Efter att ha anlänt till River Plate fick Fillol reda på att han var tvungen att konkurrera ut storklubbens dåvarande förstemålvakt Perico Pérez. Huvudtränaren Delem förklarade nämligen att de båda målvakterna skulle få starta tre matcher vardera och därefter skulle tränare bestämma vem som var förstemålvakt. Fillol gillade inte alls detta upplägg. Han tyckte att han borde ha varit den självklare ettan i målet och vägrade ställa upp på förslaget. Som ett led i detta förpassades han omgående till bänken. Detta skulle dock inte vara särskilt länge eftersom Delem blev pressad av klubbledningen att spela Fillol.
Ubaldos debut i River Plate kom sedan i ett möte med San Martín de Mendoza. Los Millonarios vann med 3-0 och personligen kände Fillol inte att det kunde ha gått särskilt mycket bättre för honom. Tre poäng och dessutom en hållen nollan var den optimala inledningen på hans äventyr i storklubben. Annars upplevde Fillol ganska snabbt att River hade blivit något av en krutdurk, redo att explodera, på den här tiden. Det hade gått många år sedan storklubbens senaste stora titel och supportrarna var extremt irriterade. Även Fillol kunde få känna av förolämpningar ute på stan, ifrån uppretade anhängare till klubben, trots att han precis hade anlänt till föreningen.
Under slutskedet av 1973 lämnade presidenten Vicente Kent sin post. Pressen hade blivit alldeles för stor för honom att bära. I samma veva anställdes Néstor Rossi – en f.d. mittfältsgigant i River – som klubbens nye tränare. Han tog över inför Metropolitana-säsongen 1974 och genomförde en bra turnering. River kom trea, men vid säsongens slut valde ändå Rossi självmant att lämna sin post. Laget fick således början om ifrån noll igen. Fillol hade annars trivts under Rossi. Tränare gav nämligen flera av de unga spelarna i truppen chansen och bland dessa återfanns en viss Fillol.
Trots detta var inledningen på målvaktens epok i River Plate tung. Det var en turbulent tid för klubben och Fillol valde att nästan oftare träna med landslaget, än med sitt klubblag. Han trivdes bättre där och fick en helt annan uppskattning än i storklubben där kritiken mot laget bara växte för varje dag, utan en stor titel, som fortlöpte.
När Fillol var i väg under världsmästerskapet i Västtyskland passade Perico Pérez på att ta tillbaka platsen som förstemålvakt. Dessutom hade Ubaldo oturen att bli sparkad i huvudet, under en match, varpå han fick föras till sjukhuset och blev borta i två månader. Över lag var inte Patos relation med Pérez den bästa. De båda kom inte alls överens med varandra, vilket i sig blev ett problem eftersom målvakter tenderar att spendera väldigt mycket tid tillsammans.
Fillol hade aldrig haft några problem med sina tidigare målvaktskollegor, i Quilmes och Racing, men nu funderade han seriöst på att lämna River p.g.a. den usla relationen med målvaktskollegan. Faktum är att Fillol t.o.m. hade ett möte med några ur Racings styrelse, kring en återkomst, men i slutändan valde han ändå att stanna i River.
I samma veva anställdes också Ángel Labruna – Fillols goda vän ifrån Racing-tiden – som ny huvudtränare för Los Millonarios. På den inledande presskonferensen gjorde Labruna tydligt klart att hans förstemålvakt var Fillol och ingen annan. Därefter passade tränaren dessutom på att skicka i väg Pérez till Independiente, vilket i sig löste upp många knutar för Patos vidkommande.
”Jag frågade aldrig Ángel ifall han visste om att jag inte alls fungerade ihop med Perico Pérez, men han hade säkerligen sina misstankar. I River var Perico en ikon och var väldigt uppskattad bland supportrarna. En straffspecialist. Men Ángel gick på sin instinkt och för detta är jag honom evigt tacksam.”
Sakta, men säkert började Labruna att formera ihop ett lag som skulle kunna bli mästare och sätta punkt för storklubbens mångåriga titeltorka. Redan vid presentationen hade den nye tränaren slagit fast att han anlänt till River för att bli mästare. Det fanns absolut inget annat i hans medvetande än att gå hela vägen.
Bland de spelarna som anlände till storklubben återfanns bland annat en viss Roberto Perfumo. Han hade närmast representerat Cruzeiro i Brasilien, men kom till River på fri transfer efter att kontraktet med den brasilianska klubben hade gått ut.
”Labruna visste bättre än någon annan att hemligheten med att sätta ihop ett lag var att få ihop en kompakt – och enad grupp som alltid ville gå på offensiven. Ett lag som, redan ifrån matchminut ett, öser på framåt för att försöka utklassa sin motståndare.”
River fick ihop en bra mix av unga spelare tillsammans med några rutinerade rävar. Dessa spelare skapade en mix som gjorde de oerhört svårslagna. Att dessutom ha tillgång till Labrunas genialiska fotbollshjärna skadade såklart inte i sammanhanget. Tränarens spelfilosofi påminde en hel del om den som förbundskaptenen César Luis Menotti hade. Han ville att laget skulle behandla bollen på ett värdigt sätt och låta denna ”göra jobbet” genom ett kortpassningsspel. Han ville också att spelarna skulle undvika att springa ihjäl sig själva under matcherna.
Fillol medgav att det fanns en viss mystik kring hela Labrunas personlighet. Någonting säreget som adderade en extra – och speciell ingrediens till storklubben. Tränaren visste bättre än någon annan vad River Plate var för en fotbollsklubb och hur man skulle lyckades i en sådan omgivning. Detta kunde förmodligen bara sluta på ett sätt och i form av något väldigt positivt.
Vad som också inbringade optimism med Labruna var hans korta – och väldigt koncisa matchinstruktioner. Han förvillade sig sällan i långa utläggningar utan kunde ganska snabbt, och i korta ordalag, förmedla det han ville ha sagt till sina spelare. Labrunas budskap, att han anlänt till River för att bli mästare, skrevs med stora bokstäver på griffeltavlan inne i lagets omklädningsrum.
Fillol gillade också att få spela i ett lag som konstant gick på offensiven. Detta renderade i att han, i rollen som målvakt, fick avstyra ett par frilägen per match. ”På det sättet fick även jag en chans att briljera i detta lag” har han själv slagit fast i efterhand.
Det finns en underbar anekdot ifrån den här tiden som på något vis kapslar in, bättre än någonting annat, vilken typ av personlighet som Labruna var. Innan ett träningspass frågade tränaren Fillol ifall det stämde att han var något av en straffspecialist. ”Absolut, det stämmer” svarade målvakten. ”Okej” sa Labruna, ”då har jag ett förslag. Jag slår fem straffar på dig och om du räddar minst en, ger jag dig en bonus. Faktum är att jag tänker vara så pass snäll som att säga att ifall du bara gissar åt vilket håll jag ska skjuta, räknar jag det som en räddning.”
Fillol kände sig tveksam först, men gick sedan med på uppgiften. Hur svårt kunde det egentligen vara? Labruna, endast iklädd ett par träningskläder och några slippers på fötterna, ställde upp sig för att skjuta. Samtliga straffar satt klockrent nere vid stolproten och vid alla tillfällen kastade sig Fillol åt fel håll. Efteråt var han förstummad över vad som precis hade skett. Han kunde inte begripa hur någon människa kunde ha en sådan precision i fötterna.
Säsongen i Metropolitana 1975 inleddes på ett strålande sätt för River Plate. Laget gick obesegrade i de tretton inledande omgångarna och ångade på i toppen av tabellen. Därefter föll de mot Newell’s Old Boys med 1-4 innan det var dags för ett rykande hett Superclásico på La Bombonera. Labruna försökte ingjuta mod i sina spelare och framhävde vilken betydelse den här matchen hade för den resterande delen av säsongen. Smart som han var insåg tränaren att det bästa han kunde göra, för sitt lag, var att försöka dra bort hemmasupportrarnas uppmärksamhet ifrån Rivers spelare. Därför gjorde Labruna en gest, när han promenerade in på La Bombonera, som kom att bli historisk. Tränaren höll sig för näsan i ett försök att insinuera att det stank på ärkerivalens hemmaplan. Detta fick såklart Boca-supportrarna att bli vansinniga. ”De glömde helt bort oss spelare efter detta” mindes Fillol.
Varje liten fördel var såklart viktig i en sådan här match och detta var något som Labruna var mer än införstådd med. Sex minuter in i matchen tog River ledningen efter att Carlos Morete prickat dit 1-0. Därefter ökade Beto Alonso på till 2-0 innan Marcelo Trobbiani lyckades reducera, ifrån straffpunkten, för Boca. Under inledningen av den andra halvleken tilldelades sedan hemmalaget ytterligare en straffspark. Återigen stegade Trobbiani fram, men den här gången lät sig inte Fillol överlistas. Han märkte att Boca-spelaren placerade sig annorlunda bakom bollen, vilket vittnade om att han tänkte byta hörn. Något som också stämde.
”Vilken obeskrivlig lycka det var att rädda den straffen, i ett Superclásico, inför ett fullsatt La Bombonera. Efter det kändes det helt omöjligt att de skulle lyckas att göra ytterligare ett mål på mig. Jag kände mig oslagbar.”
River Plate vann derbyt och fortsatte att spela bra under den resterande delen av säsongen. I takt med att laget började närma sig det där efterlängtade guldet ökade också nerverna allt mer. Plötsligt fick storklubben också en svacka i prestationerna och tvivlet lät inte vänta på sig ifrån supportrarnas sida. Tidningarna skrev om Rivers oförmåga att, tidigare säsonger, knyta ihop säcken och spänningen steg för varje omgång som fortskred.
I ett möte med Racing blev både Beto Alonso och Perfumo utvisade. Den förstnämnde efter protest varpå han blev avstängd i sex matcher. River var inne i slutspurten mot ett efterlängtat ligaguld och de skulle få klara sig utan sin bäste spelare i Alonso. Personligen var dock Fillol mer orolig för hur laget skulle klara sig utan Perfumo. Målvakten älskade nämligen att han den stabile försvararen framför sig i backlinjen. Perfumo ingöt ett sådant lugn till hela försvaret med sin blotta närvaro.
Fillol har själv medgett att slutspurten av Metropolitana-säsongen 1975 var något av det jävligaste som han varit med om under hela sin karriär. Den pressen – och de nerverna som laget utsattes för var något utöver det vanliga. Utan Perfumo och Alonso i laget lyckades ändå River att besegra Ferro och Gimnasia. Dock skulle de därefter förlora tre raka matcher, varav en var mot Boca, och plötsligt närmade sig klubben vad som kunde liknas med en kollektiv hjärtinfarkt.
Lyckligtvis var truppen stark och hade många karaktärer som kunde ta fajten. De skrek på varandra i omklädningsrummet, analyserade motståndarna tillsammans och peppade varandra runt middagsbordet. Det fanns inte på kartan att River, ännu en gång, skulle låta ligaguldet glida de ur händerna.
Härnäst kryssade de mot Temperley, men därefter var Alonso tillbaka igen och detta med besked. Mot San Lorenzo, i omgången efter, visade Rivers storstjärna upp varför laget hade saknat honom under hans avstängningsperiod. Laget vann med 2-0 efter att Alonso gjort båda målen.
I omgången därefter – den näst sista – hade River chansen att bli mästare mot Argentinos Juniors, men under veckan som ledde fram till matchen utlystes en strejk inom spelarförbundet. Rivers spelare förstod först ingenting, men blev sedan mer och mer övertygade om att alltihop var orkestrerat för att storklubben återigen skulle falla på målsnöret. Bakgrunden till strejken låg emellertid i att spelarfacket ville ha en högre minimilön. Själva tidpunkten kunde dock inte ha kommit mindre lägligt för River Plates vidkommande.
I stället för att Fillol – och övriga lagkamrater fick springa ut på planen, för att försöka säkra ligaguldet mot Argentinos, ställdes ett renodlat ungdomslag upp. Samtliga klubbar fick använda sina ungdomsspelare i den här omgången, men trots detta lyckades River ändå vinna och bli mästare. Laget vann med 1-0 och veckan därefter var det upplagt för fest på Estadio Monumental.
Passande nog löstes strejken och Fillol – tillsammans med hans lagkamrater – fick ta emot publikens jubel på hemmaplan. River vann med 2-0 och Fillol medgav själv att han aldrig hade sett Monumental så pass välfylld som den här eftermiddagen. Supportrarna grät av lycka, sjöng och dansade. Detta var ett oförglömligt ögonblick när River Plate satte stopp för 18 års lång titeltorka.
Supportrarna vällde in på planen redan innan den andra halvleken hade börjat. Detta renderade i att domaren blåste av matchen och tilldömde River segern med 2-0, då detta var ställningen vid planinvasionen. Efter den här triumfen kunde inte Fillol längre gå ut på gatorna utan att bli stoppade av glada supportrar som ville ha hans autograf eller för den delen bara skaka hand med målvakten. Plötsligt hade han blivit en väldigt älskad spelare och någon som senare kom att bli en ikon för den argentinska storklubben.
River lyckades ladda om batterierna och inför Nacional-turneringen, samma år, gjordes några förändringar i spelartruppen. Bland annat lämnade Carlos Morete för spanska Las Palmas och in som hans ersättare kom en mustaschprydd herre vid namn Leopoldo Luque. Han skulle komma att bli ett exemplariskt nytillskott för River och dessutom en god vän till Ubaldo Fillol.
Inför den näst sista matchen, i Nacional-turneringen, skulle River ta sig an Estudiantes. Ifall de vann matchen hade de allting i sina egna händer inför avslutningen mot Rosario Central. Fillol hade en strålande eftermiddag och gjorde, enligt sig själv, sin kanske bästa räddning i hela karriären på ett avslut ifrån Juan Ramón Verón. River vann matchen och därefter väntade, som sagt, Central i säsongsavslutningen.
River inledde matchen bäst och tog också ledningen genom Leopoldo Luque. Central kvitterade emellertid och samtidigt kom rapporter om att Estudiantes ledde sin match. I det här läget skulle ett avgörande möte krävas, mellan River och Estudiantes, för att definiera vem som skulle bli mästare.
Labruna valde omgående att agera och under slutskedet satte han in José Omar Reinaldi. Detta skulle visa sig bli ett genidrag. I slutminuterna hittade Jota Jota López fram med ett utsökt inspel som Reinaldi förpassade i mål. River var mästare igen och hade vunnit båda turneringarna under kalenderåret 1975. Ett s.k. ”bicampeonato” var i hamn. Fillol kände sig extremt nöjd med året som varit. Han var stolt över att ha fått vara en del av detta historiska lag och han mindes tydligt hur vilt Labruna firade inne i omklädningsrummet efteråt.
Året efter var River sedan snubblande nära på att vinna Copa Libertadores för första gången någonsin i klubbens historia. Laget tog sig enkelt vidare ifrån det inledande gruppspelet och väl framme i finalen väntade brasilianska Cruzeiro. Det första mötet, i Brasilien, slutade med seger för brassarna med 4-1. Fillol skadade sig och missade returen. Samma sak gällde för flera spelare som var tvungna att ansluta sig till landslaget. River lyckades ändå att vinna matchen på Monumental, efter ett sent mål av Pedro González, och tvingade således fram en tredje final. Den här matchen spelades i Chiles huvudstad Santiago och vanns av Cruzeiro, med 3-2, efter ett snöpligt – och sent avgörande av Joãzinho. Det skulle dröja ytterligare tio år innan River Plate fick bärga Sydamerikas största klubblagsturnering.
Trots finalförlusten var ändå Rivers supportrar positiva till lagets insats. Labruna var medveten om att det fanns risker, även framöver, att Rivers spelare skulle kallas in till landslaget. Gjorde man det bra i en storklubb var chanserna stora att förbundskaptenen Menotti skulle kalla in dig. Under åren som följde, efter 1975, utgjordes stora delar av det argentinska landslaget av just spelare ifrån River Plate. Något som indikerar på att storklubben hade några riktigt fina – och framgångsrika säsonger på den här tiden.
Metropolitana-säsongen 1977 var ovanligt lång. Den här turneringen innehöll fyrtiofyra omgångar och River Plates målsättning var att försöka revanschera sig ifrån ett 1976 som inte hade innehållit något ligaguld. Deras bästa position hade varit en andraplats, i Nacional-turneringen, bakom ärkerivalen Boca Juniors. Vid den här tidpunkten hade Beto Alonso lämnat River för spel i den franska klubben Marseille. Även Oscar Más hade lämnat och i hans fall handlade det om en övergång till colombianska América de Cali. Den f.d. San Lorenzo-spelaren Oscar Ortiz värvades in och han skulle bilda ett fint anfallspar med Luque.
Labruna och truppen svetsades samman ännu mer och det fanns en enorm kravställning inom klubben. Det var inte vem som helst som orkade spela för River Plate, eller någon annan av storklubbarna, på den här tiden. Det var tufft och det krävdes att samtliga spelare gjorde sitt jobb ute på planen. Det fanns sällan något utrymme för att slappna av alldeles för mycket. Fillol erkände själv att han trivdes i det här klimatet och utvecklades väldigt mycket under de här åren.
River spelade bra redan ifrån starten på Metropolitana-säsongen. Fillol var omutbar i målet och kanske i sitt livs bästa form. Ofta brukade han rusa ut mot anfallarna varpå de blev så pass perplexa att målvakten, allt som oftast, gick segrande ur duellerna. Fillol kände sig oövervinnerlig och självförtroendet var sannerligen på topp.
River tillhörde toppen av tabellen under hela säsongen och guldet säkrades, i den näst sista omgången, mot Boca Juniors. River hamnade i underläge innan Daniel Passarella kvitterade. Matchen utvecklades på ett dramatiskt sätt och det hela avgjordes när Pedro González rundade Bocas målvakt, Hugo Gatti, och rullade dit segermålet. Firandet efteråt blev vilt tillsammans med bortasupportrarna på La Bombonera. ”Vi hade börjat att vänja oss vid att vinna” mindes Fillol.
I avslutningsmatchen besegrade sedan River Ferro med 4-2 och cementerade därmed sitt ligaguld. Storklubben – och Fillol hade sannerligen fått smak på segerns sötma. Snart var det dags för målvakten att lyfta ytterligare en pokal, men denna skulle vara av en betydligt större dignitet än bara ett vanligt ligaguld. Det var dags att spela världsmästerskapet på hemmaplan 1978.
***
Läs fortsättningen i morgondagens del 4
***
enkoppmate.com 