Antonio Angelillo: Charmören som vann skytteligan i Serie A 1959 och var en del av ”Los Carasucias”

Antonio Angelillo. Han utmärkte sig som en lika delar extravagant fotbollsspelare – som person vid sidan om planen. Antonio Angelillos ibland vilda privatliv hamnade i fokus under hans år i Italien och enligt många fick han kanske rent av inte ut sin fulla potential p.g.a att han aldrig riktigt tog fotbollen på allvar.

Antonio Angelillo inledde sin spelarkarriär i Argentina, men det skulle vara en kraftig överdrift att påstå att han gjorde något större avtryck i hemlandet. Visserligen utmärkte han sig så pass mycket, i såväl Racing – som hos Boca Juniors, under mitten på 50-talet att den italienska storklubben Inter blev intresserad av honom. Några titlar blev det emellertid inte i Argentina och Angelillo skulle komma att leva i exil under resterande delen av sitt liv eftersom han aldrig slutförde sin militärtjänstgöring i hemlandet.

Han föddes och växte upp i Buenos Aires under spartanska förhållande. Hans pappa arbetade som slaktare i huvudstaden. Angelillo började spela fotboll för Arsenal de Llavallol innan det bar vidare till Racing och Boca Juniors. Han slog snabbt igenom vilket renderade i att han inte ens kom upp i femtio officiella matcher i den inhemska ligan. Det var hans insatser, vid Copa América-turneringen 1957, som gjorde att han blev erkänd utanför Argentinas gränser.

Landslaget vann turneringen i överlägsen stil och Angelillo var en viktig beståndsdel i anfallskedjan; ”Los Carasucias”. Tillsammans med Omar Corbatta, Humberto Maschio, Omar Sívori och Héctor Osvaldo Cruz bildade Angelillo en av de mest ihågkomna anfallskedjorna inom den argentinska fotbollen. I slutändan hamnade han dessutom på delad andraplats i skytteligan på åtta gjorda mål – ett bakom lagkamraten Humberto Maschio och uruguayanen Javier Ambrois.

När mästerskapet var över lämnade Angelillo Boca Juniors och styrde kosan mot Inter i Milano. Här skulle han komma att bli något av en storstjärna, tjäna mycket pengar – med den tidens mått mätt – och bli uppmärksammad för sin extravaganta livsstil vid sidan om fotbollen.

Det sägs att han, under den här sejouren i den italienska storklubben, hade en väldigt uppmärksammad romans med den italienska ballerinan – och sångerskan Ilya López. Hon uppträdde nämligen ofta på diverse nattklubbar i Milano och det ska ha varit på en av dessa som hon träffade Angelillo. Den argentinske anfallaren var emellertid känd för att dejta en rad olika kvinnor, under sin tid i Italien, och detta skapade en ganska stor uppståndelse när han inledde ett förhållande med en tio år äldre kvinna.

Hans lagkamrat ifrån det argentinska landslaget, Humberto Maschio, minns mycket väl sin landsmans extravaganta livsstil och alla rykten kring kvinnorna han träffade.

”Angelillo började att tackla av under slutskedet av sin sejour med Inter. Detta eftersom han tydligen hade börjat att dejta en kvinna som var tio år äldre än honom. Det blev mycket uppmärksamhet på just detta och kanske inte så mycket på själva fotbollen.”

I boken Angels with dirty faces, av Jonathan Wilson, nämns bland annat att Angelillo aldrig riktigt var hundraprocent dedikerad till fotbollen och att det i slutändan var hans kvinnotjusande som satte stopp för hans tid i storklubben. Under inledningen på 60-talet anlände nämligen en herre vid namn Helenio Herrera till Inter och hans relation med Angelillo skar sig omgående. I en intervju med tidningen El Gráfico, några år senare, mindes anfallaren tillbaka på tränaren som han definitivt inte hade särskilt mycket till övers för.

”Jag spelade i Inter ifrån 1957 till 1961, ända tills att Helenio Herrera anlände – denna avskyvärda person. Hur glad är jag inte över att han förlorade nu senast. Allting kommer, för eller senare, tillbaka till sådana personer. Jag visste att även han skulle börja förlora. Jag svär en sak; när han förlorade mot Celtic (i Europacupfinalen 1967) blev jag överlycklig.”

Angelillo menade sedan vidare på att Herrera tyckte om att lägga sig i spelarnas privatliv och att han alltid lyckades hitta något som kunde göra honom omnämnd i tidningarna Vad detta något var förtäljer inte historien, men gissningsvis var inte tränaren och den argentinske anfallaren helt överens om hur ofta en elitfotbollsspelare borde hänga på nattklubbar i veckan.

”Jag var den bäste målgöraren i hela serien 1959, med trettiotre gjorda mål på lika många matcher, men han (Herrera) kunde bara inte stå ut med att någon var bättre än honom.”

Antonio Angelillo i Romas tröja.

Att Angelillo vann Serie A:s skytteliga 1959 var en väldigt stor sak. Inte nog med att han vann den, han gjorde det dessutom på ett väldigt imponerande sätt. Faktum är att trettiotre mål lyckades inte någon spelare nå upp till, i Serie A, förrän Gonzalo Higuaín gjorde detta femtiosju år senare. Något som i sig vittnar om den enorma bedrift som Angelillo lyckades med. Han gjorde två landskamper för Italien, på vägen mot VM 1962, men lämnades i slutändan utanför den slutgiltiga truppen till världsmästerskapet.

Den argentinske anfallaren vann aldrig någon stor titel med Inter, men blev ändå mäkta populär bland klubbens anhängare. Efter fyra år i föreningen flyttade Angelillo vidare till Roma där han spelade ytterligare fyra säsonger. 1964 – ungefär halvvägs in i anfallarens tid med Romklubben – anlände landsmannen Juan Carlos Lorenzo till föreningen. I samma veva var Angelillo, mer eller mindre, klar för en flytt till Milan, men denna övergång gick i kras eftersom den excentriske tränaren ställde ett ultimatum till Roma.

”Han (Juan Carlos Lorenzo) sa till klubbledningen att om jag lämnade skulle han inte skriva på kontraktet. Det var, mer eller mindre, klart med Milan och klubben skulle få 150 miljoner lire samtidigt som jag också skulle tjäna mycket pengar.”

Året därefter var Angelillo på väg att sammanstråla med kompisen Omar Sívori i Napoli, men den här gången var det en skada som plötsligt satte stopp för transfern. I stället fick anfallaren rehabilitera sig, men när han var klar med detta var inte Napoli längre intresserade. Lösningen blev att han gick till Milan och därifrån blev utlånad till det mindre luxuösa stället Lecce.

”Vet du hur Lecce är som stad? Jag ville bokstavligt talat dö. Det är en liten by där det enda som fanns att göra var att spela kort. Dessutom var laget katastrofalt dåligt och som toppen på alltihopa åkte vi ur Serie A.”

Angelillo återvände till Milan efter utlåningen, men karriären fick aldrig något riktigt avstamp i den rödsvarta klubben. Supportrarna var skeptiska till argentinaren redan vid presentationen och såg hela tiden på Angelillo med misstänksamma ögon då han varit en stor ikon med ärkerivalen Inter. 1968 lämnade anfallaren för Genoa och fick en liten renässans på ålderns höst. Därefter valde Angelillo att avsluta sin karriär tillsammans med klubben Angelana – i vilken han också fick rollen som spelande tränare.

Man kan onekligen säga att Angelillos karriär hade en kort topp innan det gick succesivt neråt. En stor skuld till detta var förmodligen han själv då han, enligt åtskilliga personer, aldrig riktigt verkade ta fotbollen på största allvar. Samtidigt måste man komma ihåg vilken bakgrund han kom ifrån. I Argentina präglades de femtio första åren av 1900-talet av en sorglös inställning till landets största sport. Den skulle vara vacker, bohemisk och extravagant. Angelillos synsätt på fotbollen delades av många andra argentinska spelare, vid den här tidpunkten, och nog kan man allt tycka att det var ganska charmig?

Själv menade han också på att om han hade fått göra om hela karriären igen, då skulle han göra likadant och ta exakt samma beslut.

”Rent fotbollsmässigt tror jag att om jag hade fått göra om allting en gång till skulle jag göra det på ett exakt likadant sätt. Ekonomiskt har jag det väldigt bra efter tio år i Italien. Jag har två hus i landet. Ett i Rom samt ett semesterhus. Därutöver har jag tre bostäder i Buenos Aires som min kusin administrerar åt mig.”

Samtidigt hade han gärna återvänt hem till Argentina igen, men Angelillo hade aldrig genomfört den obligatoriska militärtjänsten i landet, vilket gjorde en återkomst till Argentina omöjligt.

”Både min pappa och mamma har gått bort utan att jag kunnat resa hem för att kunna ta avsked ifrån dem. Jag skulle göra vad som helst för att få komma hem igen. Inte bara för att spela fotboll, utan kanske framför allt för att få bo – och leva där.”

Efter sin aktiva spelarkarriär tillbringade Angelillo många år som huvudtränare. Han specialiserade sig på klubbar i de lägre divisionerna av det italienska seriesystemet och kom att leda ett dussintal föreningar under de kommande tjugo åren. Dessutom tränade han två lag i Marocko och ett i Chile.

Antonio Angelillo var en extravagant fotbollsspelare – och personlighet som njöt lika mycket av att spela fotboll som av det ljuva livet vid sidan om. Han beskrevs av sin samtid som en kvinnokarl och blev väldigt uppmärksammad i lokala tidningar p.g.a. sin påstådda romans med ballerinan – och sångerskan Ilya López.

Han var rebellisk, kontroversiell och på många sätt och vis raka motsatsen mot en professionell fotbollsspelare. Men det som gjorde Angelillo så speciell var såklart hans enorma fotbollstalang, vilken ingen kunde förneka. Han vann skytteligan i Serie A 1959 och utmärkte sig under ett helt decennium i världens då absolut bästa liga. Hemma i Argentina är han förmodligen mest förknippad med guldet i Copa América 1957 och det är såklart ingen dålig merit att ha varit en del av det ikoniska laget ”Los Carasucias.”