Miguel ”Cata” Oviedo: Världsmästaren ifrån 1978 som gjorde över 450 matcher för Talleres

Miguel ”Cata” Oviedo. Han var med om att vinna VM-guld 1978, även om mittfältaren bara spelade fem minuter under mästerskapet. Trots detta är mästerskapet ändå något som Miguel Oviedo håller kärt. På klubblagsnivå gjorde han sedan över 450 matcher för Talleres och blev en ikon i Córdobaklubben under deras guldepok i historien.

Att ge personer smeknamn är något som Argentina i allmänhet – och staden Córdoba i synnerhet är känt för. Varför Miguel Oviedo kallades för just ”Cata” (undulat) har såklart sin alldeles egna – och speciella anledning.

”Min farfar hade en undulat och när jag var liten tyckte han att jag tittade runt om mig hela tiden, och vred på huvudet, precis som hans fågel gjorde. Därför fick jag detta smeknamn som sedan följde med mig under resten av livet.”

Oviedo föddes i Argentinas näst största stad Córdoba och började spela för Palermo innan han fick chansen att, på riktigt, visa upp sig med Racing de Córdoba. Tillsammans med Osvaldo Ardiles, Américo Gallego, och Mario Kempes är Oviedo en av de fem spelarna, ifrån just Córdoba, som vann VM-guld på hemmaplan 1978.

”Allt som jag upplevde med landslaget är minnen som aldrig kommer att raderas ut under min livstid. Alla fina minnen, men också de dåliga. Bra minnen sett ur det sportsliga, men dåliga ur samhällets synvinkel med den tidperiod som vi alla genomlevde. Vi lyckades ge lite glädje till folket genom att vinna landets första VM-guld. Samhället led enormt mycket. Att vinna världsmästerskapet var en lättnad för hela befolkningen. Det dåliga var att vi styrdes av en militärregim och det var oehört svårt att leva under dessa omständigheter.”

Oviedo gjorde sig tidigt ett namn med Racing de Córdoba och med sin allra första lön ifrån klubben såg han till att betala av huslånet på familjens hem. Pappan hade belånat huset till maxgränsen och nu ville advokaterna ha tillbaka sina pengar.

”Klubben frågade mig hur mycket jag ville tjäna och jag svarade att jag ville tjäna tillräckligt mycket för att kunna rädda mitt hus. Då svarade föreningen att jag skulle komma in med samtliga papper, under den nästföljande dagen, rörandes skulden och att de sedan skulle sätta sina advokater i arbete. Dagen efter sa de till mig; ’vår advokat är samma som vill ha in pengarna på ditt hus’. Det var ett fint sammanträffande. Min pappa åkte och pratade med dem och började gråta när han insåg att vi skulle få behålla huset – och att skulden var betalad. Det var en enorm glädje för oss alla.”

Under åren med Racing var Oviedo faktiskt nära att skriva på för den spanska storklubben Real Madrid, men dessa drog sig slutligen ur efter att den argentinska föreningen krävt alldeles för mycket pengar. I stället fortsatte han sin karriär med Instituto innan flyttlasset gick vidare till Talleres. Här skulle Oviedo få uppleva klubbens stora framgångsperiod under 70-talet och bli en del av ett lag som, än idag, är inskrivet i föreningens historieböcker.

”Tack vare Talleres fick jag möjligheten att resa runt i världen och vara en del av deras historia. Sanningen är också den att jag har kvar dessa fina minnen som jag haft med klubben. Med sitt fina spel lyckades Talleres locka mycket folk i Córdoba till sina matcher. Även supportrar ifrån de andra klubbarna följde oss.”

Givetvis blev såväl River Plate som Boca Juniors intresserad av Oviedos namnteckning. Det var också relativt nära att han blivit klar för just Los Millonarios. Detta var nämligen föreningen som Oviedo hejat på som liten, då hans pappa hade varit anhängare till klubben.

”Men Amadeo Nuccetelli, Talleres dåvarande president, tyckte så mycket om mig att jag tackade nej till erbjudandet ifrån Ángel Labruna. Han (Labruna) hade lämnat Talleres för att träna River och ville ha in mig. Även Independiente, med Julio Grondona som president, ville köpa mig, men Talleres betalade mig så pass bra och samtidigt ville föreningen inte att jag skulle gå till någon annan klubb i Argentina.”

Miguel Oviedo blev en ikon med Talleres under 70- och 80-talet.

I stället stannade Oviedo i Talleres under åtta raka säsonger. Han blev en symbol, tillsammans med bland annat José Daniel Valencia, för klubbens framgångar på 70-talet. Under dessa år var man snubblande nära att vinna ligaguldet och slogs, säsong efter säsong, i toppen av tabellen. Än idag är Oviedo den som gjort flest matcher för Talleres någonsin – 453 stycken.

Under åren med Talleres blev Oviedo dessutom uttagen i det argentinska landslaget (första gången kom redan under tiden med Racing) och kom med till världsmästerskapet i Argentina 1978. Här fick mittfältaren dock agera reserv – och avbytare under mästerskapets gång. Faktum är att han bara spelade fem minuter under hela turneringen och dessa kom i den tredje gruppspelsmatchen, av det andra gruppspelet, mot Peru när Argentina vann med 6-0. Oviedo bytte av Américo Gallego i den 85:e spelminuten. Själv har mittfältaren, trots detta, starka minnen ifrån mästerskapet och finalen mot Nederländerna.

”Den dagen då vi lämnade anläggningen, där vi bodde, för att resa till Monumental kände vi enormt mycket adrenalin inför finalen som skulle spelas. Som en följd av detta kändes såklart bussresan som en evighet. Vi ville bara springa in på planen. I omklädningsrummet fanns det mycket nervositet, vilken fick oss att lida en hel del. Vi kände också av pressen ifrån folket och det faktum att vi inte visste vad som skulle vänta oss i finalen mot Nederländerna. Den här pressen kan verkligen döda en. Menottis snack inför finalen var kort och koncist; ’ni måste ge en glädje till folket som kommit hit för att titta på oss.”

Argentina vann finalen med 3-1 efter dubbla mål av Mario Kempes och ett av Daniel Bertoni. Många anser att detta VM-guldlag inte har fått samma erkännande, hemma i Argentina, som det laget som vann turneringen i Mexiko 1986. En stor anledning till detta är såklart att laget 1978 är starkt förknippat med den fruktansvärda militärdiktatur som fanns i landet vi tidpunkten för mästerskapet. Oviedo – och många med honom menar dock på att detta är orättvist mot spelarna, eftersom de inte hade någonting att göra med den brutala regimen.

”Vi blev uttagna till att spela världsmästerskapet 1978 och vi gjorde det som förväntades av oss. Att vi inte blir uppmärksammade av folket är deras problem. Jag har ett rent samvete och jag gjorde aldrig någonting som inte hade med fotbollen att göra. Men i vårt land är det inte bara César Menotti och detta landslag som inte uppmärksammas. Det finns många människor som inte får det erkännande som de förtjänar. Detta har att göra med att i Argentina förväntas det att man bara ska vinna, vinna och vinna. Vi (laget) vet om att vi blev världsmästare och detta är något som vi kommer att bära med oss i våra hjärtan för alltid. Det har gått 44 år och vi i laget är fortfarande lika sammansvetsade som den dagen då vi blev mästare. Vi gav en enorm glädje till folket och detta är något som kommer att finnas med oss under resten av livet.”

Sin guldmedalj har Oviedo gett till sin äldsta dotter och sin matchtröja, med nummer sjutton på ryggen, gav han bort till sin pappa.

”Den gav jag bort till min pappa som i sin tur gav den till min mamma. Hon gav den sedan vidare till min syster Gloria som har den, än idag, förvarad i ett kassaskåp med fyra hänglås. Varje gång jag kommer hem till henne säger hon samma sak; ’den här presenten gav mamma till mig.”

En av Oviedos matchtröjor, ifrån VM 1978, har dock hamnat på villovägar och finns att beskåda på ett museum i Nederländerna. Detta har emellertid en väldigt logisk förklaring då det är den f.d. landslagsspelaren, Wim Jansen, som gett tröjan till museet. Han och Oviedo bytte nämligen tröjor med varandra efter VM-finalen.

Mellan 1983 och 1986 representerade Oviedo Independiente och var med om att vinna ligan 1983 – och Copa Libertadores året efter. Dock hade han väldigt svårt att finna sig till rätta i storklubben och fick som följd också sparsamt med speltid. Det var inte helt enkelt att slå sig in på ett mittfält vilket redan innehöll spelare som Ricardo Giusti, Claudio Marangoni, Ricardo Bochini och Jorge Burruchaga.

I stället bestämde sig Oviedo för att vända hem till Talleres igen och här skulle han spela ytterligare några säsonger. Därefter blev det två kortare sejourer, med Deportivo Armenio och Los Andes, i de lägre divisionerna av det argentinska seriesystemet innan Oviedo valde att lägga skorna på hyllan. Efter spelarkarriären testade han sedan, precis som de flesta andra, på yrket som tränare och ledde såväl Talleres som Racing de Córdoba.

Senare fick emellertid Oviedo ett fast jobb på det stora sportcentrumet i Córdoba, Carlos Cerutti, och här har han jobbat i nästan tjugo år som administratör och receptionist.

”Det är ett lugnt och skönt arbete. Det är inte direkt associerat med fotbollen, men absolut med idrotten i stort. Detta eftersom diverse tävlingar hålls på anläggningen.”

Talleres gyllene epok var under 70-talet och då var Miguel Oviedo med.

I stället för att närma sig fotbollen igen har basketen blivit den sporten som den pensionerade världsmästaren Oviedo har mest kolla på numera. Dock går han fortfarande och kollar på Talleres hemmamatcher, när tillfälle ges, och givetvis är han fortfarande medlem i klubben.

”Jag är en person som jobbar på ett lugnt – och kommunalt arbete. Som har ett liv utan några större problem. Som går och ser Talleres när tillfälle ges, har två döttrar i Mónica och Soledad och som bor ihop med min fru Gladys. Jag är en tillfredsställd människa, absolut.”

Miguel må ha spelat en marginell del i Argentinas VM-guld 1978, men blev likväl ändå världsmästare. På klubblagsnivå utmärkte han sig desto mer och blev en klubbikon i Talleres. Där är han, än idag, den som gjort flest matcher i föreningens historia.