Oscar Garré: Vänsterbacken i guldlaget 1986 och den som gjort flest matcher någonsin för Ferro

Oscar Garré. Han spelade i de inledande fyra matcherna av VM 1986 när Argentina bärgade guldet. På klubblagsnivå spenderade Oscar Garré nästan hela sin karriär i Ferro, gjorde över 600 matcher för klubben och vann två historiska ligaguld under inledningen på 80-talet.

Om man kollar på den argentinska VM-truppen 1986 slås man av flera olika saker. Dels noterar man att det var en annan tid där han majoriteten av spelarna spelade i den inhemska ligan, men man slåss också utav några av de klubbarna som är representerade. Ett av dessa lag är Ferro Carril Oeste. Numera skulle det vara otänkbart att en spelare ifrån denna grönvita förening hade en representant i en argentinsk VM-trupp – med tanke på att klubben spelar i andradivisionen hemma i Argentina – men 1986 hade man en spelare med.

Oscar Garré är, tillsammans med Fabián Cancelarich, de ända två spelarna som spelat ett världsmästerskap samtidigt som de spelat för Ferro. Det finns åtskilliga andra spelare som fostrats – eller tidigare spelat i Ferro – och som senare representerade Argentina i ett VM-slutspel, men bara de här två herrarna har gjort det samtidigt som de spelade för klubben. Garré gjorde det vid VM 1986 i Mexiko och Fabián Cancelarich gjorde samma sak fyra år senare i Italien.

Garré föddes och växte upp i utkanten av Buenos Aires under slutet av 50-talet. Han kom till Ferro redan som 14-åring och här skulle han komma att spendera majoriteten av sin långa karriär. När han anlände till föreningen gjorde han det i rollen som en vänsterytter, men ganska omgående förändrades detta.

”De (Ferro) såg kvalitéer i mig för att markera och bli en försvarare. Därför uppmuntrade de mig till att spela som vänsterback i stället. De hade sannerligen inte fel, med tanke på att jag kom att spela i den här rollen under resten av min karriär.”

Tränaren Victorio Spinetto lyfte upp Garré i seniortruppen och den 2 maj 1975 gjorde han sin efterlängtade debut i Primera Division. Under 70-talets andra hälft började Ferro sakteligen att bygga upp det som skulle komma att bli ett väldigt framgångsrikt lag under det nästkommande årtiondet. 1979 kom Carlos Griguol in som ny tränare och han kom att förändra klubben i grunden och utstaka en väg som kom att bli enormt framgångsrik.

”Griguol förändrade vår mentalitet och fick oss att tro på oss själva. Han lyckades att få ut maximalt av samtliga spelare och på det här sättet lyckades vi vinna mot vilket motstånd som helst. Oavsett hur stora de var. Vi skapade ett lag som spelade likadant oavsett om det var på hemmaplan eller på resande fot.”

1981 kom Ferro tvåa i båda turneringarna (Metropolitana och Nacional). På pappret såg detta kanske ut som ett misslyckande, men dessa andraplatser gjorde att laget succesivt närmade sig klubbens allra första ligaguld.

”Ferro blev inte mästare 1981 eftersom laget saknade erfarenhet och blev nervösa när det kom till att vinna finaler. Men detta genererade att vi, året efter, blev mästare och dessutom gick hela säsongen utan att förlora.”

Ferros mästarlag 1982 är ett historiskt sådant. Förutom att klubben vann sitt första ligaguld någonsin gjorde de det också, som sagt, genom att gå obesegrade hela säsongen. Carlos Griguol blev såklart unisont hyllad av såväl journalister som supportrarna. Själv kommenterade han guldet så här direkt efteråt.

”Detta är konsekvensen av en seriös och ansvarsfull plan. När vi avslutade Nacional-turneringen 1981 tänkte jag att vi, under 1982, återigen skulle vara med i toppen av tabellen och slåss om titeln. Jag hade inte fel. Om vi bibehåller samma arbeta, med samma folk runt klubben och med samma dedikation till vårt arbete kommer vi bara att bli bättre och bättre.”

Garré blev ligamästare, med Ferro, två gånger om under 80-talet.

Om Ferro blev bättre – eller bara bibehöll den redan höga nivån inom laget är svårt att svara på, men två år senare blev de mästare igen. I Nacional-turneringen 1984 besegrade Ferro River Plate i finalen med sammanlagt 4-0, sett över två matcher.

Detta var ett ställningstagande som gav eko i hela Sydamerika, men i Copa Libertadores nådde klubben aldrig några vidare höjder. 1983 åkte de ut redan i gruppspelet, efter att endast ha lyckats skrapa ihop fem poäng på sex omgångar. Två år senare åkte klubben återigen ut ur gruppspelet och framgångarna, som Ferro anskaffat sig nationellt, banade aldrig väg för liknande saker internationellt.

Garré spelade för Ferro under hela klubbens gyllene epok under 80-talet. Han var faktiskt föreningen trogen i över ett decennium och är, än idag, den spelaren som gjort flest matcher någonsin för klubben. 616 matcher och sexton gjorda mål är sannerligen ett respektingivande facit. Dessutom var han, som sagt, med om att vinna klubbens båda ligaguld i historien.

Det var också under den här perioden som Garré togs ut i det argentinska landslaget. Hans första uttagning kom redan 1983 i Carlos Bilardos allra första landslagssamling.

”Jag hade turen att bli uttagen i den allra första truppen under Carlos Bilardo 1983. Det var inför en träningsmatch mot Chile i Santiago.”

Garré kom sedan att spela för landslaget under de nästkommande fem åren. Under denna epok blev han något av en hackkyckling bland det argentinska folket.

”Kritiken var något som jag upplevde väldigt intensivt, jag var inte särskilt omtyckt. Jag kom varken ifrån Boca, eller River, och därför var jag väldigt ifrågasatt. Men nere på planen kände jag alltid ett lugn, eftersom jag visste att jag alltid gav allting för lagets bästa. Dessutom hade jag stöttningen ifrån mina lagkamrater och tränaren.”

Vänsterbacken fick glädjen att vara med på hela resan under kvalspelet till VM 1986 – och sedan i själva mästerskapet.

”Det som var bra var att ungefär 90% av laget spelade inom den lokala fotbollen och detta var användbart för att sammansvetsa lagets spel, så som Carlos ville ha det, ännu mer. Han var redan då besatt i allt det taktiska. Vi tränade dubbla pass och sedan gick vi till förbundets anläggning där vi tittade på videoklipp som han hade satt ihop. Bilardo var, utan tvekan, före sin tid. Han var en innovatör.”

Tillsammans med Diego Maradona i det argentinska landslaget.

Argentina lyckades kvalificera sig för mästerskapet efter ett högst dramatiskt kvalspel. Avslutningsvis ställdes man i ett dubbelmöte med Peru som skulle avgöra vilket lag som tog VM-platsen i gruppen. Det första mötet slutade med seger för peruanerna, på hemmaplan, och därför skulle matchen på Estadio Monumental, i Buenos Aires, bli helt avgörande.

Mötet i Argentina blev sedan ytterst dramatiskt där Pedro Pasculli gav argentinarna ledningen, men där Peru hade vänt på steken innan halvtidsvisslan. Argentina var nu piskade att gå ut, i den andra halvleken, och åtminstone ordna oavgjort för att ta sig vidare. Med mindre än tio minuter kvar på matchuret lyckades Ricardo Gareca att hålla sig framme och peta in bollen över mållinjen.

”Jag minns hur nervöst det var inför den avgörande matchen mot Peru, innan vi hade kvalificerat oss, eftersom alltihop höll på att slinka oss ur händerna. Lyckligtvis, efter ett avslut ifrån Passarella, kunde Gareca peta in bollen över mållinjen.”

Vild glädje utbröt och detta var en av få gånger som man fick se Carlos Bilardo jubla så här pass euforiskt ute vid sidlinjen. Argentina var sedan långt ifrån några favoriter när turneringen i Mexiko väl började. Landslaget reste dit en månad innan mästerskapets inledning för att acklimatisera sig till klimatet – och samtidigt komma ifrån den frostiga stämningen på hemmaplan.

Garré startade i samtliga gruppspelsmatcher, på vänsterbacksplatsen i fyrbackslinjen, när Argentina besegrade Sydkorea och Bulgarien samt kryssade mot Italien. Åttondelsfinalen mot Uruguay blev sedan Garrés sista i hela mästerskapet. Här drog han på sig sitt andra gula kort i turneringen (det första hade kommit mot Italien) och därmed var han avstängd i kvartsfinalen mot England. I samma veva bestämde sig också Bilardo för att övergå till en trebackslinje för att få in fler spelare centralt i planen. Därigenom hade Garré spelat sin sista match i VM-slutspelet.

”Matchen mot Uruguay var väldigt hård, det var nyckeln i mästerskapet. Från och med den här matchen började tunga landslag att bli utslagna, ur turneringen, och sakteligen började vi inse att vi kunde gå hela vägen till finalen. I mitt fall var det min sista match som jag spelade. Jag var tvungen att avtjäna en matchs avstängning, efter mina dubbla gula kort, och i stället kom Vasquito (Julio Olarticoechea) in på min plats och gjorde det väldigt bra.”

Garré upplevde sedan den raffinerade avslutningen, på mästerskapet, ifrån läktaren – och senare avbytarbänken. På den förstnämnda platsen fick han se Diego Maradona göra sina två ikoniska mål mot engelsmännen. Därefter var det Belgiens tur att få känna på Maradonas briljans när storstjärnan avgjorde semifinalen med sina dubbla fullträffar. Finalen mot Västtyskland blev sedan oerhört dramatisk, fastän Argentina hade varit det bästa laget under de inledande sjuttiofyra minuterna.

”Finalen upplevde jag på ett väldigt lugnt sätt. Jag såg att mina lagkamrater var starka och, även fast tyskarna kom tillbaka, kändes de långt ifrån oslagbara. Vi hade, inför mästerskapet, spelat en träningsmatch mot deras lag i Tyskland och vunnit på ett bra sätt. De respekterade oss och när Burruchaga gjorde det tredje målet var det spiken i kistan.”

Argentina blev världsmästare och kunde jubla på innerplan. Garré sprang in och kramade om sina lagkamrater innan han fick glädjen att hålla i den väldigt eftertraktade VM-pokalen.

”Det blev en planinvasion och därefter fick vi ta emot våra medaljer. Diego höll först i pokalen, sedan Pumpido, därefter Enrique och sedan tror jag att det var min tur. Därefter gick vi ner i omklädningsrummet och uppfyllde vårt löfte som vi avhållit – nämligen att göra ett segervarv nere på Club Américas träningsanläggning eftersom vi föreställde oss att detta skulle bli omöjligt att göra på Estadio Azteca.”

Garré har också berättat om att Diego Maradona hjälpte honom mycket när vänsterbacken blev avstängd, efter Uruguay-matchen, och inte kunde spela mot engelsmännen.

”Diego kom fram till mig och gav mig den stöttning som jag behövde i det ögonblicket. Han fick mig att känna mig viktig – och delaktig trots att jag inte kunde spela matchen. Därefter fick jag turen att få veta hur mycket VM-pokalen vägde.”

Gentemot Carlos Bilardo har Garré också alltid känt en enorm tacksamhet.

”Carlos var den som gav mig chansen i landslaget och den som hjälpte mig när jag bestämde mig för att sluta spela fotboll och i stället bli tränare. Jag kommer alltid att vara tacksam gentemot honom.”

I landslaget fick Garré smeknamnet ”el Perro” (hunden). Detta eftersom han alltid jagade motståndarna oavsett var på planen de befann sig. Tidigare i karriären hade han kallats för ”Ciruja” (luffaren) i Ferros ungdomslag. Detta fick han eftersom han ofta lade sig och sov en stund, under läktaren, innan träningspassen. Garré hade nämligen varit i väg och arbetat innan träningspasset och var helt slut. ”Jag behövde vila lite” minns han själv ifrån den här tiden.

Garré spelade en kort period för Huracán under slutet av 80-talet, men var ganska snabbt tillbaka i Ferro där han spelade ytterligare fyra år. Avslutningsvis tillbringade den forne landslagsbacken två år i Israel tillsammans med Hapoel Kfar Saba och Hapoel Beer Sheva innan spelarkarriären var över. Som tränare har han senare lett flera lag i Argentina (däribland Ferro), men även Olimpia i Paraguay och såväl Deportes Concepción som Huachipato och Universidad de Católica i Chile.  

Oscar Garré var en av de mest frekventa spelarna under Carlos Bilardos inledande år i det argentinska landslaget. Han var med under hela kvalspelet och därefter under världsmästerskapet i Mexiko 1986 när Argentina blev världsmästare. Garré spelade i de inledande fyra matcherna och utmärkte sig som en stabil – och energisk vänsterback.

På klubblagsnivå spelade han nästan hela karriären för Ferro Carril Oeste, gjorde över 600 matcher för klubben och vann två historiska ligaguld under inledningen på 80-talet. Det var egentligen helt oförtjänt att Oscar Garré blev något av en hackkyckling i landslaget. Han var trots allt en trogen pjäs, lojal medspelare och en sjuhelsikes stabil vänsterback. Hur kan man ens fundera på att kritisera något sådant?