Under sommarmånaderna juni, juli och augusti är min tanke att vi ska ta och göra en liten inblick i min samling av El Gráfico-tidningar. I dagens artikel kommer nummer 2297 att behandlas. Detta nummer utgavs den 16 oktober 1963.
Läs nummer 3103 här.
Läs nummer 1558 här.
Läs nummer 3221 här.
***
På framsidan till det här numret syntes River Plates målvakt Amadeo Carrizo med en fotboll framför ansiktet. En av rubrikerna associerades också ihop med den skicklige målvakten; ”Amadeo säger ja till det argentinska landslaget.”
Här återfanns också en annan, lite mindre, rubrik vilken löd; ”exklusive artikel! Vad vet ni om den professionella fotbollsspelaren? Hans kvalité på livet, utbildning och vad han tycker om.”
***
På sida nummer tre spann El Gráfico vidare på ämnet kring att Amadeo Carrizo var tillbaka i det argentinska landslaget. Detta efter att målvakten hade tagit en välbehövlig paus, efter fiaskot under världsmästerskapet i Sverige 1958, och sedan dess inte spelat för Argentina.
El Gráfico inledde artikeln med att konstatera det faktum att målvakten äntligen sagt ja till landslaget igen.
”Den här gången sa han JA. Kort och gott JA. Varför? Vad spelar det egentligen för roll?”
Att Carrizo var med vid fiaskot i Sverige var historia, menade El Gráfico, och fortsatte artikeln på det här viset;
”Allt det som skedde den där sommaren är dött. Definitivt dött. Idag blir han (Carrizo) applåderad överallt. Han är unik. Utan diskussion. Utan skandaler. Han är den bästa målvakten av de alla. Och just därför; varför skulle han fortsätta att säga nej? Ifall hela världen vill att han ska komma tillbaka? Ifall det argentinska landslaget behöver att han återvänder?”
Amadeo Carrizo hade, vid den här tidpunkten, hunnit fylla 37 år och man kan såklart fundera över vad det var som fick honom att komma tillbaka till landslaget. El Gráfico hade sin egen teori.
”Varför återvänder Amadeo? Eftersom han kanske inte tänker som tidigare. Eftersom kanske, vid en ålder av 37 år, resonerar han på ett annorlunda sätt. Tittar mer framåt, med ett djup mot framtiden. Av just de här anledningarna har han också öppnat en butik med sin fru. Av de här anledningarna återvänder han till landslaget.”
Avslutningsvis hann El Gráfico också med en vacker liknelse kring Carrizos val att ändra sig och ge landslaget en sista chans.
”Det var en gång en sjökapten som förlorade sin båt i en storm. Den dagen svor han att han aldrig någonsin skulle styra en båt igen, att han aldrig skulle återvända till havet. Men de som kände honom väl berättade att han alltid brukade gå förbi hamnen, undanskymd ifrån alla andra, tittandes med nostalgi mot horisonten och beskåda manövrarna ifrån båtarna som lättade ankar. Och berättelse gjorde också gällande att, ibland, kunde man dessutom skönja en tår i hans öga.”
***
Nästa reportage är ett väldigt roligt sådant och något som verkligen fångade min uppmärksamhet. Det handlade nämligen om en djupdykning i hur den professionella fotbollsspelaren, på 60-talet, i Argentina var som person. Hur levde han? Hade han utbildning? Familj? Bil? Telefonen i hemmet? Artikeln säger sig ge svar på alla dessa frågor, så låt oss dyka ner i detta.
På den första sidan syntes en välkammad fotbollsspelare i kostym gå upp för några trappsteg till en ståtlig byggnad. Rubriken löd; ”Vad vet du om den professionella fotbollsspelaren?” Spelaren på bilden var Gimnasias Daniel Bayo som var på väg in på universitetet när bilden tas.
El Gráfico fortsätter med att ge svaret på åtminstone några av frågorna som ställdes.
”Slutsaterna är i vissa fall intressanta och i andra fall ovanliga. Som ett exempel; det finns fler gifta fotbollsspelare är ogifta. Av de 188 spelarna (i landets högsta division) har nittofem stycken en grundskoleutbildning, nittio har gymnasieutbildning – inklusive teknisk utbildning. Det finns elva spelare som har en universitetsutbildning. En annan kuriosa är att endast sextiosju spelare innehar en egen telefon.”
Som en del i den här undersökningen hade alltså El Gráfico intervjuat 188 spelare hemmahörande i de fjorton klubbarna som, på den här tiden, tillhörde Primera Division. Vidare nämnde tidningen att femtiofyra spelare kom ifrån Buenos Aires och ytterligare femtioen var hemmahörande i huvudstadsprovinsen.
Därutöver kom tjugosju spelare ifrån Santa Fe, tio stycken ifrån Córdoba, Entre Ríos hade fem representanter, Tucumán fyra och Santiago del Estero, Salta, Mendoza, Catamarca, Chaco, San Juan samt La Pampa två vardera.
Över lag var det väldigt få utländska spelare i Argentina, på den här tiden, vilket också El Gráficos sammanställning vittnade om. Åtta uruguayanska spelare och sju brasilianska befann sig vid tillpunkten för artikeln i den argentinska Primera Division. I övrigt hade Chile, Peru och Paraguay endast en representant vardera.
En annan intressant punkt som artikeln tog upp var åldern på spelarna i Primera Division, vid den här tidpunkten, och informationen som El Gráfico hade fått fram sticker ut en aning jämfört med hur det ser ut idag. Bland annat var flest spelare i 21-års åldern och generellt sett var spelarna, i ligan, betydligt yngre än vad de är idag. Väldigt få – endast tjugotvå av de 188 spelarna – var trettio år eller äldre. Vilket kan jämföras med idag där det inte alls är ovanligt att man spelar förbi 35-års strecket.
Artikeln resonerade vidare och då kring spelarnas civilstånd. Av de 188 spelarna var nittio stycken ogifta och nittiosju gifta. Av de som var gifta hade sedan sjuttiofem stycken skaffat barn. El Gráfico konstaterade också att endast en spelare var änkeman – vilket känns som en hög siffra bara detta, med tanke på att fotbollsspelare, rent generellt, är – och har alltid varit väldigt unga människor.
Hur många fotbollsspelare i Argentina rökte då på 60-talet? Femtiofyra spelare av de 188 rökte – vilket innebar ganska exakt 30%. Bland spelarna ska det generella favoritmärket på cigaretter ha varit Chesterfield.
Därefter avhandlade artikeln vilket som var spelarnas favoritmat och föga förvånande föredrog de allra flest nötkött i någon form och sallad. Där fanns också ett antal som gillade pasta trots att det, som tidningen skriver; ”fanns en risk att bli överviktig.” Några spelare var såklart också väldigt förälskade i klassiska Milanesa – en typ av schnitzel med parmesanost i paneringen.
Majoriteten av spelarna gillade att gå på bio. 133 av de 188 tillfrågade svarade att de brukade gå på bio. Favoritgenren sades amerikanska actionfilmer ha varit – främst med skådespelarna Kirk Douglas eller Burt Lancaster i huvudrollerna. Åtta av spelarna svarade att de bara gick sporadisk på bio, medan de sista fyrtiosju föredrog att se på film i hemmet.
När det kom till TV-tittandet i hemmet hade 144 av spelarna egen TV-apparat och de föredrog att kolla på serier. Allt ifrån action – till komediserier var populärt bland de argentinska spelarna.
Nästa punkt var kanske en av de mer anmärkningsvärda och som tydligt indikerade på att vi pratade om en helt annan tidsperiod. Endast sjuttioåtta av spelarna – alltså inte ens hälften – hade en egen bil. Resten tog sig i stället till träningen – och matcherna antingen till fots eller med kollektivtrafiken. De som hade bil föredrog antingen en Fiat, en Renault Dauphine eller en Ford Falcon.
152 av spelarna deklarerade sig som religiösa, men väldigt få av dessa gick kontinuerligt till kyrkan. Ytterligare sju stycken trodde på gud, men höll sig borta ifrån en specifik trosuppfattning. En spelare uppgav vidare att han trodde ”på människor” i stället för gud. Avslutningsvis deklarerade sig tjugoåtta stycken som ”icke troende”.
På dessa sidor finns också delgivet vad vissa av stjärnorna i ligan svarade på de här frågorna. Här kan man till exempel läsa att Rivers målvakt, Amadeo Carrizo, körde en Chevrolet 400 och att anfallaren Luis Artime föredrog komediserier. Man får också reda på att den framtida förbundskaptenen Vladislao Cap rökte ljusa cigaretter och att brassen Luis Delem föredrog märket Parliament.
Avslutningsvis kan vi konstatera att Gimnasia var det mest välutbildade laget i serien. Intressant med tanke på att deras ärkerivaler Estudiantes, redan på den här tiden, hade haft ett lag som kallades för professorerna.
***
På nästa sida fanns en kort artikel om rodd samt två stycken annonser. Den ena gjorde reklam för en tablett som skulle hjälpa vid halsbränna och den andra var för Fernet Branca. Till den sistnämnda fanns också en text, vilken löd; ”Fernet Branca med Cola, den nya populära drycken.”
***
Härnäst kom ett reportage om boxaren Locche som nyligen hade vunnit en fajt i Córdoba.
Under artikeln fanns också en annons för en parfym till män som hette Buckingham. Reklamen sålde in doften med texten; ”behövlig enkelhet för den distinkta mannen. En friskhet beundrad av samtliga människor som har bra smak.”
***
Nästa artikel som fokuserade på den inhemska fotbollen i landet handlade om Estudiantes och deras risk att falla ur landets högsta division.
I rubriken ifrågasätter dock El Gráfico ifall systemet med ”Los promedios” (alltså där nedflyttningen avgörs genom genomsnittspoängen över de tre senaste säsongerna) verkligen var rättvist. Rubriken löd; ”är det ett schysst system som dömer fyran Estudiantes till nedflyttningen?”
La Plata-klubnen låg nämligen på en fjärdeplats i tabellen, när den här artikeln skrevs, men riskerade alltså ändå att åka ur då de låg sist i nedflyttningstabellen. El Gráfico resonerade också kring att 1963-års Estudiantes, helt enkelt, fick sota för tidigare säsongers misslyckande.
”Eller är det så att de nuvarande spelarna i Estudiantes, som lyckats med en signifikant säsong för klubben ifrån huvudstaden av provinsen, slåss med en beslutsamhet utan chans till någon belöning emot ett tragiskt arv.”
Vidare resonerade artikeln vidare kring ifall det nuvarande nedflyttningssystemet var rättvist och kom fram till att svaret var; nej.
”Rent sportsligt förtjänar den här frågeställningen endast ett svar; nej. I fotbollen ska du bedömas utefter det som skett nere på planen och om det är logiskt att det laget som tagit flest antal poäng, under samma säsong, blir mästare, är det ju föga logiskt att ett lag ska bli nedflyttat baserat på tidigare säsongers resultat.”
Samtidigt påpekade El Gráfico, lite längre ner i artikeln, att det kanske inte är helt rättvist att någon åker ur endast baserat på en dålig säsong, när de gjort bra ifrån sig åren dessförinnan.
Senare resonerade man vidare att ligan borde finna ett bättre system som är mera rättvist framöver. Komiskt nog kör dock emellertid den argentinska ligan på med samma system – än idag – som 1963. Dock ska detta märkliga nedflyttningssystem successivt demonteras under de kommande säsongerna.
Det är ju trots allt som El Gráfico själva skrev; ”inte alltid de som spelar bäst som vinner och det är inte heller alltid de som spelar dålig som förlorar.”
Tidningen funderade också kring ifall det skulle vara ett alternativ, som tydligen hade diskuterats flitigt i media de senaste veckorna dessförinnan, att annulera nedflyttningen den här säsongen. Dock var inte detta något som tidningen tyckte var en bra idé, utan spelreglerna skulle vara desamma som vid inledningen på säsongen.
I slutändan anullerade emellertid ligan ändå nedflyttningen och därigenom klarade sig Estudiantes kvar i Primera Division trots att de kom sist i nedflyttningstabellen. Nyckfullheten var med andra ord närvarande, inom den argentinska fotbollen, redan på 60-talet.
***
På de nästkommande två sidorna kommer ett dubbeluppslag om den Argentinas, dåvarande, förbundskapten José D’Amico och hur han resonerade kring sin senaste trupputtagning. Rubriken löd; ”Förklaringen till de arton passen – därför valde jag dem.”
Den karismatiske D’Amico beskrivs som en fotbollstokig herre som hade ett helt bibliotek fullt med fotbollsböcker och taktiska observationer. Där fanns t.o.m. en biografi om Pelé… på tyska.
D’Amico bjöd gärna El Gráficos intervjuare på ett glas konjak och gick metodiskt igenom samtliga spelare, vilka han hade valt att ta ut till den nästkommande landslagssamlingen.
Här återfanns därför också förklaringen till att Amadeo Carrizo fanns med igen. Den löd nämligen så här; ”en exceptionell målvakt, utan tvekan den bästa vi har i landet. Den isolation som vårt land har upplevt förhindrade att Carrizo fick den internationella succén som han odiskutabelt förtjänar.”
Anledningen till att en spelare som Boca Juniors mittfältsankare, Antonio Rattín, togs ut motiverades med att D’Amico sett en markant utveckling i honom. ”Tidigare spelade han bara i en del av planen, men nu är hans blick betydligt bredare. Han har utvecklats i många aspekter, framför allt i samtliga offensiva förflyttningar.”
Detta var f.ö. D’Amicos andra sejour som förbundskapten för Argentina, men han skulle snart få lämna sitt uppdrag igen. Den här epoken präglades nämligen fortfarande av en kraftig brist på organisation, inom det argentinska fotbollsförbundet, och det var egentligen först när Menotti tillträdde, under mitten på 70-talet, som en tydlig förbättring kunde skönjas.
Längst ner på sidan gjordes även reklam för den mytomspunna fotbollen ”Sportlandia”.
***
Därefter följde en artikel med fokus på landets näst högsta division; Primera B. Vid tidpunkten för artikeln ledde San Telmo serien, men enligt El Gráfico hade de inte spelat särskilt bra på sistone.
Rubriken var lite filosofiskt utformad och löd; ”Tamburinen låter inte lika starkt” och ”den klockrena serieledaren i tabellen, men tveksamma nere på planen.” Senaste blev det kryss mot Lanús och dessförinnan en knapp seger mot Temperley. Inte i någon av matcherna imponerade San Telmo på El Gráficos skribent.
Matchrapporten var faktiskt genomgående väldigt underhållande att läsa och skribenten beskrev mötet med Lanús på ett väldigt detaljerat och närmast poetiskt sätt. En lustig detalj skedde redan i San Telmos omklädningsrum, inför matchen, när spelarna stämde upp i sambasången ”Guitarra de medianoche” (Guitarr vid midnatt). Något som tydligen gjordes inför varje match som en form av ritual.
San Telmos insats var inte tillfredsställande och så här skrev bland annat El Gráfico krint varför det var så;
”Det San Telmo som vi såg i fredags gav tydliga fördelar, hade inga ordentliga spelare centralt i planen och kunde bara gå framåt med styrka – och klarhet ifall Collazo lyckades med detta.”
Över lag lyftes det fram att San Telmo inte spelade tillräckligt organiserat och förlitade sig mer på individuella prestationer än att röra sig framåt som ett kollektiv.
”Det största misstaget är att San Telmo (åtminstone några av deras spelare) förlitar sig mer på tabellplaceringen än på sina egna möjligheter på planen.”
Spelaren Doval lyftes fram som något av ett problem. Han verkade nämligen attackera huvudlöst, utan att tänka på sin egentliga position – och medspelare. ”Han tror att allt kan lösas genom att gå framåt I planen” skrev El Gráfico bland annat.
Vidare poängterade tidningen att Lanús var markant dominanta centralt i planen och även längs med vänsterkanten. Martínez lyftes fram som en av gästernas bästa spelare i matchen, med följande motivering;
”Martínez såg också möjligheten att vara viktig i rollen som elva och förflyttade sig också dit, utan att någon besvärade honom. Han fortsatte som ägare av bollen, som den bekväma chefen för att dra i trådarna under matchen.”
San Telmos tränare, José Ramos, sa inför matchen att många hade poängterat att hans lag hade haft tur den här säsongen. Men även om han delvis höll med om detta, ansåg han också att hans lag hade gjort saker för att främja flytet.
El Gráfico var emellertid av en annan åsikt efter San Telmos möte med Lanús.
”En Collazo och en lans räcker inte för att rättfärdiga att man innehar en tabellposition som, just nu, innebär uppflyttning till Primera Division. Men detta är bara verklighet om man tittar på tabellen (inte nere på planen).”
***
På nästa sida fanns resultat och tabellen ifrån Primera B där alltså San Telmo toppade tabellen efter tjugofem spelade omgångar. Två poäng bakom skuggade Ferro.
Vid sidan om tabellen fanns en small annons för en speciell – och tydligen populär kamm vid namn Pantera. Slogan; ”Pantera peinan la vida entera” (Pantera kammar hela livet) är onekligen lite catchy.
På sidan bredvid fanns ytterligare en annons och i det här fallet för Essos färg och dylika produkter.
***
En smal artikel kring att Argentina ville stå som värd för ett världsmästerskap följde på nästa sida. I det här fallet handlade det om VM 1970 och rubriken löd; ”kan det bli i Argentina?”
I artikeln stod det också följande; ”vårt land vill stå värd för ett världsmästerskap. Vi vill eftersom vi kan, och det passar oss bra. Vi kan eftersom vi fysiskt är konstruerade för att kunna arrangera en stor turnering.”
Vidare lyfte tidningen fram att en av konkurrenterna – och de som i slutändan också fick mästerskapet – Mexiko hade många kvalifikationer som inte Argentina hade. Bortsett ifrån fotbollen.
”Mexiko är i sig själva en attraktion. Sitt land, sitt folk, sin musik, sin politiska organisation, sina pengar och sin placering rent geografiskt. Allt, allt, allt är till deras fördel – bortsett ifrån fotbollen. Argentina kommer ifrån en mörk epok. Vi har ingenting av det som Mexiko, med glädje, kan visa upp. Men inom spektrumet för vår gråa ton finns en, för de, ouppnåelig potential.”
El Gráfico menar också på att landet behöver genomföra ett världsmästerskap på hemmaplan för att bevisa att man inte enbart är ett land som misslyckas med saker; ”för att lyckas måste man hoppa, och detta skulle vara ett stort hopp för oss.”
I slutändan fick, som sagt, Mexiko ändå stå värd för VM 1970 och Argentina tilldelades i stället senare världsmästerskapet 1978. Faktum var dock emellertid att Argentina inte ens kvalificerade sig för turneringen 1970 och hade således behövt värdskapet, och fribiljetten, mer än någonsin.
***
Vi bläddrar förbi en annons för blanka läderskor och ett dubbeluppslag om racing, innan ett reportage om cykling tittar emellan.
Det är rätt roligt för övrigt att se bilder på ett cykellopp som genomfördes på 60-talet. Ingen cyklist bär nämligen hjälm och majoriteten av cyklarna såh ut som något basic man hade hittat i lanthandeln. Vi bläddrar vidare.
***
Vi skippar även förbi en artikeln om simning och en annons för Pirellis cyklar; ”cyklisternas vän” som reklamen gör gällande.
Rugby är inte heller särskilt intressant och inte heller ett reportage om boxaren Laudonio.
***
Det återstår två fotbollsrelaterade artiklar i det här numret och de ska vi såklart fokusera lite extra på.
Den första är lite speciell, men samtidigt ganska intressant för den sätter ett perspektiv på en tidsepok inom fotbollen. Skribenten satte nämligen fingret på ett problem som han ansåg fanns inom den argentinska fotbollen på den här tiden; spelarna sköt inte tillräckligt mycket.
Rubriken gav också en klar hint om vad skribenten ansåg om det hela; ”Även om du bara ser den här lilla delen av målet (visar en bild vid sidan om), skjut allt du kan.”
Andemeningen i hela artikeln handlade om att argentinska spelare, generellt sett, inte tog avslut om de inte verkligen var i den bästa tänkbara positionen. Författaren resonerade kring att det fanns ett problem med detta som härstammade i hur man hade sett på fotbollen i Argentina under många år; det skulle vara vackert och en tunnel värderades högre än ett avslut på mål.
”Vi haft många år av ‘criollofotboll’ där anfallarna har fått idén om att det är viktigare att göra en tunnel, än att göra mål. Att sätta bollen mellan benen på en motståndare anses nämligen vara ‘finurligt’, medan att sätta den mellan stolparna är ‘korkat.”
Skribenten resonerade vidare kring att ligan hade en hel del duktiga skyttar, men att de dessvärre, allt för ofta, valde att inte gå på avslut.
”Vi har spelare som vet hur man skjuter på en fotboll, både längs med marken och uppe i luften. Ifrån stillastående eller i rörelse. Menotti, Coco Rossi, Menéndez, Onega, Savoy, Willington, Conde, Vázquez och Sosa… det är inte många till antalet, men tillräckligt många för att händerna på målvakterna, och stolparna till målen, ska börja ljuda.”
Artikeln tog sedan upp tidigare spelare som inte hade varit rädda för att skjuta och här dyker bland annat Racings Humberto Maschio upp.
”Många gånger sköt han även fast han var skymd, med försvararen hängandes över sig. Och han överraskade målvakten eftersom denne var ännu mera skymd än vad Maschio själv var.”
Avslutningsvis poängterade skribenten att; ”glöm inte bort att det är det laget som gjort flest mål som vinner matchen, inte de som stått för flest antal tunnlar.”
Där fanns också ytterligare en bild på ett mål. Den här gången helt fritt från blockerande försvarare och till denna stod det; ”om du bara tänker skjuta när det ser ut så här, kommer det att bli väldigt svårt att göra några mål.”
***
Det sista fotbollsrelaterade reportaget, i det här numret, tittade lite närmre på den domaren i Argentina som hade utsetts till landets bästa fotbollsdomare 1963.
Hans namn var Manuel Enrique Velarde och ansågs vara en rättsskipare av rang. Han hade sannerligen gått ifrån helvete till himmeln på bara några fåtal dagar.
Velarde hade nämligen varit inblandad i en hetsig match på Banfields hemmaplan. Efter mötet fick domaren gömma sig nere i sitt omklädningsrum eftersom supportrarna till hemmalaget var ordentligt uppretade över hans insats. Faktum är att Velarde spenderade nästa tre timmar i omklädningsrummet innan han kunde, med hjälp av polisescort, åka hemåt igen. Under den här perioden upplevde han, som tidningen också påpekade, ”en rädsla som alla människor skulle ha känt.”
Själv beskrev domaren det som skedde enligt följande;
”Protesten ifrån hemmasupportrarna kom efter att ett skott ifrån López hade tagit i ribban och ner på mållinjen. De ville ha mål, men ärligt talat såg varken jag eller min linjedomare ifall hela bollen var inne. Därefter var jag tvungen att visa ut en av deras spelare p.g.a. en förseelse och detta var egentligen allt, åtminstone trodde vi det. När vi skulle gå av planen och gick mot spelartunneln började supportrarna att kasta stenar på oss och spotta. Min kollega träffades av två små radioapparater, som någon kastat in, och själv fick jag en smäll på axeln.”
Valerde beskrev också att polisen var förvånansvärt passiva och gjorde inte särskilt mycket för att lugna ner de uppretade supportrarna. Vid ett tillfälle ska den arga hopen av människor dessutom ha gett ett erbjudande till poliserna; ”ge oss domaren och vi kommer att lämna er andra i fred”. Detta gjorde lyckligtvis inte polisen, men det vittnar ändå om den uppretade stämning som rådde.
Till sist kunde Valerde och hans domarteam lämna arenan i en av polispatrullernas jeepar. Han berättade också att han vid två tidigare tillfällen hade blivit träffad i huvudet av inkastade föremål. En gång på La Bombonera och en gång i Rosario på Estadio Gigante de Arroyito.
El Gráfico beskrev Valerde som en kulturell personlighet. Han pluggade juridik och hoppades, om två år, bli klar med utbildningen för att kunna jobba som advokat. Han lärde även ut engelska på en militärskola i huvudstaden. Med andra ord var han en bildad person som hade framtiden framför sig.
Några dagar efter den kaosartade matchen på Banfields hemmaplan tilldelades Velarde utmärkelsen som Argentinas bästa domare året 1963. En fin utmärkelse och lite plåster på såren, som domaren hade fått efter att ha varit nära att bli lynchad några dagar dessförinnan.
Banfields dåvarande president, Valentín Suárez, uttalade sig också lite kort om den turbulent händelsen, men han kastade nästan all skuld på polisen som han menade; ”uppträdde med en absurd aggressivitet.”
Titthålsinblick i min El Gráfico-samling: Nummer 2297 – Amadeo tillbaka i landslaget, årets domare och vad vet du egentligen om den professionella fotbollsspelaren?
enkoppmate.com 