José Jorge González: Den uruguayanske högerbacken som nådde ikonstatus i Rosario Central

José Jorge González. Han slog inlägget till Aldo Poys historiska mål 1971 och nådde ikonstatus i Rosario Central. José Jorge González spelade över femhundra matcher för Central och vann dessutom två ligaguld.

Det finns vissa spelare som planerar sin karriär minutiöst, som funderar på vilka vägar de ska gå och förhoppningsvis blir det också precis som de har tänkt sig. För José Jorge González var det dock exakt tvärtom. Hans stora barndomsdröm var att få spela för någon av de två stora bjässarna i hemlandet Uruguay – Club Nacional eller Peñarol. Men hans pappa gav honom, bokstavligt talat, en lusing som styrde González i en helt annan riktning och som skulle komma att förändra hans liv för all framtid.

José Jorge González föddes i den uruguayanska huvudstaden Montevideo under mitten på 40-talet. Hans inledande fotbollssteg tog han i Racing de Montevideo och drömmen var, som sagt, att få representera någon av storklubbarna Peñarol och Club Nacional.

”Under den här epoken ryktades jag flitigt till Nacional och Peñarol. Varje dag dök nya uppgifter upp kring detta. Förställ dig själv, jag drömde om att få gå till en storklubb, jag var väldigt entusiastisk och dessutom berättade en av personerna, i Racings klubbledning, att det fördes konkreta samtal med Peñarol. Under de inledande dagarna på 1966 satt jag bara och väntade på att få nyheten. Detta gjorde jag ända fram till den fjärde januari när ett besked tillslut kom, men det var inte alls det som jag hade föreställt mig. Företagaren Spiño hade anlänt för att på uppdrag sälja mig till en klubb i Argentina. Jag svarade dock omgående; ”nej, nej, inte en chans att jag går dit”. Kanske för att jag redan hade gjort mig bilden, precis som alla unga grabbar i Uruguay, att få spela i någon av landets storklubbar. Jag berättade detta för Spiño och han accepterade min anledning. Men när han precis hade hunnit lämna gav min pappa mig en ordentlig lavett i ansiktet och fick mig att ändra mitt beslut. Därefter genomfördes mötet mellan Racing och Rosario Central, varpå affären gick i hamn. De köpte mig för 5,5 miljoner dollar, vilket var väldigt mycket pengar på den här tiden.”

Karriärsvalet att gå till Rosario Central skulle visa sig bli det bästa som González skulle ta i hela sitt liv. Omgående reste han över till Argentinas tredje största stad och gjorde allt i sin makt för att få över sina föräldrar också. González var, trots allt, bara 19 år gammal och ville gärna ha sina föräldrar nära till hands.

Anledningen till att Rosario Central överhuvudtaget dök upp, som en kandidat till ny klubbadress för González, hade att göra med dennes dåvarande tränare i Racing de Montevideo. Där tränades han nämligen av en viss Rubén Bravo som, under sin spelarkarriär, hade blivit något av en legendar i Rosarioklubben. Under åren med Racing hade González utmärkt sig så pass mycket att han dessutom hade blivit uttagen i det uruguayanska U23-landslaget som spelade För-OS 1964.

Debuten i Rosario Central kom därefter den 21 januari 1966 i en träningsmatch mot österrikiska Rapid Wien. Detta var, för övrigt, den matchen då Centrals hemmaplan, Estadio Gigante de Arroyito, invigde sitt strålkastarsystem. Tränaren för Rosarioklubben, på den här tiden, var Manuel Giúdice och han fick tidigt ett gott öga till González. Sin officiella debut, i tävlingssammanhang, för sin nya klubb kom i en 1-0-seger över River Plate.

Inledningsvis fick González spela som vänsterback, men ganska snabbt insåg tränaren att han fungerade bättre på högerkanten. Under årens lopp skulle sedan González göra sig känd som en av den argentinska ligans allra bästa ytterbackar. Trots att det fanns åtskilliga skickliga yttrar i serien hade han inte några större problem att tygla dem.

”Jag har fått ta hand om de farligaste yttrarna som finns och i samtliga fall har jag hanterat detta på ett bra sätt.”

José Jorge González i Rosario Centrals matchtröja.

Samtidigt hade González turen att Rosario Central var ett topplag under den här perioden och under i stort sett hela hans epok i föreningen. År efter år hade klubben, på den här tiden, ett slagkraftigt manskap med skickliga spelare och bland dessa återfanns ständigt González på högerbacksplatsen.

Väl framme vid 1970 hade han utvecklats till en av lagets allra viktigaste spelare. Förutom att González var duktig i markerings – och duellspelet, var han också en spelskicklig ytterback. Många har genom åren lovprisat honom för hans fina teknik och fina tillslag på bollen. Just dessa förmågor skulle, senare i karriären, komma att generera att han var högst delaktig i ett av Rosario Centrals allra mest ikoniska mål någonsin.

1970 kom Central på en andraplats i tabellen, bakom Boca Juniors, och kvalificerade sig därigenom för Copa Libertadores för första gången någonsin i historien. Året därefter skulle emellertid denna prestation komma att övertriumferas rejält.

I 1971-års upplaga av Nacional-turneringen lyckades nämligen Central – och González ta sig hela vägen till titeln. Under resans gång tog sig laget förbi flera svåra hinder och i semifinalen ställdes de mot ärkerivalerna Newell’s Old Boys. Matchen spelades den 19 december på River Plates hemmaplan Estadio Monumental i Buenos Aires och Central vann, med 1-0, efter ett mål som skulle komma att bli historiskt. De flesta känner till att anfallaren Aldo Poy slängnickade dit segermålet. ”La Palomita” (slängnicken) blev ett så pass uppskattat mål att än idag återskapar Centrals supportrar nickmålet varje 19 december. Det har t.o.m. kommit med i Guinessrekordbok som det mest firade målet någonsin inom fotbollshistorien.

González del i detta historiska mål var i egenskap av framspelare. Högerbacken tog sig nämligen elegant fram längs kanten innan han fick till ett klockrent inlägg som Poy kunde kasta sig fram på och slängnicka dit segermålet. Tre dagar efter semifinalen mot Newell’s kröntes Central till mästare efter att ha avfärdat San Lorenzo i finalen med 2-1. Därmed blev Rosarioklubben mästare i Argentina för första gången i klubbens historia och tränaren för detta historika lag var ingen mindre än Ángel Labruna.

Två år senare (1973) blev Central återigen mästare i Argentina och ännu en gång var det i Nacional-turneringen. Den här gången hette tränaren Carlos Griguol, men högerbacken var densamma. Även den här säsongen sprang nämligen González längs med högerkanten och serverade exemplariska inlägg till sina medspelare.

Central presterade en fantastisk fotboll nere på planen och under 1974 kom laget tvåa i såväl Metropolitana – som Nacional-turneringen. Under de här säsongerna fick González dessutom glädjen att vara lagkamrat med en viss Mario Kempes och 1975 var laget snubblande nära att nå finalen av Copa Libertadores, men åkte ur i semifinalsgruppspelet på sämre målskillnad än Independiente.

González skulle komma att överleva ett flertal föryngringsprocesser genom åren, i Central, och representerade faktiskt klubben ända fram till 1978. Under sina tolv år i Rosarioklubben spelade den uruguayanske högerbacken 521 matcher och är fortfarande den spelaren som gjort klart flest matcher i Centrals matchtröja någonsin. På dessa matcher gjorde González tio mål för Rosarioklubben och är också den spelaren som spelat flest derbyn mot Newell’s Old Boys någonsin. Det blev nämligen imponerande 41 stycken Clásico Rosarino för högerbackens vidkommande.

Efter åren med Central gick González vidare och spelade först två säsonger med Vélez Sarsfield – under vilka han kom tvåa i ligaspelet 1979 och nådde semfinalerna av Copa Libertadores 1980. Därefter väntade en kortare period med Gimnasia, i La Plata, som på den här tiden spelade i andradivisionen. Här blev dock emellertid inte González särskilt långvarig utan ganska snabbt vände han hem till Uruguay igen där han också avslutade karriären i först River Plate (de Montevideo) och sedan i klubben där allt, en gång i tiden, hade inletts, nämligen Racing Club (de Montevideo).

Efter spelarkarriären hängav sig González till yrket som bagare. Hans liv skulle emellertid dessvärre snart ta slut på ett högst tragiskt sätt. Redan vid en ålder av 46 år drabbades den forne högerbacken av en hjärtinfarkt på ett tåg i den uruguayanska huvudstaden. Enligt uppgifter hade González sjunkit ner i djup misär såväl ekonomiskt – som levnadsmässigt under sina avslutande år i livet.

Under mer än tolv år var José Jorge González en given pjäs i Rosario Centrals startelva. Längs med högerkanten for han fram som en virvelvind och slog bland annat inlägget till ett av Rosarioklubbens mest ikoniska mål någonsin. Med 521 matcher på sitt CV, för Central, är han dessutom den spelaren som gjort flest matcher någonsin för föreningen och den som spelat allra flest Clásico Rosarino.

Det finns få spelare som nått upp till samma ikonstatus i Rosario Central som José Jorge González. Han är uppe på samma nivå som Edgardo Bauza, Omar Palma och en viss Aldo Poy – spelaren som González själv slog ett perfekt avvägt inlägg till en varm decemberdag 1971.