1975: Héctor Scottas målrekord

1975. I en annan tid, under andra omständigheter, hade förmodligen Héctor Scotta blivit en väldigt förmögen person. Att göra 60 mål under ett kalenderår är inte något som vem som helst hafsar ur sig. Héctor Scotta tillhör undantagen.

”Det känns som att jag föddes utanför den epoken jag var i. Med tanke på alla dom målen jag gjorde borde jag ha fått chansen i en storklubb i Europa”.

Han föddes i Santa Fe och slog igenom i Unión. Men trots att laget åkte ur Primera Division hade Scotta ändå lämnat ett avtryck. San Lorenzo fick upp ögonen för den unge anfallaren, vid 70-talets inledning, och sedan gick det snabbt.

Scotta kom till en klubb som vunnit ligan två år tidigare med det legendariska laget som fått smeknamnet ”Los Matadores”. Omställningen till spel i San Lorenzo blev dock inte enkel för den unge anfallaren.

”När jag kom till San Lorenzo var jag mittfältare, men det var den dåvarande tränaren, Rogelio Domínguez, som gjorde om mig till högeranfallaren – en position som det kostade mig enormt mycket att acklimatisera mig till. Så pass att San Lorenzos supportrar ville att jag skulle åka hem till Santa Fe igen, haha”.

Två år efter Scottas ankomst till San Lorenzo bytte storklubben tränare och in kom en herre som skulle komma att bli ikonisk inom den argentinska fotbollen.

”1972 kom Juan Carlos Lorenzo och med honom började saker och ting att gå bättre. Vi körde med ett spelsystem som var mer europeiskt, som fick fram den naturliga livligheten i laget och vi vann två ligaguld det året. Men jag var inte med i Nacional eftersom jag hade skadat ankeln och var sedan borta i nästan ett helt år”.

Det var i San Lorenzo som Scotta fick ordentligt med fart på karriären.

**

Vi skruvar fram klockan till 1975. Läktarna började fyllas upp och folket som tagit sig till La Bombonera denna söndagseftermiddag gjorde det för att bevittna ett stormöte. På planen skulle ett pressat Boca Juniors göra upp med gruppettan San Lorenzo.

Lagens nuvarande form var två vilt skilda världar. Boca var piskat att vinna för att kunna ta sig vidare till slutspelet, medan San Lorenzo placerade sig tryggt i toppen av tabellen. Stämningen var god i truppen. Laget hade spelat en fin fotboll under hela året och hade en målskytt, Héctor Scotta, i storform.

Med åtskilliga matcher kvar på säsongen hade han flera goda möjligheter att slå Arsenio Ericos rekord ifrån 1937 då Independiente-anfallaren smällde dit 47 mål på ett kalenderår. Inför mötet med Boca Juniors var Scotta bara två mål ifrån att slå Ericos 38-åriga målrekord.

”Inför mötet sa alla till mig att jag bara behövde göra två mål till för att slå Ericos rekord och jag svarade dom: ‘hur vill ni att jag ska kunna göra mål på denna stadion? Jag kommer att få fortsätta att jaga efter dom målen’. Vid denna tidpunkt hade Boca nämligen ett otroligt starkt försvar med Pernía, Nicolau, Rogel och Tarantini. Men sanningen är den att det gick vägen. Det första målet tillkom på en frispark när matchen knappt hade hunnit börja och Biasutto fortfarande höll på att ställa upp sin mur. Jag sa till domaren att han inte behövde mäta upp avståndet så då sa han; ‘okej, då kan du skjuta’. Jag skickade iväg en stenhård frispark som gick in. Bocas spelare protesterade, men då var det redan 1-0 till oss”.

Héctor Scotta blev historisk i San Lorenzo.

Primici gjorde 2-0 för San Lorenzo, en kort stund därefter, innan Abel Alves hittade in med en reducering för Boca Juniors. Den glädjen varade dock inte särskilt länge för hemmalaget. Alberto Beltrán fixade 3-1 för San Lorenzo innan det var dags för Scotta att skriva in sig i historieböckerna.

”Mitt andra mål kom ifrån nästan 30 meters håll och med vänsterfoten. Det är sant att jag tog emot den bra, men att jag skulle skjuta med väntran, det var ovanligt. Men jag hade ett starkt självförtroende. Jag sköt det mot Biasuttos högra stolpe, det var ett vackert mål”.

Den första halvleken slutade, med dom nästan osannolika siffrorna, 5-1 till San Lorenzo. Boca återhämtade sig visserligen litegrann under den andra halvleken, men närmre än 3-5 kom man aldrig.

”Jag minns att Guillermo Nimo brukade kritisera mig enormt mycket i sina program och efter matchen dök han upp i omklädningsrummet. Jag stod och pratade med vår president, Valiño, när han plötsligt närmade sig oss för att hälsa. Då dök min lagkamrat, Roberto Telch, plötsligt fram och tömde en spann med vatten över Nimo, samtidigt som han skrek; ‘nu kommer du inte att snacka mer skit om Scotta igen”.

El Gráficos reportage om matchen var lika uttrycksfullt som vanligt. Skribenten Osvaldo Ardizzone var känd för sina målande beskrivningar om matcherna och denna gång valde han att jämföra Bocas svaga insats med en känd tangopjäs där huvudrollsinnehavaren inte lyckades med någonting utan fick använda sin frack som huvudkudde på kvällen.

Tidningen gjorde dock inte enbart ett reportage om själva matchen mellan San Lorenzo och Boca Juniors. Man såg också till att Héctor Scotta och Arsenio Erico kunde sammanstråla för en pratstund om rekordet dom båda hade haft – eller nu innehavde.

”Vi träffades hemma hos Erico, han var en fantastiskt trevlig person, sen gick vi till ett torg i närheten för att ta några bilder. Plötsligt insåg jag att vi var omringade av ett gäng poliser som ville gripa oss. Det var nämligen inte tillåtet att ta bilder så pass nära en polisstation. Vi togs till stationen, men släpptes sedan när dom fick reda på vad vi gjorde där”.

För att få in saker i ett bredare perspektiv kan vi konstatera att detta reportage gjordes 1975 då Argentina genomgick en enormt jobbig, politisk, situation. Juan Perón hade dött och hans fru, Isabel, hade tagit över rodret som president. Spänningarna i landet var dock stora och hon skulle snart bli avsatt av en militärkupp som kom att gå till historien som den mörkaste epoken i Argentinas historia.

Efter mötet med Boca Juniors hade Scotta åtta matcher kvar att spela innan året var till ända. Det fanns, med andra ord, gott om tid att utöka rekordet än mer – något han också gjorde. När 1975 var över hade Héctor Scotta gjort 60 mål under året som gott. Han hade alltså inte enbart passerat Ericos rekord, han hade fullkomligt krossat det. Fem år senare kom Diego Maradona hyfsat nära med sina 43 gjorda mål under 1980, men det var fortfarande en bra bit upp till Scottas 60.

Men trots anfallarens enorma målproduktion i San Lorenzo uteblev chanserna i landslaget. Något huvudpersonen själv menar låg grundat i förbundskaptenens aversion gentemot anfallaren.

”Menotti gillade inte mig, haha. Det är sanningen. Jag konkurrerade om samma plats som René Houseman, en fantastisk spelare. Dom två första matcherna för året (1976) var mot Paraguay borta och Brasilien hemma. I Asunción delade jag hotellrum med René och han sa; ‘Jag har pratat med Menotti och han säger att du ska spela där och jag här’. Saken är den att vi vann med 3-2, jag gjorde alla tre målen, och egentligen borde han inte ha kunnat peta mig efter det. Jag är övertygad om att det inte enbart var mig som Menotti inte gillade, jag tror inte han gillade någon spelare ifrån San Lorenzo”.

Matcherna i fråga spelades under februari månad 1976. En månad senare befann sig landslaget på en turné i Europa samtidigt som militärkuppen ägde rum hemma i Argentina.

”Jag minns att vi satt och åt middag när Menotti och presidenten för delagation kom in och berättade att det hade varit en militärkupp hemma i Argentina. Dessutom fick vi veta att Videla (juntans ledare) begärt att vi skulle fortsätta vår turné. Ärligt talat kände vi oss alla väldigt skrämda av situationen. Samma dag mötte vi Polen och jag hade turen att göra ett vackert mål efter en passning ifrån Leopoldo Luque. Men jag hade inte tid att fira då jag direkt blev utbytt mot René som satte det andra målet i 2-1-segern. Sista spelplatsen på turnén var Sevilla och deras klubbledning pratade med René Houseman om en övergång, men han ville inte ha någonting med en flytt ifrån Argentina att göra. Därför tog dom kontakt med mig istället, och kort därefter ordnades övergången”.

Transfern till Sevilla förändrade Scottas liv på många sätt. Förutom att han fick pröva på sina vingar, i en av världens bästa ligor, tjänade han dessutom avsevärt mer än han någonsin gjort tidigare under sin karriär. Lägg därtill att han fortfarande tas emot som en ikon när han kommer på besök till den sydeuropeiska kuststaden.

”Det var något helt fantastiskt. På den tiden tjänade vi inte alls dom summorna som spelarna gör idag och därför var det viktigt att gå utomlands. Varje gång jag reser dit tas jag emot på bästa sätt, dessutom bor såväl min dotter som mitt barnbarn kvar därnere. Han (Valentino Fattore) spelar i deras ungdomslag och är fostrad i klubben”.

Héctor Scotta i en match mot Atlético Madrid under tiden med Sevilla.

Tiden i Spanien och Sevilla varade i fyra år för Scottas del. 1980 var det dags att återvända till Argentina och valet föll tillslut på Ferro. Men efter att ha haft svårt att slå sig in i Grigouls lagbygge, som snart skulle komma att bli mästare för första gången någonsin, dök möjligheten att komma tillbaka till San Lorenzo igen.

Det var dock inte i närheten av samma lag som Scotta lämnat, fem år tidigare, som han nu kom till. Klubben genomgick en existentiell kris. Man hade förlorat sin hemmaplan Viejo Gasómetro. Detta efter att militärjuntan konfiskerat arenan och marken den låg på, gett en spottstyver för den, och sedan själva sålt marken för en avsevärt högre summa. Snart skulle Scotta vara med om ytterligare en mardröm för storklubben – nedflyttningen till andradivisionen.

Héctor Scotta i Sevilla.

”Jag såg väldigt mycket fram emot en återkomst, när klubbledningen visade intresse för mig, och sedan led jag något enormt när vi åkte ur. Vi hade ett lag med många bra spelare, men det funkade inte alls för oss. Vi började säsongen med Victorio Cocca som tränare, men han fick lämna då resultaten var alldeles för magra. Juan Carlos Lorenzo kom in med tio matcher kvar, vi förbättrade oss lite, men det hjälpte inte. Jag har aldrig hittat en förklaring till varför det gick så dåligt som det gick. Den dagen då vi blev degraderade åkte jag hem, gråtandes, till mitt hus”.

Speltiden började bli knaper även i San Lorenzo och, efter att inte ha spelat någon match på ett halvår, valde Scotta tillslut att lämna för Boca Juniors under 1982.

”Jag skrev på för Boca Juniors i sista sekund när dom hade Carmelo Faraone som tränare. Hade jag inte skrivit på hade jag gått ett år utan att spela matcher och då tror jag att jag hade lagt skorna på hyllan istället. Jag hade aldrig något kontrakt med Boca, med månadslön, utan spelade enbart för bonusarna – något som känns rätt otroligt när jag tänker på det. Det blev inte så många matcher, men några mål gjorde jag som fortfarande är minnesvärda. Som t.ex. kvitteringen mot Central på bortaplan eller mitt nickmål mot Bilardos Estudiantes på La Bombonera. Dom blev senare blev mästare. Vi vann med 1-0”.

Scotta avslutade karriären med att spela för en rad mindre klubbar i dom lägre divisionerna av den argentinska fotbollen. För lag som Deportivo Armenio, All Boys, Nueva Chicago och Villa Dalminé fortsatte den gamle målskytten att återkomma i målprotokollet. Tillslut tog dock karriären obönhörligen slut.

”Att sluta spela fotboll var något jag inte alls var beredd på. Det tog hårt på mig och jag gick in i en depression. Jag satt bara och rökte hela dagarna och åt knappt någonting”.

Med stöttning av en läkare, som han lärt känna under karriären samt familj och vänner, lyckades Scotta tillslut komma överens med sina tankar och acceptera att fotbollskarriären nu var över. Samtidigt kan idag en eftermiddag, på San Lorenzos hemmaplan, väcka dom gamla – och härliga minnena ifrån spelarkarriären till liv igen.

”När jag går till arenan för att se San Lorenzo ger det mig en enorm vilja att gå ner på planen och spela igen. Detta med vetskapen att om jag hade gjort detta, så är jag övertygad om att jag också hade gjort mål”.