Bröderna Killer: Orädda för all tänkbar rivalitet

1949. Förmodligen krävdes det ett efternamn som Killer för att våga spela för såväl Rosario Central som deras ärkerival Newell’s Old Boys. Daniel – och Mario Killer gjorde just detta, men hade det inte varit för lillebrodern hade Daniel kanske inte ens blivit en professionell fotbollsspelare.

Daniel Pedro Killer föddes i Rosario på 40-talets sista dag – den 31 december 1949. Han var en av fyra bröder i en fotbollstokig familj vars pappa var son till schweiziska utvandrare. Tre av bröderna skulle nå hela vägen till det argentinska landslaget.

Under uppväxten var lillebrodern, Mario Estanislao, den mest framstående av dom alla. Han hade hela paketet; han var enormt talangfull – ett fenomen som brodern Daniel själv beskrev honom som. Många klubbar jagade yngligen och tillslut föll valet på det mest naturliga, stadens storklubb Rosario Central.

Daniel Killer deppade samtidigt över att ingen verkade lika intresserade av hans namnteckning. Till sin pappa beklagade han sig så pass ofta att fadern tillslut ställde ett ultimatum till Centrals klubbledning – antingen plockade dom in Daniel också, eller så blev Mario hemma. Klubben accepterade förslaget.

”Snabbt utmärkte jag mig i ungdomslaget. Jag var ett djur i anfallet och tröttnade tillslut på att göra mål hela tiden”.

En bild på dom tre bröderna när Daniel (t.v) och Mario (t.h) spelade i Newell’s och Alfredo (i mitten) spelade för Rosario Central. Dock är den enda match som samtliga tre spelade på plan, i seniorsammanhang, samtidigt var 1984. Då spelade Mario och Alfredo för Central medan Daniel höll till i Unión de Santa Fe.

En kort tid senare anslöt även en tredje broder till Rosario Central i form av Alfredo. Daniels insatser i ungdomslaget gjorde att han inte behövde vänta särskilt länge innan chansen i seniorlaget kom och redan 1971 gjorde han sin debut i Primera Division. Dock kände han, ganska omgående, att konkurrenssituationen i försvaret, som var ett av landets bästa vid den tidpunkten, skulle bli honom övermäktig och begärde om att få lämna för Colón.

”Men det ville inte tränare Ángel Tulio Zof. Han sa till mig; nej grabben, stressa inte. Du kommer att bli en nyckelspelare i Central”.

Zof lämnade visserligen klubben innan Daniel Killer hade fått debutera i klubben, men in istället kom den gamle River Plate-ikonen, Ángel Labruna, och honom skulle Daniel uppskatta enormt mycket både som tränare – men också som person.

”Jag hade glädjen att få bli mästare redan 1971 och sedan igen 1973. Jag skulle vilja nämna två pappor som vi hade i det laget – Ángel Labruna och Carlos Timoteo Griguol. Jag hade en enorm respekt för dom båda. Framförallt eftersom dom gav mig chansen i Primera Division tillsammans med andra unga spelare som Zavagno och Carlos Aimar”.

Just relationen med Labruna var något som Daniel Killer alltid bar med sig, även efter karriärens slut.

”Han avgudade mig. Kanske för att jag hette Daniel, precis som hans son som tragiskt gått bort. Han behandlade mig som sin extra son. Han hade fantastiska egenskaper. Innan varje genomgång frågade han alltid hur vi mådde. Vi kunde helt enkelt inte misslyckas med honom som tränare. Dessutom, i hans ögon spelade vi aldrig dåligt. Det var det självförtroendet som vi hade. Ángel hade också några lustiga saker för sig. Mitt under en match kunde han fråga någon i publiken hur ett hästlopp gått. Han spelade på allting! En gång åkte vi på en turné till Centralamerika och det var tråkigt i bussen, då spelade vi med Ángel om att gissa vilka nummer som skulle komma på nästa nummerplåt. Han var en fantastisk – och ärlig människa”.

Timoteo Griguol var annorlunda som person jämfört med Labruna. Medan den sistnämnda sällan höll i långa, utdragna taktikgenomgångar kunde Griguol prata i två timmar, framför en griffeltavla, om diverse spelsekvenser.

”Han ville att vi skulle gå och lägga oss tidigt på kvällen för att vara pigga dagen efter. Men Rosarionatten är den bästa av nätter. Vi var dessutom alla 21 – eller 22 år gamla. Laget som vi hade 1974 är det bästa jag upplevt i mitt liv; Biasutto: González, Pascuttini, Killer, Killer: Aimar, Solari, Poy: Bóveda, Cabral, Kempes”.

Daniel och Mario tillsammans i Rosario Central.

På 70-talet hade mentaliteten också förändrats bland Rosarioklubbarna. Tidigare hade man haft på tok för stor respekt för huvudstadslagen och varit nöjda med en poäng när man mötte Boca Juniors och River Plate. Händaefter gick man alltid för seger istället. Mycket tack vare att såväl Rosario Central – som Newell’s Old Boys kunde mönstra väldigt starka lag.

Daniel Killer spelade i Rosario Central fram tills 1977 då han valde att lämna för Racing Club i Avellaneda.

”Coco Basile hade övertygat mig, som redan tränat mig i Rosario Central. Han sa till mig att jag var tvungen att spela i en storklubb. Ända sedan jag var en liten grabb hade jag hejat på Racing, men det var inget enkelt tillfälle jag kom till klubben. Året innan hade dom nästan åkt ur och så blev det även mitt första år. Vi räddades av ett mål av mig mot Platense i den sista omgången”.

Än idag får Daniel Killer frågan om varför han valde att vända hem till Rosario igen och denna gång Newell’s Old Boys, och inte till sin gamle klubb Central. Förklaringen är så enkelt som att försvararen hade en enorm hemlängtan och när Racing skulle spela en miniturnering i Rosario bad Daniel om att få åka och träffa sin fru – och barn. Svaret blev att han var lagkapten och att det därför inte fanns några utsvävningar. ”Om du ändå åker, är du inte längre en del av laget”. Daniel Killer struntade i det och mötte upp med sin familj.

”När jag kom tillbaka till hotellet sa Sívori (tränaren) att jag var borttagen ur truppen. Senare pratade jag med presidenten som sa att han tänkte sälja mig till Tottenham i England. Jag förklarade för honom att jag inte ville spela utomlands utan ville vända hem till Rosario. Då fick Newell’s tränare, Piojo Yudica, nys om detta och frågade om jag ville spela hos dom, men jag svarade att jag ville hellre till Central. Jag pratade med Centrals president, Escribano Vesco, men han var tydliga med att dom inte hade råd. Därefter pratade jag igen med Yudica och skrev på kontraktet med Newell’s. Jag stannade tre år i klubben”.

I Newell’s Old Boys var det mer skönspel än under epoken med Rosario Central. Den sistnämnde klubben hade en mer fysisk spelstil medan Newell’s hade en trupp fylld med talangfulla och tekniska spelare.

1978 var det dags för världsmästerskapet på hemmaplan och Daniel Killer blev uttagen i Menottis trupp till turneringen. Men trots att han idag kan titulera sig världsmästare, spelade inte Killer en enda sekund i mästerskapet och en del skuld i just detta hade, komiskt nog, faktiskt lagkaptenen Daniel Passarella.

”När jag blivit uttagen ville Daniel Passarella träffa mig, även Luque och Gallego var med. Daniel tittade på mig och sa; ”Jag har en positiv – och en negativ nyhet. Den positiva är att du är uttagen i Menotti 23-mannatrupp, den negativa är att han frågade mig vem jag föredrog som ‘stopper’ i mittbackslåset och jag sa Luis Galván och inte dig”.

Daniel Killer i landslaget.

Daniel Killer ryckte på axlarna och sa att då får väl Menotti själv säga att han vill ha det på deg viset. ”Nej, nej det kommer han inte göra redan förstår du väl, då är han rädd att du inte ska tacka ja till uttagningen”.

En ”stopper” var vanligt att argentinska lag körde med bredvid en mer kreativ – och passningsskicklig mittback. Han var tänkt att göra precis som namnet antyder – stoppa motståndaren. Daniel Killer var en hårdförd och skoningslös försvarare och enligt honom själv flaggade Menotti för att ta ut honom i finalen eftersom man ville få stopp på holländaren Naninga.

Dock blev förbundskaptenen övertygad av andra inom staben att inte ändra om i varken startelvan eller bänken. Dessutom gick ryktet om att Naninga, som sedermera kvitterade för Nederländerna i finalen, inte skulle starta och istället tog Galván sin vanliga plats i elvan medan Oviedo hamnade på bänken. Daniel fick, återigen, finnas sig i en plats på läktaren.

Totalt gjorde Daniel Killer 34 landskamper för Argentina. Hans bröder – Mario och Alfredo – gjorde också landskamper för Argentina, men inte alls lika många. Mario fick, å andra sidan, en relativt fin utlandskarriär och spelade för såväl Sporting Gijón som Real Betis i Spanien.

Att Daniel Killer – och faktiskt även Mario spelat för såväl Rosario Central – som deras ärkerival Newell’s Old Boys är en bedrift som dom är hyfsat ensama om i Argentina. Det krävdes förmodligen två ”stopper” med ett efternamn som Killer för att våga göra det.