Oscar Ortiz: Den motvillige världsmästaren

Oscar Ortiz. Han anses av många ha varit den sista ytteranfallaren av den gamla skolan i Argentina. Utöver detta vann Oscar Ortiz den inhemska ligan åtta gånger och blev världsmästare 1978. Trots detta gav han alltid sken av att han helst hade velat vara någon annanstans.

Oscar Ortiz var en viktig del av Argentinas vinnande lag i världsmästerskapet på hemmaplan 1978. Trots detta tillhör han kanske inte en av de första spelarna, ifrån detta lag, som folk i allmänhet kommer att tänka på. Det finns såklart många anledningar till detta, men en av dessa kan kanske stå att finna i huvudpersonen själv.

”Jag rörde inte vid pokalen efter finalen mot Nederländerna, inte heller grät jag över att ha blivit mästare. Att vinna VM var fantastiskt, men jag blev inte galen över det. Jag såg hur mina lagkamrater närmast var desperata över att få röra vid pokalen, men jag närmade mig inte ens den. Jag är nog ganska annorlunda eftersom jag upplever fotbollen på ett annat sätt. Jag upplever den som den är – ett spel.”

Ortiz har själv beskrivit sig som; ”en fotbollsspelare utan viljan att spela fotboll.” Han har också beskrivit det hur han egentligen var sugen på att lägga av direkt efter VM-guldet, men att han fortsatte spela för sin familjs skull.

”Jag ville pensionera mig när VM 78 var över, men jag fortsatte p.g.a. min familj och för min mammas skull. Jag hade tröttnade på fotbollen, det fanns åtskilliga saker som jag inte var överens med. Fotbollen är inte olik politiken. De är alla likadana – styrelseledamöter och politiker.”

Ortiz föddes i Chacabuco och växte upp med att spela fotboll på staden Juníns gator. Här spelade han för lokala föreningar ända fram till han var 15 år då San Lorenzo plötsligt hade fått upp ögonen för talangen.

”Jag anlände som 15-åring ifrån Buenos Aires al Pacifico (BAP) – en klubb i Junín. Jag fick tröja nummer tio i ungdomslaget och i BAP hade jag varit deras målskytt, men i San Lorenzo placerade de mig ute på vänsterkanten. Som 17-åring debuterade jag sedan i Primera. Mina lagkamrater var nästan allihop runt 27 år – som t.ex. Victorio Cocco, Toti Veglio, Oveja Telch och Rafael Albrecht.”

Oscar Ortiz inledde sin karriär med San Lorenzo.

När klubbikonen Rodolfo Fischer lämnade San Lorenzo ersattes han som central anfallare av Rubén Ayala. Samtidigt flyttades Ortiz ner som en fjärde mittfältare av huvudtränaren Juan Carlos Lorenzo och det var med denna formation som storklubben vann ligan tre gånger mellan 1972 och 1974. Under mitten på årtiondet flyttade Ortiz en kortis till brasilianska Grêmio, men han var snart tillbaka i Argentina igen och denna gång i River Plates färger. Faktum var nämligen det att Ortiz ogillade starkt att bo utanför Argentinas gränser.

”Jag hade kunnat lämna för Europa vid ett flertal tillfällen, men jag ville inte eftersom jag inte ville bo utanför Argentina. Efter karriären var jag en period i USA och sedan Frankfurt, men det var uteslutande för att lära mig om kulturen i dessa länder, inte för fotbollen som sådan.”

Med River Plate vann Ortiz ligan ytterligare fyra gånger och hade flera innehållsrika år. Under denna period kom också världsmästerskapet på hemmaplan upp på tapeten. Ortiz togs ut i Menottis trupp och efter att ha missat premiären mot Ungern, p.g.a. en skada, var han med i samtliga matcher på Argentinas väg mot guldet.

I finalen mot Nederländerna gav Menotti Ortiz speciella instruktioner för hur han skulle bevaka motståndarnas store stjärna Johan Neeskens.

”Jag skulle ligga längre ner i planen för att ta hand om honom (Johan Neeskens) eftersom han styrde allting. Eftersom det var den sista matchen gick jag med på det. När jag blev utbytt under den andra halvleken kom René Houseman in i stället. Vi ledde med 1-0, men René kom in på högerkanten och Bertoni tog hand om min plats. Här förlorade vi en hel del i markeringsspelet och släppte också in kvitteringen.”

Kort efter att Nederländerna hade kvitterat genom Dick Nanninga träffade även Rob Rensenbrink stolpen med ett avslut som hade avgjort finalen till holländarnas favör. Ortiz minns också att Argentina förmodligen inte var de rättmätiga vinnarna i denna final.

”Om vi ska vara helt ärliga förtjänade inte Nederländerna att förlora den här finalen. Men det är inte alltid som det bästa laget vinner. Fotbollen är så pass vacker ibland och det är en olycka till idrott. Ibland anfaller någon dig hela matchen, de skapar målchanser och träffar stolpen flera gånger, men ändå vinner du. För man kan trots allt inte spela utan stolpar.”

Som tidigare nämnts rörde Ortiz inte ens vid pokalen efteråt och han har inte sparat några minnen ifrån själva finalen – eller guldet som sådant. Inte ens medaljen finns kvar i hans ägo.

”Jag förlorade min VM-guldmedalj och de jag fått när vi vann med San Lorenzo vid en flytt. Några saker har jag förlorat i samband med flyttar, andra saker har blivit stulet och många tröjor har jag gett bort till mina barn och barnbarn. Jag har inte, och har aldrig haft, några inramade fotbollsmässiga saker i mitt hem. Samtidigt saknar jag inte de här sakerna. Jag såg nämligen aldrig något värde i dem.”

Många anser att Ortiz var en av de sista ”riktigt ytteranfallarna” i Argentina. Det beror såklart på hur man ser på det hela. Numera spelar inte lagen fotboll på samma sätt som man gjorde på hans tid och det är ovanligt med yttermittfältare som dribblar hela vägen ner till kortlinjen för att sedan slå ett inlägg. På det sättet finns inte den gamla skolans yttermittfältare – eller anfallare kvar längre.

Ortiz har själv hävdat att han inte var någon professionell typ av fotbollsspelare. Han var inte särskilt glad för att träna och många gånger kände han inte ens för att spela fotbollsmatcherna. Dessutom rökte han väldigt mycket under sin karriär. Något som visserligen inte var ovanligt på den här tiden.

”Jag spelade på mina villkor. Jag var väl inte direkt den första som kom till träningen eller den sista som lämnade. Det fanns matcher som jag inte ens ville spela. Samtidigt rökte jag också under tiden som jag var aktiv. Jag började som 15-åring och slutade först när jag hade gått i pension. Jag hade många lagkamrater som rökte, jag var inte den enda, men nuförtiden är det inte tillåtet längre.”

Ortiz var en stark bidragande del av Argentinas VM-guld på hemmaplan 1978.

När man hör Ortiz berätta om sin fotbollskarriär får man nästan känslan av att han spelade fotboll mot sin egen vilja, men så var det såklart inte. Han såg bara inte fotbollen som den mest underbara saken i hela världen.

”Jag hade talang sedan jag var liten och det var därför jag började spela fotboll. Men jag var ingen professionell fotbollsspelare utan bara en person som spelade. Jag kan inte säga att jag var en person som skulle kunna döda för att göra det ena eller det andra. Absolut inte. Jag var en fotbollsspelare som inte riktigt hade lust att spela fotboll.”

Litegrann av Ortiz likgiltighet gentemot fotbollen står t.ex. att finna i det faktum att han tackade nej till uttagningen till världsmästerskapet i Spanien 1982 eftersom; ”jag kände inte för att vara på en träningsanläggning i fem månader, bara för att sedan få spela sju matcher.” Han hade gjort detta vid VM på hemmaplan och det fick helt enkelt räcka.

”När Menotti sa; ’Ortiz nu drar vi till Spanien’ svarade jag honom bara; ’nej det gör vi inte alls.”

Trots att han valde att inte följa med till turneringen i Spanien fick ändå Ortiz glädjen att spela tillsammans med Diego Maradona under sin karriär. Förutom att Diego var med i upptakten till VM 1978 delade de också erfarenheten av en turné till Europa under det efterföljande året. När Ortiz reste hem ifrån denna resa drabbades han av en ansiktsförlamning på flygplanet och vid hemkomsten blev han internerad i tjugo dagar. Lyckligtvis klarade han sig någorlunda bra, bortsett ifrån att talet fortsatt är lite sluddrigt med jämna mellanrum.

Efter åren med River Plate flyttade Ortiz vidare till Huracán innan han avslutade karriären med Independiente. Tillsammans med ”El Rojo” vann han också sin sista titel i karriären när ligan bärgades 1983. Därmed vann Ortiz den inhemska ligan vid åtta tillfällen under sin aktiva spelarkarriär. Redan vid 29-års ålder meddelade han dock sedermera sin tränare i Independiente, José Omar Pastoriza, att han hade bestämt sig för att lägga skorna på hyllan. Tränare trodde först inte att det var sant.

”En dag haffade jag Pastoriza och sa; ’jag tänker sluta spela fotboll’, varpå han frågade; ’nu när jag äntligen har dig i mitt lag, då tänker du sluta spela?’ Jag svarade honom att det inte var som att jag ville jävlas med honom, men jag hade helt enkelt inte lust att spela längre och gå upp tidigt på morgonen för att åka till träningen.”

Pastoriza accepterade Ortiz beslut även om han tyckte det hela var lite märkligt.

Sedan några år tillbaka hjälper Oscar Ortiz till inom San Lorenzos ungdomsakademi och trivs med tillvaron. Under hela sin aktiva spelarkarriär såg han fotbollen mer som vilket yrke som helst, snarare än sin största passion i livet. Han var inte alls särskilt begeistrad kring sporten och andades inte fotboll som många av hans lagkamrater i såväl landslaget – som klubblaget gjorde.

På många sätt och vis var han en motsträvig personlighet som gav sken av att han egentligen helst hade velat vara någon annanstans. Komiskt nog blev han ihågkommen som den motvillige världsmästaren ifrån 1978.