Ricardo Villa: Världsmästare 1978 och framgångsrik i engelska Tottenham tillsammans med landsmannen Osvaldo Ardiles

Ricardo Villa. Han vann VM-guld med Argentina 1978 och blev sedan enormt uppmärksammad när han lämnade hemlandet, tillsammans med Osvaldo Ardiles, och skrev på för den engelska klubben Tottenham. På de brittiska öarna fick sedan Ricardo Villa uppleva det mesta i en orolig tid där Falklandskriget lurade bakom hörnet.

Det är den 14 maj 1981 och finalen i årets FA-cup står för dörren. Plötsligt, under slutskedet av den andra halvleken, tar mittfältaren med det yviga håret emot bollen nere på Wembleys gröna gräsmatta. Han viker förbi den första försvararen, sedan sticker han emellan ytterligare en, innan han vänder bort den första en andra gång. Därefter rullar Ricardo Villa in 3-2 för Tottenham i FA-cupfinalen 1981 och halva Wembley bryter ut i ett infernaliskt glädjevrål. Detta mål symboliserade en av de största höjdpunkterna i Villas intensiva fotbollskarriär.

Han inledde sin karriär med Quilmes, gick vidare till såväl Atlético Tucumán som Racing Club innan världsmästerskapet i Argentina skulle ta plats. Men på något sätt har Ricardo Villas tid i Argentina, innan VM-slutspelet och sedermera flytten till engelska Tottenham, hamnat i skymundan och det finns väldigt lite återberättat kring de här åren.

I stället har Ricardo Villa mest blivit ihågkommen för sin tid i den engelska storklubben och det faktum att han var en del av Argentinas VM-guldlag 1978. Målet mot Manchester City, på Wembley, blev utnämnt till det snyggaste målet på Englands nationalarena under hela 1900-talet. Den här utmärkelsen kan såklart diskuteras, även om det inte ska falla någon skugga över Villas avgörande mål.

När han blev uttagen i den argentinsk VM-truppen 1978 var det inte oväntat på något sätt, även om inte mittfältaren tillhörde någon av de största stjärnorna i truppen. Villa hade, trots allt, bara spelat en säsong för storklubben Racing och innan dess hade det bara blivit spel för de betydligt mindre föreningarna Quilmes och Atlético Tucumán. Precis som för samtliga spelare var såklart uttagningen en dröm som gick i uppfyllelse för Villa.

”Det var en barndomsdröm. Den drömmen som innehåller att nå Primera Division, få spela i det argentinska landslaget och att sedan vinna något. Pressen för en fotbollsspelare är alltid att nå så pass högt som möjligt och att vinna ett VM-guld för allra första gången i Argentina var något som var otänkbart och som gav oss en enorm prestige i våra karriärer. Även för mig som inte spelade särskilt mycket, under mästerskapet, betydde detta en prestige och det här är något som är väldigt viktigt inom fotbollsvärlden.”

För Villas vidkommande blev det inte särskilt mycket speltid under mästerskapets gång. Han hoppade bara in i två matcher och dessa kom under det andra gruppspelet mot såväl Polen som Brasilien.

”Jag sätter ändå, än idag, en enorm betydelse till detta VM-guld. Vi tillhör några fåtal priviligierade personer som har fått glädjen att röra vid, lyfta och hålla i VM-pokalen. Det är inte många människor som har fått göra detta. Jag känner en tacksamhet gentemot fotbollen. Jag pratade med Tarantini om detta och han sa till mig; ’att röra vid VM-pokalen var som att ha hela fotbollsvärlden i dina händer.”

Ricardo Villa var uttagen i Argentinas VM-trupp 1978 när landet vann turneringen på hemmaplan.

Vid finalen mot Nederländerna hamnade inte ens Villa på bänken. Detta eftersom samtliga spelare i truppen inte fick plats där, på den här tiden, utan han fick i stället se matchen ifrån arenans innandöme.

”Det fanns inte heller någon möjlighet att se matchen ifrån läktarna och därför fick vi kolla på den nere ifrån zonen vid omklädningsrummen på Monumental. Här fanns det nämligen stora fönster som vette ut mot planen. Det var ett väldigt obekvämt sätt att följa matchen på, men vi upplevde ändå alltihop extremt intensivt. Jag insåg sedan att detta inte hade varit den bästa platsen att ha upplevt finalen ifrån, men samtidigt fick jag se den.”

Efter världsmästerskapet skedde något som skulle förändra Ricardo Villas liv för all framtid. Tillsammans med sin lagkamrat i landslaget, Osvaldo Ardiles, köptes han av den engelska klubben Tottenham.

De båda nyligen krönta världsmästarna sågs dock med en vis skepsis i England till en början. Landet var, på den här tiden, inte vana vid att spelare ifrån länder utanför de brittiska öarna köptes in till klubbarna. Faktum är att det inte alls var särskilt längesedan som regeln kring att få köpa ifrån utlandet, som funnits sedan 1931, hade eliminerats. Trots tvivlen som fanns, inom den inhemska pressen, skulle de kommande säsongerna bevisa att tränaren Keith Burkinshaw hade rätt när han genomförde sin dubbelvärvning ifrån andra sidan av Atlanten.

Villa gjorde mål i sin debut som utspelade sig i ett möte med Nottingham Forrest på White Hart Lane i London. Under de kommande åren skulle han och Ardiles växa ut till två enormt viktiga spelare för den engelska klubben och bland annat vinna FA-cupen 1981. I det årets turnering gjorde Villa mål i såväl semifinalen – mot Wolverhampton – som i finalen mot Manchester City.

Finalen tvingades till ett omspel efter att det första mötet hade slutat 1-1. I returen, även denna på Wembley, gjorde Villa det avgörande 3-2-målet i den 76:e spelminuten. Han hade dessförinnan även gett Tottenham ledningen med 1-0 redan efter åtta minuters spel. Året efter triumfen i FA-cupen skulle dock emellertid problemen att börja hopa sig för Villa och Ardiles.

Den argentinska militärjuntan, med Leopoldo Galtieri i spetsen, beslutade sig under inledningen på april 1982 att invaderade Falklandsöarna och ta tillbaka dessa ifrån engelsmännen. Plötsligt insåg de båda argentinska spelarna att de spelade fotboll i ett land som deras eget var i krig med. Även om man ifrån Tottenhams sida, inledningsvis, inte såg det hela som ett problem skulle det snart visa sig vara det.

”Klubben behandlade mig väldigt väl. De sa att detta inte var ett problem som skulle påverka personer ifrån dessa båda länder, utan att det var regeringarna som var i krig med varandra. Trots detta var det lite obekvämt att vara i ett land som var i krig med mitt eget. Dock behandlade de mig, som sagt, väldigt väl och med mycket respekt.”

Tillsammans med Osvaldo Ardiles gick Villa till Tottenham efter VM 1978.

Kriget intensifierades dock alltmer ju längre tiden gick och när folk började dö i konflikten ökade också mediabevakningen och folk började ägna mer uppmärksamhet åt kriget.

”När det började bli dödsfall på båda sidorna började folk också att ägna mer uppmärksamhet åt konflikten. Men det som jag fick uppleva var väldigt milt i sammanhanget. Vi märkte av en viss fientlighet ifrån läktarna. Engelsmännen är inte särskilt mycket för förolämpningar, men när jag tog emot bollen började de bua och det är klart att detta gjorde mig lite obekväm.”

Samtidigt försökte Tottenhams supportrar att försvara sina argentinska spelare och varje gång motståndarna började buade skanderade de i stället; ”Argentina, Argentina, Argentina.”

”Det var som att de ville säga att; ”Ricardo och Osvaldo har inget med detta krig att göra.”

Dock skulle snart Tottenham börja att få kalla fötter. När klubben, för andra året i följd, nådde finalen av FA-cupen valde man att inte ta ut vare sig Ardiles eller Villa i finaltruppen. Detta eftersom klubben ansåg att det skulle bli märkligt ifall de skulle få en medalj av ett förbund vars land var i krig med dessa spelares motsvarighet. Ett otroligt märkligt ställningstagande och Villa började inse, så smått, att hans dagar i England var räknade.

Villa firar efter FA-cupfinalen 1981. En final han gjorde två mål i när Tottenham besegrade Manchester City med 3-2.

Efter säsongen 1982 valde han, i samförstånd med Tottenham, att säga upp sitt kontrakt med omedelbar verkan. Han hade då hunnit göra lite över 130 matcher för den engelska klubben och på dessa smällt dit arton mål. Villa gick vidare till USA där han spelade en säsong för Fort Lauderdale Strikers. Därefter blev det en kort sejour i colombianska Deportivo Cali innan karriären avslutades, hemma i Argentina, tillsammans med Defensa y Justicia.

VM 1978 innebar också slutet på Ricardo Villas landslagskarriär. Militärdiktaturen ville att enbart spelare som spelade i den inhemska ligan skulle bli uttagna i det argentinska landslaget och endast ett fåtal undantag gjordes under dessa år. När väl världsmästerskapet 1982 skulle spelas hade denna villfarelse släppt en aning, men Villa fanns ändå inte med i förbundskaptenen Menottis tankegångar.

På väldigt många sätt och vis bröt Ricardo Villa, tillsammans med Osvaldo Ardiles, många barriärer när de tog klivet till Tottenham under slutet av 70-talet och blev de allra första argentinska spelarna i den engelska ligan.

Situationen med kriget på Falklandsöarna satte hela tillvaron på de brittiska öarna i ett helt annat ljus. Medan Ardiles stannade kvar i Tottenham, valde Villa att avsluta sitt kontrakt. Hans karriär nådde sedan aldrig upp till ens i närheten av samma glansdagar som han hade haft i de nordligaste delarna av London. Med sitt långa hår, sitt yviga skägg och sin riviga spelstil blev Villa en uppskattad spelare bland Tottenhams supportrar och 2008 valdes han, tillsammans med Ardiles, in i klubbens Hall of Fame.