Proffserans första stora transfer: ”Kom till Boca så blir du kung”

Den första stora transfern i Argentina, efter att proffsfotbollen hade införts, involverade en spelare som skulle komma att gå till historien som en av Argentinas främsta anfallare.

Francisco Varallo föddes i Los Hornos, en förort till La Plata, i februari 1910. Han var bara 14 år gammal när han började spela för det lokala fotbollslaget – 12 de Octubre.

”Mina farbröder spelade redan där. Jag började spela som försvarare. På den tiden brukade jag säga att ‘jag skulle försvara målvakten’. Offsidefällan fanns fortfarande inte hos oss på den tiden. Allt eftersom jag fortsatte uppåt i akademin satte tillslut en av min farbröder mig som nummer 8”.

På den tiden var nummer 8 en klassisk inneranfallare och snabbt blev Varallo en notorisk målskytt. Han fick smeknamnet ”Cañoncito” – den lille kanonen – pga. sina kraftfulla avslut. Ganska omgående fick andra klubbar upp ögonen för Varallo och han åkte också på ett provspel hos Estudiantes som ville värva honom. Dock var dom ledande personerna, inom 12 de Octubre, Gimnasiasupportrar – Estudiantes ärkerival – och dom lyckades övertala Varallo om att gå dit istället.

Med Gimnasia slog anfallaren igenom ordentligt i Primera Division. Varallo var med och vann föreningens första – och hittills enda ligatitel 1929. Som ett resultat av detta ville Vélez låna in honom för en turné i Central – och Sydamerika under vilken Varallo gjorde 16 mål.

Samtidigt kröp tidernas första VM-slutspel allt närmare och Varallo blev givetvis uttagen i  landslaget. Vägen mot finalen var hyfsat rak för Argentinas del där land efter land avfärdades utan några större problem. I finalen väntade hemmanationen Uruguay och trots att Argentina ledde i halvtid, lyckades hemmalaget vända på steken i den andra halvleken. Något som Varallo alltid framhöll som sitt livs allra största besvikelse.

”Som jag grät den dagen. Även nu, efter såhär lång tid, blir jag förbannad när jag tänker tillbaka på det”.

Men Varallos insatser i VM-slutspelet, i kombination med allt han gjort på klubblagsnivå, gjorde att Boca ville köpa honom 1931 och dom kom med ett erbjudande som var omöjligt för den unge anfallaren att tacka nej till.

”Dom erbjöd mig 4000 pesos. Ni kan inte föreställa er hur mycket pengar det var. Min pappa hade aldrig sett en 100-peso sedel förut. Men supportrarna till Gimnasia tog övergången ganska hårt. Dom attackerade mitt hus och kastade in stenar genom fönstren. Jag blev tvungen att flytta till Buenos Aires istället. Det var en mardröm att återvända till La Plata. En gång såg några supportrar mig när jag klev av tåget och hoppade på mig. Dom slog och sparkade mig. Jag kom hem blödande och grät”.

Ganska snabbt lyckades Varallo att formera ett lyckosamt samarbete med anfallskollegan Roberto Cherro i Boca Juniors. Dom båda kände varandra väl ifrån landslaget och under världsmästerskapet i Montevideo hade Cherro övertygat Varallo om att komma till Boca Juniors.

”Han såg mig spela under VM i Montevideo och sa till mig ‘kom till Boca, då kommer du att bli kung”.

Varallos samarbetet med Cherro blev ett av dom mest succéfyllda någonsin i den argentinska fotbollshistorien.

Både Varallo och Cherro är än idag två av Bocas främsta målgörare genom alla tider. Cherro gjorde 221 mål på 305 matcher medan Varallo smällde dit 181 mål på 210 matcher. Det gamla radarparet låg i toppen av Bocas främsta målgörare någonsin ända tills Martín Palermo passerade dom båda 2010.

Varallo älskade att spela när det regnade. Då blev bollen tyngre och det kunde ”Cañoncito” använda till sin fördel.

”Dom bästa dagarna var när bollen blev blöt. Då absorberade den allt vatten och blev hård som en sten. Mina lagkamrater brukade säga; ‘Pancho’ (vilket var hans andra smeknamn) det är upplagt för dig idag. Sen drog jag på för allt vad jag kunde. Allt vatten kom ut ur bollen efter att den gått i mål och in i nätet. Målvakterna kunde inte göra mycket på den tiden, med dom fotbollarna. Du var tvungen att vara väldigt modig för att försöka stoppa avsluten med dina händer”.

Men dom hårda fotbollarna skapade också en del problem för Varallo och redan under VM 1930 hade han börjat få problem med sitt ena knä. För det mesta använde han dock skadan till sin fördel genom att lura motspelarna att han var mer skadad, än han i själva verket var.

Varallo på omslaget till El Gráfico 1933.

”Man var tvungen att vara smart. Jag brukade låtsas som att jag hade väldigt ont i mitt knä och att jag bara kunde gå med svårigheter. Därför kom inte försvararna riktigt nära mig. Sen när Cherro fick bollen började jag springa så fort jag kunde. När du haltar förväntar sig inte försvararna att du helt plötsligt ska reagera så fort. Av alla mina mål skulle jag säga att 150 av dom var tack vare Cherro. Han visste allt om mig. Han kände mig t.o.m. bättre än min egen mamma”.

Med Boca Juniors var Varallo med och vann ligan 1931, 34 och 35. Men personligen ansåg han inte att titlarna vägde tyngst under karriären. Det var lagandan och känslan av sportsmanship, mellan lagens spelare, som var det största bestående minnet.

”Den lagandan som fanns på den tiden. Den djupa känslan av att vara lagkamrater, vänner och kollegor. Jag förstår inte varför dom sparkar så mycket på sina motståndare nuförtiden. Det är en helt annan typ av fotboll. Numera springer dom så mycket. Ibland undrar jag varför dom springer så mycket som dom gör och tänker alldeles för lite. På 30- för 40-talet hade varje lag minst 8-9 spelare som var tekniska. Idag är det max två eller tre”.

Varallo var av övertygelsen att den argentinska fotbollen var bättre förr. På den tiden när lagen spelade en teknisk och offensiv fotboll utan att sparka ner varandra i onödan. Varallo var den spelaren ifrån VM-finalen 1930 som levde längst. Han dog 2010 – några veckor efter att Martín Palermo slagit hans och Cherros målrekord. Då var Varallo 100 år gammal och hade ett helt liv i fotbollens tjänst bakom sig.