna älskade denna årgång lite extra.

San Lorenzos dubbla ligaguld 1972 var historiska och flera av spelarna i laget tillhör än idag klubbens främsta någonsin. Dessutom representerade flera av dem det argentinska landslaget under åren som följde detta historiska Bicampeonato.