Rubén Pagnanini: Högerbacken som inte kände sig som en världsmästare

Rubén Pagnanini. Han ingick i det historiska Estudiantes-laget som dominerade den sydamerikanska fotbollen under slutet av 60-talet. Därutöver vann Rubén Pagnanini VM-guld 1978 trots att han inte spelade en enda minut under hela mästerskapet.

1968 sprang en ljushårig 19-årig högerback in på Estadio Brigadier General Estanislao López i Santa Fe för att göra sin debut i Estudiantes matchtröja. Detta skulle bli inledningen på en framgångsrik karriär som tog Rubén Pagnanini till toppen av såväl den inhemska – som den världsliga fotbollen. Samma afton hade Estudiantes tränare – den legendariske Osvaldo Zubeldía – bestämt sig för att spela med ungdomarna eftersom A-lagsspelarna hade fokus inställt på Copa Libertadores. Just av denna anledning fick Pagnanini chansen denna ljumna afton i Santa Fe.

”Jag var bara 19 år gammal. Det var i en kvällsmatch i ligaspelet mot Colón i Santa Fe. De ordinarie A-lagsspelarna var fullt upptagna med Copa Libertadores och därför använde Zubeldía i stället ungdomarna i ligaspelet. Jag hade turen att få spela, men dessvärre förlorade vi matchen med 3-0. Efter denna match fick jag spela vidare ytterligare en hel del i ligaspelet. Detta eftersom A-lagsspelarna senare även var fokuserade på Interkontinentalcupen.”

I Estudiantes fick Pagnanini glädjen att ingå i ett historiskt lag som under slutet av 60-talet vann Copa Libertadores tre år i rad samt Interkontinentalcupen och Copa Interamericana en gång och den inhemska ligan vid två tillfällen. Han fick också dela omklädningsrum med flera ikoniska spelare som Carlos Bilardo, Juan Ramón Verón och Raúl Madero. Dessutom hade han glädjen att få tränas av den färgstarke och karismatiske Osvaldo Zubeldía som sällan lämnade någon oberörd.

”Han var en riktigt läromästare med den bästa vokabulären i hela Estudiantes. Allt han sa och gjorde tog man emot som lärdomar och använde sedan som erfarenheter i livet. Han använde de rätta – och mest visa orden som fick dig att rysa. Här började man känna av professionalismen. Han lärde du dig hur man skulle vara en bra proffsspelare.”

Lustigt nog fick Pagnanini senare Bilardo som tränare och hade således den fotbollstokige farbrorn som både lagkamrat och tränare. 1975 var Estudiantes nära att vinna ligan under Bilardos styre, men föll på målsnöret efter att River Plate besegrat dem med 1-0 på Vélez hemmaplan.

Redan under tidsepoken då Bilardo var spelare märkte Pagnanini av att hans lagkamrat skulle komma att bli en duktig tränare. Nere på planen var nämligen Bilardo den spelaren som agerade inofficiell tränare och fördelade vidare Zubeldías instruktioner ifrån bänken.

”Carlos (Bilardo) levererade vidare Zubeldías instruktioner till oss ute på planen.”

Efter nio år med Estudiantes tog Pagnanini klivet vidare till storklubben Independiente och detta var sannerligen ett stort steg för högerbacken som hunnit bli 29 år gammal.

”1977 dök möjligheten upp kring att få spela i ”el Rojo”. Jag hade redan förlorat hoppet om att jag någon gång skulle få spela i en storklubb eftersom jag hunnit bli 29 år gammal. Vid denna ålder var det svårt att göra en flytt som denna och komma till en väldigt stor klubb. Trots detta köpte Independiente mig och jag fick glädjen att komma till en exceptionell klubb vid den här tidpunkten. Sanningen är den att det var bara att lyfta på hatten för det laget som de hade på den här tiden. Där fanns Ricardo Bochini och dessutom tränades laget av Roberto Saporiti – en fantastisk person. Förutom detta hade laget många duktiga spelare och en klubbledning som visste vad de gjorde. Vi arbetade stenhårt varje dag för att uppfylla våra mål. Independiente var tvungna att visa upp sin kvalité nere på planen. Det var ett lag med en vinnarmentalitet och som behandlade bollen väl. Det var den mest glimrande epoken i klubbens historia.”

Rubén Pagnanini i Independientes tröja.

Under åren med Independiente blev Pagnanini, något överraskande, också uttagen i landslaget. Till världsmästerskapet på hemmaplan 1978 blev han uttagen i Menottis 22-mannatrupp. Under VM-slutspelets gång spelade dock inte Pagnanini en enda sekund i mästerskapet utan fanns med som reserv ifall den ordinarie högerbacken Jorge Olguín skulle skada sig.

Argentina vann VM det året, men Pagnanini kände sig inte, precis som Ricardo Bochini inte skulle göra 1986, som en världsmästare.

”Nej jag känner mig inte som en världsmästare. Jag var med och hjälpte mina lagkamrater så mycket som jag kunde, men när man inte spelar något i mästerskapet är det svårt att säga att man känner sig som en världsmästare. Om jag åtminstone hade spelat något hade det varit annorlunda, men jag hade inte den turen. Samtidigt är jag tacksam över att jag fick vara med. Någon spelare, av de som blev uttagna i truppen, var tvungna att bli utan speltid och Menottis beslut visade sig var korrekt. Det är inte så att jag försöker hitta på någon ursäkt, men känslan inombords är en helt annan.”

Faktum är att många, inklusive huvudpersonen själv, var förvånade över att Pagnanini överhuvudtaget kom med i truppen till VM. Han hade nämligen inte gjort särskilt många landskamper dessförinnan och blev en av de sista att tas ut i den slutgiltiga truppen.

”Efter den historiske finalmatchen av ligaspelet, när Independiente kryssade mot Talleres med endast åtta spelare på planen och blev mästare, blev jag uttagen i landslaget. Därefter var det några månader med provspel och sedan bestämde sig tränaren för vilka han skulle ta ut och då var jag en av dessa. Det var en enorm bedrift och jag är känslosam över att ha varit en del av den här gruppen. Jag trodde mer, på förhand, att jag skulle hamna utanför truppen än att komma med. Innan världsmästerskapet hade jag nämligen inte spelat särskilt många officiella landskamper. Där fanns spelare som varit med i VM 74, och som dessutom blivit mästare i träningsturneringen i Toulon, som inte kom med i truppen.”

Pagnanini må inte ha känt sig som en världsmästare, men han firade ändå tillsammans med sina lagkamrater och lyfte, till skillnad ifrån Oscar Ortiz, VM-pokalen mot skyn efter finalen mot Nederländerna.

”Ja, jag hade pokalen i mina händer. Det var en obeskrivlig känsla.”

Sin guldmedalj gav Pagnanini bort till sin mamma. Han hävdade alltid att hans föräldrar var anledningen till att han nått så pass långt inom fotbollen och att ge modern guldmedaljen var ett sätt att tacka för allting. Däremot har han sparat en matchtröja ifrån finalen som har autografer ifrån samtliga spelare i truppen – inklusive tränaren Menotti. Den har Pagnanini inlåst i ett kassaskåp och denna tröja tänker han inte sälja för något pris i världen.

”Det finns saker som inte kan köpas för pengar. Som t.ex. guldmedaljen. Det är en relik som du måste bevara för resten av ditt liv och visa din vördnad mot. Det är en sak som måste finns kvar som ett minne för alla världsmästare.”

Trots att han inte fick spela en enda minut under mästerskapet fanns det inte på kartan för Pagnanini att diskutera saken med förbundskaptenen Menotti och fråga om det fanns möjlighet till mer speltid.

”Det skulle jag aldrig göra. Jag visste om reglerna i detta spel samtidigt som jag ville visa den respekt som jag tyckte att Menotti förtjänade. Han är ett monster (i positiv bemärkelse) som tränare.”

Pagnanini poängterade också att varken han eller någon av hans lagkamrater hade den minsta koll på alla hemskheter som den sittande militärdiktaturen i Argentina, vid tidpunkten för mästerskapet, hade för sig. Allt detta kom fram efter att regimen hade störtats och landet lyckats återgå till demokrati. I stället var spelarna fast beslutna om att skänka lite glädje till det argentinska folket under en politisk turbulent tid i landets historia. Samtidigt medger Pagnanini att landslaget som vann guldet 1978 delvis har blivit nersvärtade av det faktum att mästerskapet spelades i en militärdiktatur.

”Den politiska situationen i landet har lämnat en mörk fläck på oss spelare. Detta trots att vi inte hade någonting att göra med allting som skedde i Argentina vid tidpunkten för mästerskapet. Vi utövade en sport och spelade fotboll. Inget annat.”

Pagnanini var uttagen till VM 1978, men spelade inte en enda minut i mästerskapet.

Pagnanini spelade kvar i Independiente fram till slutet av 70-talet då han lämnade för Minnesota Kicks i USA. Här spelade han i ett och ett halvt år innan han vände tillbaka till Argentina. Högerbacken hade svårt att acklimatisera sig till landet i norr och framför allt var det språket som gjorde tillvaron extra komplicerad.

”Det kostade mig väldigt mycket. Jag var där i ett och ett halvt år. På grund av språket blev det väldigt komplicerat allting. Jag lyckades att bli vän med några argentinare, som bodde där, och de hjälpte mig väldigt mycket. Därefter återvände jag till Argentina med inställningen att jag skulle sluta spela fotboll. Jag hade erbjudanden ifrån såväl Vélez som Racing och jag var hel och frisk. Jag hade t.ex. aldrig åkt på en sträckning under min karriär.”

I stället för Vélez eller Racing föll valet på Argentinos Juniors och här blev Pagnanini plötsligt lagkamrat med hela landets nya favorit – Diego Maradona. Här spelade högerbacken i fyra månader innan han bestämde sig för att lägga skorna på hyllan. Under denna korta period hann han ändå få en skymt av den unge Maradona och vad denne stortalang kunde åstadkomma nere på fotbollsplanen.

”Jag njöt väldigt mycket av att få se Diego, att träna med honom och leva så pass tätt inpå. Han var bara 18 år gammal, men herregud vilket monster han redan var och en gudabenådad spelare. Jag spenderade fyra månader tillsammans med den bästa fotbollsspelaren någonsin. Det har aldrig funnits någon annan som Diego. Jag har sett många spelare, men någon som Maradona finns inte. Jag spelade fyra matcher med Argentinos och allihop på samma kant som Diego. En av dessa matcher var på La Bombonera mot Boca Juniors.”

Rubén Pagnanini hade en fin spelarkarriär där han vann åtskilliga titlar med Estudiantes. Av de tre Copa Libertadores-titlar som föreningen vann, under slutet av 60-talet, var han tveklöst mest delaktig i turneringen 1970 där Pagnanini spelade i båda finalerna mot uruguayanska Peñarol. I landslaget fick han inte särskilt många chanser, men kan trots detta ändå titulera sig som världsmästare. Detta oavsett om han känner sig som en sådan, eller inte.  

***

Fotnot: Pagnanini blev även ligamästare med Independiente vid två tillfällen. 1977 (som nämns i texten) och året under det efterföljande året. Båda två i Nacional-turneringen.