Gerardo ”Tata” Martino Del 1: Barndomen, ungdomslandslaget och genombrottet i Newell’s Old Boys

Gerardo ”Tata” Martino. Han växte upp i Rosario, nådde ikonstatus med Newell’s redan som spelare och cementerade sedan sin ställning i klubben i rollen som tränare. Gerardo ”Tata” Martino är en av de största profilerna som någonsin passerat den rödsvarta föreningen ifrån Rosario. Därutöver har han dessutom hunnit utmärka sig, på flera sätt, utanför landets gränser.

Precis som de flesta pojkar i Argentina började Gerardo ”Tata” Martino att spela på diverse grönområde i området, där han bodde, som liten. Hans farföräldrar hade varit några av de första att slå ner bopålarna längs med gatan Kelvin i Rosario. Hans pappa var en metallarbetare och hette, precis som sonen, Gerardo. Mamman hette Mabel och var lärare.

Tata hade två äldre syskon som var tvillingar. Edgardo och Osvaldo var åtta år äldre än sin lillebror, men tog ändå med honom till diverse fotbollsplaner för att kicka lite boll efter skoltid. Tillsammans hade de ett kvarterslag som hette Mariano Moreno och Tata har berättat hur de spenderade timmar ute på en gräsplätt nära familjens hus. Här spelade de unga grabbarna fotboll långt in på kvällen tills ljuset slocknade. Under en epok då det inte fanns särskilt mycket annat att roa sig med blev i stället fotbollen den självklara mittpunkten i pojkarnas liv.

”I mitt huvud var det enbart att spela fotboll som cirkulerade. Det var samma sak med min pappa. Men hos mamma, som var lärare, var det annorlunda. Hennes inställning var att man måste plugga och detta var inte förhandlingsbart.”

Tata började att gå i skolan República de Líbano och ungefär vid samma tidpunkt spelade han fotboll för klubben Club Provincial. I den här föreningen spelade också pappa Gerardo seniorfotboll och i halvtidspauserna passade Tata, och hans kompisar, på att också få sprungit av sig.

Som 12-åring anlände Tata Martino till Newell’s Old Boys ungdomslag. Redan året efter fick han, och övriga i ungdomslaget, följa med A-laget till Paraguay. Detta sammanstrålade nämligen med två kvalmöten till Copa Libertadores, för Newell’s, mot Olímpia och Cerro Porteño. Resan var en spännande upplevelse för den unge grabben och han mindes långt senare folket i Paraguay och hur extremt gästvänliga de hade varit gentemot den argentinska delegationen.

Väl hemma igen blev Tata mästare med ungdomslaget i Newell’s. Succesivt började han att drömma stort och inte blev dessa mindre när han, och övriga i ungdomslaget, blev hyllade på innerplanen på Newell’s hemmaarena inför en match i Primera Division.

I ungdomslaget hade Tata bland annat Jorge Griffa som tränare. Han var en otroligt skicklig talangutvecklare och kom att bli central för Newell’s framgångar, vad det gällde att lyfta upp unga talanger, under årtiondena som följde.

Tata kom ifrån en medelklassfamilj och hade det hyfsat gott ställt jämfört med många av sina lagkamrater. Modern fortsatte att trycka på att en ordentlig utbildning var viktig för att nå någon vart i livet. Samtidigt som fotbollen rullade på – och Tata utmärkte sig – gick det ändå inte att komma ifrån det faktum att han inte var den där prototypen för en stortalang. Visserligen var han skicklig, men han besatt ingen makalös teknik eller andra iögonfallande spetskvalitéer. Senare skulle emellertid hans blick för spelet – och sylvassa passningar komma att högaktas. Under tonåren brukade Tata gå ut och dansa tillsammans med sina kompisar. Detta var något han uppskattade något enormt och många gånger kom han hem alldeles för sent på natten. Själv har han sagt att om det inte hade varit för hans pappa hade han förmodligen missat mer än hälften av matcherna med ungdomslaget.

Sakta men säkert tog fotbollen mer och mer av Tatas tid och snart började det att bli klurigt att kombinera träningarna med skolarbetet. Många gånger fick han utföra träningen på egen hand då det helt enkelt inte gick att få ihop tidsschemat.

Två år efter ankomsten till Newell’s övergick laget till elvamannafotboll och nu började Tata att utmärka sig ännu mer. Många av hans dåvarande lagkamrater har beskrivit honom som betydligt mer mogen, än de andra, och att det verkade som att Tata hade hela spelplanen inpräntad i huvudet. Gustavo Del Grande var lagkamrat med honom, under den här perioden, och minns hur långt före Tata var sin medspelare.

”Tata var alltid mycket mer mogen än oss andra. Han hade hela spelplanen i huvudet och visste exakt var alla befann sig, trots att han inte alltid såg oss med blotta ögat.”

Snart började Tata att gå i en annan skola i Rosario som hette Dante. Det var tuffa år under slutskedet av 70-talet då militärdiktaturen styrde i landet och indoktrinerade alla institutioner i samhället – däribland skolan. Tata representerade flera gånger skollaget i fotboll och gjorde exceptionellt bra ifrån sig. Trots sin kanske inte alltid bländande teknik, var han ändå fullt kapabel till att dribbla av sina motståndare gång på gång. Dessutom besatt han en enorm pondus, vilken smittade av sig på medspelarna och han visade tidigt upp tydliga ledaregenskaper.

Under skolåren lärde Tata känna sin framtida fru Angélica. Under de sista åren i skolan bytte han återigen skola och den här gången föll valet på General Manuel Belgrano. Bytet hade blivit befogat eftersom den nya skolan låg betydligt närmre platsen där Newell’s ungdomslag utförde sina träningar. Trots flytten behöll Tata kontakten med sina gamla skolkamrater ifrån Dante och besökte skolan då tillfälle gavs.

Sakteligen började han också att jobba sig upp genom Rosarioklubbens ungdomslag. Samtidigt tog skolan så pass mycket tid och det fanns en period då Tata, uppriktigt, funderade på att sluta spela fotboll. Lyckligtvis fanns det en ungdomsledare vid namn Daniel Musante som lyckades övertala grabben att fortsätta. Han hade nämligen sett vilka kvalitéer som Tata besatt och ville för sitt liv inte se en sådan talang gå om intet. Musante var väldigt övertygande i sina ordalag och lyckades t.o.m. omvända Tatas moder så att även hon blev positivt inställd till fotbollen.

Nu började Martino att närma sig A-laget på riktigt. Samtidigt blev Musante fystränare för reservlaget och med detta ökade också Tatas chanser till att få spela. Något som har varit genomgående för Martino genom hela hans liv är att han alltid har hållit stenhårt på gamla relationer. Under åren med Newell’s ungdomslag fortsatte han att spela med några kompisar i kvarterslaget Alvear. Hans pappa var dock mindre glad över detta då han var rädd att sonen – när han nu äntligen började närma sig A-laget – skulle skada sig. När väl debuten kom var det såklart omöjligt – och strängeligen förbjudet att fortsätta kicka boll med kvartersgänget.

Tata Martinos debut i Newell’s A-lag kom mot Platense i juli 1980. Han var då bara 17 år gammal och hade blivit inbytt under slutskedet av matchen. En vecka senare var det dags för honom att göra sin efterlängtade debut ifrån start. Tidningen La Capital skrev att en av föreningens största talanger skulle få chansen mot River Plate. Los Millonarios hade ett fantastiskt lag, på den här tiden, och kunde stoltsera med en namnkunnig startelva som innehöll spelare som Ubaldo Fillol, Beto Alonso och Jota Jota López.

Kvällen innan matchen bodde Newell’s på Hotell Imperio i Rosario. Tatas rumskamrat blev Ricardo Demagistris. Tanken var att den unge Tata skulle ersätta Américo Gallego, på mittfältet, eftersom denne var avstängd i de tre nästkommande matcherna. ”Man kunde prata med honom om egentligen vad som helst” mindes rumskamraten Demagistris. ”Han var redan, på den tiden, en väldigt mogen person. Detta trots att han bara hunnit fylla 17 år.”

Huvudtränaren för Newell’s, vid den här tidpunkten, var uruguayanen Luis Cubilla. Han hade fått ett förslag ifrån reservlagets tränare Maño Ruiz kring att ersätta Gallego med just Tata och huvudtränaren köpte detta förslag.  

På den här tiden fanns det inte särskilt mycket att göra på hotellen dagen innan match. Spelarna konverserade med varandra om diverse saker och hade de tur hade någon lyckats införskaffa en kassettspelare som kunde liva upp stämningen med lite behagliga musiktoner. På matchdagen kände Tata ingen nervositet. Hans reservlagstränare beskrev honom som en väldigt speciell spelare.

”Tata var redan då större än själva matchen. Han var en väldigt speciell person – och spelare.”

I sin första aktion i matchen gjorde Tata en fin tunnel på Reinaldo ”Mostaza” Merlo – exakt likadant, om än på en annan spelare, som Diego Maradona gjort några år tidigare när han debuterade för Argentinos Juniors.

Newell’s förlorade visserligen matchen, men tongångarna runt Tata var idel positiva. Han hade vågat spela med en hög risk i sitt spel, vilket uppskattades av såväl supportrarna som diverse förståsigpåare i tidningarna. El Gráfico skrev bland annat att han hade varit; ”en nummer fem som båda såg ut och uppträdde som en ordinarie spelare.” Ett bättre betyg kunde knappast Martino ha fått.

Publiken tog också snabbt honom till sig. Visserligen kände många till honom redan ifrån ungdomslaget, då många gick och kollade på dessa, men det var nu som Tata blev synlig för den breda massan på Newell’s läktare. Känslan inom klubben var fortsatt att det alltid fanns någon talangfull spelare underifrån som kunde hoppa in och axla ansvaret. Den inledande vistelsen i seniorlaget blev emellertid kort för Tata. När Gallego avtjänat sin avstängning återgick Martino till reservlaget. Han skulle dock snart vara tillbaka igen. Dessutom fanns det ihärdiga rykten, under inledningen på 80-talet, kring att Gallego skulle lämna för Boca Juniors som, vid den här tidpunkten, rustade ordentligt. De köpte t.ex. in både Miguel Ángel Brindisi och Diego Maradona.

Tata Martino under inledningen av sin karriär i Newell’s Old Boys.

Tatas pappa började inse att sonen var på väg att slå igenom ordentligt och ville skydda honom, så gott det gick, mot fotbollen många grymheter. Samtidigt genomgick landet tuffa tider rent ekonomiskt. Den inhemska valutan tappade kraftigt gentemot dollarn som en följd av den inflation som rådde i landet.

Under den här perioden åkte Tata ofta till Buenos Aires för att träna med det argentinska ungdomslandslaget. Han hade länge gått och väntat på en uttagning och plötsligt kom den. Förbundskaptenen Cesár Luis Menotti hade valt att fokusera betydligt mer på spelarna i inlandet, än vad hans föregångare hade gjort, och detta öppnade upp nya möjligheter för spelare som Martino. Hans första uttagning kom till en träningsmatch i Mendoza.

Menotti var även god vän med Griffa i Newell’s och hade således god kännedom kring klubbens ungdomslag. 1981 var Tata med när ungdomslandslaget skulle spela Copa América i Ecuador. Det var viktigt att komma långt i turneringen eftersom då fanns chansen att lyckas kvala in till ungdomsvärldsmästerskapen, i Australien, senare samma år.

Denna årgång av ungdomar hade således stora skor att fylla. Det tidigare U20-landslaget, med en viss Maradona i laget, hade nämligen vunnit VM i Japan 1979. Dock var det ingen dålig uppställning som Tatas ungdomslandslag kunde ställa på benen. Här fanns en hel radda av spelare som senare skulle komma att bli världsmästare i Mexiko 1986. Bland dessa återfanns t.ex. Oscar Ruggeri, Jorge Burruchaga och Carlos Tapia.

Inledningsvis gick det också väldigt bra för Argentina i Copa América. Laget besegrade Chile med 3-1 och därefter Venezuela med 3-0. Sedan blev det oavgjort, 1-1, mot Brasilien. Menotti var imponerad av sina unga adepter och i en intervju, vars citat nådde tidningen El Gráfico, beskrev förbundskaptenen Tata Martino som; ”en mini-Gallego”. Detta var minsann inga dåliga lovord ifrån den profilerade tränaren.

Argentina fortsatte att göra bra ifrån sig och besegrade Bolivia med 3-1. Sedan blev det dock emellertid jobbigare och ungdomslandslaget föll mot såväl Brasilien (4-0) och Uruguay (5-1). Med dessa resultat i bagaget slutade Argentina på en tredjeplats och behövde således genomföra ett kvalspel för att få delta i världsmästerskapet i Australien. Landslaget behövde besegra såväl Nya Zeeland, som Israel, för att kvalificera sig, vilket de också lyckades med.

Under själva världsmästerskapet ledde Menottis assisterande tränare, Roberto Saporiti, landslaget eftersom Menotti själv var upptagen med seniorerna. Det gick dock inget vidare för Argentina i Australien. De hamnade i samma grupp som värdnationen, England och Kamerun, men efter att ha förlorat premiären mot Australien var loppet kört. Det spelade ingen roll att Argentina därefter tog fyra poäng på de avslutande två matcherna. I slutändan vann Tyskland hela turneringen och inget sydamerikanskt landslag nådde en pallplats.

Väl hemma i Rosario igen fick Tata på nytt chansen i A-laget och startade i de sju sista matcherna av Nacional-turneringen. Detta var en säsong då Newell’s hamnade bland de sista lagen i tabellen, vilket var en följd av att de hade sålt många duktiga spelare.

Under den perioden då Tata förberedde sig, tillsammans med det argentinska ungdomslandslaget i Buenos Aires, var han också tvungen att genomföra den obligatoriska militärtjänsten i landet. Lyckligtvis fick han en viss dispens och kunde åka i väg för att träna med jämna mellanrum. 1982 var äntligen denna tjänstgöring till ända och Tata kunde andas ut av flera anledningar. Dels behövde han inte bekymra sig över soldatlivet något mer, men kanske allra mest positivt var att han slapp bli inkallad till kriget om Falklandsöarna samma år. Sakta men säkert blev detta krig den sista dolkstöten i militärdiktaturens bröstkorg och redan året därefter tillträdde Raúl Alfonsín som den första folkvalda politikern på ett decennium.

Samtidigt hade Juan Carlos Montes tagit över rodret i Newell’s Old Boys och Tata började succesivt att bli en självklar pjäs i Newell’s startelva. Klubbens ungdomsakademi producerade så pass många duktiga spelare att andra föreningar i landet slogs om de avspisade talangerna som Newell’s inte längre hade i sina tankar. Laget började ta form och skulle, under dessa inledande år på 80-talet, ta de första stegen mot det som skulle utmynna i en stor framgångssaga under slutskedet av årtiondet.

Tata kilade numera stadigt med Angélica och han kunde ofta synas köra runt i sin gröna Dodge 1500. Montes var en tränare som var känd för att bygga upp fina relationer med sina spelare och tränaren hade genomgående en väldigt jordnära personlighet. 1982 kom Newell’s på en meriterande fjärdeplats efter Estudiantes, Independiente och Boca Juniors.

Ett av nyförvärven, under den här perioden, för Newell’s var mittfältaren Carlos Picerni. Han var visserligen i slutskedet av sin karriär, men han och Tata hann binda ett fördjupat band sinsemellan som skulle vara vidare in i tränaryrket.

Tata tog för sig alltmer och blev snabbt en publikfavorit. Han hade visserligen, vid flera tillfällen, blivit jämförd med Gallego, men de båda påminde inte särskilt mycket om varandra. Medan Gallego var en typisk defensiv mittfältare, vars styrkor låg i bollvinnandet och duellspelet, var Tata mer en lyriker och elegant fotbollsspelare. Hans passningsspel stack ut ifrån mängden och detta var hans överlägset största styrka. Till denna egenskap kan även en exemplarisk spelförståelse adderas och en förmåga att kunna uppfatta hela spelplanen i huvudet. Inledningsvis spelade Tata som en femma, men flyttade succesivt högre upp på mittfältet och fick en större rörelsefrihet.

Under ett möte med Talleres 1982 stod han för en exemplarisk insats, blev tilldelad en tia i betyg av El Gráfico och fick stående ovationer av publiken efteråt. Succesivt växte Tata ut till en ledare för Newell’s och det dröjde inte särskilt lång tid innan det var han som förde truppens talan inför klubbpresidenten Eduardo Gallo. Tata var nämligen duktig på att förhandla utan att skapa onödiga konflikter. Egenskaper som skulle komma att bli av stor betydelse senare i hans liv. Under en epok då spelaragenter ännu var en ny företeelse fick spelarna gemensamt se om sitt eget hus och ta större ansvar. En stor del i detta hade Jorge Griffa haft då han hade uppfostrat sina ungdomsspelare till väldigt självständiga individer.

Framgångarna väntade runt hörnet för Tata Martino och hans Newell’s. Det var egentligen bara en fråga om när.

***

Läs fortsättningen i morgondagens del 2.

***