José Van Tuyne: Försvararen som var uttagen i VM-truppen 1982, men som inte spelade en enda minut

José Van Tuyne. Han föddes och växte upp i Rosario, debuterade för en av stadens giganter i form av Rosario Central och blev uttagen i den argentinska truppen till VM 1982. José Van Tuyne nådde högt i sin karriär, men ändå inte hela vägen fram.

José Van Tuyne föddes och växte upp i Rosario under 50- och 60-talet. Tack vare en granne i området där han bodde fick han chansen att provspela för en av stadens största klubbar – nämligen Rosario Central.

”Jag kom till klubben som 15-åring. Det var en granne i området där jag bodde som hade sett mig spela en match i amatörligan. Han frågade mig och jag ville provspela och jag tackade ja. Jag genomförde provspelet och stannade sedan i klubben. Jag har de bästa av minnen ifrån den här tiden. Förra året hade vi en återträff där samtliga spelare ifrån den här epoken dök upp. Vi har faktiskt lyckats att samlas ett antal gånger genom åren. Den som såg till att jag fick debutera var Carlos Griguol.”

Den karismatiske tränaren var dels den som såg till att Van Tuyne fick ordentligt med speltid i Rosario Centrals ungdomslag – och dels såg till att han fick göra en efterlängtad debut i A-laget.

”Jag har de bästa av minnen när det gäller honom. Han var en fantastisk läromästare såväl inom min professionella fotbollskarriär, som i mitt privata liv. Jag lärde mig mycket ifrån honom, inte bara vad det gällde fotbollen, utan livet i stort. Han lärde oss hur vi skulle ta hand om oss själva för att vi skulle lyckas nå Primera Division. Därefter hur vi skulle hantera allting när vi väl fått debutera. Vad vi borde lägga vår första lön på. Han var som en pappa för oss.”

Carlos Griguol hade ett klassiskt citat som många spelare har återberättat genom åren och som tydligt beskriver hans tips kring hur de unga spelarna skulle ta hand om sina första förvärvade slantar inom fotbollen; ”Köp först ett hus, sedan en bil. Inte i den motsatta ordningen. Då har du åtminstone någonstans att sova.”

Under åren med Rosario Central blev Van Tuyne uttagen i det argentinska ungdomslandslaget. Något som senare skulle bana väg för en chans i A-landslaget.

”Jag hade turen att ha fått spela i två olika ungdomslandslag. Senare ifrån 1979 till 1982 var jag en del av A-landslaget och fick dessutom vara med vid världsmästerskapet i Spanien 1982.”

Van Tuyne gjorde sig känd som en robust, men samtidigt spelskicklig försvarare. Han var med under hela förberedelsen – och upptakten inför VM i Spanien 1982. I flertalet av träningsmatcherna startade han också vilket såklart gjorde att förhoppningarna kring en plats i startelvan, i världsmästerskapet, ökade markant.

Under en turné med landslaget, till Europa, 1981 skadade sig Van Tuyne i ett möte med Fiorentina. Det tog två månader av rehabilitering innan han kunde spela fotboll igen och själv har han menat att detta starkt bidrog till att han åkte ner några hack i landslagets rangordning.

”Under en turné till Europa 1981 startade jag i samtliga träningsmatcher, men skadade mig mot Fiorentina. Därefter var jag borta i två månader. Om inte detta hade skett hade jag kanske fått spela mer under världsmästerskapet.”

På klubblagsnivå hade Van Tuyne gått vidare ifrån Rosario Central, hunnit spela en kort vända i Talleres innan han hamnade hos Racing Club. När VM väl skulle spelas blev han uttagen i den 22-mannatrupp som reste till Spanien och som, till stora delar, utgjordes av spelare som varit med vid VM-guldet fyra år tidigare.

Mästerskapet som sådant blev väldigt speciellt för de argentinska spelarna. Detta eftersom parallellt med turneringen utspelade sig ett krig om Falklandsöarna mot engelsmännen. Van Tuyne själv medger att detta såklart hade en stor påverkan på den argentinska VM-truppen.

”Vi kände såklart av krigets nedstämdhet. När vi reste till Spanien var landet mitt uppe i konflikten. På den här tiden var kommunikationerna svåra att upprätthålla och det var nästan omöjligt att få till ett telefonsamtal med nära och kära hemma i Argentina. Trots detta lyckades vi kommunicera med dem och de berättade för oss vad som skedde i kriget, samt allt som skedde i landet i stort. Man kan lugnt säga att vi var dränkta i ämnet. Vi samlades ofta på något av hotellrummen och pratade om kriget eftersom alla hade hört sin version. Det var en väldigt svår situation att ta sig igenom.”

José Van Tuyne var uttagen i Argentinas trupp till VM 1982.

Argentina hade sitt läger i Alicante under mästerskapets gång. Landet hamnade i samma grupp som Belgien, Ungern och El Salvador. På pappret en fullt överkomlig uppgift, men äventyret började inte alls bra. När spelarna hade rest ifrån Argentina hade de fått höra att landet höll på att vinna kriget. Detta var nämligen den propaganda som militärdiktaturen pumpade ut. När truppen väl anlände till Spanien, och läste i tidningarna om kriget, insåg de att alltihop bara hade varit en enda stor lögn.

I själva verket höll Argentina på att förlora kriget stort och spelarna blev chockade över denna nya insikt. Det hela resulterade i att truppen först funderade på att inte spela premiären mot Belgien, men av olika anledningar blev matchen ändå av. Det syntes dock tydligt att de argentinska spelarna hade sina tankar på annat håll och de genomförde också en väldigt blek VM-premiär mot belgarna som vann med 1-0.

Argentina var därefter piskade att vinna de två avslutade gruppspelsmatcherna för att ta sig vidare till gruppspel nummer två av mästerskapet. Detta åstadkom man visserligen efter att ha avfärdat Ungern med 4-1 – i en match där Maradona f.ö. gjorde sin två första VM-mål – och sedan El Salvador med 2-0.

Argentina gick vidare, men till följd av den inledande förlusten hamnade de i den svåraste gruppen av de alla när mästerskapet gick in i sin nästkommande fas. Nu stod plötsligt Italien och Brasilien för motståndet där gruppvinnaren gick till semifinal. Hade Argentina besegrat Belgien, och vunnit gruppen, hade de i stället hamnat med Polen och Sovjetunionen.

Nu blev det alldeles för svårt motstånd och Argentina fick respass efter att ha förlorat mot italienarna med 2-1 och sedan Brasilien med 3-1. I mötet med Italien fick Diego Maradona uppleva en extremt hård bevakning av Claudio Gentile – något som frustrerade såväl den unge talangen själv som samtliga av hans lagkamrater.

”Menotti berättade alltid för Diego vad han skulle få uppleva nere på planen och det här skedde inte enbart mot Italien. Vid varje motstånd hade ”Pelusa” en motståndare hängandes över sig som följde honom överallt. Det var väldigt svårt att vara Maradona både på – och utanför planen. I dagens fotboll, med Fair Play, hade han varit tio gånger bättre då domarna hade varit mer vaksamma kring alla överträdelser.”

Argentina åkte ur mästerskapet efter förlusten mot Brasilien och Van Tuyne fick inte spela en enda minut under turneringen.

”Jag hade såklart velat spela åtminstone några minuter i mästerskapet. Det var ju detta man hade tränat för, men det var inte alla som fick göra det. Vi var tjugotvå professionella fotbollsspelare i vår delegation och jag försökte hjälpa till med det jag kunde utifrån, på träningarna, på hotellet och som en del av gruppen. Det är inte alltid som du kan vara med nere på planen och då får du försöka göra det bästa av det hela utanför. Men givetvis hade jag kvar den där drömmen om att åtminstone ha fått spela en match i ett världsmästerskap.”

Dessvärre blev det ingen speltid för Van Tuyne under VM 82, men trots detta gjorde han mer än en handfull

Trots att Van Tuyne inte fick spela under världsmästerskapet var han inte bitter på förbundskaptenen Menotti. Tvärtom. Han höll honom som en av de bästa tränarna han någonsin haft och den som förändrade landslaget till det bättre under 70-talet.

”Han genererade något som inte fanns tidigare; en organisation, lösningar på problem och han fixade dessutom träningsmatcher med europeiskt motstånd. På det spelmässiga planet bad han oss spelare om att aldrig skicka upp bollen på läktaren, inte bråka med domaren och framför allt inte med motståndarna. Han sa alltid; ’supportrarna betalar för att se oss spela och då måste vi bjuda dem på ett fint spektakel. Av just den här anledningen vill jag inte att ni skickar upp bollen på läktarna och inte heller att ni försöker slösa bort någon tid i slutet av matcherna. Vi ska gå ut och spela en fin fotboll.”

På klubblagsnivå spelade, vid den här tidpunkten, Van Tuyne för Racing och han hade fina minnen ifrån den här sejouren. Dessvärre blev det inte särskilt många framträdanden i storklubben. 1981 spelade Van Tuyne en hel del, men året efter var han ofta frånvarande eftersom förberedelserna inför världsmästerskapet var i full gång.

”Jag spelade 1981, men året efter deltog jag i väldigt få matcher eftersom jag höll på att förberedda mig inför världsmästerskapet i Spanien. Men det som alltid har imponerat på mig med Racing har varit supportrarna, klubben som helhet och hur stor Racing är i alla tänkbara bemärkelser.”

Så här lät det i alla fall, många år senare, när Van Tuyne såg tillbaka på sin tid i Racing. Vid tidpunkten när han lämnade klubben uttalade han sig dock på ett annat sätt och beskrev föreningen som ”oseriös” då de låg efter med löneutbetalningarna för flera månader i följd.

”Den krisen som Racing upplevde 1982 var enorm. De var skyldiga oss månadslön för ett helt halvår. Jag hade lagkamrater som inte ens hade råd att resa till träningarna. Det var en väldigt tuff tid att genomleva.”

Van Tuyne lämnade det sjunkande skeppet och skrev i stället på för den colombianska storklubben Millonarios. Här spelade han under tre säsonger innan han valde att lägga skorna på hyllan redan som 30-åring.

”Efter VM skrev jag på för Millonarios i Bogotá. Det var Pastoriza som tog mig dit. Jag var bara 27 år gammal vid tidpunkten för övergången. Jag skrev på ett kontrakt för tre säsonger och samtidigt studerade min fru till advokat hemma i Rosario. Jag lovade henne att när dessa tre år var över skulle vi vända tillbaka igen och detta uppfyllde jag. Klubben ville förlänga mitt kontrakt, men jag tackade nej. Vi återvände till min hemstad (Rosario) och jag lade skorna på hyllan. Jag hade fullföljt mitt kontrakt och ville också fullfölja mitt löfte till min fru. Samtidigt hade vi två barn som skulle börja i skolan hemma i Rosario.”

När Van Tuyne väl hade bestämt sig för att sluta med fotbollen var det ett definitivt slut. Visserligen testade han på rollen som tränare, agent och manager, men kände snabbt att detta inte var någonting för honom. I stället började han driva ett ställa där folk kunde magasinera sina båtar under vintern i Rosario. Idag sköter hans söner affärerna medan han själv tar det lugnt och ägnar sig åt sina barnbarn.

José Van Tuyne vann inga stora pokaler under sin karriär. Han blev dock emellertid uttagen till världsmästerskapet 1982, men fick dessvärre inte spela en enda minut. Men han upplevde, trots allt, landslaget inifrån, fick lära känna en ung Diego Maradona och står ändå noterad för mer än en handfull landskamper för sitt Argentina. Detta är, när allt kommer omkring, absolut inget dåligt facit.