Jorge Olguín: Menottis högerback vid VM-guldet 1978

Jorge Olguín. Han är kanske inte den mest ihågkomna spelaren ifrån VM-guldet på hemmaplan 1978, men Jorge Olguín är trots detta ändå en av dom spelarna som gjort flest minuter i världsmästerskapen för Argentinas del. Dessutom blev han mästare för samtliga klubbar han kom att representera.  

Jorge Olguín började spela för Alvarado i Mar del Plata. Familjen hade hamnat i kuststaden eftersom hans pappa jobbade som polis och hade fått arbete på den lokala stationen i staden. Redan som trettonåring fick Olguín göra sin debut i Alvarados A-lag – detta eftersom man saknade en spelare och hans äldre broder, som redan spelade för seniorlaget, tipsade tränaren om lillebrodern.

”Tränaren gillade mig sedan så pass mycket att jag fortsatte att träna med A-laget. Dom behövde en fyra och då passade jag bra in där. Många kritiserade Menotti, många år senare, för att han chansade med mig som högerback i landslaget, men faktum är att jag redan hade spelat på den positionen i Alvarado och provspelade dessutom för San Lorenzo i den rollen. Jag kände således till den här positionen väl”.

Att det sedan var San Lorenzo som blev nästa destination i karriären hade helt enkelt att göra med att Olguín spelade en ungdomsturnering, med Alvarado, där San Lorenzo, Quilmes och Rosario Central var dom andra deltagande lagen. Högerbacken gjorde så pass bra ifrån sig att samtliga tre klubbar erbjöd honom spel i deras respektive ungdomslag. Valet föll i slutändan på San Lorenzo.

”Jag valde San Lorenzo eftersom det, helt enkelt, kändes bäst. Här var det Duchini som hade sett mig spela – han var ett fenomen”.

Däremot hade inte Olguín supportat San Lorenzo i unga dar. Istället var det Racing Club som varit favoritlaget när den kommande landslagsspelaren fortfarande var en liten grabb.

”Jag gillade (Roberto) Perfumo väldigt mycket. Hela min familj var River Plate-supportrar, men min systers man gillade Racing och detta smittade av sig på mig”.

I San Lorenzo blev Viejo Gasómetro som ett andra hem för Olguín. Här kickade han boll dagarna i ända och spenderade nästan mer tid här, än på internatet där han bodde. För San Lorenzo debuterade Olguín redan 1971 och kom sedan att spela för storklubben under dom nästkommande åtta åren.

Här skulle han vinna tre ligatitlar. Dom två första vanns under Juan Carlos Lorenzos ledning medan den sista bärgades med Osvaldo Zubeldía som tränare.

”Om jag ska välja en av dessa titlar så får det bli den sista – 1974 – med Zubeldía. Detta eftersom det var mycket uppoffringar för att nå hela vägen den säsongen. Lorenzo hade lämnat 1973 och klubben sålde dessutom halva laget. Dom ville faktiskt sälja mig till San Lorenzo de Mar del Plata, men Zubeldía protesterade och sade att han ville ha mig kvar i laget”.

Jorge Olguín i San Lorenzos matchtröja.

Man kan definitivt konstatera att Olguín hade lättare att komma överens med Zubeldía än den väldigt excentriske Juan Carlos Lorenzo. Den sistnämnda tränaren var en otroligt speciell karaktär som ibland var närmast omöjlig att förstå sig på.

”Jag minns en gång när vi blev serverade soppa och jag sa att jag absolut inte kände för att äta soppa. Då hörde jag ifrån det andra bordet, där Lorenzo satt, att han ropade; ”ät soppan”. Jag svarade återigen att jag inte kände för det varpå han blev riktigt förbannad. ”Antingen äter du soppan eller så får du åka hem”. Jag trodde såklart att han skojade och höll fast vid att inte äta soppan. Då bad han mig att gå upp på hotellrummet och packa min väska. Det var sån han var bara. Lorenzo hade väldigt många konstiga saker för sig”.

Samtidigt menade Olguín på att tränaren även hade positiva kvalitéer och då främst i hans taktiska strategier.

”Dessutom var han en föregångare när det kom till att börja träna oftare. Han gav, därigenom, en annan dynamik till sina lag”.

Slutet på tiden med San Lorenzo blev dock inte särskilt positiv. Storklubben hade ekonomiska problem och låg efter med betalningarna till sina spelare. Olguín tog fallet till domstol, men alltihop löste sig när förbundets – och Independientes president Julio Grondona plötsligt dök upp i bilden.

”Han sa att jag skulle släppa stämningen, att han skulle lösa det ekonomiska och att han tyckte att jag skulle gå vidare till Independiente. Om jag höll fast vid att gå till domstolen skulle jag inte kunna spela för landslaget under denna period. Jag gjorde som han sade och hamnade i Independiente”.

Att spela för ”el Rojo” på 70-talet var knappast tråkigt – eller intetsägande. Tvärtom. Independiente var det ledande laget i hela Sydamerika och hade, under inledningen på årtiondet, staplat Copa Libertadores-titlarna på hög.

Detta blev dock Olguíns minst framgångsrika period i karriären – räknat i titlar. Med Independiente vann han bara ligan 1983 och lämnade kort därefter för Argentinos Juniors.

”När Pastoriza tog över som tränare gjorde han tidigt klart att han inte ville ha kvar Morete i laget, men till mig sa han aldrig något. Jag hade bildat ett bra mittbackspar med Villaverde, men han ville istället använde sig av (Enzo) Trossero eftersom dom kände varandra sedan tidigare. Jag och Morete provade på hos River Plate och hade ett möte med Santilli som sade att dom tänkte värva oss. Dock hörde vi aldrig ifrån honom igen, utan vi hamnade istället hos Argentinos Juniors där jag också hade min bästa tid i karriären”.

Det var sannerligen en väldigt positiv sejour med Argentinos Juniors för Olguíns vidkommande. Laget hade under många säsonger kämpat för sin överlevnad. Men delvis tack vare pengarna som föreningen fick, vid Maradonas övergång till Boca Juniors, kunde man börja satsa litegrann.

Under José Yudicas ledning inte bara vann Argentinos sina matcher, man gjorde det dessutom genom att spela en väldigt optimistisk – och underhållande fotboll.

”I finalen av Copa Libertadores (1985), mot América de Cali, kastade publiken in metallkulor på oss vid returmötet. Men ingenting spelade någon roll för oss. Vi var helt övertygad om hur vi ville spela och inget annat hade någon betydelse”.

Olguín njöt verkligen av tillvaron i Argentinos. Klubben var familjär och att få spela på sin favoritposition, som mittback, hjälpte såklart också till. Att sedan laget spelade en underhållande – och offensiv fotboll gjorde såklart inte saken sämre.

”Det var dom sista åren av min karriär. Jag fick spela på den positionen där jag trivdes som bäst och med den fotbollen som jag kände starkast för”.

Segern i Copa Libertadores ledde till att Argentinos fick möta Juventus i det årets Interkontinentalcupfinal. Argentinarna gjorde en fantastisk match, men fick i slutändan se sig slagna efter en dramatisk straffläggning. Det som Olguín dock själv minns allra starkast, ifrån finaldagarna i den japanska huvudstaden, var när den italienska storklubben anlände till samma spelarhotell där Argentinos också bodde.

”Vi satt på hotellet, i Tokyo, och åt milanesas med pommes när italienarna anlände. Alla hade kavaj med slips och samtliga var stora som hus”.

Sejouren med Argentinos Juniors blev väldigt framgångsrik för Olguín.

På planen syntes dock inte den stora klasskillnad som många kanske, på förhand, trodde skulle existera. Argentinos stod upp bra och hade det inte varit för att man helt enkelt inte ville maska – och spela av matchen, hade man förmodligen också vunnit. Juventus kvitterade nämligen sent genom dansken Michael Laudrup och finalen avgjordes, som sagt, ifrån elvameterspunkten.

Med Argentinos vann Olguín flest titlar under sin spelarkarriär. Förutom två ligatitlar blev det alltså, som nämnts, en Copa Libertadores-pokal samt vinsten i Copa Interamericana 1986.

För det argentinska landslaget hade även Olguín en väldigt framgångsrik epok. Han gjorde sin landslagsdebut två år innan världsmästerskapet på hemmaplan 1978. Tidigt blev Olguín en favorit hos förbundskaptenen Menotti och detta var en uppskattning som var högst ömsesidig. Faktum är att försvararen uppskattade sin tränare så pass mycket att han döpte sin son till just César efter Menotti. En son som f.ö. föddes en månad efter VM-guldet.

Om vi ska snudda vid Olguíns första erfarenhet av landslaget var det däremot inte en av dom allra mest behagliga. Han blev sent inkallad till en turné, vilken Argentina redan var på i Sovjetunionen. Det var dock inte det allra enklaste att resa in och ut ur detta väldiga landet på 70-talet. Inte gjorde det saken enklare att Olguín egentligen inte hade något visum, för att vistas i landet, utan hade lånat Asads som varit tvungen att lämna samlingen p.g.a. en skada.

”Vet du hur Ryssland var 1976? Det var soldater överallt. Jag räckte över passet och mitt visum. Dom tittade på bilden och sen räknade dom; ”tre, två, tre, två”. Jag förstod först inte varför, men sen insåg jag. Eftersom Julio Asads namn var på visumet så hade dom svårt att få ihop antalet namn som stod på passet kontra visumet. Med fotona var det däremot inga problem eftersom vi båda var långhåriga”.

Olguín var kvar på flygplatsen en lång stund innan det tillslut löste sig och han kunde resa vidare. Dock var det, av förklarliga själ, inte den mest angenäma upplevelsen. Året innan mästerskapet föreslog Menotti att Olguín skulle testa på att spela som högerback, i landslaget, och eftersom han spelat där tidigare under karriären nappade han.

När världsmästerskapet väl inleddes, mot Ungern, stod han också där som högerback i Menottis premiärelva och med nummer femton på ryggen. Detta hade däremot ingenting med platsen att göra utan det argentinska landslaget hade, på den tiden, för vana att numrera spelarna i alfabetisk ordning. Just därför hade den offensive mittfältaren Beto Alonso nummer ett och målvakten Ubaldo Fillol hade femman på ryggen.

Enligt Olguín själv var premiärmatchen mot Ungern den svåraste i hela mästerskapet.

”Framförallt med tanke på att dom tog ledningen redan efter fem minuter (egentligen efter nio). Vi kom helt fel in i matchen. Det var mycket press och mycket nerver”.

Argentina vände dock på steken och besegrade ungrarna med 2–1 efter mål av Leopoldo Luque och inhopparen Daniel Bertoni. Det argentinska landslaget snirklade sig igenom världsmästerskapet och tog sig hela vägen till finalen där Nederländerna väntade.

”Jag sov nästan ingenting natten innan finalen. Jag delade rum med Luque och nervositeten var stor. Inte bara för finalen som sådan utan också för att det var kröningen av en lång resa med mycket uppoffringar längs vägen”.

Olguín gjorde en fläckfri insats mot Nederländerna och satte nästan inte en fot fel under hela matchen. Argentina vann också efter att Mario Kempes och Bertoni avgjort under förlängningen och därefter firat i konfettiregnet på Estadio Monumentals gräsmatta i Buenos Aires.

Det finns en historisk bild ifrån slutsignalen där Menotti och Olguín omfamnar varandra i en hjärtlig kram ute vid sidlinjen. Den bilden symboliserar väldigt mycket av hur spelarna som var lojala mot förbundskaptenen kände gentemot honom – och vad han i sin tur hade för känslor gentemot sina spelare.

Olguín och Menotti omfamnar varandra efter VM-guldet 1978.

Olguín trivdes att spela för Menotti. Han uppskattade att få lov – och bli uppmuntrade till att försöka spela bollen framåt som försvarsspelare. Detta gjorde också att han inte alls kunde identifiera sig med den kommande förbundskaptenen Carlos Bilardo och faktum är att han dessutom tackade nej till landslaget efter att denne tillträtt sin position.

”Jag hade haft Bilardo under min tid i San Lorenzo och jag var inte alls överens med hans sätt att tänka på och arbeta. Han var en tränare som oroade sig mer för hur motståndaren skulle spela än sitt egna lag. Han var besatt av att försvara och lät sina spelare kolla på tusentals videoklipp över hur motståndarna spelade istället för att försöka korrigera det som hans egna lag saknade”.

Med Bilardo blev det ingen kärleksrelation utan Olguín bestämde sig istället för att sluta i landslaget efter att Menotti lämnat som förbundskapten. Dessförinnan var han även med vid VM-slutspelet i Spanien 1982 som slutade i moll för Argentinas vidkommande. De regerande världsmästarna kunde inte återupprepa bedrifter ifrån 1978, utan blev utslagna i det andra gruppspelet.

Under slutskedet av 80-talet lade Jorge Olguín tillslut skorna på hyllan. Han spelade då för Argentinos Juniors och hade faktiskt lyckats med den bedriften att bli mästare i samtliga lag han spelade för – bortsett ifrån den lilla klubben Alvarado i Mar del Plata.

Han var kanske inte den mest spektakulära spelare som beträtt en fotbollsplan, men Olguín kände sig alltid identifierad med den spelande – och offensiva fotbollen som Menotti implementerade i landslaget under 70-talet. På klubblagsnivå spelade Olguín mest som mittback, men med det argentinska landslaget minns vi honom mer i rollen som högerback.

Att ha vunnit VM på hemmaplan var såklart Jorge Olguíns största bedrift under karriären, men även titeln i Copa Libertadores, 1985, med Argentinos Juniors var en fjäder i hatten som han sent skulle komma att glömma.