Alberto Tarantini: El Conejo

Alberto Tarantini. Det var inte som vänsterback han hade sett sig själv spela som ung, men det var här han blev världsmästare och kanske t.o.m. Argentinas bäste ytterback någonsin ihop med Silvio Marzolini.

Man skulle egentligen kunna dela in Alberto Tarantinis karriär i två delar – innan hans pappas bortgång, och efter densamme. Om vi börjar med vad som skedde innan pappans plötsliga död kan vi kan konstatera att Tarantini inledde sin karriär med Boca Juniors. Detta var klubben han var menad att spela för och också föreningen vilken hans egen pappa var fanatisk anhängare till.

”Pappa jobbade som polis. Han var på den matchen då Antonio Roma räddade Delems straff och pappa firade med att kasta sin keps upp i luften. Han fick 30 dagars fängelse för det. Dom upptäckte det på ett fotografi efteråt. Polisen fick inte slänga upp kepsen i luften som en glädjeyttring”.

Givetvis var Tarantinis pappa stolt över att sonen spelade för Boca Juniors. Så till den mildra grad att trots att han var inlagd pga. sina hjärtproblem lyckades han ta sig till en match för att se sin son spela och sedan återvända till intensiven. Innan han åkte fick pappan dock skriva på ett dokument där han åtog sig allt ansvar ifall någonting skulle hända honom.

Tarantini hade kommit till Boca Juniors efter ett misslyckat provspel med Vélez Sarsfield. Dom hade ansett att den unge talangen var på tok för mager. Hans pappa slog då fast att Tarantini skulle spela för Boca Juniors istället. Fadern fixade ett provspel och omgående knöt storklubben till sig den taniga pojken.

”Att ta på sig Bocas tröja var något helt fantastiskt för mig. Detta eftersom dom utbildade mig. Jag var där från 12-års ålder tills jag var 21 år. Ovanpå det blev min pappa galet glad. Jag minns att vid mitt första Superclásico var pappa internerad pga. sina hjärtproblem. Men han skrev på ett papper där han åtog sig allt ansvar och sen åkte han för att se matchen innan han återvände till kliniken”.

Med Boca Juniors fick Tarantini uppleva storklubbens allra första titel i Copa Libertadores 1977. Ytterbacken spelade i samtliga tre finaler när Boca Juniors tillslut stod som mästare efter stor dramatik mot brasilianska Cruzeiro.

”Jag minns att jag spelade i samtliga tre finaler mot Cruzeiro. Vi vann 1-0 här hemma och förlorade 1-0, i slutskedet, borta i Brasilien. Detta efter ett långskott, ifrån 40 meter, av Nelinho med fem minuter kvar. Den avgörande matchen i Montevideo fick först skjutas upp pga. regn och dimma. Man såg absolut ingenting. Cruzerio hade ett fantastiskt lag, men vårt lag i Boca hade en otrolig personlighet. Vi hade inga problem med att spela på någon arena, vi förstod varandra utan och innantill”.

Alberto Tarantini (t.h.) i Boca Juniors tillsammans med Marcelo Trobbiani.

Boca Juniors vann även Copa Libertadores, året efter, men då hade redan Alberto Tarantini lämnat klubben efter att ha hamnat i ett infekterat bråk med presidenten Alberto J. Armando.

Historien var nämligen som så att två år tidigare hade Tarantinis pappa plötsligt gått bort. En kväll gick ytterbacken själv och lade sig tidigt medan hans föräldrar hade bestämt sig för att knalla bort till några vänner. Tarantini hade bett sin pappa ta bilen, med tanke på hans hjärtproblem, men fadern valde ändå att gå. Det hela slutade med att han fick en hjärtinfarkt och dog. När Tarantini vaknade upp var hans pappa redan död.

”Det var klockan sex på eftermiddagen som han dog. Jag såg honom aldrig igen. Pappas död hade en enorm inverkan på mitt liv – och karriär. Efter hans bortgång blev inget sig likt igen”.

I samband med faderns död bad Tarantini Bocas president, Alberto J Armando, om lite extra pengar för att kunna hålla en begravning för sin pappa. Presidenten gick först med på det, men adderade med frågan; Vad får jag tillbaka ifrån dig? Tarantini blev vansinnig, rev sitt kontrakt och sa att han aldrig tänkt krita på ett nytt med Boca Juniors så länge Armando var president. Han fortsatte dock att spela för klubben till 1977 innan han lämnade vid kontraktets slut.

Problemet nu var bara att Armando, i ren hämndaktion, övertalat många klubbar i Argentina om att inte kontraktera Tarantini och plötsligt var ytterbacken klubblös med endast sex månader kvar till världsmästerskapet på hemmaplan.

Lyckligtvis höll förbundskaptenen, Menotti, hårt i Tarantini trots att han var klubblös. Tack vare detta är ytterbacken, än idag, den ende klubblöse spelaren som vunnit ett världsmästerskap.

Tarantini spelade en viktig roll i det Argentina som vann världsmästerskapet på hemmaplan 1978. Vänsterbacken gjorde totalt 64 landskaper för sitt land, men bara ett enda mål. Detta kom i den sista gruppspelsmatchen, i gruppspel nummer två, mot Peru och innebar 2-0 för Argentina precis innan halvtidsvilan. På många sätt och vis var det ett enormt lägligt tillfälle att göra sitt enda landslagsmål. Detta hjälpte nämligen Argentina till att, i förlängningen, nå finalen mot Nederländerna.

I samband med Tarantinis mål vrålade han; ”La concha de tu madre, hoppas ni dör allihopa” upp mot platserna där militärjuntans ledare satt. Ytterbacken själv hävdade att han inte visste vad som pågick, i detalj, i landet under militärjuntans ledning. Något som förmodligen stämde då få människor, vid denna tidpunkt, visste omfattningen av diktatorregimens enorma övergrepp på den argentinska befolkningen.

”Jag skrek det eftersom dom tvingat mig att göra militärtjänsten trots att jag var den som, ekonomiskt, tog hand om min ensamstående mamma efter att pappa hade gått bort”.

Alberto Tarantini blev världsmästare med Argentina 1978.

Tarantini ogillade militärjuntans ledare Jorge Videla skarpt och det finns en historia där ytterbacken tog i hand, med diktatorn, inne i omklädningsrummet. Enligt berättelsen hade Tarantini precis innan kliat sig på pungkulorna.

”Det var en vadslagning som jag hade haft med Passarella. Det var 1000 dollar som stod på spel, pengar jag ännu inte fått eftersom jag gjorde vad vi slagit vad om. Videla såg dessutom när jag kliade mig i skrevet, men var tvungen att skaka min hand eftersom fotograferna stod redo”.

Bilden i omklädningsrummet där Tarantini tar i hand med Jorge Videla.

Argentina vann VM-finalen mot Nederländerna med 3-1 efter att Mario Kempes gjort två mål och Daniel Bertoni stått för det tredje. Tarantini spelade hela matchen, men erkänner själv att han aldrig sett matchen i repris.

”Nej jag har aldrig sett den igen. Varje gång den gått på TV har jag stängt av. Jag vill ha mina egna minnen kvar ifrån matchen och inte förstöra magin runt hela finalen”.

Tarantini avslutade finalen med en blodig tröja efter att Neeskens gett honom en smäll i ansiktet.

”Men också pga. näsblodet som Luque haft. Det var en våldsam final mot Nederländerna. Passarella hade gett Neeskens en jäkla smäll vid en hörna, varpå han letat som en galning efter revansch. Det var då jag fick en armbåge av honom”.

Vid matchens slut föll Tarantini och Fillol ner på knäna och omfamnade varandra. Samtidigt sprang supportern utan armar, Victor Nicolás Dell’ Aquila, in på planen och omfamnade dom båda. Fotografen Ricardo Alfieri förevigade ögonblicket med bilden som blev världskänd och tilldelades namnet ”El abrazo del alma”.

”Jag föll ner på mina knän, tittade upp mot himlen och sen minns jag inte mer. Jag har ingen aning om hur jag hamnade i armarna på Fillol eftersom jag befann mig i mittcirkeln – och han i sitt straffområde. Jag minns inte hur jag tog mig dit”.

”El Abrazo del alma”.

Efter världsmästerskapet blev Tarantini tvungen att lämna landet för att söka efter en ny klubbadress då ingen klubb hemma i Argentina ville kontraktera honom. Han hamnade i England av alla ställen och Birmingham City. Tiden på dom brittiska öarna blev dock ingen succé och så fort Tarantini visste att förbudet mot att värva honom, hemma i Argentina, försvunnit valde han att vända hem.

Först blev det en kort sejour med Talleres, i Córdoba, innan Tarantini skrev på för Boca Juniors ärkerival River Plate. En övergång som, han själv menar, aldrig hade blivit verklighet ifall hans pappa fortfarande levt.

”Han hade dött av frustration. Jag tror aldrig att övergången till River Plate hade blivit verklighet ifall min pappa levt. Han hade inte tillåtet det”.

Tarantini anlände till ett River Plate som, vid denna tidpunkt, tränades av Ángel Labruna. Veckan innan sitt första Superclásico med River fick Tarantini höra, på omvägar, att tränaren funderade på att bänka honom i stormöte. En förbannad Tarantini sökte upp Labruna och förklarade att om tränaren tänkte bänka honom kunde han lika gärna skita i att ta ut honom i truppen. Det slutade med Tarantini startade matchen.

”Ja jag spelade och vi vann med 5-2. Det var en hätsk match där Bocas supportrar häcklade mig under hela matchen. Dom hittade på alla möjliga sånger om mig. Varje gång jag rörde vid bollen bussvisslade dom – och skrek förolämpningar. Det måste ha varit det enda Superclásicot i vilken dom inte brydde sig om förlusten, dom var bara intresserade av att häckla mig”.

Tarantini i River Plates tröja

Tarantini medger själv att La Bombonera har en speciell atmosfär och att närheten till läktarna bidrar till att allting blir extra intensivt. Ytterbacken hade glädjen att vara med i två storsegrar i Superclásico. Båda på La Bombonera. Den första kom 1974 då Boca Juniors vann med 5-2 och sen den andra var 1980 när River Plate vann med samma siffror på samma arena.

Efter tiden med ”Los Millonarios” testade Tarantini på ytterligare ett utlandsäventyr. Innan dess hann han med ett mindre lyckat världsmästerskap i Spanien, där Argentina åkte ut i gruppspel nummer två efter att ha förlorat mot såväl Italien som Brasilien.

Det nya utlandsäventyret ledde Tarantini till ön Korsika och klubben SC Bastia. Detta skulle bli en upplevelse som hette duga.

”Korsika är en väldigt speciell ö. Den dagen då jag debuterade, inför fullsatta läktare, sköt dom hagelgevärsskott upp i luften. Jag trodde det var för min debuts skull, men förstod sedan att dom alltid gjorde så när det var match. Vid ett tillfälle slutade klubben att betala mig och då var jag tvungen att gå vidare i karriären, men dom ville inte att jag skulle lämna”.

Tarantini under sejouren på Korsika med SC Bastia.

Efter sejouren med Bastia blev det ytterligare några år i Frankrike för Tarantinis del. Toulouse FC blev hans nya klubbadress, men karriären var på väg att dala. I Toulouse hade ytterbacken sin värsta tränare, enligt honom själv, genom hela karriären.

”Jacques Santini var en riktig förrädare. Jag räddade hans jobb, genom att övertyga ledningen om att inte sparka honom och sedan riktade han allt skit mot mig för att rädda sitt eget skin”.

Alberto Tarantini avslutade sin karriär i den schweiziska andradivisionen tillsammans med St. Gallen.

En dag ledsnade han dock på allting. Tarantini tog sina fotbollsskor – och några andra saker, lade dom i en kappsäck innan han kastade alltsammans ifrån en bro i staden Genève. Karriären var över då orken, helt enkelt, inte fanns längre. Givetvis skulle Tarantinis långa – och många gånger dramatiska karriär också få ett speciellt avslut med en kastad kappsäck ifrån en bro i Genève.

Efter spelarkarriären avlägsnade sig Tarantini ifrån fotbollen. Han gick sällan på matcherna in den inhemska ligan och fick inga uppdrag ifrån klubbarna i landet. Istället hamnade han i stora drogproblem, vilka han tillslut blev fri ifrån och kunde vända sitt liv till det bättre. Så sent som ifjol pratade han också om att ge sig in i den inhemska politiken.

Alberto Tarantini var vänsterbacken med det krulliga håret som spelade för både Boca Juniors och River Plate. Han vann världsmästerskapet på hemmaplan, föraktade militärjuntan, blev utlandsproffs på Korsika och hamnade i ett drogmissbruk.

I år fyller Tarantini 67 år. Det dom flesta minns honom som, är att han var en av landets tveklöst bästa vänsterbackar någonsin. Det är förmodligen detta som han själv också vill bli mest ihågkommen för.