1987: När Rosario Central besegrade Diego Maradonas Napoli

1987. Under en ljummen augustidag 1987 besegrade de nyligen krönta ligamästaren Rosario Central den italienska motsvarigheten Napoli på San Paolo i Neapel.

Efter att Rosario Central bärgat ligatiteln 1987 blev de inbjudna till en rad träningsturneringar runt om i världen. Man kan, med andra ord, säga att ligaguldet gav ringar på vattnet för Rosarioklubben. Samtidigt var detta också ett bra sätt att försöka få in pengar till den skrala ekonomin.

Av just dessa anledningar tackade klubben först ja till att delta i träningsturneringen Copa de Oro i USA. I denna turnering deltog en rad prominenta lag ifrån världens, nästan, alla hörn. Här återfanns italienska Roma, skotska Dundee United, de mexikanska klubbarna Club América och Guadalajara, samt brasilianska Vasco da Gama.

I den här turneringen gick det över förväntan för Ángel Tulio Zofs manskap. Central besegrade såväl Guadalajara som Dundee United innan det var dags att ta sig an Roma. Mötet slutade oavgjort, men i straffläggningen drog argentinarna det längsta strået. Väl framme i finalen väntade ett starkt Vasco da Gama och efter en jämn tillställning vann brassarna till sist med 2-1. Trots detta hade turneringen ändå varit en positiv erfarenhet för Central och dessutom hade den inbringat välbehövliga slantar till klubbkassan.

Huvudobjektet under slutskedet av året var annars Copa Libertadores. Central hamnade i en klurig grupp tillsammans med de venezuelanska lagen Deportivo Táchira och Estudiantes de Mérida, samt landsmännen i Independiente. Ifall två lag hade gått vidare, ifrån varje grupp, hade såklart Centrals chanser ökat, men nu gick bara gruppettan vidare. Efter att ha förlorat med 3-1 över Independiente var Rosarioklubbens chanser bortblåsta.

Tre dagar efter uttåget ur Libertadores gjorde laget resan till italienska Neapel för att ställas mot stadens stolthet – Napoli. Den italienska klubben hade, precis som Central, nyligen vunnit den inhemska ligan och genomlevde sin mest framgångsrika epok i föreningens historia. Dessutom spelade, som bekant, en viss Diego Maradona i laget.

Historien kring hur det blev just Rosario Central som fick förfrågan kring att möta Napoli har flera olika varianter. En påstår helt enkelt att den italienska klubben ville, på Maradonas begäran, möta Argentinas motsvarighet och regerande mästare. En annan variant är den som huvudtränaren Zof själv har återberättat.

”Den argentinske företagaren, som hade arrangerat matchen, sa att italienarna ville möta ett lag som inte var en storklubb ifrån Argentina. Detta för att Napoli inte skulle riskera att förlora på hemmaplan framför sina egna supportrar. Någon hade sagt; ’Rosario Central spelar bra, men det finns inte på kartan att de skulle besegra Napoli.’ Ingen kunde föreställa sig att detta skulle ske.”

Såväl Central, som Napoli, ställde starka lag på planen denna eftermiddag i Neapel. Hemmapubliken slöt också upp bakom sitt lag och verkade också intresserade av att få beskåda de argentinska mästarna Central. Över 40,000 åskådare kom för att se träningsmatchen – som fick namnet ”Duelo de Campeones” – på San Paolo i Neapel. Zof ställde upp enligt följande den här eftermiddagen; Alejandro Lanari; José Di Leo, Jorge Balbis, Edgardo Bauza, Omar Pedernera; Hernán Díaz, Adelqui Cornaglia, Roberto Gasparini, Hugo Galloni; Osvaldo Escudero, Jorge Díaz.

Den uppmärksamme känner igen de flesta spelarna ifrån ligaguldet tidigare samma år, men en viktig spelare ifrån detta lag saknades emellertid – Omar Palma. Han hade lämnat för River Plate och skulle komma att representera storklubben, med blandade resultat, under de nästkommande tre åren. 1992 var han återigen tillbaka i Central och avslutade också sin karriär i klubben som han hade fostrats i.

Åter tillbaka på San Paolo och även Napoli ställde upp med ett namnkunnigt lag; Claudio Garella; Moreno Ferrario, Alessandro Rénica, Ciro Ferrara, Giovanni Francini; Fernando De Nápoli, Salvatore Bagni, Francesco Romano, Diego Maradona; Bruno Giordano, Careca.

Central inledde matchen klart bäst och fick också utdelning efter tjugosju minuters spel. En fint slagen frispark landade på lagkaptenen Jorge Balbis panna varpå han kunde nicka dit 1-0. Argentinarna krigade hårt för att bibehålla sin ledning och såg också ut att lyckas, men plötsligt fick domaren för sig att blåsa straff, under slutskedet av matchen, utan någon direkt synbar anledning. Tränaren Zof minns själv situationen.

”Ingen såg vad som hände, bara det att domaren dömde straff efter ett inspel och en liten duell i straffområdet.”

Givetvis var det Diego Maradona som stegade fram för att slå straffsparken. Han tog sats och sköt mot Alejandro Lanaris högra hörn, men målvakten var med på noterna och kunde avvärja.

”Det kändes som att han skulle skjuta åt höger och det var också dit som jag kastade mig. Detta var en av de största glädjestunderna under min långa karriär. De (Napoli) hade föreställt sig en fest där de skulle vinna över oss med många mål, men vi gjorde en fantastisk match. Detta eftersom vi hade ett riktigt bra lag.”

Lanari blev, tack vare straffräddningen, en av de stora matchvinnarna för Central. Den andre hette Balbis som hade stått för matchens enda mål. Lagkaptenen hade missat slutskedet av guldsäsongen 1987, eftersom han då var i väg med det argentinska landslaget på OS i Seoul, men nu fick han glädjen att avgöra mot Maradonas Napoli.

”Vi gjorde en väldigt bra match. Inte vid något tillfälle kändes laget nervöst. Vi var bättre än dem genom hela matchen. Vi vann med 1-0, men vi hade lika gärna kunnat göra några mål till.”

Att besegra Napoli på deras hemmaplan var sannerligen ingen bedrift att fnysa åt. På San Paolo i Neapel hade laget varit närmast oslagbara under den föregående säsongen som ledde till segern i Serie A. Överhuvudtaget hade Napoli varit otroligt solida under sin mästarsäsong och endast förlorat tre av de trettio omgångarna.

Efter matchen dök Diego Maradona upp nere i Rosario Centrals omklädningsrum och skakade hand med samtliga spelare – och ledare. En fin gest av Napolis lagkapten och världens, genom tiderna, allra bästa fotbollsspelare.

Central avslutade året 1987 med flaggan i topp. Nu hade de t.o.m. övermannat de italienska mästarna Napoli. Vad mer fanns det egentligen att önska?