Racing Club: 10-talets självklara giganter i Argentina

Racing Club var 10-talets självklara giganter inom den argentinska fotbollen. På många sätt tog dom vid där Alumni Athletic Club hade avslutat.

Racing Club grundades egentligen redan under dom avslutande åren på 1800-talet som Argentinos Excelsior Club av ett gäng arbetare på Buenos Aires södra järnvägsstation. Kort tid senare bröt en grupp sig loss och formade Football Club Barracas al Sud. Efter att ha slagit sig samman med Los Colorados de Avellaneda blev det bestående klubbnamnet Racing Club. Detta namn plockades upp utav en av grundarna, Germán Vidaillac, som hade fransk härkomst. Han hade en racingtidning ifrån landet i fråga och det var härifrån som idé kring namnet dök upp. Därmed inleddes historien om Racing Club under dom första åren på 1900-talet.

Klubben var faktiskt en av dom första klubbarna i Argentina som grundades av mestadels ”Criollos” – dvs. personer med latinamerikansk härkomst eller som hade spanska förfäder. Nästan alla andra klubbar i Argentina hade – och kom att grundas av inflyttade britter. Vi har redan kollat på Alumni Athletic Club, som grundades av skotten Alexander Watson Hutton, och vi har också nämnt föreningen Lomas som grundades av ett gäng engelsmän. Ett vanligt uttryck bland dessa ”criollos”, om fotbollen i allmänhet, var vid den tidpunkten; ”sporten som dom galna britterna utövar”.

1905 ansökte Racing om att gå med i det argentinska fotbollsförbunets seriespel och började spela i landets lägre divisioner redan samma säsong. Fyra år senare nådde man hela vägen till playoff-spelet kring uppflyttningen, men föll dessvärre mot Gimnasia de Buenos Aires. Året efter nådde man återigen finalen av kvalspelet och denna gång väntade Boca Juniors. Nu hade Racing mer flyt på sin sida och inför 4,000 åskådare säkrade man en historisk uppflyttning till Primera Division.

Lagbild på det Racing som säkrade uppflyttningen til Primera Division 1910. Alberto Ohaco syns längst upp till vänster.

Ett nytt decennium var i antågande och med det skulle också en ny era inom den argentinska fotbollen att inledas. Om dom första tio åren, på 1900-talet, nästan uteslutande hade handlat om Almuni Athletic Club, skulle det nästkommande decenniet att handla om Racing Club. Det var också nu som storklubben fick sitt ikonisk smeknamn ”La Academia” – Akademin – eftersom man lyckades få fram många duktiga spelare ifrån dom egna ungdomslagen.

Segeryran över uppflyttningen ville inte lägga sig runt Racings klubblokaler. Samtidigt firade Argentina 100 år sedan Majrevolutionen hade ägt rum. Detta var en händelse som var inledningen på frihetskampen mot det spanska kolonialväldet och som i förlängningen skulle leda till Argentinas självständighet. Som ett sätt i att själva delta i firandet av 100-årsdagen föreslog den förste presidenten för storklubben, Pedro Werner, att Racing skulle välja nya klubbfärger. Valet föll därmed naturligt på dom ljusblåa och vita färgerna – samma som Argentinas flagga.

Den 12 mars 1911 spelade Racing sin allra första match i Primera Division. Man besegrade Estudiantes de Buenos Aires med hela 6-1 efter att Alberto Ohaco smällt dit fyra mål. Just Ohaco skulle komma att bli synonym med Racings storhetsperiod på 10-talet. Ohaco hade fötts – och vuxit upp i Avellaneda under slutet av 1800-talet. När Racing gjorde sin debut i Primera Division var målskytten 22 år gammal och i en perfekt ålder för att sätta avtryck i landets högsta division.

Första säsongen i Primera Division slutade med en tillfredsställande fjärdeplats för Racing. Man hade spelat en fin fotboll och var bara sex poäng bakom segrande Alumni. Året efter kom man ännu högre upp då man slutade trea och gjorde dessutom flest mål i hela serien – 24 stycken. Alberto Ohaco blev skytteligavinnare med sina nio fullträffar och framtiden såg ljus ut. Känslan kring hela klubben var att man började bli redo för att uträtta stora saker på fotbollsplanen.

Alberto Ohaco är synonym med Racings första storhetsperiod.

1913 inleddes Racings storhetsperiod. Från och med den här säsongen gick det nästan inte att vinna mot Argentinas då bästa lag. Storklubben inhyste dom största spelarna i landet och stora delar av det argentinska landslaget utgjordes av deras lirare. Här fanns, förutom Alberto Ohaco, även andra spelare som skulle bli odödliga i klubbens historieböcker. Bland dessa återfanns bl.a. Francisco Olazar, Alberto Marcovecchio, Pedro Etchegaray, Natalio Perinetti, Armando Reyes och Syla Arduino. Den sistnämnda höll nollan vid en tidpunkt i hela 891 minuter, vilket än idag är det näst längsta i klubbens historia och fjärde mest i hela Argentinas.

Mellan 1913 och 1919 vann Racing samtliga sju ligatitlar. Inget annat lag hade någon som helst chans att få känna på hur det kändes att bli mästare. Vid fyra av dessa tillfällen gick man dessutom igenom säsongen obesegrade – och under en av dessa säsonger tappade man inte en enda poäng.

Det var nu som Alberto Ohaco öste in mål och totalt sett gjorde anfallaren 244 mål på 278 matcher för storklubben. Ett smått osannolikt facit – och rekord som står sig än idag. Utöver ligagulden vann Racing även diverse inhemska – och internationella cuptitlar. Man blev den första storklubben i Argentina att vinna den inhemska ligan och den första att vinna den två, tre, fyra, fem, sex och sju gånger i rad. Ett rekord som står sig fint än idag.

Natalio Perinetti är en annan ikon ifrån denna epok. Han är fortfarande den som gjort flest matcher för Racing genom alla tider – 405 stycken utspridda på 17 år i klubben.

Många har uttalat sig om Ohaco genom åren och såhär kunde man bl.a. läsa i tidningen El Gráfico om anfallarens konster på fotbollsplanen.

”Han var på många sätt en dirigent av en orkester. Oavsett vilken position han spelade på så gjorde han det bra och oavsett var på planen han var visade han upp sina exemplariska egenskaper. Han spelade anfallare, back och även ibland målvakt”.

En annan sak som var typiskt för Ohaco var att han alltid förespråkade schysst spel och ville aldrig att någon ifrån det egna laget skulle klaga på ett domslut. Vid ett tillfälle, när Natalio Perinetti gick ifrån denna princip och gnällde på domaren, fick han sig en vänlig – men bestämd tillrättavisning av Ohaco som påminde Perinetti om att dom försvarade Racings färger.

Förutom allt som Ohaco gjorde för Racing Club var han också en framträdande spelare i landslaget. Han var den förste spelaren ifrån Racing att bli uttagen för Argentina och spelade över 20 landskamper för sitt land.

1920 släppte Racing sin första ligatitel sedan storhetsperioden inletts 1913. Dock var man åter på vinnarspåret året efter, men sedan skulle det dröja till 1925 innan man återigen fick lyfta bucklan. Huracán och Boca började växla upp och kunde nu på allvar utmana Racing. Dessutom började nyckelspelarna, som dominerat under 10-talet, att succesivt bli till åren.

1921-års ligatitel var Ohacos sista i Racings tröja och två år senare lade han skorna på hyllan. Detsamma gällde för många av dom andra spelarna som varit framträdande under storhetsperioden. Dom som kom efter var inte alls av samma kvalité och efter 1925-års titel skulle det dröja 24 år innan Racing blev mästare igen. Proffesionalismen kom emellan i Argentina och flera storklubbar, som vi kommer titta på längre fram i denna artikelserie, sprang förbi Racing i utvecklingen. Men under 10-talet var storklubben Argentinas tveklösa dominanter. Då hade varken Boca Juniors eller River Plate något att säga till om. La Academia var herren på täppan och Ohaco var guldgossen som öste in mål.