1987: När Rosario Central vann ligan som nykomlingar

1987. Med en trupp fylld av egna produkter lyckades Rosario Central vinna ligan 1987 som nykomlingar. Det var en minnesvärd säsong med såväl toppar som dalar.

För att förstå exakt hur Rosario Central lyckades vinna ligatiteln, under säsongen 1986-87, som nykomlingar krävs det såklart en liten tillbakablick. När 70-talet inleddes var klubben titellösa genom historien – åtminstone om man såg till nationella ligaguld. Visserligen hade laget vunnit de regionala mästerskapen, i Rosario, ett antal gånger, men dessa var inte lika prestigefyllda, även om det givetvis alltid var roligt att knäppa ärkerivalen Newell’s Old Boys på näsan.

När årtiondet inleddes fick Central också en ny president. Víctor Vesco hade tidigare varit involverad i styrelsen och valde till sist att ställa upp, på egen hand, i presidentvalet 1970. Han var karismatisk – och populär bland klubbens anhängare, vilket också ledde till segern i valet. Vesco skulle sedan komma att sitta som president under de nästkommande arton åren. Under denna period genomgick Central sin bästa tid i klubbens historia och vann också samtliga fyra ligaguld som man har bärgat under föreningens existens.

1971 kom den första titeln och två år senare följde nummer två i samma spår. Under sjuttiotalets andra hälft hade klubben några riktiga storstjärnor i laget. Bröderna Killer – Daniel och Mario – var med vid bägge ligagulden, under inledningen på 70-talet, medan Mario Kempes precis gick miste om dem. Anfallaren anlände först 1973 och lämnade sedan tre år senare. Därmed var han inte heller med när klubben säkrade sitt tredje ligaguld 1980.

Carlos Griguol hade lagt de första byggstenarna redan 1977 och därefter förädlade en herre vid namn Ángel Tulio Zof det hela under själva guldsäsongen. Ganska snabbt efter ligatiteln började emellertid saker och ting att gå utför för Central. Laget åkte ur Copa Libertadores, året efter, redan i gruppspelet och spelare efter spelare lämnade klubben. 1982 slutade de på sextonde plats, av nitton lag, i ligaspelet och två år senare var katastrofen ett faktum när klubben åkte ur landets högsta division för andra gången i historien.

Ángel Tulio Zof hade, vid den här tidpunkten, lämnat för längesedan och Central hade bytt tränare ett antal gånger under åren mellan ligaguldet 1980 och den slutgiltiga nedflyttningen fyra år senare. Väl nere i andradivisionen insåg presidenten Vesco att han behövde göra en ordentlig nystart och valde att anställa Jorge Pedro Marchetta som ny huvudtränare. Detta skulle visa sig bli ett genidrag.

Primera B var en klurig serie att spela i. Konkurrenterna kring uppflyttningen var många för Central och bland dessa återfanns bland annat ett Racing, som gjorde sin andra raka säsong i divisionen, samt Quilmes och Atlanta – vilka båda siktade på att ta sig tillbaka till finrummet igen.

Ifrån laget som hade vunnit serien 1980 fanns det bara tre spelare kvar i Central; Juan Carlos Ghielmetti, Daniel Sperandío och Omar Palma. Den sistnämnda skulle komma att bli fundamental för den enorma återkomst som föreningen snabbt genomförde. Det fanns inte särskilt mycket pengar till nyförvärv utan klubben inriktade sig i stället på att lyfta upp spelare ifrån ungdomslaget och som samtliga var fostrade i klubben. Flera av dessa skulle komma att utvecklas stort och bli viktiga under säsongerna som följde. Här återfanns t.ex. Jorge Balbis, Adelqui Cornaglia, Marcelo Toscanelli, Alfredo Killer, Hugo Galloni och Victor Wolheim. Trots det ekonomiska läget gjordes ändå några nyförvärv inför säsongen. José Serrizuela och Rubén Rojas köptes båda in ifrån Los Andes, Julio Omar Pedernera anslöt ifrån Quilmes, målvakten Jorge Fossati kom ifrån den chilenska klubben Green Cross medan Sergio Saturno anslöt ifrån Colón och Mario Rizzi ifrån Instituto.

Central inledde säsongen i Primera B med två oavgjorda matcher mot Defensores de Belgrano och Deportivo Italiano. En oro växte snabbt bland supportrarna och några av de mer hårdföra kom till en av lagets träningar för att uttrycka sitt missnöje. Tränaren Marchetta tog då ett beslut som blev väldigt omskrivet, men som också visade på ledarens handlingskraftiga sätt att lösa diverse situationer på.

”Jag bad min fystränare att starta träningen och sedan bjöd jag in de femton herrarna, som hade kommit till träningen, på en kopp kaffe i klubbens kafeteria. Därefter kom jag med följande förslag till de för att vi inte skulle börja bråka; ’om ni väntar tio matcher och har laget inte börjat prestera då kommer jag att lämna klubben. Fram till dess fortsätter ni att stödja laget.”

Supportrarna gick med på förslaget och Marchetta kunde andas ut, åtminstone för stunden. I nästa omgång skulle laget ställas mot Atlanta som, även de, hade blivit nedflyttade under den föregående säsongen. Central behövde ett bra resultat att bygga vidare på. Tränaren Marchetta bestämde sig för att gå till frisören, inför matchen, men blev inte alls nöjd med frisyren de klippte. Samma dag köpte fystränaren Pedernera ett förkläde som hela laget signerade och som de hade med sig till matchen. Central vann med 4-2 efter bland annat dubbla mål av Raul de la Cruz Chaparro. Efter detta fanns förklädet med på samtliga resterande matcher under säsongens gång.

Centrals prestationer blev succesivt bättre och de vann bland annat, mellan omgång tolv och tjugotre, elva raka matcher. Omar Palma ihop med Cruz Chaparro visade sig vara ett suveränt radarpar och föga förvånande säkrade Central uppflyttningen senare samma säsong. Med sex matcher kvar av säsongen blev laget uppflyttade efter att ha spelat 2-2 hemma mot Villa Dalminé på Estadio Gigante de Arroyito.

Den här årgången blev populär bland Centrals supportrar som kallade laget för ”Los Pitufos” (smurfarna) eftersom nästan samtliga spelare var korta i rocken. Klubben avslutade säsongen med tjugofem segrar, tio oavgjorda matcher och sju förluster. I slutändan hade Central också hela elva poäng ner till tvåan, och den stora överraskningen för säsongen, San Miguel.

***

”Gracias Don Pedro Marchetta
Por todo lo que nos das
La hinchada te lo agradece
Volveremos a la A”

Trots att supportrarna till Central älskade sin tränare som hade lett klubben tillbaka till finrummet igen, valde Pedro Marchetta att anta ett erbjudande ifrån Vélez Sarsfield och lämnade därmed föreningen omgående. Efter att Primera B-säsongen var till ända fick Central vänta ytterligare sex månader innan det var dags att spela i Primera Division. Förbundet genomförde nämligen, vid den här tidpunkten, en omorganisation i seriesystemet och övergav formatet Metrpolitana/Nacional för att i stället övergå till höst/vår (eller i Argentinas fall vår/höst). Ligan började därför först den 13 juli och för att inte spelarna, i Central, skulle tappa sin form lånades samtliga ut till klubbar i landets högsta division under det nästkommande halvåret.

När låneperioderna var avslutade blev det dags att förbereda sig inför den kommande säsongen – och återkomsten i Primera Division. På tränarposten kom en gammal bekanting tillbaka i form av Ángel Tulio Zof. Han hade, som bekant, lett laget till ligaguldet 1980 och kände väl till klubben. Zof var född i Rosario och hade, under sin spelarkarriär, också representerat Central under 50-talet. När han anlände till föreningen 1986 var detta för att inleda sin femte sejour i Central som huvudtränare.

Klubbpresidenten Vesco bestämde sig för att öppna upp plånboken och satsa ordentligt på truppen inför återkomsten. Huvudfokus låg på att landa värvningen av Racing de Córdobas skicklige offensive mittfältare Roberto Daniel Gasparini. Efter segdragna förhandlingar blev han till sist klar för Central i utbyte mot 250,000 dollar och spelarna Cruz Chaparro, José Serrizuela och Víctor Wolheim.

Därutöver kom Edgardo Bauza hem igen. Han hade varit med vid ligaguldet 1980 och hade därefter spelat såväl utomlands – som för Independiente. Inledningsvis var många skeptiska till hemvändaren, men ganska snabbt bevisade Bauza vilken tillgång han skulle bli för laget.

Anfallaren Osvaldo Salvador Escudero anlände ifrån Independiente medan Juan José Urruti förstärkte samma position ifrån Valencia, i utbyte mot 40,000 dollar. Även Alejandro Lanari anslöt ifrån Deportivo Italiano och sammanlagt spenderade Central lite över 600,000 dollar under detta transferfönster. Om klubben verkligen hade råd med detta, ja det skulle snart framtiden få utvisa.

Säsongen inleddes den 13 juli 1986 med ett möte mot San Lorenzo på La Bombonera. Rosario Central var tillbaka i landets högsta division och fick alltså omgående mäta sig med en av de största klubbarna i landet. Den här eftermiddagen ställde Zof upp med följande manskap; Jorge Fossati; José Di Leo, Jorge Balbis, Edgardo Bauza, Julio Pedernera; Hernán Díaz, Adelqui Cornaglia, Omar Palma; Osvaldo Escudero, Hugo Galloni, Juan José Urruti.

San Lorenzo tog ledningen med 1-0, genom Leonardo Madelón, under inledningen av matchen. Central åt sig emellertid succesivt in i mötet och till sist kunde också Adelqui Cornalgia kvittera med matchens absolut sista spark. Firande blev stort och efteråt var det en glad poängräddare som mötte pressen.

”Det var det femte målet som jag gjort för den här föreningen och jag tror också att det är det mest viktiga hitintills. Många tyckte nog att vårt firande var en aning oproportionerligt, men det var viktigt för oss eftersom det kändes som att matchen hade runnit oss ur händerna och samtidigt var känslan att vi hade gjort tillräckligt för att, åtminstone, få med oss en poäng.”

Rosario Centrals mästarlag 1987.

Krysset borta mot San Lorenzo följdes upp med ytterligare en oavgjord match hemma Deportivo Español. Därefter väntade en tuff bortamatch mot River Plate på Estadio Monumental. Det var förmodligen inte många som på förhand trodde att Central skulle ha någonting att hämta här, men ack så fel de skulle få. Efter mål av Juan José Urruti och Omar Palma bärgade Rosarioklubben samtliga tre poäng. Efteråt var det en glad Palma som mötte pressen.

”Ángels (Zof) taktik är ganska lik Marchettas. Vi respekterar alltid våra motståndare, men samtidigt hindrar det oss inte ifrån att alltid tänka på att konstant anfalla och anlända till motståndarens straffområde med många spelare. Mot River spelade vi jämnt med dem eftersom vi trodde blint på vår egen förmåga – och det som vi utförde nere på planen.”

I den fjärde omgången föll sedan Central hemma mot Independiente. El Rojo tränades, vid den här tidpunkten, av den skicklige José Omar Pastoriza och hans manskap övermannade Zofs motsvarighet med bred marginal.

Visserligen tog hemmalaget ledningen genom Bauza, men ganska snabbt var Independiente tillbaka i matchen och lyckades snart ta över tillställningen totalt. Gästerna ledde med 4-1 innan Hernán Díaz i slutet kunde snygga till siffrorna en aning för Central. Detta var en smärtsam förlust som gjorde att frågeställningen, kring var laget befann sig rent kvalitetsmässigt, intensifierades. Efter fyra omgångar hade de bara lyckats vinna en enda match, men samtidigt hade Central också bara förlorat en. Kanske var det lite väl tidigt att måla fan på väggen redan nu?

I nästa omgång lyckades laget återigen bara skrapa ihop en poäng borta mot Instituto i Córdoba. Roberto Gasparini gav Central ledningen, men bara fyra minuter senare kom hemmalaget tillbaka. I omgång sex väntade sedan ärkerivalerna Newell’s Old Boys på Gigante de Arroyito.

Det var sannerligen upplagt för feststämning när lagen sprang in till Rosarioderbyt, men om någon åskådare hade hoppats på en sprudlande tillställning skulle de bli gruvligt besvikna. Båda lagen spelade en tillknäpp och ganska chansfattig match, vilken också slutade mållöst. En vecka senare stod Estudiantes på schemat, i La Plata, och för femte gången den här säsongen blev det oavgjort för Central. Rubén Aguero gav hemmalaget ledningen innan Palma kvitterade ifrån elvameterspunkten.

Känslan runt Central var av ett kroniskt mittenlag, men härnäst kom två segrar som skulle sätta ordentligt med fart på maskineriet. Först besegrades Racing de Córdoba i en blåsig hemmamatch på Gigante de Arroytio med 5-3. Palma och ynglingen Fernando Lanzidei gjorde två mål vardera och bjöd hemmapubliken på ett ordentligt målkalas. I omgången därefter avfärdades Deportivo Italiano bekvämt med 2-0 på bortaplan. Escudero och Bauza stod för målen och plötsligt började känslan bli alltmer positiv runt Central.

Detta var emellertid bara början. I den tionde omgången utspelade sig en otroligt minnesvärd match när Boca Juniors kom på besökt till Rosario. Detta var Palmas eftermiddag rakt igenom. Den briljanta mittfältaren låg nämligen bakom allting som skedde offensivt och serverade också en briljant framspelning till Lanzideis öppningsmål. Efter att ha fått tillbaka bollen ifrån sin egen hörna, ute på kanten, fintade Palma bort sin försvarare genom att lyfta bollen över dennes huvud. Därefter slog han ett perfekt inlägg mitt på Lanzideis panna. Efteråt var tränaren Zof lyrisk över sin storstjärnas insats.

”Han är ett monster. En klasspelare som inte alla värderar tillräckligt högt enligt mig. Jag tvekar inte på att konstaterat att hela lagets funktionalitet sker runt honom.”

Efter tio spelade matcher ledde Rosario Central serien på tretton inspelade poäng tillsammans med Deportivo Español och River Plate. På den här tiden fick man som bekant bara två poäng för seger.

Nästa match mot Vélez Sarsfield blev mållös innan det var dags för en fin 2-1-seger hemma mot Platense. I den här matchen stod Urruti och Palma för målen redan under den första halvleken. Efteråt var den sistnämnda målskytten förtegen när det gällde pratat om ett eventuellt ligaguld.

”Det är alldeles för tidigt att prata om någon ligatitel. Vi är tillräckligt bra för att slåss om de översta platserna, men turneringen är väldigt jämn och kring detta råder det ingen som helst tvekan om. Sedan får man se allteftersom matcherna fortlöper. Just nu är det viktigaste att spela på det sättet som vi känner att vi vill spela, och som våra supportrar tycker om.”

Förlusten härnäst, borta mot Racing, blev minnesvärd av flera anledningar. Hemmalaget gick snabbt upp till 2-0-ledning innan Central vaknade och kom tillbaka. Cornaglia reducerade innan Palma kvitterade genom en utsökt frispark. Samme Palma gjorde sedan även 3-2 för Central och vändningen var ett faktum. Dock skulle inte glädjen vara särskilt länge. Matchen hade ytterligare en vändning i sig och efter mål av Miguel Colombatti, samt Walter Fernández, vann Racing mötet med 4-3. Efteråt var Bauza besviken, men insåg samtidigt också att det sannerligen hade varit en minnesvärd tillställning.

”Efter att vi hade tagit ledningen blev vi passiva. Vi vann inte längre mittfältet med samma enkelhet som vi hade gjort tidigare. De var inte bättre än oss utan var ett ganska desperat lag. Men fotbollen innehåller sådan här saker. Även om det känns surt just nu, är jag övertygad om att publiken fick beskåda en fantastiskt underhållande match.”

Den längste spelaren i laget, Edgardo Bauza, tillsammans med den minsta – Osvaldo Escudero.

I den fjortonde omgången stod Talleres på schemat hemma i Rosario. Det blev ett kärt återseende med tanke på att Pedro Marchetta numera var Córdobaklubbens huvudtränare. Den här eftermiddagen genomförde Central en av sina bästa matcher under hela säsongen. Talleres tog visserligen ledningen, men hemmalaget kvitterade snabbt genom Bauza. Under slutskedet av halvleken räddade sedan Lanari en straffspark ifrån Talleres Miguel Oviedo innan Palma var iskall ifrån elvameterspunkten och gav Central ledningen med 2-1.

Under den andra halvleken ökade Palma på målkolumnen med ytterligare en straffspark innan Escudero satte slutresultatet till 4-1. Efteråt var Zof väldigt nöjd med laget som hade lyckats studsa tillbaka efter den snöpliga förlusten mot Racing.

”Spelarna var nedstämda efter förlusten mot Racing. Av just den här anledningen gick vi in till dagens match en aning nervösa. I takt med att mötet fortlöpte växte Palma och Lanzidei. Utan tvekan anser jag att slutresultatet var bekvämt, men också väldigt välförtjänt.”

Härnäst väntade ett kryss borta mot alltid lika svårspelade Ferro och sedan en förlust i La Plata mot Gimnasia. Humöret gick temporärt ner en aning i Central, men laget skulle snart studsa tillbaka igen. I den 17:e omgången väntade ett svårspelat Argentinos Juniors på hemmaplan. El Bicho var, vid den här tidpunkten, ett av Argentinas främsta lag och hade vunnit Copa Libertadores så sent som 1985. Mötet slutade oavgjort efter att Palma gett Central ledningen med 1-0. Julio Pedernera poängterade dock att poängen i sig var viktig.

”Det var en svår match. De behandlade bollen väl och spelade fint bakifrån. Därutöver positionerade de sig bra centralt i planen och hade dessutom snabba anfallare. Poängen var viktig och något som vi ska värdera att vi fick med oss.”

Till nästa bortamatch mot Unión valde tränare Zof att göra en uppmärksammad förändring. Han bytte ut Gasparini och ersatte honom med Hernán Díaz på mittfältet. Återigen var emellertid Central risigt ute efter att Unión tagit ledningen genom Beto Acosta. Han hade utnyttjat ett grovt misstag av Ariel Cuffaro Russo. Med tio minuter kvar kunde lyckligtvis Cornaglia kvittera med en utsökt slängnick.

Central behövde nu en seger när säsongen snart var halvvägs in. I den 19:e omgången besegrades Temperley på hemmaplan med klara 4-1 efter att Palma bland annat stått för två av målen. Vid den här tidpunkten var det klart och tydligt, för samtliga, att när Palma var på spelhumör var Central otroligt svårstoppade. I omgången därefter avfärdades San Lorenzo med 2-1, på hemmaplan, efter ett sent mål av Hugo Galloni. Plötsligt såg det ut som att Central hade börjat att få upp ångan igen. Hur långt skulle detta bära?

Att Omar Palma var lagets främsta spelare rådde det ingen som helst tvekan om. Med tanke på hur otroligt briljant han var, under ett decennium, är det smått otroligt att han aldrig blev uttagen i det argentinska landslaget. Detta om något bekräftar tesen kring att om du spelar i inlandet har du monumentalt mycket svårare att få komma med till landslaget i Argentina. Palma var fostrad i Rosario Central och hade föreningens blod i sina ådror. Han var en teknisk och enormt spelskicklig offensiv mittfältare som blev en klubbikon.

En annan spelare som presterade otroligt fint för Central den här säsongen var Mario Adelqui Cornaglia.

”Jag vet inte om detta var min bästa tid i karriären, kanske att jag hade mer att ge, men definitivt hade jag en otroligt bra sejour.”

I nästa omgång föll Central borta mot Deporitvo Español med 3-0. Denna förlust följdes sedan upp med ytterligare en nollpoängare hemma mot ett b-betonad River Plate. Storklubbens fokus låg på Interkontinentalcupen mot Steaua Bukarest och därför luftade de ett gäng reserver. Trots detta gick River ändå segrande ur mötet med 3-2. 0-0 mot Independiente och sedan 2-2 mot Instituto hjälpte inte direkt till att få upp mungiporna bland Centrals anhängare. Härnäst väntade ett rykande hett derby mot Newell’s.

Vid den här tidpunkten hade Alejandro Lanari tagit över rollen som förstemålvakt, i Central, och skulle förbli detta under den resterande delen av säsongen. Han var född i början av maj 1960 och var känd för sina fina reflexer. Dessa var nödvändiga då Lanari var extremt kort i rocken för att vara målvakt. Hans 172 centimeter var knappast en vanlighet bland målvakterna i landet.

Innan derbyt mot Newell’s kunde ta vid skulle ett månadslångt sommaruppehåll, i januari, genomföras. Under den här perioden blev det också uppenbart att Central inte hade den bästa av ekonomier. Klubben låg efter med utbetalningarna av spelarnas löner och den satsning som skett, inför säsongen, hade kanske varit alldeles för kraftfull. Hursomhelst kom truppen överens med president Vesco om hur utbetalningarna skulle ske. Tills vidare verkade alla någorlunda nöjda med överenskommelsen, men just ekonomin skulle bli ett samtalsämne under den resterande delen av säsongen.

Till följd av de ekonomiska problemen stannade laget, under uppehållet, i ett stekande hett Rosario. Precis innan säsongen skulle dra i gång igen, med derbymötet mot Newell’s, hann Central med att spela en träningsmatch mot Ferro de General Pico och därigenom få in lite välbehövliga publikintäkter till den sinande klubbkassan. Derbyt som sådant blev precis som säsongens första, lagen emellan, nämligen en slätstruken sådan som slutade 0-0.

Den största noteringen ifrån matchen var att Cornaglia skadade sig och med tanke på hur tunn truppen var fick Zof kalla in Marcelo Toscanelli som var bosman. Palma missade en straffspark i derbyt, men annars var det Newell’s som hade haft de klart farligaste målchanserna. Målvakten Lanari hade stundtals storspelat och han blev något av en poängräddare för Central den här eftermiddagen.

När säsongen nu gick in i en ny fas, och flertalet spelare hade lämnat under uppehållet, formerade sig Central enligt följande; Alejandro Lanari; Hernán Díaz, Jorge Balbis, Edgardo Bauza, Julio Pedernera; Roberto Gasparini, Marcelo Toscanelli, Omar Palma; Pichi Escudero, Fernando Lanzidei och Juan José Urruti.

Central var i desperat behov av segrar och gav sig genast in i jakten på dessa. Nu inleddes en tre matchers lång segersvit, vilken kastade laget omgående rakt in i toppstriden igen. Först avfärdades Estudiantes på hemmaplan med 3-2. Central gick upp till en 3-0-ledningen efter mål av Gasparini, Palma och Escudero. Därefter snyggade Estudiantes till siffrorna genom dubbla mål av Enzo Trossero. Dock sabbades La Plata-klubbens kvitteringsjakt efter att Miguel Ángel Russo dragit på sig ett rött kort efter dryga timmen spelad.

Veckan efter besegrades Racing de Córdoba på bortaplan med 4-1, efter ett hattrick av Gasparini, innan Deportivo Italiano besegrades med 1-0. I denna match vann Central efter ett sent segermål av Bauza på Gigante de Arroyito. Efteråt var tränare Zof otroligt tillfreds med segern som han ansåg var mer än rättvis.

”Det är otroligt svårt att spela sådana här matcher. De stängde ytor och sparkade ner oss konstant.”

I den här säsongens Rosario Central fanns en trio som samtliga var födda 1965 och hade kommit fram ur föreningens ungdomsakademi. Fernando Lanzidei, Hugo Galloni och Hernán Díaz spelade samtliga en viktig roll i Centrals framgångar den här säsongen. De kallades för ”de tre musketörerna” och alla tre hade blivit mästare med reservlaget samma år som klubbens A-lag hade blivit degraderade till Primera B (1984). Därefter fick de vara med om resan uppåt igen och sedermera också den otroligt minnesvärda guldsäsongen. Dessa tre fick sedan helt olika typer av karriärer, men under säsongen 1986-87 spelade samtliga en viktig roll i Centrals mästarlag.

Efter segern mot Italiano föll Central mot César Luis Menottis Boca Juniors. Visserligen gjorde Zofs manskap en väldigt fin första halvlek och tog ledningen genom Gasparini. Men den andra halvleken tillhörde sedan uteslutande hemmalaget, vilka vände på steken och vann med solklara 4-1. Jorge Balbis menade att laget förlorade eftersom de fortsatte att jaga fler mål framåt.

”Vi förlorade med 1-4 på La Bombonera eftersom vi ville göra ännu fler mål framåt. Central hade nämligen, på den här tiden, spelare för att göra just detta.”

Samtidigt som förlusten mot Boca Juniors sved, på ett sportsligt plan, hade klubben fortsatta problem ekonomiskt och nu började tålamodet att tryta inom spelartruppen. Föreningen låg efter med två månadslöner och det hela slutade med att anfallaren Claudio Scalise till slut tappade fattningen totalt. Han fick ett mindre utbrott som ledde till att han blev avstängd i femton dagar.

Stämningen var spänd i hela truppen när laget gjorde sig redo för mötet med Vélez Sarsfield. Men på fråga om laget kunde reagera positivt nere på planen var svaret, den här eftermiddagen, jakande. Central vann nämligen med 3-1 efter mål av Escudero, Palma och Gasparini. Palmas fullträff var återigen i form av en utsökt frispark. I den 31:e omgången kryssade laget mot Platense och nu började folk på allvar att prata om att ligaguldet var en möjlighet.

Den här känslan förstärktes veckan efter när Racing krossades på Gigante de Arroyito med hela 3-0. Därefter togs en otroligt viktig seger i Córdoba mot Talleres. Hemmalaget tog visserligen ledningen genom sin storstjärna Miguel Ángel Ludueña, redan efter fyra minuter, men Central vände på matchen efter mål av Bauza och Lanzidei. Segern osade mästarklass och nu började även truppen sakteligen att tro på det. Detta trots att spelarna, utåt sett, höll uppe en diplomatisk fasad. Gasparini var såklart väldigt nöjd med segern över Talleres.

”Detta är en otroligt viktig seger. Vi hade en briljant första halvlek. Vi borde kunna haft gjort ytterligare något mål, men Talleres är ett bra lag. I den andra halvleken försvarade vi oss och använde en taktik som vi kanske inte är jättebekväma med.”

Parallellt tappade samtliga toppkonkurrenter poäng vilket gjorde att tre klubbar toppade ligan på 41 poäng; San Lorenzo, Rosario Central och Newell’s Old Boys.

En mållös 0-0-historia mot Ferro, samtidigt som San Lorenzo och Newell’s förlorade sina matcher, gjorde att Central var ensamma serieledare. Därefter följde laget upp med två stycken 2-0-segrar mot Gimnasia och Argentinos Juniors. Just mötet med Argentinos blev speciellt eftersom Påven Juan Pablo II besökte Argentina, för första gången någonsin, den här helgen. Därför sköts matcherna upp till dagen efter.

Fem tusen Central-supportrar hade gjort resan till La Paternal för att heja fram sitt lag i slutstriden om ligaguldet. Palma briljerade under hela matchen, gjorde lagets båda mål och fick en nykomponerad sång till sin ära av supportrarna – där de jämförde honom med Michel Platini – och som samtidigt var en blinkning gentemot Diego Maradona.

”Diego no te vayas
Diego vení
Quedate a ver a Palma
Parece Platini”

Efteråt var Palma väldigt känslosam nere i omklädningsrummet.

”De här två poängen var fundamentala. Ikväll visade vi varför vi leder serien och vill vinna titeln. Vi visste att vi spelade en avgörande match och gick ut och gav allt vi hade.”

Hernán Díaz fyllde i sin lagkamrats ord.

”Det här laget är väldigt välbalanserat. Det kostade oss en del under inledningen av säsongen eftersom vi hade lite för stora avstånd mellan mittfältet och försvaret. Motståndarna vann därför mycket yta bakom våra ryggar. Men arbetet som vi gjort under veckorna har varit fundamentalt. Vi har korrigerat våra misstag.”

Den näst sista omgående skulle egentligen ha spelats den 19 april, men p.g.a. den spända politiska situationen i landet blev den uppskjuten. Samtidigt fortsatte de ekonomiska problemen för Central och ett rykte började dyka upp runt klubben. Detta sade att ledningen i föreningen hellre ville komma tvåa i serien, och spela kvalspelet till Copa Libertadores, än att vinna turneringen. Detta eftersom de inte hade råd att betala ut en eventuell segerbonus.

Omar Palma var en av de som uttryckte sig kring dessa påståenden och han var sannerligen tydlig i sitt budskap; ”Vi vill ha titeln, ingenting annat. Jag har hört ryktena, men vi vill bli mästare. Det finns ingenting annat för oss.”

I den näst sista omgången ställdes Central mot Unión på hemmaplan. Lagkaptenen Balbis hade försvunnit på landslagsuppdrag – då han blivit uttagen till OS i Seoul – något han själv inte var särskilt förtjust i då han gärna först hade velat avsluta säsongen med Central.

Hugo Galloni gav hemmalaget ledningen innan Lanzidei utökade till 2-0. Flera år senare fastställde den sistnämnde att mötet med Unión var den bästa matchen under hela säsongen för Rosario Central.

”Den matchen var vår bästa under hela säsongen. Den var helt avgörande eftersom den säkrade förstaplatsen inför den avslutande omgången. Gigante de Arroyito höll på att rämna med alla människor som fanns på plats den här eftermiddagen.”

Inför den avslutande omgången hade Central införskaffat sig en tvåpoängsledning vilket innebar att oavgjort skulle räcka i den sista matchen borta mot Temperley. Den 2 maj 1987 var det dags för allting att avgöras. Tränare Zof hade bestämt sig för att ta laget till staden redan flera dagar innan matchen för att de skulle vänja sig vid atmosfären. Truppen bodde på Hotel Savoy i staden och Zof hade målsättning klar.

”Alla spelare i truppen vill bli mästare. Jag frågade dem häromdagen ifall de kände sig som mästare och då svarade de; ’nej, det saknas ett sista steg på trappan.”

Rosario Central fick sex tusen biljetter till matchen och dessa såldes slut omgående. Matchdagen bjöd på blåsigt väder, men detta spelade mindre roll i sammanhanget. Det var upplagt för fest och stämningen var därefter. Klockan 15:30 blåste domarna i gång samtliga matcher samtidigt. Central bar en något annorlunda matchtröja, med en lite gulare färg än normalt.

Inledningen på matchen var spänd och det syntes att Centrals spelare var tagna av stundens allvar. Efter tjugosex minuters spel blev Temperleys Oscar Aguilar utvisad efter att ha gått in på tok för bryskt mot Gasparini. Central-spelaren skadade sig samtidigt som Aguilar blev utvisad. Trots att hemmalaget var decimerade till tio man var det ändå dem som tog ledningen, i den första halvlekens sista minut, genom Ricardo Dabrowsky.

I detta läge skulle en avgörande match behöva spelas mellan Independiente och Central, om ligaguldet, men under den andra halvleken vaknade Rosarioklubben till liv. Sjutton minuter in i halvleken tilldelades Central en straffspark och fram klev såklart Omar Palma. Han som hade varit lagets tveklöst bästa spelare under säsongen och klubbens skyttekung. Han som flyttade till Rosario med familjen när han var åtta år gammal, och sedan fostrades i klubbens akademi, hade nu chansen att avgöra. Utan det minsta synbara tecken på nervositet sköt han dit guldmålet för Central.

När klockan hade tickat upp till tjugotvå minuter över fem på eftermiddagen satte domaren Carlos Espósito pipan till munnen och blåste av. Vild glädje utbröt nere på planen och på sektionen där de tillresta supportrarna befann sig. På läktaren hörde sångerna; ”y ya lo vio, y ya lo vio, es el equipo de Don Angel Tulio Zof”. Givetvis var det en emotionell tränare som pratade med pressen efteråt.

”Mina lag har alltid gått ut på planen för att spela en fin fotboll, för att ge publiken ett spektakel och för att ge glädje åt supportrarna. Av just den anledningen har klubbens anhängare kunnat identifiera sig med de lagen som jag tränat. Samtidigt ska man inte glömma att jag spelade för klubben, en gång i tiden, och bär Central i mitt blod.”

Firandet över ligaguldet visste inga gränser.

Hemma i Rosario blev festen enorm. Klubben öppnade upp hemmaplanen Gigante de Arroyito och när laget kom hem, klockan tre på morgonen, tog tiotusentals människor emot dem. Lanzidei var en vital del av laget och han minns firandet med stor glädje.

”Än idag får jag gåshud när jag tänker på det. Jag brukar visa bilderna för mina söner och jag kan inte tro att det var sant. Vi kom hem klockan tre på morgonen och möttes av 40,000 supportrar som firade. Det var helt otroligt.”

Central hade uppfyllt det, till synes, omöjliga. De hade blivit mästare som nykomlingar och visat upp en fotboll som stundtals var briljant. Lagets stora stjärna var den egenfostrade Omar Palma, men hela truppen genomsyrades av spelare som bar klubbens färger inne i sina själar. På något annat sätt hade förmodligen inte ligaguldet 1987 kunnat bli verklighet.