Omar Larrosa: Världsmästaren som även vann ligaguld med Huracán och Independiente

Omar Larrosa. Han inledde sin karriär i Boca Juniors, lämnade för Mexiko i unga dar, blev populär i Guatemala för att sedan komma hem och spela i två ikoniska lag tillsammans med Huracán och Independiente. Detta är en kort summering av höjdpunkterna i Omar Larrosas framgångsrika karriär, och då har jag inte ens nämnt att han dessutom blev världsmästare.

Som liten hade Omar Larrosa supportat Independiente. Men efter att ha provspelat för Boca Juniors, som 11-åring, och sedermera blivit upplockad av den f.d. landslagsspelare Juan Evaristo, blev han istället supporter till Boca.

Här kom Omar Larrosa att formas som spelare, samtidigt som han arbetade på en vapenfabrik inne i Buenos Aires. Det är, med all rätt, otänkbart att tänka sig att en 13-åring skulle jobba i en vapenfabrik idag 2022, men under 50-talets Argentina var det fullt möjligt. Dessutom berodde detta på en familjetragedi vilken gjorde att Larrosa blev tvungen att arbeta.

”När min pappa dog var jag tvungen att börja arbeta. Vi bodde jag, min syster, min mamma och två av min pappas systrar under samma tak. Vi hade ett litet hus med frukträd i trädgården och även en hönsgård, så vi var lite självförsörjande. Men trots detta var jag tvungen att hjälpa till och började arbeta som 13-åring”.

1965 köpte Boca Juniors La Candela och har sedan dess använt detta som ett internat för sina ungdomsspelare. En dag sa Larrosas ungdomstränare, Adolfo Pedernera, till honom att han borde komma till La Candela och träna med tredjelaget. Larrosa svarade artigt att han dessvärre inte kunde detta, eftersom han var tvungen att arbeta för att försörja sin mamma och skulle han, efter jobbdagens slut, försöka ta sig till träningsanläggningen skulle han inte kommit fram förrän sent på kvällen när alla andra hade gått hem.

Tränaren förstod hans dilema samtidigt som Larrosa fortsatte att ösa in mål för ungdomslaget. Ett tag senare kom Pedernera återigen fram till den unge målskytten och sa; ”grabben bad jag inte dig om att du skulle spela med tredjelaget?”. Återigen drog Larrosa berättelsen om att han var tvungen att arbeta för att försörja sin mamma.

”Då sa Adolfo; ”Hur mycket tjänar du där?”, varpå jag gav honom ett svar och han direkt svarade att; ”okej, då betalar Boca detta hädanefter. På det sättet behöver du inte jobba mer, utan kan träna på La Candela istället”.

Dom två första månaderna fick Larrosa utbetalt lönen i handen, men vid den tredje fick han reda på att han skulle ta sig till ett kontor där samtliga spelare löste ut sin lön. Först tyckte han att det verkade lite konstigt då han fått dom två första lönerna i handen. När Larrosa sedan frågade kvinnan som expedierade honom varför han behövde åka dit för att hämta ut sin lön svarade hon; ”eftersom detta är din första lön ifrån Boca Juniors”.

”Där och då gick det upp för mig att Adolfo hade betalat dom två första lönerna ur egen ficka”.

Givetvis var detta något som Larrosa kände sig evigt tacksam över – och något som han bar med sig under resterande delen av sin karriär. Dock fick han det aldrig riktigt att lossna hos Boca Juniors.

”Jag debuterade 1967, alternerade lite 68 och året därefter blev jag utlånad till Argentinos Juniors där jag hade en väldigt bra tid. Efter det kom jag tillbaka och vann ligan med Boca 1970 under (José María) Silvero. Men jag fick det aldrig att stämma. Personligen har jag alltid lagt skulden på mig själv. Jag var förmodligen inte tillräckligt mogen för att spela i Boca Juniors. Med årens lopp har jag insett att jag var en helt annan spelare under åren med Huracán och Independiente. Jag rörde mig – och ville ha bollen hela tiden. Dessa saker gjorde jag inte i Boca”.

Samtidigt sammanföll alltsammans med en stor spelarstrejk i Argentina under inledningen på 70-talet. Klubbarna hade, generellt sett, usel ekonomi och därför valde dom flesta att banta ner sina trupper betänkligt.

Hos Boca Juniors var tanken att skala ner ifrån tjugofem kontrakterade spelare till tjugo. Larrosa fick reda på av presidenten Armando att han var precis utanför denna gräns, men att man ifrån klubbens sida ändå inte ville släppa honom helt. Därför förslog man att Larrosa skulle gå på lån till Ferro. Det ville dock inte mittfältaren och det hela slutade med att Larrosa lämnade storklubben gratis.

Flera möjligheter öppnades upp för den målfarlige mittfältaren och valet föll tillslut på Pachuca i Mexiko. Efter en kort tid i den mexikanska ligan kom nästa, något överraskande, karriärsval. Tränaren Carmelo Faraone ringde Larrosa ifrån den guatemaliska klubben Comunicaciones och argentinaren nappade direkt. Här blev han ligamästare och öste in mål. Långt senare blev Larrosa också utsedd till ligan bäste utländska spelare någonsin.

Givetvis lockade Argentina lite mer och Larrosa ville såklart spela i hemlandet ifall möjligheten dök upp. Under slutet av 1971 valde han att resa hem ifrån Guatemala och avslutade därmed sin epok i landet. Med kontraktet i egen ägo och möjigheten att gå vart han ville dök chansen att anlända till Gimnasia, i La Plata, upp. Det var också väldigt nära att denna transfer skulle ha blivit verklighet.

Ett motorhaveri satte dock emellertid stopp för Larrosas övergång till Gimnasia. På väg till La Plata lade bilen av och han fick ringa till föreningens president och berätta att han skulle komma förbi på måndagen istället, men så blev det inte.

”Jag satt på måndagmorgonen och läste i tidningen, samtidigt som jag drack en kopp mate, att; ”Idag börjar Huracán att träna under sin nye tränare Menotti”. Jag sa till mig själv; ”jag åker dit och säger hej till honom”. Jag hade nämligen lärt känna Menotti i Bocas ungdomslag, dessutom stötte jag ihop med honom på en strand i Mexiko varpå han sa; ”så ung och redan lämnat för spel i Mexiko. Stanna i Argentina och kom till mig i Newell’s istället”.

Larrosa tog sig till Huracán första träning och hälsade glatt på Menotti som undrade vad han gjorde hemma i Argentina. När Larrosa berättade att han skulle vända hem igen, och att han tänkte skriva på för Gimnasia samma dag, föreslog Menotti att han skulle komma till Huracán istället.

”Han sa att dom skulle sätta ihop ett riktigt fint lag och att dom skulle skapa kaos i ligan. Då minns jag att jag svarade; ”okej, låt oss skapa kaos då”.

Sagt och gjort, Larrosa skrev istället på för Huracán. Här kom han att bli en vital del av detta lag som charmade hela Argentina med sin fotboll och som toppade allt med att vinna ligaguldet 1973.

”Redan 1972 gjorde vi en bra säsong i Metropolitana, kom trea, och sen i Nacional-turneringen gick det lite sämre – men samtidigt var det en bra säsong. Man kunde se att vi hade ett bra lag, med sina upp – och nergångar som alla lag med unga spelare har, men där vi kanske saknade den där lilla erfarenheten. Denna kunde vi sedan använda oss av året efter när vi implementerade vårt egna spel överallt – och gick ut för att vinna oavsett vilket lag vi ställdes mot”.

Det ikoniska Huracánlaget 1973.

Huracáns mästarlag ifrån 1973 är förmodligen ett av dom mest ikoniska lagen någonsin i Argentina. Sättet man spelade på med en enormt offensiv – och passningsskicklig fotboll charmade ett helt land. Supportrar till andra föreningar kom och tittade på Huracáns matcher och detta var också starten på den fotbollsrevolution, vilken Menottis senare kom att göra med det argentinska landslaget.

Förutom Omar Larrosa fanns det flera andra fantastiska spelare i detta lag. Eller vad sägs om René Houseman, Miguel Ángel Brindisi och Carlos Babington?

”Hemligheten med detta lag var att samtliga tyckte om att ha bollen och hade en fin bollkontroll. Det fanns mycket teknik också i Babington, Brindisi, Houseman och även Avallay som kanske, till en början, inte hade dessa egenskaper, men som anpassade sig direkt”.

Larrosa var lagets bäste målgörare med sina femton mål – även om han själv menar att det borde ha varit sexton om inte nämnda Avallay hade fått ett felaktigt mål tilldömt sig.

”Vi hoppade upp båda två på samma boll, men det var jag som nickade in den”.

Det sägs att Diego Maradona ska ha blivit inspirerad av Larrosa vad det gällde att göra extrema solomål. Mittfältaren gjorde nämligen ett otroligt vackert sådant redan 1972 mot Banfield, men även tre år senare mot Argentinos Juniors som då hade en viss Maradona i laget.

”Jag ville alltid, utan att motståndarna insåg det, göra kaos på alla arenor som jag spelade på”.

Huracán vann ligan 1973 med Larrosa i laget och Menotti som tränare.

Efter några framgångsrika år med Huracán dök plötsligt Independiente upp som en potentiell klubbadress för Larrosas del. Även denna möjlighet hade han sin risiga bil att tacka för.

”I januari 1977 körde jag i min Peugeot 504 när jag plötsligt fick punktering. Jag ringde efter assistans och när dom kom, och personen i fråga gick ur bilen tittade han på mig och sa; ”du är inte möjligtvis Larrosa?” Det visade sig att hans svåger var representant för Independiente i Mar del Plata och syntes ofta tillsammans med Pedro Iso – som i sin tur var Julio Grondonas (Independientes president vid tillfället) högra hand. Jag uttryckte att jag gärna kunde tänka mig att byta klubb för att få lite nya perspektiv. Dagen efter, när jag hämtade min bil med ett nytt däck, sa killen till mig; ”Pedro Isa väntar på dig hemma hos honom”.

Larrosa åkte dit och kom också överens om en övergång. Många blev nog förvånade då yttermittfältaren kom ifrån en av sina bästa säsonger i karriären med Huracán.

”Jag hade privilegiet att få spela när Menotti och Pastoriza debuterade för sina respektive klubbar”.

Att den argentinska fotbollspubliken kan vara krävande känner nog dom flesta till. Det finns många roliga anekdoter kring när Larrosa tröttnade på publikens glåpord.

En av dessa lyder som sådan att efter att ha tagit två hörnor i rad, och sett – samt hört hur en supporter, vid varje hörnspark, sprungit ner till staketet och skrikit; ”Larrosa, hijo de puta”, bestämde sig yttermittfältaren för att gör något åt saken.

”Vid den tredje hörnan såg jag återigen hur han rusade ner mot staketet. Då bestämde jag mig för att samla upp så mycket saliv jag kunde i min mun och när han kom ner mot staketet drog jag iväg en loska mitt i pannan på honom. Han skrek inte mer efter det. Idag skulle det garanterat ha blivit en skandal av det hela”.

På 70-talet kom dock såväl spelarna – som supportrarna undan med betydligt mer än nuförtiden. Matcherna i Argentina sändes knappt på TV och det fanns helt enkelt inga bildbevis på det inträffade.

Med Independiente vann Larrosa ligan tre gånger, men ett av dessa liguld stack onekligen ut lite mer än dom andra. I finalen av Nacional-turneringen 1977 ställdes Independiente mot Talleres i en final, vilken skulle avgöras med ett dubbelmöte. Den första matchen, i Avellaneda, hade slutat 1-1 och därför var det vidöppet inför returen i Córdoba.

”Hela vägen ifrån flygplats till hotellet hängde det banderoller och flaggor överallt med Talleres på. Det var en fest. Och eftersom det första mötet hade slutat 1-1 trodde alla att Talleres skulle vinna returen”.

Independiente tog ledningen i matchen efter att Enzo Trossero tagit ner bollen i straffområdet och Norberto Outes dundrat in 1-0. Därefter tryckte Talleres på ordentligt och fick också, tillslut, utdelning. Först genom en tveksam straff genom Cherini, innan Bocanelli satte dit 2-1 trots att han tagit med sig bollen, solklart, med handen. Här någonstans tappade Independientes spelare fattningen totalt och ilskan riktades, ofrånkomligen, mot domaren Barreiro.

”Vi sprang som galna mot Barreiro och skrek ur oss precis allt vi kände. Han visade direkt ut Trossero och Galván. Därefter hade han kortet fortfarande i handen när jag gick förbi och då sa jag; ” du väl lika gärna visa ut mig också när du ändå är igång”. Och det gjorde han. Vi avslutade därför matchen med åtta man mot deras elva”.

Talleres hade nu allting i sina egna händer och med tre man mer på planen skulle det väl ändå inte gå att tappa det? Trodde man att matchen var över känner man inte till Talleres historia. Dom har nämligen alltid haft en tendens att ställa till det för sig själva och den här gången var inget undantag.

Córdobaklubben brände flertalet frilägen, efter utvisningen, och en stor anledning till detta var för att spelarna själva ville avgöra istället för att slå en enkel passning, i sidled, till sin medspelare. Ganska snabbt kickade även nerverna in och Talleres gav, oförklarligt nog, över initiativet till Independiente.

Mariano Biondi och Ricardo Bochini satte sedan igång ett anfall, vilket skulle komma att bli historiskt. Dom båda Independiente-spelarna väggade sig fram genom Talleres försvar – och plötsligt dök läget upp. Bochini kunde avsluta, utan chans för målvakten, och sätta dit 2-2-målet.

Därmed hade Independiente gjort gjort fler mål på bortaplan, än Talleres, och blev därigenom också mästare. På förhand hade det absolut inte varit otänkbart att Independiente skulle bli mästare denna säsong – men på detta sättet man gjorde det var det nog väldigt få som trodde på förhand. Med tre man mindre hade Independiente lyckats vinna ligaguldet och därigenom lämnade man Talleres i ett närmast chocktillstånd.

Larrosa fick dock tjugo matchers avstängning p.g.a. sin utvisning, men han löste det hela genom att träna med landslaget ifrån februari 1978 och hela vägen förbi världsmästerskapet på hemmaplan. När den turneringen väl var över hade mittfältaren endast fem matcher kvar av sin avstängning.

Till världsmästerskapet på hemmaplan var, som sagt, Larrosa uttagen i Menottis trupp, men han var ganska på det klara över att Osvaldo Ardiles gick före honom i startelvan. Tillslut fick dock även Larrosa göra sin mästerskapsdebut och den kom i den helt avgörande matchen mot Peru – i det andra gruppspelet.

Argentina behövde besegra Peru med minst fyra mål för att ta sig till finalen mot Nederländerna och i slutändan lyckades man också med just detta. Argentina vann tillslut med 6-0 och Larrosa var inblandad i två av målen.

”Vid 4-0-målet kom jag runt på kanten och slog inlägget till Passarella, vilket sedermera ledde till slängnicken av Luque. Vid 6-0-målet snodde jag åt mig bollen och gav den till Luque som fastställde slutresultatet”.

Omar Larrosa i landslaget.

Finalen mot Nederländerna blev sedan en intensiv – och minnesvärd avslutning på världsmästerskapet.

”Det var en blodig match. Bra spel absolut, eftersom dom också var ett bra lag, men blodig”.

Argentina tog ledningen genom Mario Kempes, under slutskedet av den första halvleken, innan Nederländerna kvitterade i slutskedet av den andra genom Dick Nanninga. Vid detta målet gick Larrosa bort sig och matchen gick tillslut till förlängning.

”Grejen var den att Tarantini förlorade bollen och det överraskade mig. Därför kom jag inte upp för att pressa motståndaren, ett inlägg nådde sefan fram till Nanninga och sen blev det mål. Dom slog två perfekta passningar, men ja, jag hamnade fel i den situationen”.

Argentina gick in med blandade känslor till förlängningen, eftersom man tappat sin ledning, men Menotti försökte peppa igång sina spelare och det lyckades han också med.

”Han sa att vi hade gjort en bra match, att vi borde ha gjort fler mål, men att vi behövde fortsätta som vi gjort under hela matchen och att vi var väl förberedda för detta. Vi andades några minuter, vilade lite och sen gjorde vi fler mål”.

Faktum är att Larrosa var inblandad i det avgörande 3-1-målet som Daniel Bertoni gjorde i finalen. Dock är det nog få som lade märke till det vid tidpunkten.

”Dom gav oss en frispark mitt på planen, Kempes och Passarella ställde upp för att slå den när jag gick bort mot dom. ”Du ska inte slå denna frispark” sa dom till mig, men jag brydde mig inte om dom. Jag tog tag i bollen och satte igång den till Tarantini. Sen satte han den vidare till Kempes som sedermera kombinerade sig fram med Bertoni. Jag älskar när bollen är i rullning, det har alltid varit mitt sätt att spela fotboll på. Och detta var också något som jag visade vid 3-1-målet”.

Omar Larrosa vid VM 1978.

Argentina blev världsmästare och Omar Larrosa visste inte riktigt var han skulle ta vägen vid slutsignalen.

”Jag insåg inte riktigt var jag var någonstans och tänkte på det mesta; min fru, mina döttrar – och föräldrar. Vad vet jag. Sen gick jag ner i omklädningsrummet, tvättade mig i ansiktet och målade mig lite på kinderna inför medaljutdelningen”.

Larrosa bytte tröja med Ajax-spelaren Wim Suurbier, men hade två matchtröjor på sig den dagen för att hålla värmen i den, med argentinska mått mätt, kyliga vinterkvällen.

Spelarna fick 30.000 dollar för att ha blivit världsmästare, men VM 1978 blev också den sista turneringen för Larrosas vidkommande. På klubblagsnivå började också karriären att närma sig sitt slut.

Efter en utlåning till Vélez Sarsfield fanns det inte särskilt många fler alternativ för Larrosas del än att gå till San Lorenzo. Något han själv medger inte var något som han var särskilt tillfreds med.

”Kolla, om jag hade fått välja på nytt så hade jag inte gått dit (med tanke på historiken tillsammans med Huracán). Från Independiente gick jag på lån till Vélez eftersom jag hamnade på kant med Grondona. Jag spelade en säsong för Vélez tillsammans med Bianchi, Falcioni och Piazza. När den var över hade jag inte särskilt många valmöjligheter kvar. Då tog Victorio Cocca mig till San Lorenzo”.

En del har konstaterat att Larrosa betalade tillbaka till Huracáns supportrar genom att spela för San Lorenzo den säsongen då man åkte ur Primera Division.

”Det var ett dåligt år med en ny ledning som var en total katastrof. Dom var skyldiga oss 5-6 månadslöner. Jag åkte på en skada när det var tre omgångar kvar och missade avslutningen”.

Skadan i sig skyndade också på slutet på Larrosas långa spelarkarriär. Han spelade några matcher i dom lägre divisionerna, men det gick inte att komma ifrån att glansdagarna var förbi.

Omar Larrosa har sedan varit involverad i diverse klubbar som tränare, men är förmodligen mest förknippad med Boca Juniors där han dels tränat ungdomslaget, men också varit assisterande till A-laget. När han tränade San Martín de San Juan, på 90-talet, åkte Larrosa dessutom på en hjärtinfarkt ifrån vilken han lyckligtvis återhämtade sig.

Hans aktiva spelarkarriär varade i nästan 15 år och Larrosa blev mästare med såväl Huracán som Independiente. Dessutom vann han VM-guld på hemmaplan och blev utsedd till den bäste utländske spelaren, i Guatemala, någonsin.