Under sommarmånaderna juni, juli och augusti är min tanke att vi ska ta och göra en liten inblick i min samling av El Gráfico-tidningar. I dagens artikel kommer nummer 3843 att behandlas. Detta nummer utgavs den 1 juni 1993.
Läs nummer 3103 här.
Läs nummer 1558 här.
Läs nummer 3221 här.
Läs nummer 2297 här.
***
På framsidan syntes det argentinska fotbollsförbundets dåvarande president, Julio Grondona, och huvudrubriken löd; ”det skandalösa fallet med Talleres.” Under denna stod därefter en mindre rubrik som löd; ”Med Grondona i Europa. Krisen, vem som är den skyldige och vad som kommer att ske härnäst”
Här återfanns även en mindre rubrik som inte var fotbollsrelaterad; ”Gabriela och Perez Roldan tycker om varandra.”
***
Detta nummer av El Gráfico handlar till största delen om den stora skandal som hade briserat inom landets högsta division. Córdobaklubben Talleres hade varit involverade i en skandalfylld match där domaren, Castrilli, visat ut fyra spelare i den blåvita klubben och därefter avbrutit matchen p.g.a. att laget hade för få spelare på planen.
Talleres, som vid den här tidpunkten var på väg att åka ur Primera Division, reagerade ilsket på domarens insats. Spelarna gick handgripligen till attack och huvuddomaren fick ta skydd nere i sitt omklädningsrum.
Så här långt hade Talleres gjort sig skyldiga till en skandalomsusad match, men det var efterspelet som kom att utlösa en kris inom den argentinska klubblagsfotbollen. Córdobaklubben bestämde sig nämligen för att ta ärendet vidare till en civil domstol och inte till disciplinnämnden, i vilken samtliga fotbollsrelaterade händelser togs upp. Detta var ett stort misstag eftersom stadgarna tydligt påpekade att om en klubb gjorde detta – då skulle de uteslutas ifrån landets samtliga fotbollsdivisioner.
Vi pratade alltså inte längre om enbart en nedflyttning. Nu handlade det om att Talleres skulle åka ur hela seriesystemet. De här reglerna var ingenting som det argentinska fotbollsförbundet själva hade hittat på, utan dessa följde FIFA:s regelverk vilket i sig gjorde hela situationen ännu mer allvarlig för Talleres vidkommande.
Den breda uppfattning var att Cordobaklubben hade tagit allting ett steg för långt för att, som en sista desperat åtgärd, hoppas kunna undvika nedflyttningen. Deras förhoppning var nämligen att avstängningar, som kommit i den skandalomsusade matchen, skulle anulleras och att dessa spelare därmed skulle vara tillgängliga igen i de avslutande matcherna på säsongen.
Redan på sida tre skrevs en krönika där Talleres som klubb fick ta hela skulden för det inträffade. Rubriken var tydlig och löd; ”Talleres bär skulden.” I denna resonerade skribenten att det som klubben hade gjort var skandalöst och borde bestraffas med uteslutning ur seriesystemet.
”Vi vet att AFA (förnundet) styrs av klara och tydliga stadgar. FIFA erbjuder inte några som helst tveksamheter kring återfall för dessa övertramp och att dessa bör bli bestraffade med maximal rigorositet som dessa stadgar har etablerat. Med andra ord; om Talleres vidmakthåller sin ställning bör de bli uteslutna.”
Artikeln tog också upp det faktum att såväl spelarna som publiken hade attackerat domaren – vilket såklart var oförsvarligt.
”Att flertalet spelare i Talleres, och deras tränare José Omar Pastoriza, attackerade domaren, precis som deras supportrar gjorde, visar otvetydigt de fotografier – och filmklipp som finns ifrån matchen. Om det finns någonting att klanka ner på är det snarare att straffet, som disciplinnämnden utfärdat, är på tok för snällt.”
Krönikan menade också på att Talleres, som klubb, led kraftigt av flera års vanstyre med enorma ekonomiska problem.
”Sanningen är den att Talleres, precis som många andra klubbar i Argentina, har lidit av framgångens efterverkningar. Att de inte har lyckats överleva kraftiga institutionella, ekonomiska och sportsliga problem är nu det vi ser resultatet av.”
***
I nästa uppslag beskrev El Gráfico krisen i mera detaljerade ordalag och vad som hade utlöst det hela. Rubriken löd; ”Svaren kring ett tråkigt fall”.
Som en följd av skandalen hade fotbollen pausats i landets olika divisioner. Detta berodde på att domarfacket hade gått ut i en gemensam strejk i solidaritet med domaren Castrilli.
Nästa steg i processen var, enligt El Gráfico, att det argentinska fotbollsförbundet skulle resa till Córdoba och prata med den domstol som Talleres – olovligen – hade vänt sig till. Därefter var nästa steg att utesluta Talleres ur det argentinska seriesystemet.
Den ende personen, utanför klubben, som hade uttryckt ett något så när stöd för Talleres förhållningssätt var Bocas dåvarande vicepresident Carlos Heller. Han menade nämligen på att stadgarna var föråldrade och behövde reformeras.
”AFA respekterar inte det generella regelverket, som FIFA har satt upp, vilket indikerar på att det ska finnas en försvarstribunal som till exempel existerar i Italien. Jag är inte överens med hur Talleres har sköt saker och ting, men AFA behöver modifiera regelverket.”
Det sades också att Talleres tränare, Pastoriza, befann sig i provinsen La Rioja för att träffa landets dåvarande president, Carlos Menem, och försöka få hans stöd i det hela. Tidningen konstaterade dock krasst att det var föga troligt att den principfasta presidenten skulle blanda sig det hela.
”Det är troligt att han (Pastoriza) har pratat med Menem, men de som känner presidenten vet att han, som principsak, aldrig blandar sig i saker som inte han har med att göra med.”
Det rådde inte heller enighet inom Talleres klubbväggar kring det inträffade och faktum var att Córdobalagets president, Miguel Srur, självmant hade avgått eftersom han inte ens hade blivit tillfrågad innan andra personer inom klubbledningen gick till domstolen.
”Jag fick reda på det hela när jag läste morgontidningen och just därför avgår jag. Jag kunde aldrig föreställa mig att en sådan här viktig sak skulle kunna genomföras utan att klubbens president ens blir tillfrågad.”
***
Direkt efter detta reportage kom en lång intervju med fotbollsförbundets dåvarande ordförande Julio Grondona. Han befann sig, vid tidpunkten för intervjun och krisen hemma i Argentina, i norra Italien där han skulle medverka på ett FIFA-möte. Grondona var nämligen också vicepresident för den här organisationen.
Rubriken till intervju löd; ”Señor Grondona, vart någonstans är den argentinskt fotbollen på väg.” På bilden syns Grondona avspänt lutandes mot ett räcke iklädd skjorta och blickandes ut över Comosjön.
Givetvis inleddes intervjun med frågor kring den uppkomna krisen på hemmaplan.
”Det är ett ovanligt fall. Jag kan inte minnas något liknande. De (Talleres) gör det eftersom de befinner sig i Córdoba och känner sig förfördelade – gud vet av vem, när sanningen är raka motsatsen. Detta eftersom historien har visat oss att, under de senaste åren, har AFA aldrig gjort skillnad på lagen i vår serie. Här flyttas vem som helst både upp och ner, utan att det har betydelse ifall du är en storklubb eller inte. Av just den anledningen går det inte att hävda att några lag favoriserar eller att något lag skulle vara förfördelade.”
Angående ifall Talleres skulle bli uteslutna, eller inte, vidmakthöll Grondona att detta absolut var en möjlighet som granskades.
”Det är en möjlighet som analyseras just nu. FIFA:s regelverk säger detta och om inte Talleres tar ett steg tillbaka, och skippar att gå till domstolen, finns det inte mycket mer att göra än att utesluta dem.”
Grondona påpekade också att det var absurt ifrån Talleres sida att hävda att det var domarens fel att de höll på att åka ur. Detta var trots allt ett problem som föreningen hade haft under ett flertal säsonger och som nu alltså nådde sin kulmen.
Förbundets president hann även med att behandla andra ämnen i den här långa intervjun. Bland annat pratade han om hur han såg på det hela att rika affärsmän ville köpa upp klubbar i Argentina – något han inte var särskilt förtjust i då Grondona ansåg att man omöjligt kan veta ifall en person med mycket pengar har goda avsikter eller inte.
Samtidigt resonerade han även en hel del kring det faktum – och något som blev populärt på 90-talet i Argentina – att företag gick in och köpte spelare för att sedan sälja, eller låna ut de till klubbarna i landet.
”Det här är saker som inte är tillåtet enligt stadgarna. Men trots detta söker ändå 95% av klubbarna upp de här företagen.”
Avslutningsvis, angående ämnet med Talleres, gav Grondona en rolig metafor kring varför Córdobaklubben nu var på väg att åka ur landets högsta division.
”Det är samma sak som ifall du äger ett hus med tre våningar och ena året säljer du ena våningen, nästa år den andra och sista året den tredje. Till sist har du ingenting kvar och dessutom inga pengar till att ens betala dina skulder med.”
Grondona hann också med att prata litegrann om det argentinska landslaget. Diego Madadona och Claudio Caniggia var avstängda efter att ha testat positivt för kokain, vilket hade ställt till det för landslaget på flera olika sätt. Dels försvann två av landets främsta spelare, dels gav det inte den bästa bilden av den argentinska fotbollen utåt sett.
”Det finns även italienare som åkt dit för detta och jag minns att under världsmästerskapet 1978 var det en skotte som fick åka hem. Jag känner mig extremt ledsen över det som var hänt med Maradona och Caniggia, men jag förstår också att det inte har med doping att göra. Jag anser att de båda, dessvärre, har fallit ner i personliga problem som de förhoppningsvis kan komma till bukt med. Men ingen av de gjorde detta för att bli bättre nere på planen och få några som helst fördelar.”
Samtalet flöt därefter vidare in på domarnas utveckling inom världsfotbollen. Att de behövde känna en större trygghet, främst i Europa. Detta då Grondona menade på att det var väldigt svårt att vinna på bortaplan, i de europeiska ligorna. eftersom domarna föredrog att ge hemmalaget fördel för att inte riskera ilska bland supportrarna.
Grondona hann också med att prata om det stundande VM-kvalet som skulle inledas senare samma år. Coco Basile var förbundskapten, vid den här tidpunkten, för det argentinska landslaget och Grondona hann med att premiera denne för sitt arbete.
”Jag ser fram emot kvalspelet. Jag anser att alla tränare har sin kvalitéer. Den nuvarande förbundskaptenen är väldigt duktig när det kommer till att välja rätt spelare. Det är väldigt osannolikt att en spelare, som Basile valt ut, inte kommer att prestera. Att denne inte kommer att göra bra resultat ifrån sig. Av just den här anledningen känner jag mig väldigt lugn.”
Samtidigt var Grondona lite rädd för att den generella argentinska arrogansen skulle ställa till det under kvalspelets gång. Att man kanske skulle komma att ta lite för enkelt på uppgiften.
”Det finns många saker som influerar hur en match ska sluta. Jag är rädd för att vår arrogans ska ställa till det. Att vi tar för lätt på uppgiften och att vi tror att p.g.a. vår historia kommer vi att kvalificera oss. Enligt mig, utan att glömma historien, måste vi fokusera på nuet.”
Grondona tyckte också att försvarsspelet behövde bli bättre för att Argentina skulle lyckas att ta sig långt i såväl kvalspelet som det efterföljande världsmästerskapet.
Avslutningsvis hann Grondona också med att beröra formatet på den inhemska ligan. På den här tiden spelades två ligasäsonger per år i Argentina (Apertura och Clausura). Detta innebar korta – och många gånger intensiva turneringar som inte gav särskilt stort utrymme för misstag.
”Ifall vi gör en längre säsong ska vi då ha fler nedflyttningar för att undvika gråzoner i tabellen? Alternativet är ju att göra en liga som den i Italien där alla möter alla två gånger, men med fyra nedflyttningar.”
När El Gráficos journalist lämnade förbundets pamp, efter intervjun, var det med många svar på flertalet kluriga – och högaktuella frågor.
***
De nästkommande sidorna innehöll korta notiser under rubriken; ”Sportens run run”.
Här fanns bland annat nyheten att Independientes mittfältare Gustavo Adrián López – enligt El Gráficos källor – skulle bli uttagen till det stundande Copa América för att ersätta Diego Maradona. I slutändan blev dock aldrig López uttagen i den landslagstrupp som sedermera gick och vann hela turneringen.
Här återfinns också en notis kring att Gabriel Batistutas Fiorentina höll på att åka ur Serie A. Rubriken löd; ”Milan ja, Fiorentina nej” och åsyftade att Milanoklubben vann ligan samtidigt som Fiorentina såg ut att åka ur. Det återstod visserligen en omgång att spela, men det hela slutade dessvärre med att Batistutas manskap åkte ur. Detta trots att argentinaren smällde dit sexton mål under säsongens gång.
En annan rolig notis ifrån de här sidorna var en bild på hur spelarna i Vélez Sarsfield sitter i klubbens gymnastiksal och tittar, gemensamt, på Champions League-finalen som franska Marseille vann efter en jämn drabbning med Milan. I notisen noterades också att Vélez dåvarande huvudtränare, Carlos Bianchi, agerade kommentator inne i gymnastiksalen. Den forne anfallaren hade nämligen god kännedom om det franska laget efter att ha spenderat många år inom landets fotboll (Bianchi spelade bland annat många år i PSG).
***
På nästa sida var därefter ett uppslag om Marseilles finalseger över Milan. Rubriken löd; ”Olympique sjöng marseljäsen” och ”Det franska laget blev mästare efter att ha besegrat Milan med 1-0.”
El Gráficos utsända journalist beundrades av finalens inramning på Olympiastadion i München. På bilderna syntes firande supportar och spelare. Dessutom sprang journalisten på några supportar som, när han berättade att han var argentinare, omgående nämnde Maradona och Caniggia.
Här återfanns också ett citat ifrån Milans dåvarande president Silvio Berlusconi;
”Detta Milan har inte dött. Nu ska vi vinna Scudetton och nästa år kommer vi återigen att vara i finalen av Champions League.”
***
En reklamannons för fotbollsskorna ”Lotto” prydde nästa sida. Reklampelare för dessa skor var ingen mindre än den nederländska stjärnan Ruud Gullit.
***
Det här numret av El Gráfico hann också med att avhandla segraren i Copa Libertadores. 1993 vann São Paulo turneringen efter att ha besegrat chilenska Universidad de Católica i finalen med sammanlagt 5-3.
***
En dubbelsidig reklam för Volkswagen följde med rubriken; ”målfeber.” Bland annat står det att när man sätter sig i en Volkswagen Gol då ”stiger temperaturen i kroppen trots att airkondition är påslagen.” Reklamen slog också fast att; ”en känsla av rörlighet flyter igenom din kropp ifrån fötterna och hela vägen upp till huvudet.”
***
På nästa uppslag är det återigen dags för ”Sportens run run” och den här gången var det dessvärre inte särskilt mycket fotbollsrelaterat. I stället syntes basketstjärnan Shaquille O’Neal leka med rekvisitan till den kända filmen ”hajen” som fanns att se på Universal Studio. Notisen konstaterar dock, om nu någon skulle blivit orolig, att Orlando Magics stjärna klarade sig utan några skador.
***
En artikel kring simning följer, vilket jag inte tänker lämna några närmare notiser kring. Därefter kom ytterligare en annons. Den här gången handlade det om tidningen jag håller i min hand och ifall man löste en årsprenumeration på El Gráfico följde dessutom en skiva med den gamla landsikonen Carlos Gardel med på köpet. Sannerligen ett lockande erbjudande.
***
Några sidor om bilmotorer och bilar i största allmänhet följde, men jag bläddrar stadigt vidare.
Därefter fanns en sida på vilken diverse läsarbrev har samlats. En brevskrivare noterade bland annat att han var besviken på Boca Juniors-spelare Carlos Mac Allister (f.ö. pappa till Alexis som numera spelar i Brighton och landslaget). Brevskrivaren skrev så här;
”Jag vill påminna Carlos Javier Mac Allister att när han stod utan klubb, och inte hade någonstans att träna, öppnade Independiente dörren för honom. Varför berövade han då supportrarna, häromdagen, på att få se honom när han blev utvisad?”
En annan brevskrivare – förmodligen supporter till Vélez Sarsfield – var inte nöjd med huvudtränaren Carlos Bianchi som valde att bänka Sergio Fabián Zárate (bror till Mauro Zárate och sedermera dennes agent). Något som supporten inte höll med om.
”Sergio Fabián Zárate är Vélez bäste anfallare och han får sitta på bänken. Jag utgår ifrån att Bianchi ändrar sig och börjar att använda honom på planen i stället.”
En annan brevskrivare vid namn Horacio Andreotti var mindre nöjd med domaren Juan Carlos Loustau i mötet mellan Platense och River Plate.
”Den dåliga insatsen ifrån domaren Juan Carlos Loustau, i mötet mellan mellan Platense och River Plate, hade en enorm betydelse för slutresultatet i matchen och framtiden får utvisa om detta inte också hade en avgörande effekt på hela säsongen.”
***
Ytterligare reklam för fotbollsskor följde. Den här gången handlar det om Adidas fotbollsskor i ett dussintal olika modeller.
***
Härnäst kom ett väldigt trevligt och intressant – åtminstone med facit i hand – reportage kring den japanska fotbollen. Rubriken löd; ”fotboll skapad i Japan”.
I artikeln återgavs en detaljerad bild kring utveckling av fotbollen i Japan. Landet hade nämligen nyligen startat upp proffsligan J-League och började, redan ifrån starten, att locka till sig fotbollsspelare ifrån diverse delar av världen. Bland dessa återfanns såklart också en hel rad av argentinska spelare.
Summan av allt var att Japan, förutom den nystartade ligan, också skulle stå som värd för U17-VM 1993. Dessutom drömde de stort om att få arrangera världsmästerskap i fotboll, för A-landslag, 2002. Med facit i hand så vet vi ju alla också, vid det här laget, att så också blev fallet. Även om Japan fick dela värdskapet med Sydkorea.
Artikeln inleds med ett långt citat ifrån FIFA:s dåvarande president, Joao Havelange, och i hans vision stod det klart och tydligt att världsmästerskapet 2002 skulle komma att hållas i Asien. Det var helt enkelt dags för detta.
”2002 är intentionen att ta världsmästerskapet till den asiatiska kontinenten. Det finns fem kandidater; Saudiarabien, Malaysia, Sydkorea, Kina och Japan. Jag förväntar mig att det blir Japan i slutändan då de har jobbat hårt för detta sedan en tid tillbaka.”
Det skulle alltså visa sig att Havelanges profetia föll in.
Artikeln fokuserade emellertid mycket på den inhemska ligan och konstaterade att det gjordes väldigt mycket mål. Under premiäromgången blev det sjutton mål, utspridda på fem matcher, vilket gav ett målskytt på 3,4 mål per match.
En av de argentinarna som spelade i landet var Ramón Díaz och han förundrades över lagens enorma vilja att ständigt gå på offensiven.
”I den första matchen ledde vi med 2-1, men mina lagkamrater fortsatte att ösa på framåt. Jag stannade mitt i planen och signalerade mot vår målvakt att han skulle dra ner på tempot, men han förstod inte ett smack av vad jag försökte säga.”
El Gráfico konstaterade att en sådan spelfilosofi – att ständigt gå framåt – såklart kunde klassificeras som en aning naiv. Men kanske skulle det försvinna med tiden?
Annars pratade artikeln en hel del om de, med den här tidens mått mätt, stora pengarna som flödande in i den nystartade ligan. Bland annat låg genomsnittslönen, per år, för spelarna på 200,000 dollar. El Gráfico var också imponerad av att samtliga matcher sändes på TV med lukrativa TV-rättighetskontrakt som följd.
Det fanns emellertid en baksida och det var det intensiva matchandet. I regel spelade lagen varje onsdag och söndag. Detta renderade bland annat i att den då 40-årige Zico – som under sluttampen av sin karriär hade gått till Japan – skadade sig omgående. Trots detta spelade han ändå för Kashima Antlers under tre säsonger.
Vid tidpunkten för artikeln spelade, förutom Ramón Díaz, även en argentinare vid namn Fernando Daniel Moner i den japanska ligan. Han tillhörde laget Yokohoma Flügels. Tidigare hade även Jorge Arbelo, Nestor Píccoli och Jorge Mindolacio spelat för klubben. I Urawa Red Diamonds fanns en lite mindre argentinska koloni av spelare i form av Marcelo Angel Trivisonno, Marcelo Fabián Morales och Víctor Hugo Morales. Fler argentinare skulle dock följa i de här spelarnas fotspår och lockas till den japanska ligan under åren som följde.
Artikeln berättade också om hur Japan hade många stora projekt för byggandet av nya och moderna arenor. Reportaget gav sannerligen ett intryck av ett land som var på frammarsch inom fotbollen. Vi får nog också tillstå oss att konstatera det faktum att Japan har vuxit fram till en stabil fotbollsnation under de senaste 30 åren. De har, trots allt, varit en frekvent deltagare i de senaste världsmästerskapen och har dessutom producerat en rad världsstjärnor under 2000-talet.
Alltihop började någonstans med projektet kring en professionell liga – det som blev J-League – under 90-talet och som lockade till sig en hel drös med argentinska fotbollsspelare.
***
Rugby bläddrar vi i vanlig ordning förbi och landar i stället i en komisk artikel kring vem som är den snyggaste manliga fotbollsspelaren i Argentina året 1993.
I El Gráficos omröstningen fick den hårfagre anfallaren Gabriel Batistuta 16% av rösterna. Tvåa på listan blev Gabriel Omar Amato som fick 14% av rösterna och tredjeplatsen delade Claudio Caniggia, Fernando Redondo och Gustavo Zapata på. 9% av rösterna fick de vardera.
På bilden till artikeln syns en propert klädd Batistuta bärandes en vit skjorta och brun väst. Rubriken löd kort och gott; ”Batistuta, den snyggaste av de alla.”
***
Nästa artikel bidrog, åtminstone för undertecknads del, till en hel del skratt. Den handlade om den något speciella kommentatorn i Argentina Marcelo Araujo.
Han började att kommentera de argentinska matcherna på ett mer komiskt och uttrycksfullt sätt som åtminstone tilltalade de yngre tittarna. Samtidigt var Araujo en aning kontroversiell då många ansåg att hans språk inte passade sig i TV-sändningarna. Man skulle kunna säga att han refererade på samma sätt som en supporter skulle ha gjort.
Rubriken löd; ”Marcelo gjorde ett golazo” och undertill stod det; ”ifrån fotbollssändningarna på TV har han uppfunnit ett nytt språk. Hans stil som stryker vid en överträdelse, samtidigt som den inte förlorat den journalistiska essense, har nått gatorna.” Själv uttryckte han sig så här i intervjun om sin beryktade kommenteringsstil.
”Jag anser att jag är seriös som journalist, eller åtminstone tror jag det förutom några enstaka saker som jag sagt i min kommentering.”
En uppmärksammad sak som Araujo gjorde skedde under en träningsmatch mellan River Plate och det polska landslaget i kuststaden Mar del Plata. När den argentinska storklubbens stjärna Enzo Francescoli tog ner en boll på bröstet med ryggen vänd mot målet utbrast Araujo; ”om han gör det, då går jag”. ”Det” som kommentatorn syftade på var en cykelspark och mycket riktigt genomförde Francescoli exakt just detta. Bollen letade sig perfekt upp i polackens ena kryss och arenan brast ut i ett glädjevrål. Ett drömmål utan dess like hade genomförts. Araujo då? Jodå, han höll sitt löfte och lämnade kommentatorsbåset.
Araujo gav också sin syn på den argentinska fotbollen i stort och berättade att han var en stor beundrare av Carlos Bilardo.
”När han var förbundskapten kunde jag njuta av en frihet som jag inte haft med andra tränare av det argentinska landslaget. Tidigare led, de som bevakade landslaget, av en censur. Förutom de som pratade gott om Menotti såklart.”
Araujo pratade också om hur han såg på den argentinska klubblagsfotbollen.
”Den är ambitiös, men också full av hypokrati occh detta har även tränarna en stor skuld i. Hur mycket dåligt gör de inte i att säga att deras lag är okej med att spela oavgjort i sin nästkommande match?”
Kommentatorn Araujo var, som sagt, en frispråkig herre med ett annorlunda sätt att referera matcherna på. Trots detta kände han sig aldrig orolig för att hans ibland vassa språk skulle ge honom sparken.
”Nej absolut inte. Det jag säger gör även spelarna, tränarna, klubbledarna och t.o.m. företagarna.”
***
Nästa artikel handlade om den brasilianska Formel 1-föraren Emerson Fittipaldi som återigen hade vunnit ett stort lopp. Rubriken löd; ”Indiana Emerson”.
Ett reportage om de inhemska basketmästarna Gimnasia följde härnäst. Det var tydligen den andra gången i klubbens historia som de blev mästare på basketsidan i Argentina.
***
En kort artikel redogjorde för att Roberto Perfumo kunde bli Racings näste tränare. Perfumo, som både hade spelat och tränat Racing tidigare, hade mottagit ett samtal ifrån den argentinska storklubbens dåvarande president Juan De Stéfano.
De båda kom överens om Perfumo skulle få tänka på saken. Han tillhörde trots allt fortfarande den colombianska klubben Independiente de Santa Fe. Dessutom bestämde de att om någon skulle ställa en fråga skulle de neka till allt om affären utåt sett. Åtminstone tills vidare.
Rubriken löd; ”Tillsammans ännu en gång?” Faktum är dock att det aldrig blev någon verklighet av det hela. När Perfumo väl lämnade den colombianska klubben valde han i stället att gå till Gimnasia i La Plata. Det blev, med andra ord, ingen återförening mellan Racing och De Stéfano.
***
Härnäst tog El Gráfico – bokstavligt talat – pulsen på Boca Juniors nye tränare Jorge Carlos Habegger. Hans andra match som huvudtränare för storklubben hade precis slutat med en 1-1-match mot Deportivo Español.
Rubriken löd; ”Habegger tar pulsen på Boca” samtidigt som texten ackompanjeras av bild på tränaren när han tar just pulsen på en av sina spelare under ett träningspass.
Habegger var på många sätt och vis en speciell typ av tränare. Redan som 16-åring, under slutskedet av 50-talet, utbildade han sig till idrottslärare. Redan på den här tiden var hans största passion, i livet, fotbollen.
”Jag minns att en gång i veckan åkte vi med klassen till Comunicaciones anläggningar för att träna simning. När lektionen precis hade slutat smet vi i väg för att kolla på Atlantas träningar. Detta då vi ville se hur Zubeldía, Adolfs Mogilewsky och Amándola tränade sitt lag. För egen del var denna tränarstab, i Atlanta (1962), min första viktiga referens inom yrket. Jag påverkades väldigt mycket av Mogilewsky och hans arbete. Han hade en sådan ledarskapsförmåga att han alltid kunde styra laget utan att behöva överdriva.”
Redan vid 19-års ålder mottog Habegger sin lärarlicens och 1963 inledde han tränarutbildningen på fotbollsförbundet – vilken leddes av ingen mindre än Guillermo Stábile. Redan som liten pojke var Habeggers favoritlag Boca Juniors och en av hans största favoriter var målvakten Julio Musimessi, men även Eliseo Mouriño och Pepino Borello var två personliga favoriter.
Efter att ha pratat lite om hans uppväxt – och väg till att bli Boca Juniors tränare – fortsatte El Gráficos reportage med att kolla på vad Habegger hade framför sig. Mötet med Deportivo Español var, som sagt, hans andra match som tränare för storklubben.
”Detta var min andra match och mina slutsatser är positiva. Vi spelade ett öppet spel, skapade sju klara målchanser, mötte ett duktig lag och var bara fyra minuter ifrån att vinna matchen. Vi är på rätt väg och härifrån, till den 12 juli, är mitt uppdrag att utvärdera laget.”
Tränaren sa sedan vidare att han hade lovat spelarna att ingen skulle säljas innan säsongen var över. Däremot diskuterades en rad olika nyförvärv vara på väg till Boca Juniors.
”Det som jag föreslår är en ömsesidig respekt mellan spelare och tränare. Jag tycker om att diskutera fotboll med de och höra deras åsikter.”
Vid en ålder av 46 år hade Habegger alltså äntligen fått chansen att träna en storklubb i Argentina och detta var någonting som han tänkte njuta av.
”Man ska inte ta sig an ett uppdrag som Boca och se det som en börda. I stället ska man se det som en glädje att få vara med om ett spännande projekt tillsammans med ledare som har väldigt klart för sig vad de vill.”
Vägen hit hade sannerligen inte heller varit spikrak för Habegger. Efter att ha lämnat som fystränare för just Boca Juniors, under inledningen på 80-talet, gav han sig i kast med att träna lag på egen hand. Via Bolivia och Ecuador – där han bland annat ledde det bolivianska landslaget i kvalspelet till världsmästerskapet 1990 – hamnade han alltså till sist i Boca Juniors. Den här gången som tränare.
”Även om jag absolut inte var desperat kring det hela kände jag verkligen ett sug över att få träna i Argentina. Ögonblicket kom tillsist och det är här vi är nu.”
***
Nästa uppslag handlade om tennisspelaren Gabriela Sabatini och hennes påstådda romans med tenniskollegan Guillermo Pérez Roldán. De båda tävlade ibland ihop när de spelade dubbel och ska, enligt El Gráfico, ha synts ihop ätandes middag. ”Finns det kärlek i luften?” frågade sig tidningen.
***
Den sista fotbollsrelaterade artikeln i det här numret av El Gráfico handlar om ordbråket mellan Carlos Bilardo och Jorge Valdano. Rubriken var väldigt talande; ”Vem tror Valdano att han är för att prata med mig?”
Artikeln handlade om mötet mellan Sevilla, som tränades av Bilardo, och Tenerife som tränades av Valdano. De båda kämpade mot varandra i toppen av den spanska ligatabellen och försökte nå en plats i den nästkommande säsongens Uefacup.
Mötet slutade 1-0 till Sevilla, men Bilardo menade på att det borde ha blivit betydligt större siffror.
”Resultatet sa absolut ingenting om matchen. Det borde ha varit 4- eller 5-0 redan efter den första halvleken.”
El Gráfico höll med den forne förbundskaptenen om att Sevilla var väldigt dominanta under den första halvleken. Tidningen tyckte att matchen hade varit ovanligt intensiv, men detta höll inte Bilardo med om.
”Nej, nej. Jag kan berätta för dig att dagens match var lugnare än vanligt och det är sanningen.”
Egentligen var ingångsvinkeln på hela den här artikeln det ordbråk som hade uppstått mellan Bilardo och Valdano efter deras senaste möte i ligaspelet. Den gången vann Tenerife med 3-0 på hemmaplan och de båda var allmänt syrliga mot varandra i kommentarerna efteråt.
Bakgrunden till att det hade skurit sig mellan Bilardo och Valdano hade att göra med världsmästerskapet 1990. Förbundskaptenen hade då uppmuntrat Valdano att göra ett ärligt försök att träna – och komma tillbaka i form till turneringen. I sådana fall lovade Bilardo att han skulle ta ut anfallaren. I slutändan lade Valdano ner enormt mycket energi för att komma tillbaka, men Bilardo höll inte sitt löfte utan lämnade honom utanför truppen. Detta orsakade en spricka mellan de båda som aldrig riktigt har velat läka.
Efter 1-0-segern över Tenerife menade Bilardo att han inte tänkte debattera – och bråka något mer med andra tränare. Han hade trots allt vunnit VM och kommit tvåa en gång. Det fanns ändå ingen som kunde toppa detta.
”De enda som jag möjligen skulle kunna diskutera med är Pozzo och Mussolini.”
Vittorio Pozzo vann dubbla VM-guld med Italien på 30-talet så det svaret, ifrån Bilardo, hade såklart sin förklaring. Men varför sa han Mussolini?
”Ja han var väl mer eller mindre Pozzos assisterande?” svarade han med ett skratt.
Inför 1-0-mötet kastades nytt bränsle på konflikten mellan Bilardo och Valdano. En spansk radiostation ville ha en debatt mellan de båda, vilket Valdano ställde sig positiv till. När Bilardo fick reda på detta skrattade han bara.
”Jaså han vill ha en debatt med mig? Det är okej, jag har inga problem med att debattera, men då ska det vara mot en person som till exempel Beckenbauer. Du vet, en tränare som har vunnit något.”
Avslutningsvis konstaterade El Gráfico att sista ordet, i den här konflikten, förmodligen inte var sagt.
Vid sidan om artikeln kring Bilardo och Valdano fanns även en notis som behandlade Fernando Redondos framtid. Den talangfulla argentinska mittfältaren spelade, vid den här tidpunkten, för Tenerife, men det fanns ett stort intresse för honom ifrån bland annat Real Madrid.
Dock uppgav tidningen att den spanska storklubben hade ont om pengar och att de 13 miljoner dollar, som Tenerife ville ha, skulle vara svårt för Real att hosta upp.
Här någonstans kom plötsligt Milan och en viss Silvio Berlusconi in i bilden. Han var tydligen god vän med pamparna inom Real Madrid och kunde tänka sig att värva Redondo till Milan för att sedan låna ut honom till Real.
I slutändan gick Redondo till den spanska storklubben under sommaren 1994. Här kom han sedan att spela under de nästkommande sex åren innan han avslutade – passande nog – karriären i just Milano och Milan.
På samma sida återfanns även en artikel kring Diego Madadona, som spelade i Sevilla vid den här tidpunkten, men missade matchen mot Tenerife p.g.a. en knäskada. Han hade haft problem med den ena ankeln, men det var en smäll mot knäet, under ett träningspass, som gjorde att han missade matchen.
Fortfarande på matchdagen var dock inte de lokala tidningarna säkra på ifall han skulle komma till spel eller inte. Strax efter klockan ett på eftermiddagen anlände Diego till klubbanläggningen i sin Porsche för att träffa Bilardo och diskutera saken.
Tydligen ville Maradona själv spela, men Bilardo tyckte inte det var värt att chansa. En halvtimme efter att Diego anlänt lämnade han klubbanläggningen utan att prata med någon av journalisterna som väntade utanför. Inte heller syntes han till på läktaren under själva matchen.
El Gráfico konstaterade, kort och gott, att; ”Diego hade en tyst vecka.”
Titthålsinblick i min El Gráfico-samling: Nummer 3843 – Talleres skandalmatch, Julio Grondona och Batistuta var snyggast av de alla
enkoppmate.com 