Under sommarmånaderna juni, juli och augusti är min tanke att vi ska ta och göra en liten inblick i min samling av El Gráfico-tidningar. I dagens artikel kommer nummer 3221 att behandlas. Detta nummer utgavs den 30 juni 1981.
Läs nummer 3103 här.
Läs nummer 1558 här.
På framsidan till numret syns Boca Juniors Diego Madadona i kamp med Independientes Mario Killer. Detta är också en av matcherna som är tidningens huvudnummer. Mer kring detta lite längre ner.
Här återfinns också rubrikerna; ”Racings kris” och de lite mindre fotbollsrelaterade; ”Leonard, Hearns, Cuevas; den stora boxningsshowen” samt; ”F1 i Dijon; Ferrari, Williams eller Brabham?.” Längs ner på framsidan återfinns också rubriken; ”Labruna och Marzolini pratar om River mot Boca”. Detta åsyftar de två dåvarande tränarna för den argentinska storklubbarna.
***
På den nästan mytomspunna sida nummer tre återfinns en hyllning till den argentinska idrotten i stort och El Gráfico väljer att lyfta fram tre datum i juni som alla har stor betydelse för just den argentinska idrotten.
Den 23 juni är det ”den olympiska dagen” då gamla bedrifter inom de olympiska spelen belyses – och firas. Den 24 juni är födelsedagen för den ikoniska racingföraren, Juan Manuel Fangio, som passande nog dessutom fyllde 70 år just detta år (1981).
Avslutningsvis lyfts också den 25 juni fram då detta är årsdagen för Argentinas första VM-guld någonsin i fotboll. Detta guld som säkrades tre år innan den här tidningen kom ut.
***
De nästkommande sidorna behandlar sedan den tidigare nämnda matchen mellan Boca Juniors och Independiente som slutade med delad pott; 1-1.
På bilden som öppnar hela reportage syns en krullhårig Maradona ta sig förbi Independientes försvarare. Rubriken lyder; ”när Independiente hade kontroll över matchen, då det som Boca letade efter, nere på planen, hittade Diego i luften.”
Matchen som sådan hade varit ganska jämn, men där Independiente varit det bättre laget under den första halvleken. Det var också gästerna som tog ledningen på La Bombonera den här eftermiddagen. Efter tjugo minuters spel drog sig den store stjärnan i Independiente, Ricardo Bochini, på sig uppmärksamhet ifrån Bocas försvarsspelare. Med några snygga manövrar hittade han sedan fram med en utsökt framspelning till en framstörtande Osvaldo Mazo. Han var därefter väldigt snabb i tanken och avslutade innan hemmalagets målvakt, Carlos Rodríguez, hade hunnit ut ifrån sin målbur.
El Gráfico valde också att hylla Independientes inledning på matchen och hur de tog sig fram nere på planen;
”Independiente är det bäst sammansatta laget i hela Argentina. Under de inledande fyrtiofem minuterna visade de upp sin fina teknik. Den genomgående beslutsamhet som de har i sitt spel när det gäller att gå framåt i planen och hitta den rätta passningen vid exakt rätt tidpunkt.”
Samtidigt påpekade också tidningen att de båda anfallarna för dagen, i Independiente, inte hade sin bästa dag. Varken Antonio Alzamendi eller Alejandro Barberón skapat något av värde för gästerna.
”Samtidigt som den ene försökte kompensera sina misstag med att springa mycket och kämpa, var den andra ett bekymmer för laget i samtliga sektorer av planen. Längst fram förlorade han varje duell utan kamp och med en stor brist på koncentration.”
Independientes första halvlek var, som sagt, väldigt gedigen, men ställning var alltjämt bara 1-0 och de flesta var rörigt överens om att Boca skulle komma ut som ett helt annat lag till den andra halvleken.
Hemmatränaren Silvio Marzolini bestämde sig också, omgående efter halvtidsvilan, att agera. Francisco Sá gick ut samtidigt som Hugo Perotti kom in. Dessutom flyttades Pasucci fram i sin naturliga position och plötsligt fick Boca ett helt annat tryck på Independiente.
Redan efter två minuters spel skarvade Maradona en hörna, ifrån Miguel Ángel Brindisi, vilken målvakten Goyen precis lyckades avstyra. De båda – Diego och gästernas målvakt – skulle snart vara involverade mitt i händelsernas centrum igen.
Efter sjuttiosex minuters spel bestämde sig nämligen Goyen för att kliva ut ur sin målbur och avfärda en långboll ifrån hemmalaget. Samtidigt som bollen studsade mot målvakten var han tvungen att bestämma sig snabbt. Skulle han nicka bort den, ta ner den på bröstet eller rensa direkt? Goyen valde det sistnämnda alternativet. Ett val som också skulle visa sig bli felaktigt.
Bollen studsade nämligen på tok för högt, vilket gjorde att det var omöjligt att nå den med foten. Samtidigt uppfattade Maradona situationen blixtsnabbt. Han stack fram sitt huvud, snodde åt sig bollen framför ögonen på en förbluffad Goyen och förpassade bollen in i öppet mål. Målvaktstabbe? Absolut. Men också ett genidrag ifrån den blott tjugoårige stortalangen som snart skulle ta hela fotbollsvärlden med storm.
El Gráfico konstaterade kallt att; ”Diego spelade som han brukade och i vanlig ordning var han inte förlåtande gentemot något misstag ifrån motståndarna.”
Matchen slutade 1-1 och med detta resultat i hamn fortsatte Boca Juniors att toppa tabellen efter tjugosex spelade omgångar. De skulle också, i slutändan, komma att vinna guldet den här säsongen.
På nästa uppslag kommer ett gäng intervjuer med spelarna efter matchen och som samtliga gjordes nere i omklädningsrummen – något som inte var ovanligt på den här tiden. Bochini var märkbart besviken. Inte enbart på de två tappade poängen, utan kanske mest på domarens insats. Bland annat ville Independiente ha en straff under inledningen på den andra halvleken.
”De tacklade mig två gånger i samma situation. Den första var utanför straffområdet, men den andra, och den som domaren blåste för, var halvmetern innanför. Samtidigt blåste domaren för massvis med saker till deras fördel som inte var någonting alls. Och detta är inte något som har skett bara idag. Jag har sett minst tio matcher med Boca, på TV, i år och varje gång är det samma sak; alla domare hjälper dem. De får straffar som inte existerar och väljer att inte döma straffar, som verkligen är det, till motståndarna. Allting är till Bocas fördel. Hade det inte varit för domarna i den här serien hade de inte varit serieledare nu.”
Bocas huvudtränare Silvio Marzolini medgav, å sin sida, att han delvis hade gjort ett misstag vid själva formeringen av laget. Avslutningsvis poängterade Diego att han absolut inte trodde att Goyen skulle missbedöma sin utrusning som han gjorde.
”Nej det trodde jag inte. Jag vann duellen med (Enzo) Trossero och tänkte att målvakten skulle hinna före mig. Men han lyckades inte att ta ner bollen på bröstet, vilket renderade i att jag kunde sno åt mig bollen och göra mål.”
Efter matchen bytte Diego Madadona och Ricardo Bochini matchtröjor med varandra. Bochini var Diegos stora idol som liten och att få dennes tröja var en barndomsdröm som gick i uppfyllelse.
***
Andra uppmärksammade resultat i den här omgången var bland annat att Talleres besegrade River Plate med 2-1 i Córdoba. Hemmalagets stora stjärna på den här tiden, Luis ”Hacha” Ludueña, gjorde segermålet.
Diego Madadonas tidigare lag, Argentinos Juniors, lyckades besegra Rosario Central på bortaplan med 4-2. Detta var viktiga poäng för ”El Bicho” i botten av tabellen. Argentinos hade nämligen bara en poäng ner till tabelljumbon Colón.
Maradonas mål mot Independiente var hans fjortonde för säsongen och med detta låg han trea i skytteligan. Inget dåligt facit, för tjugåringen, under sin första säsong med Boca Juniors.
***
Härnäst följde ett reportage om 1981-års Wimbledon i tennis. El Gráfico poängterade att inga argentinare var kvar i turneringen, men lyfte samtidigt fram att Björn Borg såg pigg ut i sin match mot Gerulaitis.
Tidningen skriver också att Borg mycket väl kan komma att vinna turneringen för sjätte gången i historien.
***
Nästa fotbollsrelaterade reportage handlade om ungdomslandslaget som nyligen hade spelat en mini-turnering i Mexiko. Denna utspelade sig mittemellan Copa América för ungdomslandslag och U20-VM som skulle spelas i Australien senare samma år.
Argentina hade lyckats att kvalificering för världsmästerskapet, men det satt långt inne, vilket också rubriken till artikeln vittnar om; ”Efter fiaskot i Copa América och den jobbiga kvalificeringen till världsmästerskapet, visade detta landslag upp personlighet och beslutsamhet, även i sina mörkaste av stunder”. En annan rubriken var; ”De förlorade en turnering, men återfick tron.”
Det argentinska ungdomslandslaget hade kommit trea i Copa América och behövde därför ta sig igenom ytterligare ett kvalspel innan de nådde världsmästerskapet i Australien. Det är detta som rubriken menar var ”ett fiasko”. Kanske lite hårt kan tyckas, men kraven var höga på Argentina som vunnit VM för U20-landslaget redan 1979 med Diego Madadona i laget.
I mini-turneringen i Mexiko gick Argentina hela vägen till finalen där de dessvärre, till sist, föll mot värdnationen efter ett sent avgörande. Det är denna prestation som El Gráfico menar; ”återgav tron” till laget.
Förbundskapten för detta landslag var Menottis högra hand Roberto Saporiti och han var nöjd med spelarna insats, även om finalförlusten givetvis sved.
”Det är tungt att förlora på det här sättet, precis i slutskedet av matchen, efter allt slit som vi har lagt ner. Men jag lämnar turneringen och känner mig lugn. Samtidigt fortsätter jag att slå fast, det jag sagt innan, att detta landslag klarade examen. Det är en trupp som kommer att visa upp mycket personlighet framöver.”
Det här ungdomslandslaget innehöll många intressanta spelare som senare i sin karriär skulle bli viktiga kuggar i A-landslaget. I finalen, som slutade med en 1-2-förlust, gjorde Jorge Burruchaga Argentinas mål. Han – precis som Carlos Tapia i samma lag – skulle komma att bli världsmästare i just Mexiko fem år senare.
I målet stod, under den här mini-turneringen, också en viss Sergio Goycochea. Hans succéfyllda landslagsöde skulle däremot komma ytterligare fyra år fram i tiden. Närmare bestämt i Italien 1990. Men allt det här är helt andra historier.
I slutändan gick det inget vidare för Argentina i U20-VM 1981. Landslaget åkte ut redan i gruppspelet efter att ha förlorat mot värdnationen Australien och kryssat mot engelsmännen. Det skulle dröja ytterligare 24 år innan ett argentinskt U20-landslag lyckades vinna VM-guld igen.
***
Nästa reportage i tidningen belyser den omfattande ekonomiska krisen som hade briserat inom storklubben Racing.
Händelseförloppet hade varit som sådant att inför ett möte med River Plate, i ligaspelet, bestämde sig spelarna i Racing för att lämna matchsamlingen och ta sig till det argentinska spelarfackets kontor i Buenos Aires. Anledningen till detta var att storklubben låg efter med utbetalningarna av spelarnas löner, under de senaste månaderna.
Väl framme vid spelarfackets kontor blev spelarna uppmanade att återgå till samlingen, spela matchen mot River Plate och därefter iscensätta ett nytt förhandlingsmöte med klubben. Spelarna gick med på detta och gav sedan ett ultimatum till de styrande herrarna i Racing. De fick 48 timmar på sig att betala ut det som de var skyldiga – annars skulle spelarna strejka.
Klubben svarade på detta genom att ge samtliga spelare 20% avdrag på lönen samtidigt som de stängde av dem i trettio dagar. Därutöver blev två spelare helt och hållet separerade ifrån truppen och träningen. Bland dessa återfanns Julio Olarticoechea och Gabriel Humberto Calderón. Föreningens hårda nypor hjälpte knappast till att lugna ner spelarna och få ordning på situationen. Snarare blev reaktionen tvärtemot.
En av spelarna som var extra upprörd, och som också sägs ha varit en av de drivande bakom upproret, var José Van Tuyne.
”Det enda misstaget som vi (spelarna) har gjort är att vi har tolererat alldeles för mycket. Jag ångrar ingenting av det som vi gjorde och med tanke på hur övriga spelare reagerade är min uppfattning att de känner likadant. Vi hade helt enkelt slut på våra krafter nu. Jag är väldigt övertygad om att vår attityd gentemot detta var korrekt.”
En som inte höll med var, föga förvånande, Racings dåvarande president Santiago Saccol. Han uttalade sig nämligen så här om den uppkomna dispyten;
”Efter så här många år inom fotbollen förvånar ingenting mig längre, även om just detta var något som jag, helt ärligt, inte hade förväntat mig. I stort sett samtliga spelare tänker bara på pengar och det är väl korrekt på sitt sätt. Men vi gjorde det omöjliga och har alltid varit öppna för dialog med målsättningen att lösa problemen som dyker upp. Vi lyssnade t.o.m. på specifika önskemål (ifrån spelarna) som vi har tagit hänsyn till.”
Situationen var fortsatt spänd, även om de båda parterna kom till ett visst samförstånd. Saccol var dock knappast på något humör för att kompromissa när han slog fast att samtliga spelare i Racing ”har ett pris” och att ”om det inte passar, kan de leta efter en ny klubb.” José Van Tuyne ville gärna ge klubbledningen en ny chans, även om han kände sig sviken.
”Det här problemet handlar mer om moral än det ekonomiska. Efter att ha spelat fotboll i tio år kunde jag aldrig föreställa mig att detta skulle ske. Jag hoppas att detta blir en väckarklocka för samtliga inblandade. Jag mår faktiskt väldigt dåligt av detta.”
Krisen lade sig – åtminstone temporärt – efter ett tag. Racing lyckades sedan att vinna Supercopa Sudamericana, under slutskedet av 80-talet, men krisen, under inledningen på decenniumet, var bara en försmak på den ekonomiska käftsmäll som skulle komma på 90-talet. Vid den hör tidpunkten var Racing nära att suddas ut helt ifrån den argentinska fotbollskartan. Men det här är, även detta, en helt annan historia.
***
Efter denna artikel kommer ett längre uppslag om boxaren Sugar Rey Leonard. Rubriken lyder; ”Sugar Ray är den största stjärnan” och han hyllas unisont i artikeln.
Den karismatiske boxningsstjärnan hade precis besegrat dansken Jørgen Hansen och hade, som man brukar säga, världen framför sina fötter.
***
Vi bläddrar vidare i tidningen och kommer fram till en artikel med rubriken; ”konfidentiell information.”
Här står bland annat att den argentinska generalen Lacoste hade avskaffat nedflyttningen i landets högsta division av fotboll. Argentina var, som bekant, fortfarande en militärdiktatur på den här tiden och Lacoste agerade som någon självutnämnd idrottsminister. Ett av hans citat, kring nedflyttningen och som återges i tidningen, ger en nästan kalla kårar när man betänker de grymheter som han och militärjuntan i stort utsatte landets befolkning för.
”Klubbpresidenterna inom den argentinska fotbollen är väldigt goda vänner till mig och jag tycker väldigt bra om dem. Av just den här anledningen är jag övertygad om att ingen av de ens skulle komma på tanken att ifrågasätta ett sådant här självklart beslut (att avskaffa nedflyttningen).”
I samma artikel återfinns också en betydligt trevligare notis. Denna handlar om att förbundskaptenen för det argentinska U20-landslaget, Roberto Saporiti, gratulerat det spanska laget till en fin insats efter att Argentina besegrat de i mini-turneringen i Mexiko. Saporiti gav de komplimanger som att det spanska landslaget hade visat upp fint kurage och stora uppoffringar.
Den spanska förbundskaptenen Jesús Pereda var tacksam för berömmet som han beskrev som ”en fin gest” ifrån Saporiti.
***
Bredvid artikeln görs reklam för en portabel radio som hette Muñoz. ”Till matchen måste du ta med dig en Muñoz” lyder rubriken med en person, på en fotbollsplan, som har den portabla radion tryckt mot örat.
***
Ett längre reportage väntar med en återblick på VM-guldet 1978. Eftersom detta inte skedde exakt när den här tidningen utkom – utan tre år tidigare – kommer jag inte att gå in på dessa anekdoter kring VM-guldet i detalj.
Vill ni läsa mer om världsmästerskapet 1978 kommer jag att lägga ett gäng med länkar, till tidigare artiklar här på enkoppmate.com, och i vilka detta ämne har behandlats.
***
Under sidorna som följer får vi glädjen att beskåda en tecknad serie samt reklam för en tidning om jordbruk. Tidningen Chacra behandlade nämligen ett så pass raffinerande ämne som ”modernt lantbruk”. Inte utan att man blir lite sugen på att införskaffa sig ett nummer, eller hur?
***
Ytterligare lite boxning behandlas när ett tresidigt reportage om Wilfredo Benítez väntar härnäst. Rubriken lyder; ”ifrån Broxn till paradiset.” Bredvid sitter en leende Benítez och ser oförskämt belåten ut.
Utan att läsa reportaget allt för ingående ger ändå Benítez intrycket av att vara en ganska trevlig personlighet. Dessvärre har han, sedan 1989, lidit av en obotlig hjärnskada som han drabbades av till följd av smällarna han fick i boxningsringen.
***
Nästa stora uppslag i tidningen, och som handlar om fotboll, är ett speciellt sådant och faktiskt ett av mina favoritreportage som El Gráfico gjort genom åren.
Tidningen träffar nämligen Tottenhams dåvarande argentinska stjärna Ricardo Villa på landsbygden i Argentina. Lite drygt en månad dessförinnan hade samme man avgjort FA-Cupfinalen till Tottenhams fördel efter att ha gjort dubbla mål i finalen mot Manchester City.
När El Gráfico träffar honom är det sannerligen en annorlunda omgivning för en intervju med en fotbollsstjärna. Villa befinner sig nämligen, vid det här tillfället, på sina föräldrars gård ute på landsbygden i Argentina och kommer ridandes på ståtlig häst. Med sitt långa svarta hår och tjocka skäggväxt påminner Villa, där och då, mer om en cowboy i Old Wild West, än en fotbollsspelare som precis avgjort en stor final i fotboll på andra sidan jordklotet.
När Villa kliver av hästryggen ger han ett avslappnat och ödmjuk intryck genom hela intervjun.
”Det verkar som en lögn, men det är makalöst hur den här finalen mot Manchester City, på Wembley, redan har förändrat mitt liv. Jag hade aldrig tidigare spelat en helt avgörande match och kände därför att jag behövde prova på detta.”
Faktum är att det hade funnits en stor risk att Villa inte ens hade kommit till start i den här beryktade finalen. Några månader tidigare hade han nämligen åkt på en jobbig skada i knäet och funderade vid ett tillfälle på att lämna den engelska klubben.
”Tack och lov lyckades jag läka mig inom loppet av bara tjugoen dagar. Dessutom har jag stärkt upp muskulaturen runt knäet.”
Ricardo Villa hade anlänt till Tottenham tillsammans med landsmannen Osvaldo Ardiles efter VM 1978. Det båda blev goda vänner och trivdes i varandras sällskap på andra sidan av Atlanten.
”Vår vänskap har blivit så pass stark att vi lovat varandra att ifall den ene inte förlänger sitt kontrakt, ska inte den andra göra det heller. Något sådan är faktiskt väldigt ovanligt inom fotbollsvärlden.”
I slutändan stannade emellertid Ardiles betydligt längre i Tottenham, än Villa, men detta var såklart ingenting som någon av de hade kännedom om 1981.
Under sin tid i den engelska klubben hann Villa ha en ordentlig dispyt med sin tränare Keith Burkinshaw. När tidningen El Gráfico gjorde detta reportage verkade de båda ännu inte ha förbättrat sin relation särskilt mycket.
”Burkinshaw vet mycket väl vad jag tycker om honom. Förra året gick laget, vid ett tillälle, dåligt i tre raka matcher och jag blev den som fick bära hundhuvudet. Detta trots att jag inte var den enda som var skyldig. Jag kan säga att det inte krävdes någon tolk för att få fram mitt budskap till Burkinshaw att han var död för mig. Glenn Hoddle hade också problem med honom. Enligt min åsikt kan inte Burkinshaw särskilt mycket om fotboll.”
Villa berättade vidare om hur svårt det hade varit för honom att acklimatisera sig till den engelska fotbollen – och landet i stort. Samtidigt såg han på sin kollega Ardiles som, raka motsatsen, hade det enkelt att finna sig till rätta på de brittiska öarna.
”Den enda argentinaren som inte haft det svårt, med acklimatiseringen till England, är Ardiles. Han är som en engelsmän. Han äter t.o.m. deras mat utan problem.”
I intervjun går Villa tillbaka till åren i Argentina, innan han blev utlandsproffs, och han berättar bland annat om tiden i Racing som var turbulent.
”Jag har, helt ärligt, inga positiva minnen ifrån den tiden. Under mitt första år i klubben hade jag otroligt svårt att hantera nerverna av att spela inför 70,000 åskådare. Det gick inte heller något vidare för laget och det var därför som de köpte mig. I en match missade jag en straff mot Boca och därefter förlorade vi med 4-0. Vid ett annat tillfälle slogs vi för vår överlevnad och förlorade mot Gimnasia med 2-0. Den dagen hade min mamma åkt till matchen, men arga supportrar hade nästan vänt upp och ner på hennes bil, med min mamma inuti den. Efter den dagen började jag att åka till träningarna med en revolver i bilen.”
Ricardo Villa trivdes bättre på landet, långt ifrån storstadens pulserande liv. Följande citat ifrån den hårfägre argentinaren kapslar bra in hur han kände;
”Sanningen är den att jag älskar luften här ute på landet.”
***
En artikel om rodd följer innan ytterligare en serieteckning anländer. I denna syns en person komma gående, ut på en golfbana, med en telefon i handen och en enormt lång sladd efter sig ifrån klubbhuset.
Längst ner syns därefter en golfare som ska putta och som förmodligen är den som ska ta emot telefonsamtalet. Festligt värre.
***
Ett reportage om Formel 1 följer med rubriken; ”nu börjar det svåraste”.
Denna artikel handlar om upploppet av Formel 1-säsongen och frågan är vem som ska vinna. Så där jätteintresserad av att ta reda på detta är jag emellertid inte, så vi lämnar det där hän och bläddrar vidare.
***
En kort artikel med rubriken; ”ett äventyr i Korea” fångar däremot min uppmärksamhet.
I reportaget berättades det kortfattat om den turnering som Racing de Córdoba nyligen hade spelat i det asiatiska landet. De hade mött diverse landslag ifrån den här kontinenten och tagit sig hela vägen till finalen mot Sydkorea. I en intervju, via telefon, berättade Racings ena mittback, Lucio del Mul, om upplevelsen som resan hade inbringat.
”Sedan vi anlände hit har vi mer eller mindre bara rest runt, spelat, rest och spelat. Nattlivet här bjuder inte på särskilt mycket så någon vidare lockelse kring detta har inte funnits.”
Vid en rundtur på den lokala marknaden fick de argentinska spelarna syn på hur koreanerna tyckte om att förtära hund. Detta renderade i att de argentinska spelarna vägrade äta köttet som serverades på hotellet, med rädsla för att få i sig hundkött.
”Från det ögonblicket – och framåt har vi livnärt oss på en puré och en liten bit oxkött (närmare bestämt puckeloxe). Till detta dricker vi Coca-Cola, även om vi ännu inte har lyckats få de till att servera den kyld.”
Finalen mot Sydkorea blev stökig efter att domaren – som f.ö. var ifrån Taiwan – visat ut en spelare i Racing. Publiken blev fientligt inställda mot argentinarna och började kasta in såväl flaskor – som stenar på spelarna.
Domaren kände nog att tillställningen höll på att spåra ur – och valde därför att blåsa av utan att lägga till några minuter. Trots oavgjort i finalen, och alltså delad seger i turnering, fick Racing ta emot pokalen som ett tecken på god sedvänja.
”Jag har tusentals anekdoter att berätta som jag lovar att göra när vi väl har kommit hem till Argentina igen”.
Snacka om ett spännande äventyr för den anspråkslösa klubben Racing de Córdoba i Sydkorea.
***
Tidningspunkten; ”El ABC del Chimento” står på tur med ett gäng korta notiser runt det senaste som skett inom främst den argentinska fotbollen.
Bland annat berättas det att River Plate lyckats finansiera övergången av Mario Alberto Kempes – ifrån Valencia – med hjälp av ett lån ifrån den stora centralbanken i Argentina. Samma notis berättar vidare att Independiente däremot inte fick någon hjälp av banken för att betala skulden, till franska Nantes, för övergången av Enzo Trossero. Storklubben var nämligen skyldiga den franska klubben 300,000 dollar.
På de här två sidorna uppmärksammas också ”greken” som tidningen kallade honom för. Han hette egentligen Constantino Iotidis och hade fötts i Grekland, men kommit med sina föräldrar till Argentina som ettåring. Vid tidpunkten för artikeln spelade han för Huracán och hade precis fyllt nitton år.
”Vi tjänar inte som spelarna i Boca och River, eller för den delen andra lag i landet. Men däremot får vi pengarna när vi ska få betalt och det anser jag vara viktigare än att tjäna massvis med pengar och sen inte få de i slutet av månaden.”
***
Nästa reportage handlar om Ferro som jagar Boca Juniors i toppen av tabellen, men som enligt El Gráfico saknar den där sista lilla skärpan i sitt spel.
Rubriken lyder kort och gott; ”Ferro saknar punsch” med adderingen; ”De anfaller hela tiden, har en fantastisk funktionalitet, skickar in tusen inlägg, men hittar inte målet.”
Mot Estudiantes blev det bara en poäng och därigenom missade Ferro chansen att knapra in på Boca Juniors som, även de, spelade oavgjort (1-1-matchen mot Independiente).
Tidningen skrev också så här kring Ferros bleka insats mot Estudiantes;
”Det är utan tvekan så att Ferro behövde andra varianter, än de har just nu, för att lyckas besegra Estudiantes. Avsaknaden av uruguayanen Jiménez, p.g.a. skada, tog bort en av dessa varianter.”
***
Ett längre reportage om basket väntar och då i form av inhemsk sådan. Ferro vann återigen basketligan i Argentina och skulle därefter få spela världsmästerskapen.
***
Vi skippar förbi rugbyn, en mindre mutskandal i Córdoba samt ytterligare ett rally för att i stället kolla på den sista fotbollsrelaterade artikeln om fotboll i detta nummer av El Gráfico.
Det handlar om River Plates och Boca Juniors respektive tränare, Ángel Labruna och Silvio Marzolini, som uttalar sig kring det stundande Superclásico-mötet.
Rubriken lyder; ”River eller Boca? Marschen mot titeln och de andras vilja att rädda ett misslyckat år. Inför den passionerade fajten.”
Matchen ska spelas på Estadio Monumental under den nästkommande helgen. Marzolini inleder med att säga att en poäng i derbyt skulle vara helt okej för hans Boca i jakten på ligaguldet.
”Detta är den sista av de fyra viktiga – och tunga matcherna för oss; San Lorenzo, Newell’s, Independiente och River. Av åtta poäng som var möjliga inför (två poäng för seger på den här tiden) var jag nöjd med sex. Just nu har vi fem så därför hade en poäng gjort att vi uppfyllt vårt mål. Skulle vi vinna är såklart festen total.”
Ángel Labruna å sin sida satt i en betydligt mer prekär sits. River Plate placerade sig mitt i tabellen och behovet av att vinna derbyt var således betydligt större för dem – något som Marzolini också var inne på under intervjun.
Labruna var sannerligen en färgstark karaktär inom den argentinska fotbollen. Förutom att han var en enastående spelare som fortfarande är tvåa i tabellen för flest gjorda mål någonsin, inom den argentinska högstadivisionen, var han dessutom också en succéfylld tränare.
När han skulle bli intervjuad av El Gráfico var han lite halv-syrlig i början av intervjun, men mjuknade efter ett tag.
”Ni (El Gráfico) säger alltid att intervjun bara ska vara i fem minuter, men sedan slutar det ändå med att jag pratar i en halvtimme.”
Mycket riktigt hade Labruna också rätt. Det blev en halvtimmes prat om det stundande derbyt mot Boca Juniors. När väl munlädret på farbror Labruna drog i gång, ville det nämligen aldrig sluta.
”Det är väl lika bra att Boca existerar. De har alltid genererat mycket för mig. I min tredje match i Primera Division, 1939, mötte jag dem, en förmiddag, på San Lorenzos hemmaplan. Vi vann med 2-1 och jag gjorde segermålet. Därefter – och alltid sedan dess har det gått bra för mig mot just Boca. Jag behöver inte dra upp statistiken, men visst är jag fortfarande den främsta målskytten någonsin i Superclásico?”
Visst stämmer detta. Med sina arton mål finns det nämligen ingen annan spelare som gjort fler mål i Superclásicots historia än den gode Labruna. Samtidigt var inte tränaren särskilt övertygad om att det stundande derbyt skulle bli särskilt sevärt.
”Jag är övertygad om att detta Superclásico kommer att bli en dålig match. Boca kommer att försvara sig, försöka spela fult, grisa, pressa och markera hårt. Jag spekulerar i att de kommer att spela precis som de gjorde mot Newell’s och på det sättet är det helt ärligt svårt för en match att kunna bli sevärd. Om jag ska vara helt uppriktig vet jag inte om detta är till vår fördel – eller inte. Dock har jag mycket tilltro till att mitt lag alltid har kapacitet till att göra mål.”
Derbyt slutade med delad poäng efter att Diego Madadona gjort ledningsmålet och Mario Kempes kvitterat för River. Detta var de två spelarna som mest fokus låg på inför mötet och att båda hamnade i målprotokollet adderade såklart en extra krydda till hela anrättningen.
***
På sista sidan i detta nummer av El Gráfico publicerades ett öppet brev ifrån Romas dåvarande president Dino Viola. Han ville öppet proklamera att den italienska storklubben ämnade att värva Daniel Passarella efter världsmästerskapet 1982.
”När gränserna öppnades förra året var vår absoluta prioritet att värva Passarella, men det gick dessvärre inte. Men vi har inte glömt bort honom och jag vill öppet meddela att vi ämnar ansöka om att få ha ytterligare en utländsk spelare i truppen och därefter reservera denna plats till Passarella.”
I slutändan hamnade den argentinska mittbacken inte i Roma, utan i stället hos Fiorentina. Här spelade han mellan 1982 och 1986, innan det blev ytterligare två säsonger i Inter.
***
Länkar för att läsa mer om världsmästerskapet 1978:
Ubaldo Fillol.
Mario Kempes.
Titthålsinblick i min El Gráfico-samling: Nummer 3221 – Maradonas briljans, Racings kris, Sugar Ray och Ricardo Villa på en häst
enkoppmate.com 