1967: Racing och förbannelsen med de sju katterna

1967. En mörk kväll, strax efter att Racing bärgat Interkontinentalcupen som första argentinska klubblag någonsin, gick en grupp supportrar till ärkerivalerna Independiente bort mot sina rivalens hemmaplan för att göra något som skulle påverka decennierna som följde. Åtminstone var detta den generella uppfattningen bland den breda massan av supportrar.

Det finns såklart någonting hos oss människor som gör att vi alltid försöker hitta en förklaring till allting. Ibland logisk – ibland inte särskilt trovärdig. Oavsett vad vill vi oftast veta varför saker och ting blir på ett specifikt sätt.

I mars 1903 grundades Racing Club i Avellaneda söder om Buenos Aires. Mindre än två år senare såg en annan förening dagens ljus i samma stad. Den här klubben fick namnet Independiente och dessa båda skulle komma att bli bittra fiender.

Racing var först med att utmärka sig rent sportsligt. Föreningen vann samtliga ligatitlar mellan 1913 och 1919 vilket snabbt gjorde de till en maktfaktor inom landets fotboll. Med spelare som Alberto Ohaco dominerade de 1910-talet på ett närmast förödande sätt. För Independientes vidkommande kom deras första framgångar först på 30-talet och då med en historisk anfallskedja, vilken involverade spelare som Arsenio Erico, Antonio Sastre och Vicente de la Mata.

Ifrån slutet av 40-talet – och fram tills mitten av 60-talet skördade Racing stora framgångar. Först vann de tre raka ligaguld mellan 1949 och 1951. Senare skulle de bli en maktfaktor i hela Sydamerika, under 60-talet, med en viss Juan José Pizzuti som huvudtränare. Alltihop kulminerade med titeln i Copa Libertadores 1967 och den efterföljande triumfen i Interkontinentalcupen, mot Celtic, samma säsong.

Independiente hade visserligen inte gått lottlösa under 60-talet. De blev den första klubben i Argentina att vinna Copa Libertadores när de bärgade pokalen 1964. Året därefter försvarade de sin titel, men det som stack i många supportrars ögon var att klubben misslyckades i båda finalerna av Interkontinentalcupen. Vid bägge tillfällena stod Helenio Herreras ikoniska Inter för motståndet, och i båda finalerna föll Indepediente mot den italienska storklubben.

När Racing senare besegrade Celtic, i Interkontinentalcupen 1967, blev de därmed den första argentinska föreningen att bli världsmästare för klubblag. Detta sved såklart i ögonen hos Independientes anhängare.

Samtidigt som den ljusblåa delen av staden firade segern, i Interkontinentalcupen, gick en grupp supportrar, till El Rojo, bort mot Racings hemmaplan El Cilindro för att genomföra en väldigt säregen handling. Vakten på arenan var Independiente-supporter och släppte således in gruppen på anläggningen. Därefter grävde supportrarna ner sju stycken kattkadaver i gräsmattan på Racings hemmaplan. Tanken med detta var att kasta en förbannelse över sina ärkerivaler – detta då sju döda katter symboliserar just detta.

Otroligt nog började också Racings missöden att komma kort därefter. Senare i december samma år avgjordes Nacional-turneringen, vilken Independiente vann efter att ha besegrat just Racing i den avslutande omgången med 4-0. Under 70-talet dominerade sedan El Rojo den inhemska – och kontinentala fotbollen. Klubben vann Copa Libertadores fyra år i rad mellan 1972 och 1975. Därutöver bärgade de även Copa Interamericana 1973, 74 och 76. Men kanske framför allt tog de sin allra första titel i Interkontinentalcupen 1973 mot Juventus.

Parallellt sett hade Racing det oerhört tufft. Under 70-talet vann de inte en enda titel och dessutom blev de degraderade till andradivision 1983. Tre år tidigare hade Juan Carlos Lorenzo tagit över som tränare för storklubben. Han krävde att man skulle gräva upp planen och leta rätt på samtliga sju kattkadaver för att få ett slut på Racings olycka. Dessvärre lyckades de bara att fiska upp sex stycken, men för att försöka få lite tur – och kompenserar för att man inte hittade det sista kadavret – begravde klubben sex döda paddor, vilket skulle innebära tur. Det hjälpte inte.

Samtidigt som Racing huserade i andradivisionen bärgade Independiente återigen Copa Libertadores och vann dessutom Interkontinentalcupen för en andra gång i historien. Till sist lyckades Racing bli uppflyttade 1985, men deras återkomst till Primera Division kantades av mer olycka – än glädje.

Åren fortlöpte och Racing vann inga titlar. Det där sista kattkadavret verkade fortsatt att gäcka dem. 1998 bestämde sig föreningen till sist för att plocka in en exorcist – och en präst som tillsammans skulle försöka rensa marken på otur genom att hälla heligt vatten på den och be några väl utvalda böner.

Föga förvånande hjälpte inte detta heller och nu blev krisen än värre för Racing. Under slutskedet av 90-talet höll klubben faktiskt på att försvinna helt när den sattes i konkurs p.g.a. den ekonomiska krisen. Med hjälp av supportrarna räddas dock Racing, men olyckan verkade aldrig riktigt vilja ta slut.

Under 2001 tillträdde en karismatisk herre som ny huvudtränare. Mostaza Merlo fick sitt smeknamn ”Mostaza” (senap) för sitt enormt gula hår och han krävde att klubben skulle gräva upp gräsmattan och inte sluta gräva förrän det sista kattkadavret var upphittat. Otroligt nog hittade de, efter mycket slit, till sist det sista kadavret ungefär rakt under mittpunkten. Man kan tänka sig att känslan var något liknande det som Christofer Columbus kände när han fann Sydamerika på 1400-talet.

Vad som sedan hände, för Racing, gick till historien. Samma år som den sista döda katten hittades vann de sitt första ligaguld sedan 1966. Under ledning av Mostaza Merlo – och med hans metodiska synsätt ”Paso a Paso” (steg för steg) – bärgade Racing ett väldigt efterlängtat ligaguld. År av bedrövelser var över och oavsett om man tror på förbannelser, eller inte, är detta sannerligen en besynnerlig historia som gör att man älskar den argentinska fotbollen, om möjligt, ännu mer.