Alejandro Barberón: Anfallaren som vann det mesta med Independiente på 70- och 80-talet

Alejandro Barberón. Han representerade såväl Independiente som Boca Juniors, blev mästare med båda två och valde sedan, självmant, att avsluta karriären redan vid 31-års ålder.

Han inledde sin fotbollskarriär i Huracán de Tres Arroyos som är hemmahörande i staden, med samma namn som slutklämmen på klubbnamnet, och som ligger strax utanför huvudstaden Buenos Aires. Det var emellertid inte i den här föreningen som Barberón skulle nå störst framgångar under sin karriär. Han gick nämligen ifrån Huracán till storklubben Independiente, under slutskedet av 70-talet, och här skulle han komma att blomma ut ordentligt. Här spenderade han två separata sejourer och vann det mesta som gick att vinna på klubblagsnivå i Sydamerika.

”Fotbollen var allt i mitt liv. Jag vann pokaler, åstadkom mycket i min karriär, blev världsmästare med Independiente, blev mästare med Boca och njöt väldigt mycket under karriärens gång. I mitt liv har jag lyckats att få göra det jag velat åstadkomma och det som jag tycker är roligt att utföra. Jag är tacksam gentemot gud för allt som han har gett mig. Av just den här anledningen mår jag bra idag. Pengar kommer och går, jag har aldrig varit intresserad av att bli någon miljonär. Jag bor bra och detta är fullt tillräckligt för mig. Jag har lämnat saker och ting bakom mig, eftersom jag inte mådde bra av det. Jag vill leva bra på mitt eget sätt. Lyckligtvis genererade fotbollen många vänner som jag har kvar än idag.”

Några stora summor med pengar tjänade emellertid aldrig Barberón under sin aktiva spelarkarriär. I stället genererade fotbollen minnen och bestående vänskaper. Under sin första sejour med Independiente lyckades han bärga ligaguldet 1978, men den andra epoken skulle bli desto mer framgångsrik.

1982 bestämde sig dock Barberón för att lämna den argentinska storklubben och skriva på för Millonarios i Colombia i stället. Många argentinare hamnade i den lukrativa colombianska ligan där pengarna var betydligt större än hemma i Argentina. Snart började emellertid Barberón att längta hem och när han plötsligt en dag stötte ihop med Independientes dåvarande tränare, José Pastoriza, förändrades allting.

”Jag hade semester ifrån spel i Colombia och reste hem till Necochea, i Argentina, för att hälsa på familjen. Då fick jag reda på att José Pastoriza, och Independiente, var på försäsong i staden. En dag bestämde jag mig för att besöka de och när jag stötte på ”Pato” (Pastoriza) frågade han vad jag gjorde där. Jag svarade att jag bara kommit förbi för att besöka de, varpå han svarade; ’varför tar du inte med dig träningsväskan och kommer och tränar med oss i stället.”

Barberón svarade inledningsvis att han trivdes bra i Millonarios och enbart var hemma på semester. Men Pastoriza var övertygande och när han sa till Barberón att; ”Jag behöver dig i Independiente eftersom vi kommer att bli världsmästare och jag vill att du ska få vara med om detta”, då blev anfallaren såld på hela konceptet.

”Vi hade en sådan fin vänskap, jag och Pastoriza, att han lyckades övertyga mig. Han bad mig att resa till Buenos Aires för att skriva på kontraktet med klubbens dåvarande president Pedro Iso. I slutändan förvandlades jag till ett nyförvärv för Independiente ifrån den ena dagen till den andra. Därefter uppfylldes också allting som Pastoriza hade sagt att vi skulle vinna.”

Barberón i Independientes matchtröja.

Under 1984 fick nämligen Barberón och Independiente glädjen att vinna såväl Copa Libertadores – som den efterföljande Interkontinentalcupen. I den sistnämnda turneringen lyckades den argentinska storklubben bli mästare efter att ha avfärdat ett väldigt profilstarkt Liverpool i Tokyo. Barberón spelade en avgörande roll i båda turneringarna och kunde stolt konstatera att han hade Pastoriza att tacka för väldigt mycket.

”Det var de största sakerna som skedde under min karriär. Främst eftersom vi blev världsmästare. Det var en väldigt fin upplevelse och jag njöt av detta på alla tänkbara sätt och vis. Resorna, samlingarna och matcherna. Den gruppen av spelare, som vi hade på den här tiden, var helt fantastisk och du var väldigt lycklig över att få vara en del av den. Vi var som en stor familj där allt ifrån ledningen, till tränarna, spelarna och lagläkarna, var involverade.”

Detta var också Independiente sista riktigt stora era inom den sydamerikanska fotbollen. Den argentinska storklubben är, än idag, den förening som vunnit Copa Libertadores flest gånger av alla klubbar på kontinenten – därav smeknamnet ”Rey de Copas” – men samtidigt har de inte vunnit turneringen sedan Barberón och hans lagkamrater åstadkom detta 1984.

Det blev ytterligare fyra år med Independiente innan anfallaren valde att skriva på för Boca Juniors. Det fanns säkerligen en och annan person som blev förvånad över det här klubbytet. Detta hade dock sin förklaring. Barberón hade nämligen varit en stor supporter till Boca ända sedan barnsben och att få representera Xeneize var således en barndomsdröm som gick i uppfyllelse.

”Övergången till Boca berodde egentligen på två saker. Först och främst eftersom jag inte alls kom överens med spelidén som Independientes nye tränare Jorge Solari hade implementerat. Dessutom hade han tagit in Alfaro Moreno (som spelade på samma position) och han gjorde strålande ifrån sig. Den andra anledningen hade att göra med en operation i ett av mina knän. Jag hade dessutom fått artros i samma knä och skadade mig upprepade gånger. Därutöver hade jag varit supporter till Boca sedan barnsben och min dröm var att spela för den här klubben. 1989 gavs jag denna glädje och jag kunde avsluta min karriär i den gulblåa föreningen.”

Glädjen över att ha fått representera Boca Juniors byttes dock snart ut mot en viss frustration. Huvustadsklubben spelade nämligen på ett helt annat sätt än vad Barberón var van vid ifrån Independiente och resultatet blev att han dels hade svårt att acklimatisera sig, dels drog på sig flera tunga – och upprepande skador.

I slutändan bestämde han sig för att lägga skorna på hyllan redan som 31-åring. Dock gick han inte titellös ifrån åren med Boca Juniors. Storklubben vann nämligen Supercopa Sudamericana samt Recopa Sudamericana vid skarven mellan 80- och 90-talet. Barberón kunde därför åtminstone glädjas sig med att ha blivit mästare tillsammans med klubben han hade älskat sedan barnsben.

Det fanns föreningar som var intresserade av att kontraktera honom, när avtalet med Boca Juniors gick ut, men Barberón hade redan bestämt sig för att avsluta karriären.

”Jag var trött på att hela tiden vara skadad och tog därför beslutet att lägga av när jag var i Boca Juniors. När jag redan hade sagt att jag skulle avsluta karriären kom chilenska Everton och erbjöd mig ett lukrativt kontrakt med mycket pengar. Det var på sex månader, men jag sa till de att jag redan hade bestämt mig för att sluta. Jag hade alltid haft den där känslan av att jag ville lämna fotbollen av eget beslut – inte tvärtom.”

Därutöver hade Barberón dessutom haft ett snack med den forne Boca Juniors-legendaren, Rubén Suñé, om att avsluta karriären i tid och därigenom vara mer förberedd på det som kom efteråt. Suñé hade nämligen själv inte alls kunnat förlika sig med att karriären var över och hamnade i en djup depression där han till sist försökte ta livet av sig genom att hoppa ifrån ett hyreshus.

”Han hade inte kunnat återhämta sig psykiskt över att karriären var över och det blev oerhört tungt för honom. Detta var något som jag ville undvika. El Chapa (Suñé) hoppade ifrån tredje våningen och höll på att stryka med. När han hade återhämtat sig någorlunda träffade jag honom på klubben – detta då han tränade ungdomslaget – och vi pratade litegrann om det hela. Jag ville inte behöva genomgå samma sak som honom och därför beslutade jag mig för att avsluta karriären i tid. Detta trots att jag hade kunnat fortsätta att spela ett tag till.”

Tiden i Boca Juniors gav, precis som åren i Independiente, fina minnen och förutom tidigare nämnda pokaler njöt även Barberón av att få spela inför de hängivna supportrarna.

”Det är klart att jag känner en viss frustration över att jag inte lyckades prestera på det sättet som jag hade velat – och som jag hade gjort i Independietne. Men samtidigt var det fantastiskt att få spela inför Bocas supportrar. Dessutom var det ljuvligt att få dela plan med spelare som Jorge Comas, Alfredo Graciani, Carlos Tapia, Diego Lattore, Walter Pico, Blas Giunta och Quique Hrabina. Vi var dessutom nära att vinna ligaguldet 1989, men missade titeln precis. Klubben mådde bra, rent generellt, och kring detta hade jag aldrig några problem. Men om jag ska vara ärlig var Independiente annorlunda.”

Barberón menade på att Independiente var som en familj där han fick uppleva allting som gick att uppleva. Boca Juniors var barndomskärleken, men Independiente var på något sätt den förening som hjärtat, i slutändan, ändå bultade starkast för. Efter spelarkarriären har Barberón jobbat med lite av varje och njutit, till stora delar, av tillvaron i kuststaden Necochea. Den staden som, enligt honom själv, är; ”hans plats på jorden.”

En sak som däremot sticker ut en aning hos Barberón är att han, efter karriären, knappt har satt sin fot på en fotbollsarena igen. Han känner helt enkelt inte för det längre och på något sätt kan man kanske också förstå honom. Barberón vann, trots allt, allting som gick att vinna nere på en fotbollsplan i Sydamerika. Hur skulle upplevelsen ifrån en plats på läktaren kunna komma ens i närheten av detta?