1949: När Racing vann ett efterlängtat ligaguld vilket blev startskottet på något stort

1949. Efter 24 långa år av titeltorka lyckades äntligen Racing bärga ligaguldet under 1940. Storklubben gjorde detta borta på La Bombonera och med ett profilstarkt lag där stjärnorna hette Norberto ”Tucho” Méndez, Ezra Sued och Llamil Simes.

När domaren blåste av Racings möte med Boca Juniors, på La Bombonera, sträckte spelarna armarna i luften och supportrarna kunde jubla. För första gången på 44 år hade Racing blivit mästare i Argentinas högsta division. Det som gjorde triumfen extra skön var såklart att redan året dessförinnan, 1948, hade klubben varit snubblande nära titeln. Men efter att en spelarstrejk brutit ut tappade Racings sitt momentum och ligaguldet föll i stället i armarna på ärkerivalen Independiente. Med detta sagt var Racings lag, redan när säsongen 1949 inleddes, ordentligt sammansvetsat och detta märktes tydligt redan ifrån premiären.

Racing tränades, på den här tiden, av den f.d. landslagsanfallaren Guillermo Stábile – som f.ö. bland annat blev skyttekung i tidernas allra första VM-slutspel – och han började omgående att snickra ihop ett slagkraftigt lag. Inledningsvis fick han en del kritik i pressen för att vara alltför strikt i sin åskådning kring hur fotbollen skulle utövas. Dessutom införde Stábile en strikt träningsdisciplin som spelarna snällt var tvungna att följa efter.

Givetvis spelade Racing med den klassiska formationen 2-3-5 och det var främst anfallskedjan som hamnade i blickfånget under säsongens gång. Längst fram hette den tveklöst största stjärnan Norberto ”Tucho” Méndez. Den mustaschprydde anfallaren med det kolsvarta håret var även landslagets målspruta på den här tiden. Bredvid sig hade han Rubén Bravo samt Llamil Simes och på kanterna spurtade Juan Salivini och Ezra Sued ifrån motståndarna i match efter match.

I försvaret fanns lagkaptenen – och hjärtat i laget, nämligen Nicolás Palma. Den rutinerade backen var på sluttampen av sin karriär, men trots detta var han ändå en bärande pjäs i laget. Tidningen El Gráfico var inte heller sena med att hylla denne härförare och strateg som ledde sitt lag till ligaguldet.

”Den fantastiske – och vänsterfotade backen Nicolás Palma, lagkapten i laget och en spelare med en exceptionell kvalité, börjar nog så sakteligen att märka av sviterna efter en lång karriär. Men innan klubben ens tänker tanken på att ersätta honom vore det passande att slå fast att den annalkande semestern – som han kommer ta som en resa – kommer att göra att han kan återfå sin fysiska kapacitet och vara redo när den nya säsongen inleds under det nästkommande året. Vi måste också tänka på att Palma är extremt viktigt med sina egenskaper att organisera laget och vara en strateg när det gäller att sätta sin medspelare i bra lägen.”

Racings guldlag 1949.

Tränaren Guillermo Stábile hade vid tidpunkten för ligaguldet 1949 aldrig tidigare vunnit den inhemska ligan i egenskap av huvudtränare. Därmed var titeln också en personlig upprättelse för Stábile som hade varit ifrågasatt under inledningen på sin sejour med Racing Club.

Under säsongens gång parkerade sig Racing konstant i toppen av tabellen. De närmaste utmanarna var storklubbarna River Plate, San Lorenzo och Newell’s Old Boys, men även en mindre klubb i form av Platense lyckades snirkla sig in i toppstriden och slutade till sist på en meriterande tredjeplats.

Racing lyckades att smälta samman ett lag av flera olika varianter av spelartyper och blev i slutändan ett otroligt sevärt – och effektivt lagbygge. Framför allt offensivt stack laget ut extra mycket och med sina smått otroliga åttiosju gjorda mål, på trettiofyra omgångar (ett snitt på 2,5 mål per match), var Racing det tveklöst mest målglada laget i serien. Därför var det kanske inte särskilt överraskande att en av lagets anfallare, Llamil Simes, delade skytteligasegern med Banfields Juan José Pizzuti på tjugosex gjorda mål.

Ligaguldet säkrades, som sagt, på La Bombonera och det hela blev sannerligen en märklig tillställning. Ifrån början var matchen planlagd till den 30 oktober och det var också då som matchen först spelades. Boca Juniors tog ledningen genom Francisco Campana innan Racing först kvitterade genom Tucho Méndez och sedan dök ett mål upp som skulle avgöra hela säsongen.

Med elva minuter kvar på matchuret spelade Sued fram till Bravo som stod, enligt ögonvittnen, i solklar offsideposition. Trots detta blåste inte domaren av utan godkände i stället målet. Detta renderade i att ilskna supportrar invaderade planen och matchen fick således avbrytas. Mötet, eller rättare sagt de sista elva minuterna, spelades sedan klart den 23 november och plötsligt skulle en seger innebära att Racing blev mästare.

Storklubben höll undan trots att Boca Juniors tryckte på och hemmalagets Juan José Ferraro hade faktiskt en boll i mål som blev bortdömt. Tack vare segern var nu Racing sju poäng före tvåan i tabellen och med tanke på att endast tre omgångar återstod, och att enbart två poäng utdelades för seger på den här tiden, var klubben mästare för första gången på 24 år.

Racings spelare firar ligaguldet på La Bombonera.

Det blev sannerligen en dramatisk avslutning på en säsong där, trots allt, ändå de flesta var rörigt överens om att Racing hade varit det bästa laget. Uppbyggnaden hade redan skett under 1948 och det är också högst troligt att man hade blivit mästare, det året, om inte spelarstrejken hade brutit ut.

Ligaguldet 1949 var sedan startskottet på en treårig svit där Racing vann ligan samtliga säsonger och blev s.k. ”tricampeones”. I tidningen El Gráfico hyllades mästarna unisont.

”Racing är mästare! Det är en triumf som vi tillägnar allt ifrån spelarna i laget, till tränaren, hans assisterande, men även styrelsen i denna prestigefyllda institution och till alla supportrar applåderar vi och skänker våra lyckönskningar. Den definitiva segern för Racing i ligaspelet 1949 är det mest lojala uttrycket för deras prestation under säsongens gång. Laget ifrån Avellaneda var det klart bästa, av samtliga som deltog, i denna turnering. Kring detta påstående är vi alla rörigt eniga om.”

50-talet var annars ett väldigt positivt årtionde för storklubben och dessa triumfer banade sedan väg för en framgångssaga under det nästkommande decenniet där Racing blev det första laget ifrån Argentina att vinna Interkontinentalcupen. Men det, ja det är en helt annan historia.