1985: När Argentinos Juniors vann Copa Libertadores som debutanter

1985. I sin debut i Copa Libertadores lyckades inte Argentinos bara göra bra ifrån sig. De vann faktiskt hela turneringen på ett otroligt imponerande – och svårslaget sätt med flera egenproducerade spelare i laget.

De höjderna som Argentinos Juniors nådde under mitten av 80-talet var främmande för klubben. Föreningen var vana vid att slåss i botten av tabellen och hade, fram tills 1984, aldrig någonsin vunnit den inhemska ligan i Argentina. Det året bärgades Metropolitana-turneringen på ett imponerande och vägvinnande sätt. Året därefter knep föreningen även Nacional-pokalen och plötsligt började nästan den inhemska kostymen att kännas trång.

Blickarna riktades i stället mot Copa Libertadores – Sydamerikas största klubblagsturnering och den pokal som samtliga lag på kontinenten trånar efter. Tack vare att Argentinos hade bärgat pokalen i Metropolitana 1984 hade de samtidigt säkrat en plats i 1985-års Copa Libertadores. Aldrig tidigare hade klubben ens deltagit i denna stora turnering där kontinenten allra största klubblag konkurrerat om pokalen sedan 1960.

På den här tiden hade Copa Libertadores utvecklats och blivit succesivt större. Sedan 1971 utgjordes turneringen av tjugo lag som delades upp i fem grupper med fyra lag i varje. Vinnarna ifrån varje grupp gick sedan vidare till ett semifinals-gruppspel där tre lag, i två grupper, skulle avgöra vilka som skulle bli finalister. Vid detta stadie i turneringen gick också fjolårsvinnaren in. En konstig regel som lyckligtvis numera har försvunnit.

Argentinos hamnade i samma grupp som den argentinska klubben Ferro Carril Oeste samt de brasilianska klubbarna Fluminense och Vasco Da Gama. Detta var sannerligen ingen enkel grupp för debutanterna Argentinos och hela äventyret började inte heller särskilt lovande. I debuten mot Ferro föll de med 1-0 och vid den här tidpunkten kändes det som att Argentinos var mer ute ur gruppen än med i racet kring vidare avancemang. Segern borta mot Vasco, som kom därefter, blev därför vital. Laget gjorde en genomgående klockren insats och vann med 2-1 efter att Carlos Ereros och Pepe Castro stått för målen. Samtidigt var den tekniske Claudio Borghi i en bländande form denna afton.

Trepoängaren som sedan kom borta mot Fluminense, efter mål av Miguel Ángel Lemme, på den mytomspunna Maracaná gav extra vind i seglen för Argentinos. Det argentinska laget, som tränades av José ”Piojo” Yudica, hade ett väl inkört kortpassningsspel. Genom hela sin existens har Argentinos gjort sig kända för att fostra spelare till att spela ett vägvinnande passningsspel baserat på korta passningar. Detta är också något som lett till att man, genom åren, har lyckats fostra en hel drös med skickliga spelare. Bland dessa återfinns såklart Diego Maradona, men även tidigare nämnda Borghi, Sergio Batista och Juan Román Riquelme.

Under den andra delen av gruppspelet besegrade Argentinos Ferro med 3-1, kryssade 2-2 mot Vasco och övermannade, återigen, Fluminense med 1-0 efter att Videla gjort matchens enda mål. Tack vare detta toppade Yudicas manskap gruppen tillsammans med Ferro och därför fick en avgörande match spelas mellan de båda lagen. Mötet utspelade sig på Vélez hemmaplan, Estadio José Amalfitani, och segraren tog sig vidare till nästa fas av turneringen.

Det började dock inte jättebra för Argentinos vidkommande. Ferro tog ledningen med 1-0 och en viss oro började växa bland supportrarna. Men El Bicho visade moral och lyckades sedermera vända på matchen och vinna med klara 3-1 efter dubbla mål av Ereros och Borghi. Därmed var laget vidare till nästa gruppspel och här skulle saker och ting bli ännu svårare.

Nu hamnade nämligen Argentinos i samma grupp som Blooming ifrån Bolivia samt Independiente. De sistnämnda hade vunnit Libertadores, året innan, och gick alltså rakt in i den här fasen av turneringen. Argentinos inledde med att spela 2-2 borta mot Independiente och sedan 1-1 mot Blooming i Bolivia. Krysset mot det bolivianska laget ställde till det en aning för Argentinos, men när laget sedan besegrade Blooming på hemmaplan, med 1-0, var man plötsligt med i matchen igen.

Inför den sista – och avgörande omgående stod det mellan Independiente och Argentinos kring vilka som skulle ta sig vidare till finalen. Båda lagen hade fyra inspelade poäng vid det här tillfället (två poäng för seger på den här tiden), men där Independiente hade en marginellt bättre målskillnad. Detta ledde till att Argentinos var piskade att vinna mot ett otroligt profilstarkt Independiente. I ”El Rojo” spelade flera bärande pjäser som året efter skulle vara med om att vinna VM-guld med Argentina i Mexiko. Bland dessa återfanns Néstor Clausen, Ricardo Giusti, Ricardo Bochini och Jorge Burruchaga. Storklubben tränades dessutom av José Omar Pastoriza och hade vunnit såväl Copa Libertadores – som Interkontinentalcupen året innan.

Argentinos Juniors mästarlag är ihågkommet än idag. Här är två av profilerna ifrån detta historiska lag – Sergio Batista och Claudio Borghi.

Efter tjugo minuters spel gav Panza Videla Argentinos ledningen med 1-0 ifrån straffpunkten. Fem minuter därefter utökade Pepe Castro till 2-0 och plötsligt såg Argentinos ut att gå mot en närmast säker finalplats. Givetvis gav dock emellertid inte Independiente upp utan ordnade snabbt en reducering genom José Percudani. Argentinos sjönk sedan ner i planen och bevakade sin ledning. Nerverna – och dramatiken nådde sedan sitt epicentrum när domaren blåste straff för Independiente med endast en minut kvar på matchklockan. Claudio Marangoni tog hand om elvameterssparken och ifall han lyckades göra mål – då var Independiente i final i stället för Argentinos.

Marangoni stegade fram, tryckte till bollen rejält, men Argentinos målvakt Enrique Vidallé chansade rätt och kunde avvärja. Ett sus gick igenom publiken samtidigt som domaren blåste av matchen och förkunnade att Argentinos hade tagit sig, under sin debutsäsong i Copa Libertadores, till final.

Många av klubbens supportrar anser, än idag, att detta var Argentinos bästa insats någonsin i klubbens historia. Laget visade upp både en briljans och ett uppoffrande spel som ledde fram till den ack så viktiga – och avgörande triumfen. Att besegra Independiente – kungen av Copas med sju titlar i Sydamerikas största klubblagsturnering – var såklart en enorm bedrift av ett Argentinos Juniors som, å sin sida, gjorde sitt allra första deltagande i Libertadores.

Nu väntade avslutningen och finalen mot América de Cali. Den första finalen spelades den 17 oktober på Estadio Monumental i Buenos Aires. Argentinos nyttjade nämligen River Plates hemmaplan då deras egna var under ombyggnation. Yudicas manskap vann den första finalmatchen med 1-0 efter ett fint nickmål av Emilio Comisso.

Returen spelades sedan fem dagar senare i Colombia. Den här gången var det Calis tur att gå segrande ur bataljen med exakt samma siffror som Argentinos vunnit med i Argentina. Detta renderade i att en tredje finalmatch, på neutral plan i ett neutralt land, skulle gå av stapeln. Den 24 oktober utspelades sig avgörandet på Estadio Defensores del Chaco i Paraguays huvudstad Asunción. Yudica och Argentinos fick klara sig utan sina två bästa målskyttar Ereros och Pepe Castro p.g.a skador. Till följd av detta valde tränaren att endast spela med en enda anfallare i form av Borghi.

Den tredje finalen blev sedan, även den här, en jämn historia. Matchen slutade 1-1 efter att Commisso, återigen, hamnat i målprotokollet för Argentinos vidkommande. Vid oavgjort resultat väntade nu ett straffavgörande som, av allt att döma, även detta såklart skulle bli oerhört jämnt. Samtliga av lagens första fyra straffsparkar gick i mål. När den femte omgången skulle inledas klev Anthony De Ávila fram för América de Cali. Återigen – precis som mot Independiente – iklädde sig Vidallé hjälterollen, sträckte ut med sin fulla längd och räddade för sitt Argentinos.

Därefter var det dags för Varela att slå argentinarnas sista straffspark. Om bollen gick i mål skulle laget vinna Copa Libertadores för första gången någonsin. Varela tog ansats, sprang fram mot bollen och skickade hela Argentinos i extas. Målskyttens jubel hördes hela vägen tillbaka till området La Paternal i Buenos Aires. Argentinos Juniors var bäst i Sydamerika och hade samtidigt rört vid himlen med sin hand.

Detta vinnande lag har, av förklarliga själ, blivit historiskt inom den argentinska fotbollen. För Argentinos Juniors vidkommande var detta deras första – och hittills enda gång som klubben vunnit den största klubblagsturneringen i Sydamerika. Man gjorde det dessutom med flera egenproducerade spelare i laget, vilket genom åren alltid har varit ett signum för föreningen som kallar sig ”El Semillero del Mundo” (Världens drivhus/såbädd).

Försvararen Jorge Olguín var en del av Argentinas VM-guldlag 1978 och var också med när Argentinos vann Copa Libertadores 1985. Så här minns han denna historiska triumf.

”Det var enormt viktigt. Inte bara för det som vi lyckades vinna utan också det som laget representerade i sättet som vi spelade på. Vi hade inte vår egen hemmaplan vilket gjorde att vi lärde oss att spela likadant oavsett var vi lirade. Vi spelade likadant såväl borta – som hemma. Ingen förväntade sig att Argentinos skulle vara på samma nivå som de bästa lagen på kontinenten.”

Argentinos Juniors mästarlag ifrån Copa Libertadores-turneringen 1985 tillhör fortfarande ett av de bästa lagen som någonsin spelat på en gräsplan i Argentina. I sin debutsäsong lyckades laget vinna Sydamerikas största klubblagsturnering med ett vägvinnande spel, en egen identitet och flera egenproducerade spelare. Med andra ord precis vad man kunde förvänta sig av; ”El Semillero del Mundo.”