Osvaldo Ardiles. Han debuterade för Instituto i Primera Division, slog igenom i Huracán, blev världsmästare på hemmaplan och därefter utlandsproffs i England. Osvaldo Ardiles hade sannerligen ingen medioker karriär utan utvecklades till en av Argentinas främsta mittfältare någonsin.
För att förstå vem fotbollsspelare Osvaldo ”Ossie” Ardiles var, och hur han blev en ikon i engelska Tottenham, måste vi skruva tillbaka klockan till barndomen i Córdoba. Han växte nämligen upp i Argentinas näst största stad. Han hade tre bröder och fadern jobbade som advokat, vilket renderade i att familjen hade det ganska okej ställt med pengar. Man skulle absolut kunna säga att Ardiles kom ifrån en helt vanlig medelklassfamilj.
Han växte upp i ett lugnt område och spenderade nästan all sin fritid med att spela fotboll på någon av stadens alla gator. Oftast spelade han med sina äldre bröder och fick då chansen att tidigt mäta sig med spelare som var flera år äldre. Detta krediterade Ardiles, senare i karriären, som en ovärderlig fotbollsutbildning. En granne tyckte att grabbarna hade gjort sig förtjänta av ett ordentligt mål och bestämde sig för att bekosta några stolpar och en ribba.
Snart började Ardiles även att spela organiserad fotboll för den lilla föreningen Junior i Córdoba. Fadern var också involverad i föreningen och hade en högt uppsatt position i styrelsen. Som 9-åring tog Ardiles sedan språnget över till Institutos ungdomslag och här skulle han komma att arbeta sig upp hela vägen till seniorlaget. I den rödvita föreningen lärde han också känna en viss Mario Kempes, även om den framtida anfallsstjärnan var några år yngre än Ardiles.
Det gick också bra för mittfältaren i Instituto. Han utvecklades snabbt och samtidigt var skolan inget bekymmer för honom. Redan ifrån tidig ålder var Ardiles övertygad om att han skulle nå långt inom fotbollen. Hans enda egentliga frågetecken rörde hans längd och det fanns en viss oro för att hans korta figur skulle bli ett problem längre fram.
I ungdomen var Ardiles sannerligen ingen festprisse, utan stannade i stället hemma och fokuserade helhjärtat på fotbollen. Han spelade även tennis under tonåren, men huvudfokus låg alltid på att bli en riktigt duktig fotbollsspelare. Det ska dock sägas att Ardiles var ganska framstående inom tennisen, men fotbollen lockade honom mer.
Efter grundskolan bestämde han sig för att följa i faderns fotspår och började således att plugga juridik. Hans pappa tyckte också att detta var ett vettigt karriärsval med tanke på att fotbollen kunde gå hursomhelst. Ardiles genomförde sin militärtjänstgöring – precis som alla ungdomar i Argentina på den här tiden – men medgav själv att han fick vissa privilegier, som hans kamrater inte fick, till följd av att han var en erkänd fotbollsspelare.
På militärutbildningen träffade han på flera personer som befann sig politiskt långt till vänster. Ardiles var själv politiskt intresserad, men tiden räckte helt enkelt inte till för att kunna hänge sig helt och hållet till detta. Annars medgav han själv att han mycket väl hade kunnat bli väldigt politiskt engagerad. På juridiklinjen träffade Ardiles sin framtida fru Silvia och redan i december 1973 gifte de sig.
Deras förhållande var speciellt ur flera hänseenden, men kanske allra mest p.g.a. vem hennes pappa var. Fadern var nämligen utbildad överste, inom militären, och polischef i Córdoba. På den här tiden hade staden stora problem med gerillagrupper och hotbilden mot Silvias pappa ökade för varje dag. Faktum är att bevakningen runt deras bröllop var enormt rigorös och detta var inte p.g.a. att Ardiles skulle gifta sig, utan till följd av de dignitärerna som Silvias pappa hade bjudit in. Ardiles hade också oturen att spendera tid med fadern när denne utsattes för skottlossning.
Som person var Ardiles, redan på den här tiden, en ganska blyg sådan. Dock genererade emellertid fotbollen ett självförtroende som han tidigare hade saknat. Väl uppe i Institutos A-lag fick han priset som inlandets bäste spelare och snart skulle större klubbar komma och knacka på dörren. 1976 gick han vidare till Huracán och här skulle han få sitt definitiva genombrott.
Det komiska var att när militären höll en gala, för att dela ut utmärkelser till de som hade utmärkt sig under militärtjänsten, då befann sig Ardiles i stället på tidningen El Gráficos motsvarighet där han fick ta emot ovannämnda utmärkelse som inlandets bäste spelare det året.
Diego Maradona beskrev ofta Ardiles som; ”hela lagets kompis” och detta var sannerligen ett befogat smeknamn. Ardiles spelade nämligen alltid på den positionen som gjorde mest nytta för laget. Han såg sig själv aldrig som varken en offensiv – eller defensiv mittfältare, utan någonting mittemellan. Han kunde spela var som helst på mittfältet och tog an sig den rollen som passade laget bäst.
I Huracán tilldelades han tröjan nummer nio, men Ardiles var, som sagt, långtifrån någon central anfallare. Hans tränare i Huracán skojade om att mittfältaren egentligen borde ha ett frågetecken på ryggen eftersom ingen riktigt visste vilken som var hans naturliga position. Han kunde verkligen spela var som helst och Ardiles blev under sin karriär erkänd som en väldigt allround-spelare. Hans ena broder gav honom smeknamnet ”el Pitón” (pytonormen) eftersom Ardiles, likt en orm, var lite överallt på planen.
Redan innan övergången till Huracán hade han etablerat sig i Primera Division och redan fått smaka på hur det var att representera det argentinska landslaget. En av nymodigheterna som den nye förbundskaptenen Menotti hade infört var att sätta ihop ett landslag med spelare enbart ifrån inlandet. Menotti var egentligen den första förbundskaptenen som på allvar var intresserad av spelarna utanför storstaden. Tidigare hade det nästan alltid varit spelare ifrån huvudstaden som tagit störst utrymme i det argentinska landslaget.
Vid en av dessa samlingar gjorde Ardiles väldigt bra ifrån sig och han skulle snart bli en av Menottis favoritspelare. Det gick faktiskt t.o.m. så pass långt att folk började att kalla honom för ”Menottis son”, vilket bara det i sig vittnar om hur omtyckt Ardiles var av sin förbundskapten.
1976 åkte det argentinska landslaget på en turné till Östeuropa och givetvis fanns Ardiles med på resan. Han mindes hur märkligt det var att komma till Sovjetunionen. Trots att de hade bokat in sig på det finaste hotellet fick de ändå väldigt märklig mat och dessutom var de tvungna att bädda sina egna sängar.
Det var under den här turnén som militärkuppen genomfördes i Argentina. Spelarna fick reda på detta via ett telegram och blev oroliga för sina närstående i hemlandet. Ardiles medgav dock att det, inledningsvis, inte märktes av någon större förändring i Argentina vid hemkomsten. Det mesta flöt på som vanligt. Det var först efter ett tag som man märkte av förändringarna.
Väl hemma i Argentina igen lade Ardiles allt fokus på klubblaget Huracán och det gick stundtals riktigt bra för klubben som, bara några år dessförinnan, hade blivit ligamästare. Med Ardiles i laget besegrade bland annat ”el Globo” ärkerivalen San Lorenzo med 5-1 och 5-0 under samma kalenderår. I Nacional-turneringen det året vann Huracán flest matcher av samtliga lag, men föll sedan snöpligt i finalen mot Boca Juniors.
Eftersom han var en vital del av det argentinska landslaget tränade Ardiles flera gånger i veckan med sina landslagskompisar. I takt med att världsmästerskapet, på hemmaplan 1978, närmade sig blev dessa perioder längre och längre. Under halvåret som ledde fram till turneringen gjorde han inte en enda träning med Huracán. Inte heller spelade Ardiles några matcher för el Globo. Allt fokus låg på världsmästerskapet.
Överlag tyckte Ardiles väldigt bra om sin förbundskapten Menotti, som hade bidragit med lite välbehövlig organisation till det tidigare så kaotiska landslaget i Argentina. Menotti var väldigt avslappnad i sitt förhållningssätt till spelarna och lät de dricka ett glas vin till maten även under världsmästerskapets gång. På den här tiden ansåg man nämligen också att det var nyttigare med ett glas vin än ett glas Coca Cola.
Under upptakten till världsmästerskapet förlorade landslaget en hel drös med matcher och Menotti började att bli ifrågasatt. Dessutom var det många som inte tyckte att Ardiles borde ha en plats i landslaget. Tidningen Goles hade ett uppslag där bilden föreställde mittfältaren, men med ett stort kryss ritat över honom. Många ville i stället se Jota Jota López på Ardiles position, men Menotti var opåverkbar.
Annars bidrog världsmästerskapet på hemmaplan till större sponsorintäkter, ökat intresse ifrån supportrarna och ett allmänt mer omfångande intresse för det argentinska landslagets förehavande. Spelarna kände också av att intresset hade ökat markant, men med detta följde såklart även en enorm press på deras axlar.
Många supportrar till Boca Juniors ville hellre se deras dåvarande tränare, Juan Carlos Lorenzo, som landslagets förbundskapten. Detta renderade i att Argentina blev utbuat på La Bombonera, av sina egna landsmän, när de träningsspelade på arenan.
I ett möte med Peru fick Ardiles chansen att visa upp sig och gjorde bra ifrån sig. Självförtroendet började återigen komma tillbaka lagom till världsmästerskapets början. Landslaget vann med 3-1 och Ardiles hade visat upp sig ifrån sin allra bästa sida.
Det argentinska landslaget var stationerade, redan ifrån 1978-års början, på José C. Paz – en stor herrgård – utanför Buenos Aires. Här kunde de ladda upp i lugn och ro samtidigt som de kunde träna och leva tillsammans. Enligt Ardiles var det ett felbeslut av Menotti att inte ta ut Maradona i den slutgiltiga truppen, även om det i slutändan blev ett VM-guld som resultat.
Ardiles medgav också att han inte mindes särskilt mycket ifrån mästerskapets gång. Framför allt inte finalen mot Nederländerna. Till skillnad ifrån Leopoldo Luque, som kunde återberätta minsta detalj, hade inte särskilt många saker fastnat på Ardiles näthinna. Det var helt enkelt sådan han var som person. Ardiles fastnade nämligen sällan i att minnas tillbaka på speciella stunder – eller ögonblick i karriären. Han levde i nuet och var fokuserad på det som skulle komma härnäst.
Redan tidigt i processen kände spelarna av tryggheten i att de var en sammansvetsad – och homogen grupp som hade överkommit flera tuffa stunder tillsammans och fler skulle komma framöver. Efter den andra gruppspelsmatchen mot Frankrike fick truppen meddelandet om att Leopoldo Luques bror hade omkommit i en bilolycka på väg till arenan. Lägg därtill att samme Luque dessutom drog på sig en irriterande skada också, men ändå kom tillbaka till de avslutande matcher av turneringen.
Enligt Ardiles kände inte spelarna till hur militärjuntan styrde landet och framför allt kände de inte till alla de tusentals människorna som hade försvunnit under den brutala regimens ledning. På många sätt och vis köpte nog fotbollsspelarna, i viss mån, juntans förklaringar till att övriga världen var emot dem. Det berodde helt enkelt bara på avundsjuka.
Ardiles och de övriga i laget kände av stödet ifrån supportrarna, även om de var tämligen avskärmade ifrån den utomstående världen. Redan ifrån början var målet inriktat på att nå finalen. Allt annat skulle ha varit ett stort misslyckande.
Inför premiären mot Ungern höll Menotti ett väldigt uppmuntrande – och motiverande tal som peppade spelarna till att gå ut och vinna. Det satt emellertid långt inne och ungrarna chockade värdnationen genom att ta ledningen redan efter nio minuters spel genom Károly Csapó. Argentina hittade emellertid tillbaka in i matchen och kunde i slutändan vinna med 2-1. Dock hade det knappast varit någon walk-in-the-park.
Argentina förlorade den sista gruppspelsmatchen mot Italien, vilket gjorde att de fick byta spelort i det avslutande gruppspelet. Ardiles menade dock själv på att detta bara hade akademisk betydelse och att det nästan var en fördel att spela i Rosario där publiken kom närmare planen.
”Det var en stor skillnad. Monumental tog in betydligt fler personer, men den hade löparbanor och således var publiken en bit ifrån. I Rosario var det tajtare och det kändes som att publiken hängde över oss. På det sättet var det en fördel för oss eftersom vi hade publiken i ryggen.”
Argentina besegrade Polen med 2-0 – efter dubbla mål av Mario Kempes – innan man spelade 0-0 mot Brasilien. Inför den avslutande gruppspelsmatchen mot Peru visste Argentina att de behövde vinna med minst fyra mål för att gå vidare. En till synes svår uppgift, men Ardiles och hans lagkamrater var redo för uppgiften.
Under mästerskapets gång delade mittfältaren rum med Ricardo Villa och Mario Kempes. Den sistnämnda var sist att ansluta till samlingen då han var det enda utlandsproffset i truppen. Därför fick han dela rum med Ardiles och Villa. Varje morgon sträckte sig Kempes ner med handen mot Ardiles och bad om att få uppskickat sin askkopp och cigaretter.
”Enligt min åsikt var Kempes den bästa spelaren någonsin, som Argentina producerat, efter Maradona. Så pass högt rankar jag honom.”
Ardiles njöt av mästerskapet, men mötet med Peru skulle ställa allting på sin spets. Ardiles var inte med i den här avgörande matchen eftersom han dragit på sig en irriterande ankelskada. Däremot spelade kompisen Villa och Ardiles mindes att hans rumskamrat drog på sig en högst ovanlig frispark.
”Han gjorde faktiskt en riktigt ful kapning. Han fick gult kort, men borde ha blivit utvisad. Det visar lite på hur annorlunda den här matchen var när t.o.m. Villa tacklade motståndarna. Detta var nämligen något som han annars gjorde väldigt sällan.”
Att mötet med Peru – som Argentina i slutändan vann med 6-0 och gick vidare – skulle bli en sådan snackis efteråt var det nog få som kunde ana. Genom åren som fortlöpt sedan dess har många lagt fram teser för att militärjuntan skulle ha ”fixat” matchen till Argentinas fördel. Detta genom att ge Peru alla möjliga incitament. Ännu finns emellertid inga övertygande bevis och förmodligen kommer vi aldrig att få hundraprocent klarhet i vad som skedde – och om något hände.
Ardiles själv medger att han hört talas om anklagelserna, men att det inte var någonting som han hade någon aning om när matchen spelades. Detta är mest troligt också sant. Ifall det fanns en överenskommelse är det högst osannolikt att de argentinska spelarna ska ha vetat om detta på förhand.
Tack vare 6-0-segern var Argentina klara för VM-finalen mot Nederländerna. Trots alla motgångar var landslaget bara en enda match ifrån att kunna titulera sig världsmästare. Ardiles och hans lagkamrater kände av ett starkt självförtroendet och nu fattades det bara den sista lilla detaljen för att säkra landets första VM-guld någonsin.
Efter segern mot Peru dök plötsligt militärregimens ledare Jorge Videla upp i omklädningsrummet flankerad av amerikanen Henry Kissinger. De båda ville gratulera det argentinska landslaget till att ha nått VM-finalen. Dock mindes inte Ardiles särskilt mycket av detta möte, utan han var mer koncentrerad på att sjunga och fira inne i duschen.
Finalen närmade sig och fjärilarna i magen blev ännu fler hos spelarna. Återigen höll Menotti ett brandtal i omklädningsrummet och fick med sig spelarna på ett föredömligt sätt. Ardiles mindes känslorna när han klev upp ur spelartunneln, vid inmarschen, och såg ett helt hav av konfetti framför sig. Känslorna höll på att svalla över och stoltheten sköljde ner längs med ryggraden när nationalsången spelades.
Menotti hade varit tveksam till att inkludera Ardiles i startelvan med tanke på hans ankelskada, men bestämde sig för att mittfältaren var ovärderlig. Ardiles spelade därför så pass länge som han orkade – vilket var sjuttio minuter – innan han blev ersatt av Omar Larrosa.
Ifrån avbytarbänken såg Ardiles därefter hur Dick Nanninga kvitterade Mario Kempes ledningsmål med mindre än tio minuter kvar på matchklockan. Han fick också beskåda när Rob Rensenbrink prickade stolpen i matchens sista sekund.
”Jag såg den situationen ifrån bänken och det kändes som att hjärtat stannade. Där och då tänkte jag att nu är det kört, nu är det över.”
Men det var inte över för Argentinas del. Stolpreturen gick rakt ut och därefter kunde Américo Gallego skicka upp bollen på läktarna. Finalen gick till förlängning där Argentina skulle visa sig vara det starkare laget. Efter ytterligare ett mål av Kempes och ett av Bertoni säkrade Argentina sitt första VM-guld någonsin. Ardiles däremot minns inte särskilt mycket ifrån slutsignalen.
”Jag minns inte vem jag kramade eller vad jag gjorde. Jag minns att vi gjorde ett ärovarv, men det är bara för att jag sett det på TV efteråt.”
Efter prisceremonin lyckades spelarna bli utsmugglade ifrån arenan i baksätet på ett flertal polisbilar. Ardiles begav sig tämligen omgående hem till Córdoba där familjen väntade. Under alla år som följde behövde han aldrig betala för någonting i sin hemstad.
Tack vare VM-guldet hade han nämligen förvandlats till en odödlig hjälte.
***
Läs fortsättningen i del 2 som kommer under de närmaste dagarna.
***
enkoppmate.com 