1945: När Argentina briljerade – och vann Copa América i Chile

1945. Argentina bärgade sin sjunde titel i Sydamerikas allra största turnering för landslag. Med elegans, finess och en målorgie, som fick det att vattnas i munnen på samtliga åskådare, fintade de sig hela vägen fram till pokalens skimrande ljusstrålar.  

Det må vara hänt att pokalen säkrades första i den sista omgången mot Uruguay när Rinaldo Martino gjorde Argentinas – och matchens enda mål i 1945-års upplaga av Copa América. Men faktum är att titeln säkrades tidigare än så. I praktiken bärgades den tio dagar tidigare när landslaget ställdes mot Brasilien.

Det rådde nämligen ingen som helst tvekan om att Argentina och Brasilien var de två främsta landslagen i detta mästerskap. Visserligen fanns såklart alltid Uruguay där och lurade i vassen, men när Brasilien besegrade dessa med klara 3-0 stod det klart att guldet skulle stå mellan Argentina och brassarna.

Det argentinska landslaget inledde mästerskapet otroligt starkt. I premiären städades Bolivia av med 4-0, därefter Ecuador med 4-2 innan Colombia demolerades med hela 9-1. Argentina bjöd med andra ord på en målorgie och anfallskvintetten med Juan Carlos Muñoz, Norberto ”Tucho” Méndez, René Pontoni, Rinaldo Martino och Félix Loustau var allt annat än enkel att försvara sig mot. Framför allt var detta Tucho Méndez mästerskap och han skulle också vinna skytteligan tillsammans med brassen Heleno på sex gjorda mål på lika många matcher.

När Argentina och Brasilien ställdes mot varandra hade båda lagen nästan gått rent och toppade gruppen. Argentina hade ett kryss mot värdnationen Chile, men hade annars tagit full pott. Det intressanta i sammanhanget var att det argentinska landslaget hade öst in mål medan brassarna hade varit extremt solida bakåt och inte släppt in ett enda mål. Att det var två stycken giganter som ställdes mot varandra var samtliga införstådda med. Tidningen El Gráfico skrev så här om känslorna inför avsparken den 15 februari 1945 i Chiles huvudstad.

”Det fanns respekt för motståndaren, men samtidigt en stark tro på sin egen förmåga. Denna spirituella sinnesstämning, som är ack så viktig, var en av de avgörande faktorerna. Inte bara till segern som sådan utan till den fantastiska insats som laget genomförde. Brassarna å sin sida hade samma självförtroende – och känslor. Därför kom båda lagen till matchen med optimala förhållanden för att kunna prestera maximalt.”

Redan efter fjorton minuters spel hade Tucho Méndez brutit brassarnas målnolla och innan halvleken var slut skulle han göra ytterligare tre två mål och därigenom fullborda sitt hattrick. Brasilien stack emellan med ett mål gjort av Ademir, men mycket närmare än så kom inte brassarna.

Under den andra halvleken lät förbundskaptenen Guillermo Stábile sitt lag falla neråt i banan för att försöka bevaka sin tvåmålsledning. Visserligen försvann, med detta, det briljanta offensiva spelet som Argentina, fram till dess, hade bjudit den chilenska publiken på. Men trots att försvaret såg solida ut, fanns det ändå en viss oro bland de argentinska anhängarna. Trots allt hade ju det brasilianska landslaget en hel drös med spelskickliga spelare av högsta klass.

”Beviset att vårt försvar kunde stå emot samtliga risker räckte inte för att ta bort vår konstanta oro, en ångest som föddes i fötterna på spelare som Ademir, Zizinho och Tesourinho.”

Argentina stod dock emot på ett föredömligt sätt. Målvakten Héctor Ricardo visade sig vara ett klipp i målet och även fast Nicolás Palma fick komma in i stället för den skadade Rodolfo De Zorzi, i förvaret, kunde argentinarna hålla det brasilianska landslaget borta ifrån sitt mål.

Argentina vann matchen med 3-1 och hade därefter således vägen öppen mot guldet. Dock fanns emellertid en annan antagonist i vägen. Uruguay må ha, fram till den sista matchen mot Argentina, gjort ett högst mediokert mästerskap, med deras mått mätt, men om det är något som uruguayanerna alltid har varit bra på så är det att ställa till det för Argentina.

”Vi skulle inte vilja säga att Brasilien var det svåraste laget eftersom alla lag är svåra. Men Chile spelade inte lika bra fotboll som Brasilien, men hade samtidigt en bra defensiv. Ett heroiskt försvar som våra anfallare hade svårt att hitta igenom. Uruguay har genomfört en medioker turnering, men vi vet att när de möter Argentina kommer deras traditionella kvalitéer att synas.”

Givetvis bjöd också Uruguay upp till dans. Landslagen möttes i Chiles huvudstad den 25 februari 1945 och vid seger skulle Argentina kunna titulera sig mästare i Copa América och därmed vinna sin sjunde titel i turneringen.

Mötet var otroligt jämnt och det hela skulle avgöras genom ett otroligt spektakulärt mål signerat Rinaldo Martino. I den 55 minuten gjorde San Lorenzos anfallare ett mål som skulle bli historiskt. Så här har han själv beskrivit det hela.

”JAG BÖRJADE MED ATT DRIBBLA FÖRBI SARRO. DÄREFTER KOM OBDULIO VARELA OCH TEJERA SOM JAG FINTADE BORT MED EN GAMBETA. DET ÖPPNADE UPP SIG PÅ VÄNSTERKANTEN OCH JAG FEJKADE ATT JAG SKULLE SLÅ ETT INLÄGG TILL VÅR CENTRALA ANFALLARE FERRARO. MEN JAG ANVÄNDE HONOM SOM EN DISTRAKTION EFTERSOM JAG REDAN HADE SETT MÅLVAKTENS POSITION”.

Rinaldo Martino hissas i luften av glada supportar efter segern i Copa América 1945.

Bollen letade sig in över den uruguayanska målvakten Roque Máspoli och säkrade titeln för Argentina. Under hela mästerskapet hade landslaget visat upp ett otroligt vackert spel och producerat nästan groteskt mycket mål. Totalt blev det tjugotvå gjorda fullträffar på endast sex matcher och samtliga i den argentinska truppen tillhörde toppskiktet av spelare i Argentina. Den ordinarie anfallskvintetten har vi redan nämnt, men avbytarna gick inte heller av för hackor. Vicente de la Mata och Mario Boyé hade förmodligen varit ordinarie i vilket annat landslag som helst, men i Argentina var konkurrensen stenhård.

Med en skicklig – och iögonfallande spelstil lyckades Guillermo Stábiles landslag vinna Copa América 1945. De gjorde det på exakt det viset som fotbollen i landet var som mest förknippad med under 40-talet – nämligen elegans. Det argentinska landslaget blev också unisont hyllade på hemmaplan och majoriteten av spelarna i detta ikoniska lag har blivit synonymt med några av den argentinska fotbollshistoriens allra mest gyllene kapitel. Alltihop utspelades sig under en helt vanlig februaridag 1945.