Mario Boyé: ”El Atómico”

Mario Boyé. Han var inte känd som någon dribbler, men vad Mario Boyé saknade i teknik kompenserade han i fysisk styrka och stenhårda skott. Under sin karriär blev han ligamästare med såväl Boca Juniors som Racing och dessutom utlandsproffs i Italien samt Colombia.

”Yo te daré, te daré niña hermosa
Te daré una cosa
Una cosa que empieza con B. ¡Boyé!”

Det sägs att han inte var den mest tekniska spelaren som sprungit in på La Bomboneras gräsmatta, men det som Mario Boyé saknade i teknik – kompenserade han i kraft. Han föddes i området Colegiales, i Buenos Aires, under inledningen på 20-talet. Som 14-åring anlände han till Boca Juniors ungdomsakademi och gjorde sedan resan uppåt, hela vägen till A-laget.

En kylslagen junidag 1941 gjorde han sin debut för storklubben i ett möte med Independiente som Boca Juniors dessvärre förlorade med 2-1. Till en början var supportrarna en aning skeptiska till Boyé då han saknade de tekniska färdigheterna som anhängarna till storklubben var vana vid bland spelarna i laget. Snart lyckades han dock omvända dem och med hårt slit, en kraftfull spelstil och uppoffrande personlighet vann Boyé Boca-supportrarnas hjärtan.

Det finns otaliga historier kring styrkan som han besatt. Boye fick inte smeknamnet ”El Atómico” (Atomen) för ingenting. Framför allt sköt han enormt hårda skott och det finns berättelser om hur han sköt sönder nätet på målen och hur han, vid ett tillfälle, sköt så pass hårt på en målvakts utsträckta arm att den bröts. Boyé var dessutom en skicklig huvudspelare och nickade nästan lika hårt som han sköt. Snabbheten var också någonting som han hade till sin fördel och ganska omgående växte han ut till en nyckelspelare i Boca Juniors.

”Han utmärkte sig som ytteranfallare till höger. Hans karaktärsdrag var styrka i båda fötterna och exemplariska nickar. Samtidigt var han snabb och väldigt skicklig på att skaka av sig sin markering samt leta efter fria ytor mellan försvararna för att avsluta.”

Boyé i Boca Juniors – platsen där hans karriär både inleddes och avslutades.

Boyés debut i Bocas A-lag var välkommen med tanke på att två nyckelspelare i form av Francisco Varallo och Domingo Tarasconi hade lagt skorna på hyllan. Under de inledande åren på 40-talet fick Boye, och hans Boca, se hur River Plate, med den ikoniska laget La Máquina, vann två raka titlar. Därefter var det dock Xeneizes tur att vinna dubbla ligaguld.

Under de här säsongerna hade Boyé glädjen att få dela plan med en drös skickliga spelare i storklubben – däribland återfanns t.ex. Jaime Sarlanga och uruguayanen Severino Varela. Boca vann ligan både 1943 och 44. Åren därefter blev visserligen titellösa, men för den sakens skull inte på något sätt bedrövliga. 1945 kom nämligen laget tvåa, bakom River Plate, och Mario Boyé var Bocas bästa målgörare på nitton gjorda mål. Året därefter kom föreningen återigen på en andraplats, men den här gången vann Boyé skytteligan på tjugofyra mål.

Förutom att det gick bra på ett personligt plan, för anfallaren, vann även Boca ett flertal cuptitlar under dessa säsonger. Hos den argentinska storklubben stannade Boyé ända fram till 1949 då han valde att lämna för spel i italienska Genoa. Här spenderade han en säsong under vilken anfallaren blev lagets främste målgörare på tolv fullträffar. Hans insatser i laget hjälpte också klubben att hålla sig kvar i Serie A med god marginal.

Efter året med Genoa genomförde Boyé några träningsmatcher tillsammans med colombianska Millonarios. Därefter återvände han till Argentina, men inte för att spela med Boca Juniors, den här gången, utan i stället anlände han till Racing Club. Han kom till en förening som hade sin kanske bästa epok någonsin, med ett stjärnspäckat lag, och som skulle, under dessa säsonger, vinna tre raka ligaguld (Tricampeón).

1949 vann Racing sitt första, av dessa tre, mästerskap utan Boyé. Laget innehöll stjärnor som Tucho Méndez, Ezra Sued och Llamil Simes. 1950 vann Racing ligan i överlägsen stil och slutade hela åtta poäng före Boca Juniors. Med tanke på att man bara fick två poäng för seger på den här tiden var detta ett exceptionellt försprång. Därutöver vann Racing tjugotre av trettiofyra matcher och gjorde överlägset flest mål med sina åttiosex fullträffar.

Säsongen 1951 blev en minnesvärd sådan av flera anledningar. Den klart största var emellertid att ett mindre lag, för första gången på flera decennier, utmanade storklubbarna på allvar om ligaguldet. När de trettiotvå omgångarna var färdigspelade placerade sig Banfield överst i tabellen tillsammans med Racing. Båda lagen slutade på samma poäng och eftersom inte målskillnad användes, på den här tiden, fick en avgörande match ta plats mellan de båda lagen.

Den 1 december 1951 sprang Racing och Banfield ut på San Lorenzos hemmaplan Gasómetro inför 80,000 högljudda supportrar. Matchen slutade mållöst, vilket tvingade fram ytterligare ett möte. Fyra dagar senare äntrade de båda lagen återigen Gasómetro och ännu en gång hade supportrarna fyllt upp den här väldiga betongklossen till arena. På läktaren satt den dåvarande presidenten Juan Perón med sin dödssjuke hustru Evita. Att hon var dödssjuk var ingenting som den breda massan visste detaljerna kring – och hon skulle tragiskt nog också avlida ett halvår senare.

Det sägs att Juan Perón var Racing-supporter och det var också under hans regeringstid som storklubben fick pengar till att bygga sin hemmaplan – vilken de spelar på än idag – El Cilindro. Just vid denna final ska dock hans fru, enligt hörsägen, ha föredragit att Banfield vann i stället. Evita hade dedikerat hela sitt liv åt att hjälpa de svaga i samhället och med detta i åtanken är det kanske inte särskilt svårt att tänka sig varför hon skulle föredra att den lilla klubben Banfield fällde giganten Racing.

Hursomhelst blev även den andra finalmatchen jämn. Matchens enda mål kom några minuter innan halvtidspausen och skulle bli ett värdigt sådant för att vinna ett mästerskap. Givetvis var det ingen mindre än vår huvudperson Mario Boyé som stod för detta. Ifrån uppskattningsvis trettiofem meters håll såg han en öppning som ingen annan såg och dundrade på med sin spänstiga högerfot. Bollen letade sig sedan perfekt upp i Banfield-målvakten Manuel Graneros ena kryss. Boyé jublade storstilat över det som kom att bli guldmålet. Själv minns han hela sekvensen i detalj.

”Målet mot Banfield, i finalen 1951, var det viktigaste under hela min karriär. Alla ville att Banfield skulle vinna och sedan tryckte jag upp den i krysset på Graneros.”

Mario Boyé på omslaget till El Gráfico i Racings matchtröja.

Tack vare detta segermål, vilket också säkrade ligaguldet, blev Boyé även en stor publikfavorit bland Racings anhängare. Hans stenhårda avslut ifrån trettiofem meter, för snart 72 år sedan, är fortfarande ihågkommit bland storklubbens supportrar.

Två år senare valde Boyé att lämna Racing för att spela en säsong tillsammans med Huracán. Därefter valde han att avsluta sin karriär i Boca Juniors – klubben där allting hade börjat en gång i tiden.

Tillhopa med det argentinska landslaget vann Boyé tre raka Copa América-titlar mellan 1945 – och 1947. Under den första turneringen hamnade anfallaren i målprotokollet när Argentina krossade Colombia med hela 9-1. Dock var inte Boyé ordinarie under de två första mästerskapen. Argentina hade en uppsjö med duktiga anfallare under 40-talet och konkurrensen var således mördande. Det var egentligen först i turneringen 1947 som han var ordinarie i samtliga matcher och gjorde sammanlagt fyra mål – däribland två mot Bolivia.

1951 – samma år som Boyé gjorde det historiska målet mot Banfield – var han också med på en landslagsturné till de brittiska öarna. Mot England, på Wembley, föll Argentina med 2-1 och enligt Boyé själv hade detta att göra med det fysiska övertaget som engelsmännen hade gentemot argentinarna. Det var dock emellertid Racings anfallare som stod för argentinarnas mål och i efterhand har Boyé beskrivit detta som ett av hans bästa ögonblick i karriären. Turnén avslutades med en 1-0-seger över Irland, på Dalymount Park i Dublin, vilket också blev Boyés sista match i den argentinska landslagsdressen.

Efter spelarkarriären ägnade han sig några år åt att träna diverse lag och ledde bland annat Boca Juniors 1960. Till sist tröttnade dock Boyé mer och mer på fotbollen i stort och valde att öppna en pizzeria tillsammans med sin kompis, och den tidigare San Lorenzo – och Newell’s anfallaren, René Pontoni. Restaurangen hette ”La Guitarrita” och låg i området Belgrano i Buenos Aires.

Det vore såklart också tjänstefel – och tillika extremt ovanligt om inte Boyé, precis som andra fotbollsspelare vid den här tidpunkten, nämndes eller fick en tangosång uppkallad efter sig. I sången ”El Sueño del pibe” (pojkens dröm) finns följande strof som får summera denna artikel om en kraftfull fotbollsspelare, med ett stenhårt skott, och ett bultande hjärta.

”Mamita, mamita
Ganaré dinero
Seré un Baldonedo, un Martino, un Boyé”