Titthålsinblick i min El Gráfico-samling: Nummer 3592 – Bocas nya anfallsess, Marangonis turbulenta övergång och River mot Verona

Under sommarmånaderna juni, juli och augusti är min tanke att vi ska ta och göra en liten inblick i min samling av El Gráfico-tidningar. I dagens artikel kommer nummer 3592 att behandlas. Detta nummer utgavs den 9 augusti 1988.

Läs nummer 3103 här.
Läs nummer 1558 här.
Läs nummer 3221 här.
Läs nummer 2297 här.
Läs nummer 3843 här.

***

På framsidan syntes Boca Juniors senaste nyförvärv Wálter Osvaldo Perazzo. Till bilden återfanns rubriken; ”målen ifrån Perazzo vilka kommer att komma.”

Här fanns även andra, lite mindre, rubriker som löd; ”Boca fortsätter att leta efter det perfekta laget”, ”fin information kring den väntade matchen – allt om River mot Verona” och avslutningsvis; ”Monzóns födelsedag ifrån fängelset.”

***

På den tredje sidan – som ni känner till vid det här laget – publicerades en krönika med texten; ”landslaget över allt annat” och handlade om att skribenten ansåg att klubbarna i Argentina inte prioriterade landslaget tillräckligt högt.

Detta hade kommit upp på agendan efter att Newell’s Old Boys och San Lorenzo vägrat att släppa i väg sina spelare till de Olympiska spelen i Seoul. Texten skrev bland annat att; ”vårt landslag ges inte samma betydelse som förut.”

Samtidigt tyckte också skribenten att förbundskaptenen Carlos Bilardos beslut att inte leda landslaget, under nämnda mästerskap, också bidrog till att ge turneringen en mindre betydelse. Tränaren motiverade sitt beslut med att de Olympiska spelen ”bara” motsvarade U23-landslag. Mer om detta längre ner i den här artikeln.

Vidare slog krönikan också fast följande angående Newell’s och San Lorenzos ovilja att släppa spelare till mästerskapet;

”Newell’s attityd är småsint. San Lorenzos är småsint och egoistisk. Skillnaden är dock den att spelarna i Newell’s, sedan en tid tillbaka, har kommit överens med sin tränare om att inte tacka ja till landslaget (ifall de krockade med klubblaget). Det finns alltså en egen vilja, bland spelarna, till att avslå inbjudan att få bära Argentinas landslagströja. Vad det gäller San Lorenzo är läget mer allvarligt. Där ville spelarna lämna, men klubben tillät inte dem.”

Avslutningsvis förkunnade skribenten att det var dags att återta en positiv inställning till landslaget igen. Att se till att Argentina stod över allting annat. Detta var, trots allt, hela landets fotbollslag.

***

Härnäst kom en passande artikel, sett till den föregående krönikan, där Newell’s Old Boys och San Lorenzo hade ställts mot varandra i Copa Libertadores (en av anledningarna till att klubbarna var återhållsamma till att släppa i väg sina spelare).

Rubriken till matchrapporten löd; ”Newell’s med sin fotboll, San Lorenzo med sin värdighet.” Rosarioklubben gick segrande ur bataljen med 1-0 efter att Víctor Rogelio Ramos gjort matchens enda mål. Dock hade båda lagen redan säkrat vidare avancemang och därmed var, således, resultatet av mindre vikt.

***

Nästa fotbollsrelaterade uppslag handlade om det upphausade träningsmatchsmötet mellan River Plate och italienska Hellas Verona. Faktum var att det skulle spelas två matcher mellan de båda. Den första skulle gå av stapeln onsdagen den 10 augusti och det andra mötet skulle spelas den fjortonde.

Detta skulle också bli ett första initialt test för River Plates nye – och profilerade tränare César Luis Menotti. Rubriken löd kort och gott; ”Menottis River mot italienska Verona.”

Till rubriken fanns även bilder på två av Rivers senaste nyförvärv Julio Alberto Zamora och Claudio Borghi samt de två argentinarna i Verona; Pedro Troglio och Claudio Caniggia. Mer matnyttig information kring dubbelmötet kom längre fram i tidningen och detta första uppslag kunde mer liknas med en reklamannons för hela spektaklet.

Bland annat skrev tidningen så här kring det som väntade; ”två spektakulära testmatcher för att se – och njuta av detta debuterande River, med sina nya spelare, mot ett Verona med Caniggia och Pedro Troglio.” Dubbelmötet skulle få ett specifikt namn och kallades för; ”Copa Cincuentenario Estadio Monumental.”

Reklamannonsen lockade bland annat med denna fras; ”ni kommer att få uppleva två dagar av autentiska festligheter och givetvis kan ni genomföra detta tillsammans med er familj.” Tidningen adderade också; ”Du och din familj har, med andra ord, ett brådskande möte med den fantastiska fotboll som Menottis River och Caniggias Verona ska stå för. Två dueller som ni kommer att minnas för resten av era liv.”

Det är ju inte utan att man blir lite sugen på att köpa en biljett, eller hur?

***

Vi fortsätter att bläddra och det ena fotbollsrelaterade reportaget, efter det andra, avlöser varandra i detta fullmatade nummer av El Gráfico. Härnäst följde ett dubbelsidigt uppslag kring Claudio Oscar Marangoni och hans tumultartade övergång ifrån Independiente till Boca Juniors.

Rubriken, till artikeln, löd; ”Jag bad dem om att snälla sälj mig till Boca.” I artikeln återgav en ganska så uppgiven bild ifrån Marangonis sida. Mittfältaren, som hade hunnit fylla 33 år vid tidpunkten för intervjun, hade tillbringat de senaste sex åren i Independiente, men kände alltså nu att han ville flytta till Boca i stället.

Övergången gick till sist igenom, men det var inte utan mycket möda och stort besvär. När delar av intervjun gjordes hade ännu ingen överenskommelse rotts i hamn. Marangoni själv uttryckte sig därför väldigt uppgivet kring hela situationen.

”Jag mår dåligt, känner mig orolig och är ganska trött. Framför allt på attityden ifrån klubbledarna i Independiente, eftersom jag vet att de (mellan sig) har olika åsikter och där har jag hamnat mitt i detta. Jag känner mig kantstött. Övergången var klar, därefter var den plötsligt inte det, och sedan var den klar igen. Klubben förklarar sin ståndpunkt med att de försvarar institutionens intressen, men då påpekade jag att i denna institution finns det faktiskt människor. Señor Iso (klubbens dåvarande president) sa också att om jag stannade kvar skulle jag fortsätta att spela med samma vilja som tidigare. Detta är en lögn. Ingen som är tvingad till att genomföra något gör detta på ett naturligt sätt.”

Marangoni menade också på att med tanke på hans ålder borde det ha funnit en större flexibilitet hos klubbledningen i Independiente.

”Min epok i klubben är över och vid en ålder av 33 år – när de flesta bestämmer sig för att sluta – anser jag att jag har rätt att bestämma var jag vill avsluta min karriär någonstans. Jag kunde inte tro att en spelare, som jag, som har gjort så mycket för en klubb skulle bli behandlad på det här sättet. Just därför ber jag Independientes klubbledningen att snälla sälj mig till Boca.”

Artikeln tog också upp att Independiente, inledningsvis, hade deklarerat att Marangoni inte var till försäljning. Ungefär samtidigt hade spelaren ett möte med klubbens dåvarande president, Pedro Iso, under vilket känslorna svallade ordentligt.

Senare samma kväll skulle ett styrelsemöte hållas där ämnet togs upp. Dock verkade en stor oenighet råda mellan vissa delar av styrelsen och återigen meddelades det att Marangoni inte var till försäljning. Nu började huvudpersonen själv att tröttna rejält och menade på att han inte vill bli någon bricka i ett internt maktspel.

”Ifrån första stund har jag varit tydlig med att jag vill bli såld till Boca. Jag har också sagt att jag inte vill bli en del av något förödande spel som kan förstöra bilden av mig utåt sett. Därför ber jag, med tanke på den fina relation som jag alltid haft med dem (klubbledningen), att de inte ska falla ner i denna barnsliga egoism.”

Marangonis uttalande ändrade dock inte på klubbens inställning. De fortsatte bestämt att hävda att spelaren inte var till försäljning. Sista ordet var emellertid inte sagt och Marangoni fortsatte att ha kontakt med Bocas dåvarande president, Antonio Alegre, som via telefon slog fast att storklubben fortsatt var intresserade.

Därutöver bekräftade även Bocas president följande till tidningarna runt om i landet;

”Den skyldige, till att övergången inte har genomförts, är Independientes president Iso. Han styr klubben på ett väldigt auktoritärt sätt.”

Pedro Iso, i sin tur, kunde såklart inte låta bli att svara på dessa anklagelser.

”Alegre sa att jag var en diktator i Independiente, men jag vill påminna honom om att den här klubben leds av en styrelse som röstade för mitt förslag kring att Marangoni fortsatt inte är till försäljning.”

Därefter gick Iso in på en lång föreläsning om vad Boca hade erbjudit för Marangoni – vilket såklart presidenten inte tyckte var tillräckligt. Iso hävdade också att Boca hade haft någon konstig syn på det hela att Independiente borde sälja billigt, eftersom Marangoni började att komma upp i åren.

Affären fortsatte länge att vara i ett, till synes, olösligt dödläge och även Boca började så smått att dra öronen åt sig. Pedro Pompilio var en av de som jobbade hårdast, inom Xeneize, för att övergången skulle gå i hamn, men han medgav också att det hela inte kunde dra ut på tiden allt för mycket.

”Boca fortsätter att vara intresserade av Marangoni och vi fortsätter att vänta ett tag till, men hur länge? Det kan man fråga sig. Vi vill, som sagt, ha spelaren, men inte att han anländer två dagar innan säsongen ska dra i gång. Detta måste lösa sig snabbt.”

Marangoni resonerade kring att han t.o.m. funderat på att lägga skorna på hyllan ifall övergången skulle falla igenom. Någon framtid i Independiente såg han nämligen inte. Framför allt inte eftersom han inte hade samma fotbollssyn som deras dåvarande tränare Jorge Solari.

”Om jag kommer att spela för Independiente igen? Jag svarar som klubbledningen gör; idag säger jag nej, men imorgon vet jag inte. Det är så de pratar. Jag har diskuterat saken med några supportrar (till Independiente) och de menar på att jag har rätt att få välja själv.”

I slutändan genomfördes övergången och Marangoni fick som han ville. Han avslutade också karriären i Boca Juniors ungefär två år efter den turbulenta övergången i augusti 1988.

***

Härnäst kom en artikel om Boca Juniors nya anfallsess Wálter Osvaldo Perazzo. Rubriken formades i form av en läktarramsa; ”De applåderar, de applåderar, de slutar aldrig att applådera.”

Perazzo anlände ifrån San Lorenzo efter att ha tillhört denna förening i över fjorton år. Faktum är att den skicklige anfallaren aldrig hade tillhört någon annan klubb – bortsett ifrån två kortar låneperioder – under sin karriär.

Perazzo var en positiv och pratglad herre som ger ett väldigt avslappnat intryck i El Gráficos intervju.

”Boca föreställer jag mig alltid med fullsatta läktare, med supportrar som följer oss och som alltid visar upp en enorm passion. Det är egentligen det enda som jag tänker på just nu. Jag har ingen idé om mitt nya lag eller lagkamraterna. Även om jag redan har spenderat tid med några av de i San Lorenzo och landslaget. Däribland; Hrabina, Tapia, Cuciuffo, Graciani, el Coya Gutiérrez och Domenech.”

Anfallaren såg också övergången som ett sätt att försöka få fart på karriären igen efter en lite tuffare tid, på slutet, med San Lorenzo.

”Boca känns som den bästa möjligheten för mig, just nu, att komma tillbaka till den spelaren som jag var tidigare. Jag vet att om jag finner lugnet, och får spela kontinuerlig, kommer det att gå bra. Och får jag kontinuitet vet jag också att landslaget kommer att komma av sig själv.”

Perazzo hade precis hunnit fylla tjugosex år, men hade dittills – och skulle heller aldrig att komma att representera det argentinska A-landslaget. Anfallaren hade kommit till Boca på inrådan av klubbens dåvarande tränare José Omar Pastoriza. När han ställde frågan rakt ut till Perazzo, ifall han ville komma till storklubben, tvekade anfallaren aldrig.

Samtidigt hann övergången bli ganska infekterad innan den väl hade rotts i hamn. San Lorenzos starke man och president på den här tiden var Fernando Miele. Han lyckades med konststycket att göra sig ovän med både Perazzos pappa och hans agent. Dessutom var han knappast bästa kompis med anfallaren själv, vilket Perazzo också bekräftade.

”Hur skulle jag ens kunna diskutera med någon som hade deklarerat min pappa ‘persona non grata’, ryckt ifrån mig kaptensbindeln och dessutom anklagat mig för att ha förfalskat en check, samt lämnat mig utanför truppen till Copa Libertadores?”

Perazzo insåg emellertid att han fick svälja stoltheten och göra det som var det bästa för honom själv i den här situationen – vilket var att förhandla fram en övergång med Boca. ”Men nu vill jag lämna allt detta bakom mig och fokusera på positiva saker i stället” slog han fast.

Samtidigt medgav Perazzo att det såklart var ett trist sätt att lämna en förening på. Framför allt med tanke på att han hade representerat San Lorenzo i över 14 år.

”Jag tillbringade 14 år i klubben och fick njuta av fantastiska stunder, men också ögonblick där jag led mycket. Jag gav alltid mitt bästa och det fanns ögonblick då jag uteslutande spelade för tröja. Det känns lite som att jag inte får något erkännande för allt det som jag har gjort för klubben. Jag hade uppskattat att få ta avsked av supportrarna under en match, men dessvärre blev det inte så.”

När Perazzo promenerade till La Bombonera, för att göra klart reportaget med El Gráfico, stötte han på massvis med supportar till sitt nya lag. De skrek uppmuntrande saker till honom, bland annat följande; ”Det ska bli underbart att se dig göra liknande mål som du har gjort på Gatti genom åren.”

Just Bocas målvakt Hugo Gatti var en intressant detalj i sammanhanget och något som Perazzo själv tog upp i slutskedet av intervjun.

”Det är otroligt att tänka sig att tre dagar innan Gatti gjorde sin debut för Boca (5 augusti 1962) föddes jag och nu ska vi spela tillsammans.”

***

Vid sidan om intervjun med Perazzo fanns även en kortare notis som behandlade Bocas försäsong. Storklubben befanns sig nämligen på Kuba och hade precis spelat 2-2 mot ett kombinerat provinslag i landet.

Rubriken löd; ”Och i Kuba; arbete och fotboll”.

Här togs bland annat upp att några kubanska supportrar hade slagit fast, efter 2-2-matchen, att den argentinska storklubben faktiskt ”var dödliga”. Detta var nämligen någonting som gemeneman på Kuba inte trodde dessförinnan. Boca Juniors sågs nämligen som ett oövervinnerligt lag.

Matchen hade f.ö. spelats inför välfyllda läktare – lite drygt 50,000 kubaner – och Bocas mål hade gjorts av Graciani och Villarreal.

Artikeln noterade också att landets fotboll hade fått ett uppsving efter att Maradona besökt Kuba året dessförinnan. Senare samma vecka skulle Boca besöka Fidel Castro innan försäsongen fortsatte med matcher i USA, Guatemala och El Salvador.

Innan de lämnade Kuba delades sextio bollar ut till diverse entusiastiska kubanska ungdomsspelare. El Gráfico slog fast att de ”säkerligen inte skulle glömma detta besök i första taget.”

***

Ett kortare reportage om racing följer, men som ni vet vid det här laget bläddrar vi taktfast vidare i tidningen.

***

Vi kommer fram till ett längre reportage med Ricardo Bochini som är tillbaka i träning igen efter en dispyt med sin klubb Independiente.

Rubriken löd; ”Bochini återvänder, men…”

Independientes storstjärna hade inte tränat med laget på två månader efter en dispyt med tränaren Jorge Solari, samt problematik med kontraktskrivningen. Många ansåg att Bochini inte hade uppträtt professionellt medan han själv ville ha mer uppskattning för alla år som han hade varit trogen gentemot den argentinska storklubben.

”Det smärtar mig att det tog så långt tid att lösa det hela (kontraktet). Med andra spelare har klubben varit snabbare, men jag tror inte att det har med min ålder att göra. I sådana fall hade de inte skrivit under kontraktet alls i slutändan. Dessutom, när jag skriver på är det för ett, eller ett och ett halvt år, och inte sex. Under den tiden jag spelar kommer jag att vara nyttig för laget.”

Vissa ställde sig också frågande till hur Bochinis form skulle vara efter att inte ha tränat på två månader.

”Egentligen är jag bara lite mer än en månad efter de andra eftersom jag haft semester också. Fysiskt kommer jag säkert att sakna en del, och kanske lite i bollbehandlingen, men jag har tid på mig (att komma i form).”

Det sades att det funnits en ganska markant fnurra på tråden mellan Bochini och tränaren Solari. Dock ville mittfältaren själv tona ner det mesta och menade att han egentligen bara blivit upprörd över några uttalanden ifrån tränaren.

”Det störde mig när han uttalade sig att han var bekymrad över vad det skulle bli av mig efter att jag hade slutat med fotbollen. Det är många spelare som slutar varje år, men han nämnde mig specifikt. Jag kände bara; vad tänkte han att jag skulle göra? Jag kommer garanterat inte att gå runt berusad, inte be folk om pengar eller kasta mig ut ifrån en balkong. Jag har allt klart för mig. Den dagen jag inte kan presterar längre så slutar jag och gör något annat i livet i stället.”

Bochini såg annars fram emot den stundande säsongen, men medgav också att Independiente behövde spetsa till sin offensiv en aning för att kunna utmana i toppen av tabellen.

I slutändan löste sig ett nytt kontrakt för mittfältsstjärnan. Bochini fick en årslön på 90,000 dollar och poserade nöjt bredvid klubbpresidenten Pedro Iso.

***

Några nyheter om rugby och volleyboll följer, men vi bläddrar såklart vidare i tidningen.

***

Nu hamnar vi i en artikel med en något upprörd och hetsig förbundskapten i Carlos Bilardo. Han uttalade sig nämligen frikostigt, vilket också rubriken vittnade om; ”Jag får alltid dansa med den fulaste.”

Under inledningen på artiken slog Bilardo fast att prestigen var väldigt viktig för honom. Samtidigt tonade han ner misslyckandet mot Australien – en träningsmatch som Argentina nyligen förlorat med 4-1. Vad menade han egentligen?

”När jag tog över landslaget fick vi 15,000 dollar för en träningsmatch – idag får vi 90,000. Vill du ha fler exempel? Innan VM i Mexiko (där Argentina som bekant vann guld) betalade lag 10,000 dollar extra till Maradona. Numera avslår han ibland anbud på 100,000. Ännu fler exempel? Efter de Olympiska spelen ska vi spela två matcher i Europa, en mot Frankrike och en mot Spanien. De betalar oss 90,000 dollars för varje match. Är inte detta att ta hand om prestigen som, att vara världsmästare, har genererat?”

Anledningen till Bilardos långa utläggning rotade sig bland annat i att många tidningar, hemma i Argentina, var orolig för de svaga resultat som landslaget stått på sistone och det faktum att klubbarna i landet inte verkade prioritera landslaget längre. Nu är vi tillbaka vid den krönika som inledde tidningen där skribenten poängterade att det argentinska landslaget borde stå över allt annat.

”Jag tycker inte heller om att förlora, men samtidigt slår jag också fast att mötet med Australien var en del av en långsiktiga målsättning. Den argentinska prestigens måste försvaras först i Italien-VM 1990. Allt vi gör nu är för att uppnå det målet; att försvara vår titeln, att spela finalen eller åtminstone komma bland de fyra främsta.”

Vidare fanns också vissa indikationer på att det fanns ett internt missnöje i spelartruppen med förbundskaptenen. Åtminstone var detta något som tidningarna, däribland El Gráfico, ville elda på med ett citat ifrån mittbacken Oscar Ruggeri, där man kunde läsa mellan raderna att han inte alltid höll med Bilardo i allting.

Förbundskaptenen själv slog emellertid tillbaka påståendena och menade att tidningen bara ville fabricera ihop något som inte existerade.

”Det existerar ingen schism. Den som vet hur man leder den här gruppen vet att allting är bra.”

Samtidigt fick Bilardo frågor kring spelarna ifrån Newell’s Old Boys och San Lorenzo som inte anslöt sig till truppen inför de Olympiska spelen.

”Jag har fått vara förbundskapten under de tuffaste åren inom den argentinska fotbollen. Det var samma sak under inledningen på min tid i landslaget – när vi skulle resa till Toulón och Calcuta. Jag fick sätta ihop ett lag med de spelarna som var tillgängliga. Därefter tog jag med mig ett videoband och åkte runt i Europa för att prata med Maradona, Passarella, Bertoni och Calderón. Jag visade de hur Argentina spelade och på det sättet lärde vi känna varandra. Jag är van vid detta, jag har alltid fått dansa med den fulaste.”

Vidare försvarade Bilardo det argentinska fotbollsförbundet och dess president Julio Grondona. Han menade nämligen på att de inte bar skulden för att landslagen hade blivit nerprioriterade utan att det i stället var ett problem för CONMEBOL att lösa.

Bilardo lät också meddela att Maradona skulle vara närvarande vid träningsmatcherna mot Frankrike och Spanien samt att det viktigaste inte var att vinna de små turneringarna, utan världsmästerskapen.

Under de Olympiska spelen skulle, som sagt, inte Bilardo komma att leda laget utan i stället föll den lotten på hans assisterande Carlos Pachamé.

Avslutningsvis tyckte Bilardo att rubriken till den här intervjun, i El Gráfico, skulle lyda; ”Bilardo, du är ett fenomen”. Varför då kan man undra? ”Jo eftersom jag är tjugo år före alla andra inom fotbollsvärlden” ropade den energiske förbundskaptenen ut innan intervjun var över. Det är sannerligen svårt att inte gilla el Narigón.

***

En dubbelsidig reklamannons för Nikeskor följde. Därefter lite reklam för Radio Continental 590 med den berömda kommentatorn Víctor Hugo Morales i spetsen. Ni vet han som dubbade Maradona till ”barrilete cósmico” vid världsmästerskapet i Mexiko 1986?

Därefter fick vi se ett dubbelsidigt lagfoto på San Martín de Tucumán. Stiliga pojkar minst sagt. Vi bläddrar förbi ett reportage om cykling, samt en gymtrännande Gabriela Sabatini.

Till sist hamnade vi på ett reportage som inte handlade om fotboll, men likväl fångade min uppmärksamhet. Denna artikel belyser nämligen den enormt kända argentinska boxaren Carlos Monzón som fick besök i fängelset av sin familj.

Monzón hade varit i strålkastarljuset under flera årtionden till följd av dels sin exemplariska boxningskarriär, dels sitt stökiga privatliv. Monzón var (ö)känd som en otroligt våldsam person även i det privata och drog sig till exempel inte för att boxa ner allt för närgångna paparazzifotografer.

I slutändan tog hans våldsamma beteende livet på hans dåvarande hustru Alicia Muñiz. Efter att ha bråkat högljutt med varandra på ett hotellrum, i Mar del Plata, ska Monzón har strypt sin fru och sedan kastat ner henne ifrån balkongen. Den f.d. boxaren dömdes till elva års fängelse för mord, men dog redan efter sex år när polisbilenen, som transporterade honom tillbaka ifrån en permission, krockade och Monzón avled.

I El Gráficos reportage syntes hur Monzón fick besök av en av sina ex-fruar – och några av sina barn i fängelset. Vid det här tillfället hade han bara hunnit avtjäna sex månader av sitt straff på elva år.

***

Avslutningsvis, i detta nummer av El Gráfico, sattes lite extra fokus på mötet mellan River Plate och Hellas Verona. Först ut var en längre intervju med den argentinska storklubbens nye tränare César Luis Menotti.

Som vanligt var det en karismatisk herre som mötte journalisten och Menotti hann t.o.m. att beklaga sig över telefonisten när El Gráficos reporter frågade om han precis sovit siesta.

”Vilken siesta? Jag behövde prata med telefonisten då hon ger en gråa hår för vad som helst. Det enda lugna året som jag har haft inom fotbollen var efter att jag lämnade Barcelona. Då existerade jag inte för någon. Det känns som att jag snart kommer att sakna det året.”

Vid första anblick kändes det kanske inte riktigt som att Menotti var så där extremt peppad på att ge sig i kast med ett nytt tränaruppdrag, men detta var bara sådan han var som person. Krass, brutalt ärlig och lite så där härligt bitter emellanåt.

Menotti ville inte svara på vem som skulle bli River Plates lagkapten under hans tid i klubben. Reportern föreslog Ruggeri, men tränaren ansåg att denne var lite för temperamentsfull. Jorge Higuaín (för övrigt pappa till Gonzalo) kanske var ett bättre alternativ?

”Han skulle kunna bli det, men först måste han konkurrera sig till platsen, i mittbackslåset, mot Borelli. Ruggeri vet jag inte riktigt om han är lämpad som kapten. Han är lite för hetlevrad. Nere på fotbollsplanen är han galnare än en get.”

Därefter styrdes samtalet in på målvaktsfrågan i storklubben. Menotti ville gärna ha in ytterligare en med tanke på att det bara fanns två i truppen vid det här tillfället. River försökte få loss José Luis Chilavert ifrån San Lorenzo, men de begärde alldeles för mycket pengar. Därför dök i stället namnet Ángel Comizzo upp efter rekommendation ifrån Menotti själv.

”Han är egentligen mer en utespelare än målvakt. Men vi tänker inte betala 200,000 dollar för honom. Det är alldeles för mycket pengar för River.”

Samtidigt tyckte Menotti också att det saknades lite spets på högerkanten i försvaret. Tränaren slog även fast att anfallaren Alzamendi inte var till försäljning.

”Han kommer enbart lämna ifall Juventus väljer att köpa honom, eller om han vill vända hem till Montevideo och avsluta karriären. Jag skrattar åt uppgifterna att han skulle bli inkluderad som en del i en affär. Samma sak med Centurión. Jag säger alltid att mål är ingenting som man ger bort. Samtidigt är Alzamendi en anfallare som spelar uppoffrande och som är aktiv i nittio minuter. En sådan spelare lämnar, enligt mig, inte. Såvida inte River skulle göra en enormt stor försäljning – värd flera miljoner – för honom.”

Avslutningsvis var Menotti lite återhållsam angående det senaste nyförvärvet Claudio Borghi. Den skicklige mittfältaren hade, i unga dar, jämförts med Diego Maradona, men nådde aldrig, ens i närheten, upp till dennes potential.

”Jag har sagt till Borghi att han är vid ett vägskäl i karriären. Antingen blir han allt det som vi trott att han ska bli, eller så blir han ingenting.”

Samtidigt menade Menotti på att Borghi hade en strålande teknik, men att enstaka briljanta prestationer inte var till någon nytta ifall han inte lyckades hitta en kontinuitet i sina insatser.

”En ensam rabona hjälper inte. På torsdagens träning gjorde han en makalös sak, jag svimmade nästan. Men det räcker inte. Han måste vara bra över nittio minuter.”

***

Avslutningsvis, och det som var den sista fotbollsrelaterade artikeln i denna El Gráfico-tidning, tog tempen på River Plates motståndare Hellas Verona.

Rubriken lockade med; ”Caniggia, Troglio och mycket mer.”

Artikeln beskrev ett italienskt lag under ombyggnad efter en svagare säsong i bagaget. Verona hade lyckats vinna Serie A 1985 – för övrigt deras enda ligatitel någonsin – och hade nu bestämt sig för att bygga upp ett nytt starkt lag.

Som en del av denna satsning återfanns två argentinska nyförvärv i Pedro Troglio och Claudio Caniggia. I Veronas startelva återfanns även andra profilerade spelare som till exempel den tyske högerbacken Thomas Berthold och Juventusprodukten Stefano Pioli i mittförsvaret.

Visserligen poängterade tidningen att dansken Preben Elkjaer hade lämnat, men trots detta var det ett spännande lag som väntade River Plate på Estadio Monumental.

”Verona har redan anlänt ifrån Romeo och Julias förlovade land. Med alla svar inom fotbollen i sina resväskor. Tillsammans med de anländer runt femtio supportrar och med Caniggia, samt Troglio, som möjliga förgrundsfigurer i ett fantastiskt spektakel.”