Jorge Carrascosa: Fotbollsfilosofen som tackade nej till VM på hemmaplan 1978

Jorge Carrascosa. Han tackade, överraskande nog för många, nej till att vara med i landslagets VM-trupp 1978. Jorge Carrascosa var en principfast fotbollsspelare som klassificerade sina egna personliga värderingar högre än pokaler och utmärkelser.

Det är alldeles strax dags för förbundskaptenen César Luis Menotti att ta ut sin slutgiltiga trupp till VM på hemmaplan 1978. Han sitter nära telefonen och väntar på ett samtal som han, egentligen redan, vet hur det kommer att sluta. Så ringer plötsligt telefonen och Menotti plockar upp luren mot sitt öra. I den andra änden hör han en välbekant stämma som säger; ”Det funkar inte längre César.” Det beslut som förbundskaptenen bävat för och misstänkt skulle komma är nu här. Hans lagkapten Jorge Carrascosa tackar nej till att bli uttagen i VM-truppen.

Jorge Carrascosa var under hela sin aktiva fotbollskarriär en man av principer och värderingar. Ibland så pass mycket att han nästan satte krokben för sig själv. Men vid de allra flesta tillfällena bidrog Carrascosas värderingar till att han uppfattades som en respektabel lagkamrat bland de flesta spelarna som delade omklädningsrum med honom. Det fanns, trots allt, sina anledningar till att förbundskaptenen Menotti gjorde honom till lagkapten redan under inledningen på årtiondet.

Innan vi går in på varför Carrascosa valde att sluta i det argentinska landslaget, precis innan VM på hemmaplan, tänkte jag att vi skulle skruva tillbaka klockan ytterligare några år och se på hur den här principfaste vänsterbacken tog sig hela vägen till landslagets skimrande salonger.

I unga år började han att spela fotboll i området där han växte upp i Buenos Aires utkanter. Plötsligt en dag dök möjligheten upp om att få provspela för Banfields ungdomslag och denna chans knep Carrascosa omgående.

”Jag närmade mig fotbollen p.g.a. omständigheterna som fanns på den här tiden. Precis som vilken unge som helst i området sprang jag bakom en fotboll hela dagarna och när jag var tillräckligt gammal genomförde jag ett provspel för Banfield. Genom beslutsamhet och uppoffringar lyckades jag sedan nå hela vägen till Primera Division.”

1967 debuterade han för Banfields A-lag och här skulle Carrascosa komma att spela under de nästkommande tre åren.

”Efter Banfield gick jag vidare till Rosario, som var en storstad, och började spela för en förening som var enorm – och väldigt populär i form av Central. Detta var 1970. Vi hade Omar Sívori som tränare och samtidigt hade vi ett fantastiskt lag. Men han lämnade sedan för att bevaka VM 1970 som journalist och in kom i stället Ángel Labruna. Året efter blev vi mästare och redan under den här perioden hade jag blivit uttagen i landslaget för första gången.”

Redan 1971 togs Carrascosa ut i det argentinska landslaget. Landet hade inte kvalificerat sig för världsmästerskapet i Mexiko, året innan, utan fick godmodigt vänta ytterligare fyra år på ett VM-slutspel. Under inledningen på årtiondet blev sedan Carrascosa en självklar pjäs i landslaget och senare också utsedd till lagkapten.

På klubblagsnivå gick han vidare till Huracán under 1973 och här skulle han dels få upptäcka en otroligt familjär förening och dels vara med om ett ligaguld som han själv rankade högre än något annat under karriären. Carrascosa hade redan, som sagt, blivit ligamästare med Rosario Central, men nu var det dags igen och den här gången med ett lag som skulle gå till historien inom den argentinska klubblagsfotbollen.

”Huracán är en förening som har väldigt speciella karaktärsdrag. För det första är den väldigt identifierad med området där den huserar – Parque Patricio i Buenos Aires. Dessutom är det en väldigt familjär förening. Under den epoken då jag spelade för klubben var omgivningen närmast bohemisk där vi spelare hade en fin vänskap med såväl supportrarna som klubbledningen.”

Redan under det första året i Huracán blev Carrascosa mästare med en viss Menotti som huvudtränare. 1973 vann föreningen sin första stora titel sedan 20-talet och detta lag visade upp en sådan vacker – och iögonfallande fotboll att t.o.m. supportrar ifrån andra lag kom till Estadio Tomás Adolfo Ducó för att se Huracán spela. Carrascosa var lagkamrat med många skickliga spelare. Däribland stack bland annat Carlos Babington, Miguel Ángel Brindisi och René Houseman ut lite extra. Vänsterbacken menade också själv på att detta var det klart bästa laget som han spelat i under hela sin karriär.

”Det var det absolut. Laget hade styrka, vackerhet och vi nådde dessutom resultat. Det var ett lag som vann och spelade bra. Men kolla, detta lag är väldigt förknippat med anfallsfotbollen, som givetvis var briljant, men försvaret var också fundamentalt för framgången. Man får inte glömma spelare som Buglione, Chabay, Basile och Russo.”

Jorge Carrascosa i Huracáns matchtröja.

Carrascosa blev god vän med flera av sina lagkamrater där främst vänskapen till Carlos Babington har hållit i sig under hela livet. René Houseman var annars en spelare som han mindes som en exceptionellt talangfull sådan.

”Han var olik alla andra. Från det ögonblicket, då jag såg honom spela, började jag tro på att det fanns spelare med den skickligheten. Lyckligtvis hade jag honom som lagkamrat. Houseman var en spektakulär spelare.”

1971 togs, som sagt, Carrascosa ut i det argentinska landslaget för första gången. På den här tiden tränades laget av Juan José Pizzuti som skördat stora framgångar med Racing under 60-talet. Annars var landslaget, på den här tiden, väldigt förknippat med en enorm brist på organisation och riktlinjer. Ofta avlöste också förbundskaptenerna varandra innan de hunnit sätta något vidare avtryck. Att Argentina missade VM i Mexiko 1970 var såklart ett enormt fiasko som levde kvar i folks medvetande under många år därefter.

Fyra år senare lyckades Argentina att kvalificera sig för världsmästerskapet i Västtyskland. Förberedelserna inför denna turnering var inte, den här gången heller, de bästa och dessutom leddes landslaget av inte mindre än fyra förbundskaptener. Vladislao Cap ansågs vara huvudtränaren även om rollerna förvirrade spelarna mer än de gjorde dem trygga.

”Vi hade ett lag med fantastiska spelare; Carnevali, Fillol, Santoro, Perfumo, Brindisi, Babington, Telch, Ayala, Yazalde och Houseman. Men landslaget hade inte den organisationen runt sig som senare skulle komma med Menotti. Jag tror att VM i Tyskland 1974 var den sista erfarenheten för att sedan starta en förändringsprocess. Tidigare gjordes saker och ting på improvisation och i sista sekunden. På det här sättet fungerade, av förklarliga själ, inte någonting.”

Smått otroligt petades också Carrascosa, ifrån startelvan, precis innan VM-slutspelet och i stället spelade Francisco Sá på vänsterbacksplatsen under turneringen. Carrascosa fick bara starta i en enda match under mästerskapet och denna kom i den avslutande – och betydelselösa matchen mot Östtyskland. Innan dess hade han bara fått hoppa in i halvtid mot Brasilien i den nästa sista matchen.

Argentina åkte ur det andra gruppspelet, med buller och bång, efter att de bl.a. blivit krossade av Nederländerna med 4-0. När världsmästerskapet var över tog Menotti över som förbundskapten och plötsligt inleddes en förvandling inom det argentinska landslaget som skulle leda de till VM-guldet 1978. Den nye förbundskaptenen förändrade organisationen runt landslaget och såg till att allting sköttes mer professionellt än tidigare.

”Det var den etappen, inom den argentinska fotbollen, när saker och ting förbättrades enormt mycket. Idag är det otänkbart att tänka sig ett VM-slutspel utan Argentinas medverkan. Menotti gjorde ett väldigt viktigt jobb.”

Carrascosa var lagkapten för Argentina under flera år.

Till en början blev dock den nye förbundskaptenen ifrågasatt eftersom resultaten nere på planen inte var helt klockrena redan ifrån starten. Lyckligtvis fick Menotti sitta kvar på sitt jobb och detta skulle senare bära frukt.

På klubblagsnivå fortsatte Carrascosa att spela för Huracán och skulle också göra detta ända tills karriären tog slut under slutet på 70-talet. Nu anländer vi till tidpunkten som inledde den här artikeln; Carrascosas besked till Menotti att han inte tänkte delta i världsmästerskapet på hemmaplan 1978. Hur kom det sig att han tog detta drastiska beslut?

Först och främst hade vänsterbacken börjat tröttna på fotbollen i stort redan under mitten på 70-talet. Allt för ofta hade han hört talas om uppgjorda matcher, spelare som tog steroider för att prestera bättre och någonstans kände han att värderingarna hade försvunnit bort. När sedan militärdiktaturen slog till i landet 1976 och folk samtidigt började prata om att enda anledningen till att Carrascosa var med i landslaget var p.g.a. att han var god vän med Menotti, fick det vara nog.

”Jag var bara 27 år gammal och folk i min närhet visste att fysiskt och fotbollsmässigt hade jag inga problem. Men jag reflekterade över alltihop och kände mig inte tillfreds med det. För mig är det allra viktigaste i livet de fundamentala värderingarna, familjen och att vara en person som har en frihet att ta sina egna beslut. Därefter var det flera saker som tillsammans gjorde att jag tog mitt beslut och det fanns vissa delar som gjorde att det gick fortare att ta det.”

En av dessa anledningar var bland annat att Carrascosa inte alls var sugen på att samlas med landslaget sex månader inför mästerskapet. Dessutom tilltalade inte längre den press som fanns ifrån journalister och supportrar om att alltid nå ett resultat.

”Menotti visste om mina idéer redan ifrån tiden i Huracán. Jag ville hjälpa till inifrån landslaget. César var en av få personer som förstod mig på den här tiden. Jag var trött på alltihop och sa att nu fick det räcka. Jag lämnade på ett bra sätt och så som jag alltid velat – med dignitet. Fotbollen är begränsad, medan livet i sig är mycket större.”

Även om Carrascosa menade på att det inte var enbart militärdiktaturen som gjorde att han inte ville representera landet längre, hintade han ändå om att det var en del av beslutet.

”Det är inte nödvändigt med en militärdiktatur för att du ska bestämma dig för att sluta spela fotboll. Det finns många saker som sker inom den här idrotten som får dig att tappa tron på alltihop. Om jag hade behövt resa till VM 1982 i Spanien, samtidigt som ett krig med England bröt ut om Falklandsöarna, hade jag också slutat i landslaget. Hur skulle jag kunna resa till ett världsmästerskap med vetskapen om att min granne, eller vän, samtidigt krigade?”

Med detta beslut taget avslutades också Carrascosa sin landslagskarriär. Han gick också miste om ett VM-guld som annars hade varit en fin merit på CV:et. Men Jorge Carrascosa värderade inte pokaler eller berömmelser särskilt högt. Det viktigaste för honom har alltid varit hans värderingar i livet och att kunna stå för de handlingar som han utfört. Många gånger har Carrascosa setts som något av en filosof inom den argentinska fotbollen, en tänkare bland en grupp fotbollsspelare som kanske inte alltid gjort sig kända för att reflektera särskilt mycket kring världen utanför fotbollsplanen.

”Det är sant att folk har identifierat mig som en tänkande spelare, men allt som jag gör, och har gjort, har jag ansett vara normalt. Jag har alltid oroat mig mest för personen och dennes värderingar. Av den här anledningen försöker jag, med handlingar och inte ord, att bli bättre.”

Efter fotbollskarriären har Carrascosa distanserat sig ifrån fotbollen. Han började i stället att arbeta med familjeföretaget som pysslade med försäkringar. Den f.d. vänsterbacken trivdes med att vara anonym och att inte befinna sig i blickfånget längre. Att hälsa avmätt på grannen och slippa stora sammankomster med tusentals högljudda människor.

Under sin karriär gjorde sig Jorge Carrascosa känd som en principfast ledare som alltid gick att luta sig mot när det blåste som värst. Han vann ligan med såväl Rosario Central som Huracán och var lagkapten i det argentinska landslaget. Faktum är att han t.o.m. var lagkapten när Diego Maradona gjorde sina allra första matcher i den argentinska landslagsdressen.

”Jag fick glädjen att vara lagkapten när Diego debuterade i landslaget. Jag tyckte väldigt mycket om honom. Även fast vi inte pratade särskilt ofta med varandra så när vi sågs vinkade vi alltid och pratade litegrann.”

Carrascosa var lagkapten för landslaget när Diego Maradona de

När Carrascosa tackade nej till landslaget inför VM 1978 gjorde han det eftersom han helt enkelt inte kunde tumma på sina egna värderingar längre. Han kände inte heller för att kastas in i ett nytt mästerskap där varje felpass och varje misstag skulle synas i sömmarna. På många sätt och vis var han en annorlunda fotbollsspelare. En spelare som tänkte innan han pratade, som hade sina värderingar nära hjärtat och som filosoferade kring livets viktigaste ändamål.