Humberto Maschio: Vann allt med Racing, var en del av det historiska landslaget ”Carasucias” och spelade nästan ett decennium i Italien

Humberto Maschio. Han slog igenom i Racing och blev en vital del av ”Los Carasucias” som vann Copa América 1957. Därefter spenderade Humberto Maschio nästan ett decennium i Italien, spelade för fyra olika klubbar och representerade landets landslag i världsmästerskapet 1962.

Det spelar ingen roll att Humberto Maschio tillbringade nästan ett decennium i Italien och dessutom representerade deras landslag. Han har alltid trivts som allra bäst hemma i Avellaneda utanför Buenos Aires. Detta är hans plats på jorden – och det är här han känner sig som allra mest tillfreds med tillvaron.

”Jag skulle aldrig kunna flytta härifrån. De enda gångerna som jag lämnar staden, numera, är när jag ska hälsa på mina släktingar i Córdoba.”

Faktum är dock att det mycket väl hade kunnat bli så att Maschio överhuvudtaget inte ens hade kommit till världen. Hans farfar emigrerade ifrån Italien till Argentina, under inledningen på 1900-talet, och Maschios pappa skulle komma senare då han, vid den här tidpunkten, spelade för den italienska klubben Sampdoria. Tanken var att fadern skulle resa över tillsammans med sina systrar. Detta för att de inte skulle behöva åka den långa båtresan ensamma. Men faderns åtaganden med Sampdoria gjorde att han i stället skickade i väg systrarna tillsammans med en nära vän ombord på fartyget Mafalda. Skeppet i fråga förliste dock och även fast två av systrarna lyckades bli räddade, dog den tredje av en hjärtinfarkt i samband med själva sjunkandet.

”Därför skulle man kunna säga att jag är här som genom ett mirakel. När jag var liten började jag spela på Avellanedas gator. På den här tiden fanns det nämligen ingen trafik att tala om. Spårvagnen var det enda transportmedlet. Mitt hus låg nära fyra eller fem fotbollsplaner. Om kvällarna brukade vi spela ”a cabeza” som gick ut på att nicka till varandra under gatlamporna.”

Humberto Maschio i Racings tröja. Här skördade han stora framgångar under slutskedet av sin karriär.

Han inledde sin karriär med Quilmes, i andradivisionen, men 1954 anslöt sig Maschio till Racing Club och stora delar av det laget, som vunnit tre raka ligatitlar mellan 1949 och 1951, fanns kvar vid hans ankomst. Därför hade den talangfulle anfallaren, till en början, det lite knivigt att slå sig in i startelvan. Året efter Maschios ankomst lämnade emellertid Juan José Pizzuti för Boca Juniors och plötsligt öppnade sig en lucka upp för den unge anfallaren.

Racing kom tvåa i tabellen 1955 – sju poäng bakom River Plate. Säsongen därefter slutade man på en fjärdeplats, den här gången fyra poäng bakom mästarna River som därmed försvarade sitt ligaguld. Runt samma tidpunkt hade Maschio vuxit ut till en landslagsspelare, bärande pjäs i Racing och hade dessutom lockat till sig ett intresse utanför Argentinas gränser. ”Jag var den bästa spelaren i Argentina vid den här tidpunkten” har huvudpersonen i efterhand sagt.

Om han var bäst låter vi vara osagt, men nog tillhörde Maschio en av landets tveklöst mest skickliga spelare under slutet av 50-talet. Han var t.ex. med vid den väldigt uppmärksammade Copa América-turneringen 1957. Efter att det argentinska landslaget hade avstått ifrån att delta i turneringarna mellan 1949 och 1953 var de återigen med 1955. Den dåvarande presidenten Juan Perón var rädd för att ett nederlag skulle omkullkasta hans målriktning att få Argentina till att framstå som oövervinnerliga. Av just den här anledningen deltog inte heller Argentina i något av världsmästerskapen 1938, 1950 eller 1954.

Argentina gick obesegrade igenom hela turneringen 1955 och två år senare var Maschio med i truppen när mästerskapet skulle spelas i Peru. Argentina hade ett fantastisk lag där femmannaanfallet stack ut lite extra. Här återfanns, förutom Maschio, också Omar Corbatta, Antonio Angelillo, Omar Sívori och Héctor Osvaldo Cruz.

Argentina dominerade i stort sett turneringen ifrån start till mål och anfallskvintetten briljerade något enormt. Därutöver hade laget också ett väldigt duktigt mittfält med en viss Néstor ”Pipo” Rossi som styrde spelet.

Det argentinska landslaget, under den här turneringen, fick smeknamnet ”Las Carasucias” (de skitiga ansiktena) efter en film med samma namn. Den innersta trion kallades också för ”El trío de la muerte”. De representerade på många sätt och vis det gamla sättet att spela fotboll på i Argentina, vilket gick under namnet ”La Nuestra”. Det här var ett lite bohemiskt sätt där den vackra fotbollen alltid skulle övertriumfera den taktiskt inriktade.

Argentina kryssade sig igenom mästerskapet och säkrade guldet i den näst sista matchen mot Brasilien. Maschio var en av turneringens bästa spelare och vann också skytteligan på nio gjorda mål. Huvudpersonen själv minns att det fanns många saker som gjorde detta landslag extra mytomspunnet.

”Nästan ingen i Argentina hade fått möjligheten att se detta landslag spela. Detta eftersom det knappt fanns några Tv-sända matcher på den här tiden. De kunde bara höra oss via radion och den enda möjligheten att se oss spela var i träningsmatcherna inför turneringen började. Dessa matcher var också väldigt smickrande för oss spelare. Vi slog nämligen ett landslag komponerat av spelare ifrån inlandet med 8-1, Huracán med 3-1 och ett annat lag ifrån inlandet med 6-0.”

Förbundskaptenen för detta lag var en karismatisk herre vid namn Guillermo Stábile som bland annat hade vunnit skytteligan i tidernas allra första VM-slutspel 1930. Han mindes också att detta landslag var något alldeles speciellt.

”Spelarna, i anfallskedjan, förstod varandra på ett sätt som att de alltid hade spelat tillsammans. Deras styrka var kombinationerna; gamla finter med en modern rytm. Bakom de fanns sedan ett erfaret – och väldigt effektivt defensivt block.”

Dessa resultat i kombination med hur laget krossade allt motstånd i Copa América gjorde att det närmast blev en mytomspunnen känsla runt hela det argentinska landslaget. Brasilien besegrades, i den näst sista matchen, med 3-0 och Argentina blev således mästare. I den här matchen gav Angelillo laget ledningen under den första halvleken innan två sena mål ifrån Maschio och Cruz fastställde slutresultatet. I turneringens avslutningsmatch, mot värdlandet Peru, föll Argentina med 2-1. Det fanns dock en ganska uppenbar anledning till att förlusten kom just i den här matchen.

”Stábile hade nämligen gett oss ledigt efter segern mot Brasilien. Nästan hela laget gick ut och firade, förutom (Pedro) Dellacha, Angelillo och jag. Vi delade rum med varandra. Dellacha var som en pappa till oss och lät oss inte gå ut. Han introducerade bara oss till några kvinnliga vänner nere på stranden.”

Man kan tycka att förlusten mot Peru bara var av akademisk betydelse, men det ansåg inte Argentinas ambassadör i landet. Han blev vansinnig och krävde därför att laget skulle spela en revanschmatch mot värdnationen, annars skulle han behöva utstå gliringar ifrån landets invånare under de kommande åren.

”Stábile sa till oss att de som ville åka hem var fria att göra detta, men att de som ville vara kvar skulle ta vid där vi hade slutat efter Brasilien-matchen. Vi stannade, vilade oss, tränade och sedan gick vi till säng tidigt. Därefter besegrade vi Peru, i den andra matchen, med 4-1.”

Los Carasucias. Landslaget som vann guldet i Copa América 1957.

Guillermo Stábile var en lustig figur på väldigt många olika sätt och vis. Det sägs att han var något av en kvinnokarl, vilket även kunde sägas om Maschio och hans lagkamrat Angelillo. Det hände t.o.m att förbundskaptenen ”snodde” tjejer ifrån sina egna spelare. Något som Maschio själv minns.

”Under mästerskapet i Lima hade Sívori börjat dejta telefonisten på hotellet och jag gick ut med hennes ena väninna. När de ringde till oss sa Guillermo; ’låt mig få prata med dem’. Han var väldigt stilig och vi hade egentligen inte någon chans efter detta.”

Vid hemkomsten till Argentina möttes inte laget av några större folksamlingar. Landslaget, på den här tiden, skapade inte ens i närheten av samma hysteri som idag. Erkännande för denna årgång av Argentina kom i stället senare och i efterhand är ”Los Carasucias” vida ansedda som ett av landets bästa landslag någonsin.

På hemmaplan fortsatte Maschio att representera Racing, men ett intresse hade under en längre tid grott på andra sidan Atlanten. Italienska Serie A var den mest lukrativa liga i världen på den här tiden och flera klubbar sades var ute efter Maschios namnteckning. I mars månad 1957 fick han reda på av Racings president att storklubben var i långt gångna förhandlingar med Bologna.

”Presidentens assistent, som var född i Uruguay, sa att jag skulle gilla staden. Det var en stad som hade blivit förstörd under kriget, men folket där var otroligt vänliga. De var för det mesta glada och männen i staden pratade bara om tre olika saker; politik, fotboll och kvinnor. Damerna i Italien var lite kurvigare än hemma i Argentina, men väldigt vackra.”

I samma veva som Maschio anlände till Bologna gick Angelillo till Inter och Sívori till Juventus. Första säsongen i sin nya klubb var tuff för Maschios vidkommande. Han hade svårt att acklimatisera sig till den fysiska träningen i Italien, vilken han inte alls hade varit van vid hemma i Argentina.

”Den största förändringen, som jag upptäckte, var i den fysiska träningen. I Racing hade vi tränat tre gånger i veckan. När jag kom till Italien, för att genomföra försäsongen, tränade vi på morgonen innan frukost, med tomma magar, och sprang upp och ner i bergen. Efter frukosten sov vi en stund och innan lunchen var det fysisk träning med boll. Efter lunchen gjorde vi sedan samma sak som på morgonen. På kvällen, när de andra spelarna gick ut för att ta en kopp kaffe, stannade jag kvar inne på hotellet och sov. Det kändes som att jag skulle dö, men sakta men säkert acklimatiserade jag mig.”

Just skillnaden i den fysiska träningen skulle göra sig påmind när det argentinska landslaget reste till Sverige, 1958, för att delta i världsmästerskapen. De europeiska landslagen var månresor före i fysisk förberedelse och Argentina blev totalt överkörda under turneringens gång.

Efter två säsonger med Bologna gick Maschio vidare till Atalanta. I Bergamoklubben fick argentinaren en skicklig tränare i form av Feruccio Valcareggi och han hjälpte argentinaren att utvecklas genom att ge goda råd och tips. Sakta men säkert började Maschio att utmärka sig i Serie A och trivdes successivt också bättre.

Med tanke på att han hade lämnat Argentina för att spela i Italien blev inte Maschio längre aktuell för det landslaget. Under kvalspelet till VM i Chile 1962 hade såväl Angelillo, som Sívori, blivit uttagna för Italien och när Juventus-stjärnan Giampiero Boniperti skadade sig, precis innan huvudturneringen, blev Maschio också inkallad.

Han spelade inte i Argentinas första match i turneringen mot Västtyskland, men var däremot med i det väldigt omtalade mötet med Chile. Den här matchen fick smeknamnet ”The Battle of Santiago” och innehöll extremt många fula dueller mellan spelarna.

”De (chilenarna) bröt min näsa redan under de första tjugo minuterna. Dessutom sparkade de sönder min ena ankel. Jag spelade sedan hela matchen skadad eftersom byten inte var tillåtna.”

Tiden i Atalanta blev framgångsrik och här spenderade Maschio tre raka säsonger.

”Det var min absolut bästa tid i karriären. Jag blev senare utsedd till deras främste mittfältare under hela 1900-talet. Det gick t.o.m. så pass bra att Inter köpte loss mig. I Atalanta nådde jag verkligen toppen av min kapacitet. Det var en liten klubb, men det var ändå otroligt svårt att spela mot oss eftersom vi alltid spelade en väldigt bra fotboll. Vi hade många spelare av oerhört hög kvalitet.”

Humberto Maschio i Atalantas tröja. Här hade argentinaren sin bästa tid i karriären enligt honom själv.

Hos Inter blev det däremot ingen vidare succé. Maschio trivdes inte alls under den italiensk-argentinske tränaren Helenio Herrera och valde därför bara att stanna en säsong. Maschio gick därefter vidare till Fiorentina med vilka han spelade tre säsonger innan han valde att vända hem till Racing igen. Det var sannerligen ett väldigt annorlunda Argentina som han kom hem till gentemot det han hade lämnat under slutet av 50-talet. Maschio märkte också en skillnad i landets synsätt på fotbollen.

”Jag märkte en stor skillnad när det kom till det fysiska. Dock inte särskilt mycket i det taktiska.”

Först var Maschio en aning konfunderad kring att vända hem till Racing. Inte för att han inte ville spela för storklubben. Det hade snarare att göra med det faktum att han var tveksam till att spela under en tidigare lagkamrat. Vid den här tidpunkten tränades nämligen Racing av Pizzuti, men ganska snabbt kom Maschio och hans forne lagkamrat överens kring saker och ting.

”Han (Pizzuti) hade ett väldigt enkelt sätt att vara på. Han ”gifte sig inte med någon” som vi säger i Argentina. Han var min vän, men behandlade mig samtidigt som en vanlig fotbollsspelare. Han var strikt. Jag vet inte om han hade kunnat genomföra samma typ av regler inom dagens fotboll. Han gav oss nämligen böter ifall vi svor eller förolämpade någon.”

Många såg Maschios återkomst som att han bara skulle komma hem och avsluta karriären. Det blev emellertid avsevärt mycket mer än så. Det som Pizzuti byggde upp skulle bli ett ruskigt bra lag som vann såväl den inhemska ligan – som Copa Libertadores och Interkontinentalcupen. Maschio själv tillskrev orsaken till framgången, nästan uteslutande, till huvudtränaren Pizzuti.

”Han var exceptionell. Han kunde se varenda liten kvalité i varje spelare och han hade alltid rätt.”

I Copa Libertadores-finalen 1967 ställdes Racing mot uruguayanska Club Nacional. Efter två raka 0-0-matcher tvingades en tredje – och avgörande match fram på neutral plan. De båda lagen begav sig därför till Santiago i Chile och inför 50,000 åskådare, på Estadio Nacional, vann Racing sin första titel i Sydamerikas största turnering. Segersiffrorna i finalen skrevs till 2-1 efter att João Cardoso och Norberto Raffo gjort Racings mål. Maschio å sin sida startade – och spelade samtliga tre finaler.

Interkontinentalcupen spelades därefter mot Celtic som i sin tur hade vunnit Europacupen för allra första gången. Efter att de båda lagen vunnit sina respektive hemmamatcher tvingades återigen en tredje – och avgörande final fram. Eftersom Racing hade avslutat på hemmaplan var det på deras kontinent som den avgörande matchen skulle genomföras. Spelplatsen blev på den mytomspunna Estadio Centenario i Montevideo och Racing vann med 1-0 efter ett otroligt vackert – och historisk mål av Juan Carlos Cárdenas.

Denna final av Interkontinentalcupen kantades också, precis som de flesta vid den här tidpunkten, av våldsamt spel och sammanlagt sex spelare blev utvisad i den avgörande matchen (två för Racing och fyra för Celtic). Precis som under Copa Libertadores spelade Maschio i samtliga tre finaler av Interkontinentalcupen och var således en starkt bidragande orsak till titeln, som var den första att vinnas av ett argentinskt klubblag.

”De här titlarna var en stor överraskning för mig. Min enda önskning var att jag skulle få avsluta min karriär i Racing på ett hedersamt sätt. När jag kom hem hade Racing varit obesegrade i femton raka matcher. Därefter blev vi mästare och gick ytterligare tjugofem matcher utan att förlora. Under 1967 hade vi ett fantastiskt lag. En gång kommer jag ihåg att vi ledde med 4-0 och Pizzuti sa till oss att vi inte skulle falla bakåt och försvara. Han hade en fantastisk vinnarmentalitet. Enligt mig var han ett geni som lärde oss enormt mycket. Inför varje träningspass pratade han med oss i trettio minuter om livet och fotbollen. Därefter sa han till oss att vi alltid skulle anfall och aldrig lägga oss ner på försvarsspel. Den enda gången som vi studerade en motståndare var mot Celtic. Pizzuti gav oss en liten bok med samtliga instruktioner kring varje spelare.”

Maschio med Interkontinentalcupspokalen som Racing blev första argentinska klubb att vinna.

Maschio avslutade sin karriär med Racing 1968. Ganska snabbt blev han anställd som tränare för det argentinska landslaget och tanken var att Maschio skulle försöka kvalificera landet för VM i Mexiko 1970. Efter några mindre positiva resultat fick han dock emellertid sparken, men trots detta lyckades ändå inte Argentina kvala in till turneringen.

Därefter blev Maschio fystränare med ärkerivalen Independiente och blev sedermera också lagets huvudtränare. Under hans ledning vann storklubben såväl Copa Libertadores – som Copa Interamericana 1973.

Trots sin tränarsejour med Independiente är Maschio fortsatt en väldigt populär figur bland Racings anhängare. Enligt många tillhör han det segmentet som kan klassificeras som klubbens mest framträdande spelare någonsin. Maschio har aldrig hymlat med hur mycket han älskar Avellaneda och dess omgivning. Detta har onekligen blivit hans plats på jorden och härifrån erövrade han, bokstavligt talat, världen. Han vann allt som gick att vinna med Racing, var en del av det ikoniska landslaget ”Los Carasucias” och blev utlandsproffs i Italien där han stannade under nästan ett helt decennium.

Humberto Maschio heter Dionisio i mellannamn och detta är den spanska översättningen av den grekiska guden Dionysos som var vinets gud. Maschio uppskattade även han det goda livet och blev på något sätt sin alldeles egen gud genom sina bedrifter nere på fotbollsplanen. Bland Racings anhängare kommer han alltid att ha en speciell plats i deras hjärtan och denna kärlek, precis som den till staden Avellaneda, kommer aldrig att gå ur den gode Maschios kropp.