José Sanfilippo. Han öste in mål under hela sin karriär, blev en legendarisk ikon för San Lorenzo och även fast han spelade en kort period, för Boca Juniors, förblev han älskad av supportrarna. Frågan är dock vem som älskade Sanfilippo mest – supportrarna eller han själv?
Många skulle nog klassificera honom som arrogant och självgod. Men enligt José Sanfilippo talar han bara sanningen när han benämner sig själv som ”ett fenomen”.
”Om jag hade spelat idag hade det inte funnits tillräckligt med pengar i hela världen för att kunna köpa mig”.
Som liten grabb spelade Sanfilippo på gatorna och i smålagsturneringar där han alltid öste in mål för det laget han representerade. Tidigt fick han smeknamnet ”el Nene” – grabben – av sin pappa. Det var också fadern Horacio som lärde Sanfilppo att spela fotboll under dom inledande åren som fotbollsspelare.
”Han var en fantastisk spelare själv, men blev aldrig professionell eftersom han bl.a. inte vande sig vid att bära fotbollsskor. Därför spelade han alltid barfota, när han spelade i matcher som spelades i Bajo Flores, och ändå gjorde han mål som en galning. Jag minns det som om det var idag när han kom hem med ett par fotbollsskor till mig. Jag vara bara tio år gammal. Han sa; ”jag vill inte att samma sak ska hända dig, som det gjorde med mig, att jag inte kunde bära fotbollsskor och därför fick sluta med fotbollen”.
Sanfilippo vande sig däremot snabbt vid fotbollsskorna och snart skulle han dessutom komma att spela för storklubben San Lorenzo. Att det blev just denna förening som blev ”hans klubb” var inte särskilt konstigt. Redan som liten hejade han på ”el Ciclón” och hans pappa var också en fanatisk anhängare till San Lorenzo. Dessutom växte Sanfilippo upp endast några kvarter ifrån klubbens f.d. hemmaplan Viejo Gastómetro.
”Pappa brukade ta med mig på matcherna, vi var alltid på den lilla läktaren på Viejo Gasómetro. Jag gillade alltid dom spelarna som gjorde mål och under denna epoken var det Pontoni. Han kunde avsluta på ett majestätiskt sätt, med en fantastisk kyla”.
Debuten i San Lorenzo A-lag kom för Sanfilippo under 1953. Därefter knep han snabbt en plats i lagets startelva och började själv ösa in mål i en ännu snabbare takt än vad idolen René Pontoni tidigare gjort.
”Det viktigaste för en målskytt är att pricka målet. Jag förstår inte – och blir galen när jag ser anfallare som skjuter utanför. Det är hemskt. Om du skjuter och målvakten räddar, då kan det vara för att han gör ett bra jobb, men om du inte ens prickar målet – då är det inte bra. Därefter är det viktigt hur man dominerar bollen, om man kan skjuta med båda fötterna, för i sådana fall har man en stor fördel gentemot motståndaren. Avslutningsvis är skottfinten en viktig sak. På min tid gjorde jag det hela tiden. Idag ser jag hur Messi också gör det. Fint och sedan avslut – perfekt. Jag gjorde det med en imponerande hastighet och det gick alltid (nästan) i mål”.
Sanfilippo har själv beskrivit San Lorenzo gamla hemmaplan, Viejo Gasómetro, som sitt andra hem och tack vare att han hade gått dit som liten, för att se matcherna, och sedan spelat där i många år kände han till planen utan och innantill.
Som ung grabb hade Sanfilippo också designat en liten stålbur i vilken han kunde träna på sina avslut. Detta gjorde att han, redan i unga år, slipade på sina avslutningskvalitéer och lärde sig att skjuta med båda fötterna.
”Det är därför som jag säger att jag i slutändan inte hade några defekter i mitt spel – eftersom jag hade korrigerat dom allihop. Från början sköt jag inte särskilt bra med vänstran och nickade inte heller något vidare. Men jag lärde mig”.
Hans första mål i San Lorenzos seniorlag kom mot Banfield i november 1953. Därefter rullade det bara på. Mellan 1958 och 1961 vann Sanfilippo skytteligan fyra år i följd och var snubblande nära att vinna en femte gång – vilket hade varit ett präktigt rekord. I slutändan menar han själv att det var folk inom styrelsen som satte stopp för detta eftersom dom, helt enkelt, inte ville betala ut den bonus som dom, i sådana fall, var skyldiga anfallaren.
”Innan säsongen började hade vi kommit överens om att ifall jag vann skytteligan för en femte gång i följd skulle dom betala ut 400 pesos. Men eftersom jag hade kritiserat klubbledningen under slutet av säsongen p.g.a. att vi inte hade haft någon tränare, på sju omgångar, gav dom mig två matchers avstängning. Dessa kom i dom avslutande två omgångarna. Samtidigt gjorde Luis Artime två mål och passerade mig i skytteligatabellen”.
Med tanke på hur uppskattad Sanfilippo var bland San Lorenzos supportrar – och hur mycket mål han gjorde, var det såklart överraskande när klubben plötsligt valde att sälja honom till konkurrenten Boca Juniors. Enligt Sanfilippo själv blev han aldrig ens tillfrågad ifall han ville lämna klubben, utan blev istället såld då dom hellre ville ha pengarna, som Boca slantade upp, än anfallaren.
”Dom fick 30,000 pesos för mig och intäkterna ifrån två uppvisningsmatcher – det var mycket pengar. San Lorenzos supportrar kunde aldrig riktigt acceptera att jag gick till Boca Juniors. Jag var deras största idol och lagets store målskytt”.
I Boca Juniors matchtröja utspelades sig ett ögonblick, för Sanfilippo, som kom att bli väldigt uppmärksammat. Inför ett möte med San Lorenzo fick anfallaren nys om att en av deras spelare tänkte trycka till honom direkt under matchinledningen för att få anfallaren ur spel. Därför gjorde Sanfilippo sig redo för att konfrontera detta på sitt alldeles egna sätt.
”Matchen hann precis börja och direkt fick jag en spark. Jag sprang bort för att brösta upp mig mot honom, men trots att jag inte gjorde någonting visade domaren ändå ut mig. När jag var på väg av planen kom min f.d. lagkamrat, och vän, Coco Rossi fram till mig och sa; ”Skapa inte mer oreda nu ”Nene”, gå bara av planen”. Då svarade jag honom; ”Du din lille jävel, om du är min vän går du bort till domaren och talar om för honom att jag inte gjorde någonting”. Därefter började San Lorenzos supportrar att häckla mig och mitt bland alla känslor tog jag tag i min tröja och kysste Bocas klubbmärke. Det var det som hände”.
Detta var såklart en händelse som inte gick någon San Lorenzo-supporter obemärkt förbi. Ilskan mot Sanfilippo blev stor för stunden, men med tiden skulle såren komma att läkas. Det hjälpte kanske också till att åren med Boca Juniors inte blev jättelyckade.
Visserligen fortsatte han, sin vana trogen, att ösa in mål framåt, men det syntes att anfallaren inte trivdes i Boca. I slutändan blev det också en uppseendeväckande sorti ifrån storklubben för Sanfilippos vidkommande.
Under en match i Copa Jorge Newbery (uppkallad efter den kände ballongflygaren) valde Boca Juniors tränarduo – Aristóbulo Deambrosi och Adolfo Pedernera – att inte sätta in José Sanfilippo under den första halvleken. Och eftersom reglerna var som sådana att ifall inget byte hade gjorts, under dom första fyrtiofem minuter, ja då kunde man inte heller göra något under den andra halvleken.
Detta visste såklart Sanfilippo om och blev rosenrasande när domaren blåste av en första halvleken. Han jagade ikapp Deambrosi och ställde honom mot väggen nere i spelartunneln.
”Jag frågade honom varför han inte hade satt in mig under den första halvleken. Då svarade han bara; ”eftersom här i Boca Juniors gör vi som vi själva vill”. Då svarade jag honom; ”Bra, då kan du berätta för alla att du var den som satte den store Sanfilippo på bänken och som sedan fick ta emot denna smocka”. Sen gav jag honom en smäll på käften och lämnade spelartunneln”.
Givetvis fick detta utbrott sin konsekvens. Dagen efter blev Sanfilippo inkallad till Boca Juniors dåvarande president, Alberto J. Armando, som förklarade att anfallaren skulle bli avstängd. Därefter var anfallarens tid i Boca Juniors över. Istället flyttade han vidare till uruguayanska Club Nacional där Sanfilippo skulle åka på en skada som kunde ha avslutat hela hans spelarkarriär.
Under en träningsmatch mot Vasco da Gama blev anfallaren kapad av brasilianaren Fontana varpå han bröt såväl sitt smalben – som vadben. Sanfilippo själv var övertygad om att alltihop var iscensatt av hans egna tränare.
”Vår tränare, Zezé Moreira, insåg efter ett tag att laget spelade för mig och inte för honom. Därför blev han avundsjuk och iscensatte att Fontana skulle skada mig. Han tyckte helt enkelt inte om mig. Många människor lider av avundsjuka”.
På sjukhuset fortsatte problemen för Sanfilippo. Blodet fastnade och han höll på att få kallbrand i det ena benet. Detta ledde till att det var oerhört nära att anfallaren hade blivit tvingad till att amputera bort sitt ben. Något som givetvis hade satt stopp för hela hans fortsatta fotbollskarriär.
”Jag blev aldrig samma spelare igen, men jag spelade ändå i åtta år till”.
Efter ett år i Club Nacional vände Sanfilippo hem till Argentina igen och spelade en kort period för Banfield. Därefter blev det några år i Brasilien – för Bangu och Bahia – innan Sanfilippo vände hem till San Lorenzo för en avslutade sejour.
På landslagsnivå hade han varit med vid världsmästerskapet i Sverige, 1958, när landslaget blev totalt utspelade av såväl Västtyskland som Tjeckoslovakien.
”Allting var kaos. Till att börja med var dom lagen som Guillermo Stábile (förbundskaptenen) tog ut endast en upprepning av dom spelarna vilka journalisterna ville se. Mitt under mästerskapet insåg vi också att maten var väldigt märklig och därför bad vi presidenten (av fotbollsförbundet) om att vi skulle få laga vår egen mat. Jag, (Federico) Vairo och (Federico) Edwards gick in i köket och började lagen maten. Föreställ dig ett sådant scenario idag”.
Dessutom hade Sanfilippo tagit med sig 5000 dollar som han skulle investera i redskap för att skruva upp klockar till sin kompis, men eftersom han inte fann några gick dessa pengar istället till att ordna med hemresa för den argentinska truppen. Förbundet hade nämligen gjort slut på alla sina pengar och behövde ett lån ifrån en av sina egna spelare.
Det dröjde sedan ett bra tag tills Sanfilippo fick tillbaka sina pengar ifrån förbundet. Det krävdes att han gick upp till huvudkontoret, slog näven i bordet och sa att antingen hostade dom upp pengarna eller också skulle han gå ut med informationen till samtliga tidningar i landet. Då insåg förbundet att det nog ändå var bäst att betala.
”Alltså vi visste inte ens vilka färger som våra motståndare skulle spela i, för att inte tala om hur dom spelade. Det var kaos alltihop, med åtskilliga bråk mellan spelarna och tränarna. Därför kunde också Tjeckoslovakien göra sex mål på oss. Jag såg den matchen ifrån läktarna. Tjeckoslovakerna såg ut som Barcelona och vi som ett lag ifrån tredjedivisionen. Så pass stor var skillnaden. Dom slog en krosspassning på 40–50 meter och lagkamraten plockade ner den på bröstet. Det var en helt annan hastighet i deras spel. Vi såg ut som sköldpaddor bredvid dom. Men vi lärde oss samtidigt en massa saker under det världsmästerskapet eftersom vårt spel, fram till dess, bara hade baserats på finter. Återkomsten till Argentina var däremot tuff. Folket kastade mynt och ägg på oss vid ankomsten till Buenos Aires”.
Sanflippos stora ögonblick, med landslaget, var annars segern i Copa América 1957. Dessutom vann han dom Panamerikanska mästerskapen 1955 och vid 1959-års Copa América blev han skytteligavinnare.
Under slutet av sin spelarkarriär var han återigen hemma hos San Lorenzo. Denna gång skulle han också hinna med att vinna två raka ligatitlar innan skorna lades på hyllan. 1972 vann San Lorenzo såväl Metropolitano – som Nacional och enligt Sanfilippo själv var detta det bästa laget, han spelade i, under sin långa karriär.
”Det var tveklöst det bästa laget. Detta var också det första laget i Argentinas historia som vann båda mästerskapen under samma år”.
José Sanfilippo var – och är fortfarande mest förknippad med San Lorenzo. Även fast han inte längre går på storklubbens matcher får han ofta ta emot supportrarnas uppskattning. När San Lorenzo vann Copa Libertadores 2014 gick Sanfilippo ut på sin balkong och vinkade till dom segerrusiga supportrarna.
”Där stod jag och vinkade. Jag var som Juan Perón ute på balkongen”.
På tal om Juan Perón finns det också ett annat citat, ifrån Sanfilippo, som anspelar på presidenten till vilken anfallaren var en hängiven supporter. Detta summerar också ganska bra hela José Sanfilippos synsätt på sig både själv, men även omvärlden i stort.
”Precis som Juan Perón håller jag alltid mitt ord, oavsett vad”.
Orden – och löftena som Sanfilippo alltid höll var att han skulle ösa in mål framåt och att han var ett fenomen både på – och utanför planen.
”Varför skulle jag ljuga och påstå något annat?”
enkoppmate.com 