Matías Almeyda Del 3: Brescia, Lyn och återkomsten till River Plate

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.

Med de tuffa åren i Parma och Inter bakom sig kände Almeyda att det var dags för något nytt. Mittfältarens första – och instinktiva tanke var att han skulle vända hem till River Plate igen. Det fördes också samtal mellan dem båda parterna, men när ingen återkom ifrån storklubbens sida började Almeyda bli otålig.

I samma veva hörde han, av en slump, på Tv:n Independientes dåvarande tränare Daniel Bertoni säga att han gärna skulle vilja ha en spelare av Almeydas kaliber i sitt lag. Mittfältaren slog omgående slag i saken och ringde upp programmet för att be dem meddela Bertoni att han tänkte infinna sig på Independientes träning dagen efter.

Sagt och gjort började Almeyda att träna med el Rojo och skrev även på ett förtidskontrakt. Tanken var också att han skulle ha fått göra sin debut i ett möte med Almagro, i den andra omgången, men några bisarra omständigheter skulle sätta käppar i hjulen.

Plötsligt uppdagades det nämligen att Almeydas pappa stod på en lista över potentiella kidnappningsoffer och situationen blev så pass allvarlig att Almeyda fick bryta sitt kontrakt och fly landet tillsammans med sina föräldrar.

”Jag fick reda på det av ministern Arslanian. De hade gjort en husrannsakan och upptäck att min pappa fanns på en lista av potentiella kidnappningsoffer. Därefter fick han ha polisbevakning runt sitt hus dygnet runt. Bara han skulle gå och handla var han tvungen att ha polisen med sig och detta var hemma i Azul där allt annars var extremt lugnt. Föreställ dig själv. Det var inget liv att leva. Min pappa var 60 år gammal och han ville såklart inte leva som en brottsling.”

Almeyda styrde flyttlasset tillbaka till Italien och den här gången med föräldrarna på samma resa. Det fanns intresse, för mittfältaren, ifrån ett flertal klubbar, men i slutändan föll valet på Brescia. Här blev han lagkamrat med bland annat Roberto Baggio och i den italienska klubben skulle också Almeyda träffa en av sina närmaste vänner inom fotbollen – nämligen Daniele Adani.

Dessvärre för Almeydas vidkommande skulle olyckskorparna att börja kraxa även under hans period med Brescia. På något sätt var det som att olyckan tog vid där sejourerna i Parma och Inter hade slutat.

Brescia inledde säsongen med tre raka förluster och det som väntade var allt annat än en behaglig upplevelse för spelartruppen. En dag fick nämligen laget påhälsning, i omklädningsrummet, av klubbens Ultras, vilka valde att mordhota hela truppen. Därutöver pekade de direkt på Almeyda och ifrågasatte varför klubben värvat honom då; ”den jäveln ändå inte springer längre.”

Lyckligtvis fanns Almeydas forne vapendragare Adani bredvid honom och viskade till argentinaren att han skulle ta det lugnt och vara tyst. Annars fanns risken att de skulle dö allihop. Själv medgav mittfältaren att han fick räkna långsamt till hundra för att inte få ett raseriutbrott.

”De satte en enorm press på oss och sa att om vi inte började vinna skulle de döda oss allihop. Det var en obehaglig situation.”

Almeyda konstaterade också att klubbledningen – och tränaren var frånvarande ifrån anläggningen när detta skedde. Något som fick honom att misstänka att det hela var iscensatt bakom ryggen på spelarna.

Almeyda hade svårt att koncentrera sig på fotbollen efter den här upplevelsen. I matchen direkt efteråt mindes han att han sprang runt och sa; ”jag ska aldrig spela igen.” Almeyda var en vulkan redo att explodera. Han kände sig klar med den italienska klubben och nu hade han bestämt sig för att meddela detta till klubbledningen.

Almeyda traskade upp till presidenten, slog näven i bordet och förkunnade att han tänkte lämna Brescia. Dessutom slog han fast att han visste att hela incidenten med Ultras-grupperingen hade iscensatts av ledningen. Presidenten ryckte på axlarna och förkunnade att detta var en del av fotbollen. Almeyda svarade då; ”kanske din fotboll, men inte min” och därefter var epoken i Brescia till ända.

Efter endast två månader i den italienska klubben hade alltså Almeyda lämnat skeppet. Nu började jakten på en ny klubbadress eftersom mittfältaren absolut inte hade några planer på att avsluta sin karriär. Fick förfrågningar ifrån bland annat Turkiet, Grekland och West Bromwich. Almeyda bestämde sig för att åka och besöka den sistnämnda klubben.

West Bromwich var en betydligt mindre klubb än vad Almeyda var van vid, men han fann den jordnära och gemytlig. I slutändan blev det emellertid ingen flytt utan Almeyda bestämde sig i stället för att resa hem till Argentina igen.

Det fanns emellanåt tankar på att lägga skorna på hyllan och anledningen till detta var mångbottnad. Almeyda hade redan, under tiden med Parma och Inter, börjat utveckla en depression och panikattackerna kom allt oftare. Han blev till sist övertalad av sin landslagskompis Nelson Vivas att skriva på för Quilmes.

Det blev emellertid bara fem matcher för mittfältaren i Quilmes, men detta renderade åtminstone i att Almeyda fick bevisa att han fortfarande höll en någorlunda nivå trots en längre frånvaro ifrån fotbollsplanen.

En ny kontakt med River Plate togs och samtalen med storklubbens dåvarande president, Aguilar, fortskred på ett tillfredsställande sätt. Eller hur var det egentligen? Tiden gick och någon överenskommelse roddes inte hamn. Faktum var nämligen att Almeyda, stolt som han var, kände att River bara blivit intresserade av honom eftersom de sett att han höll måttet i Quilmes. Innan dess var intresset således svalare.

I stället för att bege sig till mötet med Rivers klubbledning bestämde sig Almeyda för att gå och lägga sig. Han sov till fyra på eftermiddagen och vägrade att svara i telefonen. Till sist förkunnade han för River att han ämnade att tacka nej till erbjudandet. Almeyda tänkte i stället ägna sig åt jordbruket hemma i Azul. Snart skulle han emellertid inse att detta inte alls fyllde tomrummet efter fotbollen.

”Jag hade alltid tänkt att när jag slutade spela fotboll skulle jag ägna mig åt jordbruket, men ganska snabbt insåg jag att det inte var vem som helst som kunde bli en ‘gaucho’.”

Återigen slog depressionen och panikattackerna till med stenhård styrka i Almeydas liv. Han kunde helt enkelt inte finna sig till rätta någonstans och räddningen kom när hans forna lagkamrat, Alejandro Mancuso, föreslog att han skulle vara med i uppvisingslaget Showbol. Här lärde Almeyda känna åtskilliga f.d. storspelare och blev också god vän med Diego Maradona.

Faktum är att Almeyda hade skrivit ett brev till Diego redan som 12-åring. I detta beskrev den unge grabben att världsstjärnan var hans stora idol och att han skulle bli väldigt glad ifall Maradona ville hälsa på honom – och hans familj i Azul. Han skrev också till Diego att; ”somos iguales – vi är alla likadana”.

Av någon anledning postade dock aldrig Almeyda det här personliga brevet, men hans mamma sparade det i en liten låda i familjehemmet. Under åren i Italien fick Almeyda veta att Diegos ena dotter, Dalma, hade mittfältaren som sin stora idol och vid flera tillfällen skickade Almeyda en tröja till henne.

Många år senare skulle brevet – som han skrivit som 12-åring – komma att läsas upp i ett Tv-program som Diego var med i. Vid den här tidpunkten kände Maradona och Almeyda varandra väl ifrån Showbol. Tanken var att Diego skulle försöka, i programmet, att gissa vem som skrivit brevet i fråga, men det visste han, av förståeliga själ, inte. När Almeyda sedan kom ut ur katakomberna brast Diego ut i tårar och kramade om sin kompis. Senare skulle Maradona också mycket riktigt komma att besöka Almeyda hemma i Azul.

Tiden med Showbol hade tänt en gnista hos Almeyda och han kände hur suget kring fotbollen kom tillbaka. Trots detta planerade han ändå sin avskedsmatch under 2008 hemma i Azul. Plötsligt krockade emellertid denna match med en annan stor tillställning, vilket renderade i att avskedsmatchen sköts på framtiden. Kanske var der ödets ironi? Det skulle nämligen visa sig att Almeyda ännu inte var klar med sin fotbollskarriär.

Vid ett tillfälle reste han tillsammans med Showbol till Norge och fascinerades då över hur vackert landet var. ”Detta måste vara himlen på jorden” tänkte Almeyda och började att spåna kring hur kan skulle kunna få argentinska spelare att vilja gå dit. Under en period iscensatte han faktiskt ett projekt som såg till att hjälpa argentinska spelare till de lägre divisionerna i såväl Norge som Sverige.

I samma veva hörde den f.d. Manchester United-spelaren Henning Berg av sig och frågade ifall Almeyda ville ansluta sig till Lyn i den norska högstadivisionen. Berg var nämligen tränare för klubben och kände väl till Almeyda efter att de båda hade mötts i den europeiska Supercupfinalen 1999.

Det blev inte jättemånga framträdanden i Lyn för Almeydas vidkommande, men på sju matcher lyckades den målsnåle mittfältaren ändå göra tre mål. Utanför planen trivdes också Almeyda på ett strålande sätt. Samtidigt fanns det elaka tungor som konstaterade att den forne landslagsmittfältaren hade sjunkit enormt långt ner med tanke på att han nu spelade i Norge.

Återigen hemma i Argentina provade Almeyda, för första gången, på att träna ett lag och det var ett anspråkslöst sådan i Nordelta. Det blev ingen jättelång sejour, men Almeyda fick ändå smak på att leda ett lag och han fick dessutom träna på att prata inför en grupp.

Spelarkarriären var emellertid dock inte över än. Kompisen Beto Acosta lockade Almeyda till den lilla föreningen Fénix där Acosta var manager.

”Han frågade mig en dag ifall jag inte skulle komma till Fénix och jag var dessutom taggad på att spela. Därför hoppade jag på erbjudandet.”

Sejourerna blev emellertid inte särskilt lyckad för Almeyda. Inom loppet av tre matcher hade han redan hunnit dra på sig två röda kort. Därmed blev det således inte särskilt många framträdande för klubben och parallellt blev hans depression allt djupare.

”En gång när jag körde bil fick jag stanna i vägrenen och lägga mig ner längs med vägen. Jag kunde känna hur musklerna drog ihop sig, hur mitt hjärta höll på att brisera och hur jag bara ville bryta mig ifrån allting. Samma sak hände ibland framför Tv:n och då fick jag, även de gångerna, lägga mig ner på golvet. Det var tuffa panikattackerna.”

En av hans döttrar hade sett bekymrad ut i skolan, varpå en lärare hade försökt luska ut vad det var som oroade henne. När dottern skulle rita ett porträtt av sin familj gjorde hon modern som en prinsessa och fadern som ett nedslaget lejon. Skolkuratorn tillkallade sig Almeyda och hans fru Luciana för att förklara den uppkomna situationen. Det hela fick Almeyda att fundera över livet och hur han själv mådde. Känslan var att han inte längre hade några drömmar i livet. Han kände sig tom.

Vid den här tidpunkten hade han börjat att spela tillsammans med River Plates veteraner och en dag frågade Enzo Francescoli om han ändå inte skulle testa på en comeback i storklubben igen. ”Jo, om Gorosito (dåvarande tränaren) vill ha mig så varför inte” svarade Almeyda skämtsamt. Även hans forna tränare Américo Gallego ville ha honom till Independiente.

Under en resa till Norge, när Almeyda skulle försöka hjälpa en spelare dit, fick han ett telefonsamtal ifrån Francescoli. Han hade pratat med Gorosito och allt var klart. Väl hemma i Argentina skrev Almeyda på ett korttidskontrakt, men det fanns många runt klubben – speciellt inom supporterleden – som var skeptiska till värvningen. Almeyda hade, trots allt, hunnit fylla 37 år och i vilken form befann han sig egentligen i? Var det kanske så att mittfältaren, rent av, behövde River mer än vad storklubben behövde honom? Framtiden skulle snart bevisa motsatsen.

Almeyda skulle nämligen växa ut till en av de viktigaste spelarna i storklubben framöver. Under den stundande säsongen startade han bara på bänken i en enda match – i den inledande mot Chacarita Juniors – innan han var ordinarie under resten av säsongen. När turneringen skulle summeras hade Almeyda gjort näst flest minuter av alla spelare i River Plate.

Trots att han höll en hög nivå gick det inte särskilt lovande för River Plate som klubb. I Aperturan 2008 kom laget sist i tabellen med Diego Simeone som tränare. I Clausuran 2009 hade Pipo Gorosito tagit över rodret, men River kom ändå bara på en blygsam åttondeplats. Med tanke på hur nedflyttningssystemet var – och är utformat i Argentina började de svaga resultaten, under de senaste säsongerna, att obönhörligen styra River Plate mot det gigantiska isberget.

Efter att ha förlorat mot San Lorenzo, halvvägs in i Aperturan 2009, bestämde sig Pipo Gorosito för att avgå som Rivers tränare. Han beklagade att han inte hade haft tillgång till Almeyda tidigare då han ansåg att mittfältaren var Rivers viktigaste spelare.

Astrada och Hernán Díaz tog över rodret och testade att använda Almeyda i en ren libero-roll. Resultaten fortsatte emellertid att gå emot storklubben. Dock var Almeyda alltjämt hjärtat och lungorna ute på planen. Det var han som krigade mest, slet hårdast och visade mest hjärta. Många som tidigare hade tvivlat på Almeydas fysiska status fick tänka om. Samtidigt var det få som visste hur mycket hans kropp led av alla skador som han ådragit sig under karriärens gång.

”Efter varje match var jag helt slut under de nästkommande två dagarna. Jag vaknade på kvällarna och det kändes som att huvudet skulle explodera och min mage var helt upp och ner. Det kändes verkligen som att jag pressade mig till mitt yttersta. För första gången i karriären var känslan att jag hade gett precis exakt allt som fanns att ge ute på planen.”

Almeyda medgav också att han stundtals kände sig som en 84-åring på morgonen efter match.

Snart fick även duon Astrada och Díaz lämna rodret i storklubben och för varje dag som gick blev situationen allt mer kritisk för River Plate. Supportrarna var upprörda och inte hjälpte det heller det minsta att Ángel Cappa tog över som ny tränare. Resultaten fortsatte att gå emot dem och nu kröp stupet allt närmare.

För Almeydas vidkommande var måendet uselt både på – och utanför planen. Dessutom fick han veta av Cappa, inför den kommande säsongen, att om mittfältaren planerade att stanna fanns det en överhängande risk att han inte skulle få spela särskilt mycket. Han var, med andra ord, tvungen att kämpa ordentligt för sin plats.

Almeyda uppskattade tränarens ärlig – och uppriktighet, men var fast besluten att ta en plats. Han var nämligen inte alls redo att avsluta sin karriär. Mittfältaren åkte med på försäsongen utan att ha kritat på ett nytt kontrakt och imponerande så pass mycket att tränaren ändrade sin uppfattning. Inför hela truppen gratulerade han veteranen till en fantastisk kämpaglöd och menade på att Almeyda förtjänade platsen i startelvan.

I ett möte med Quilmes skadade han sitt knä allvarligt och det var nog många som trodde, där och då, att karriären var till ända. Men om det fanns någonting som kännetecknade Almeyda var det att han aldrig gav upp. Aldrig gav vika. Tids nog fick Cappa lämna sitt uppdrag och Jota Jota López tog över. Parallellt fick Almeyda ett lukrativt erbjudande ifrån Qatar, men kunde inte förmå sig att tacka ja med tanke den sits som River Plate befann sig i.

”Jag kunde bara inte, under inga som helst omständigheter, göra det med tanke på den sitsen som River befann sig i med nedflyttningen hängdes över sig. Hur skulle jag kunna lämna klubben när de genomled den värsta situationen någonsin? Även om jag riskerade att åka ner i Primera B och därmed få bära med mig den stämpeln för resten av mitt liv.”

Supportrarna värdesatte Almeydas lojalitet och sjöng om att han borde bli uttagen i landslaget igen. Molnen började emellertid att mörkna allt mer på los Millonarios natthimmel. Bisarrt nog ledde River serien efter nio omgångar av den nya säsongen, men trots detta var inte spöket kring nedflyttningen bortblåst. Dessutom blev avslutningen på säsongen en smärre katastrof för storklubben.

River lyckades nämligen bara vinna en av de avslutande tio matcherna och för Almeyda fortsatte bekymren med kroppen. Bland annat åkte han på en jobbig revbensskada, men fortsatte ändå att spela på smärtstillande tabletter.

”Det fanns inte någon som kunde få mig att inte spela. Det var inte läge att överge laget, de skulle ha varit tvungna att kapa mitt ena ben för att jag skulle stå över.”

Under slutskedet av säsongen blev det mer och uppenbart att River, i bästa fall, skulle bli tvungna att kvala sig kvar. Känslorna blossade upp på alla håll och kanter. Det var i denna kontexten, under slutet av säsongen, som incidenten, vilken inledde den här artikelserien, utspelade sig. När en frustrerad, slagen och uppjagad Almeyda, som precis blivit utvisad, kysste klubbemblemet framför kortsidan på La Bombonera där Bocas Barra, La Doce, befann sig.

”Den kvällen, efter matchen mot Boca, insåg jag att vi skulle behöva kvala för att klara oss kvar i serien. Det var mer än uppenbart för vem som helst som kan läsa av fotbollen litegrann. Man såg nämligen att vi inte skulle orka att resa oss igen.”

River ställdes mot Belgrano i kvalspelet och nerverna satt utanpå spelarna.

”Vi kände absolut en press, men rädsla är en helt annan sak. För egen del skakade aldrig mina ben. Om det var upp till mig hade jag gladeligen spelat den matchen mot Belgrano fem gånger till. Sen har alla sin egen personlighet. Vissa mer starkare än andra.”

River förlorade det första mötet i Córdoba med 2-0 och mardrömmen såg mer och mer ut att bli verklighet för storklubben. Almeyda var avstängd i returmötet på Estadio Monumental och fick i stället bevittna katastrofen utifrån.

”Jag kände en enorm bedrövelse. Minuterna gick och jag kunde inte förstå vad som höll på att ske, det gick inte in i huvudet på mig. Jag såg andra halvlek liggandes på en brits inne i materialarens rum. Emellanåt promenerade jag runt lite och stötte ihop med Loncho Ferrari och Indio Vega, men ingen sa någonting. Vi var helt döda.”

Returmötet slutade 1-1 och därmed var katastrofen ett faktum. För första gången någonsin hade River Plate åkt ur landets högsta division. Besvikelsen bland supportrarna visste inga gränser. Saker haglade ner ifrån läktarna och på vissa sektioner började det till och med brinna. Upploppen fortsatte sedan utanför Monumental.

”Inom fotbollen har jag bara gråtit två gånger under hela min karriär. Den första gången var när vi åker ur världsmästerskapet 2002 i Japan/Sydkorea, men då grät jag inte jättemycket. Andra gången var när River åkte ur. Vid det här tillfället var jag otröstlig. Jag lade mig på en av sängarna, under Monumental, och kunde inte sluta gråta. Det var en enorm bedrövelse inom mig.”

Misären och katastrofen visste inga gränser. En storklubb som River Plate skulle bara inte kunna åka ur landets högsta division, men nu hade det ofrånkomliga skett.

Bottenkänningen var obönhörligen där – nu fanns det bara en väg och det var uppåt. På den här resan skulle Matías Almeyda spela en av huvudrollerna.

***

Läs avslutningen i del 4 som kommer under de närmaste dagarna.

***