Gerardo ”Tata” Martino Del 2: Titlar med Newell’s, utlandsäventyr med Tenerife och avslutningen på spelarkarriären

Läs del 1 här.

Halvvägs in i Metropolitana-säsongen 1984 lämnade Montes skutan i Newell’s Old Boys. In kom i stället en herre som skulle visa sig bli extremt viktig för såväl klubben i stort – som för Tata Martino på ett personligt plan. Jorge Solari hette den nye tränaren. Han var, till skillnad ifrån Montes, avsevärt mer kontroversiell och det är nog inte särskilt många som skulle klassificera honom som ”jordnära.”

Vad som däremot inte går att ta ifrån Solari var hans fotbollskompetens. Han må ha haft några mindre lyckade uttalanden, under årens lopp med Newell’s Old Boys, men i slutändan kan ingen förneka det inflytande som han hade på klubben. Solaris spelfilosofi var att ha en solid defensiv, satsa på kontringar och lyfta längre på anfallarna.

Under säsongen 1985 blev laget succesivt bättre och under en period gick de tjugofyra matcher obesegrade. Det här året hade den argentinska fotbollen övergivet Metropolitana/Nacional-formatet och i stället ändrat om till att turneringen löpte ifrån juli till april. Under Solaris ledning fick Tata ytterligare en mer framskjuten roll i laget. Han var tränarens motsvarighet ute på planen och den som försökte förmedla ut direktiven till sina medspelare. Han växte med förtroendet och under åren som följde blev Tata den ledare han skulle vara under den resterande delen av hans spelarkarriär.

Samtidigt hade tränaren dessutom flyttat honom betydligt längre fram i planen och gjort om Tata till en mer renodlad tia – även om han fortfarande, på pappret, var en femma. Han älskade att leta efter den avgörande passningen och lyckades för det mesta att trä in bollen, till sina lagkamrater, i precis rätt läge.

”Som spelare älskade jag verkligen att leta efter den där avgörande passningen. Att våga ta risken med att slå den där matchavgörande framspelningen triggade mig.”

Solari var en nytänkande tränare på väldigt många olika sätt och vis. Han anställde en kille som filmade motståndarnas matcher ifrån läktaren. Under en tidsepok när långt ifrån samtliga argentinska ligamatcher sändes på TV blev denna metod fundamental för att kunna studera motståndarna. Solari slipade också på lagets frisparksvarianter och använde sig av Tatas fina passningsfot för att utnyttja fasta situationer till lagets fördel. Dessutom var tränaren involverad i det mesta som skedde runt klubben. Tata har sagt, vid flera tillfällen, att Solari var; ’tränare, supporter, styrelseledamot och spelare samtidigt’. Något som vittnar om den kontroll han hade över vad som skedde runt Newell’s.

Prestationerna nere på planen kom också allteftersom. Under säsongen 1985-86 spelade Newell’s en väldigt effektiv fotboll och slutade på en andraplats i tabellen bakom ett suveränt River Plate, som också vann Copa Libertadores och Interkontinentalcupen. I slutändan kom Newell’s tio poäng bakom mästarna, men trots detta hade säsongen ändå varit ett stort steg i rätt riktning.

Att tränaren Solari var principfast fick Tata erfara på egen hand. Vid ett tillfälle, precis innan spelarbussen skulle avgå ifrån hotellet, insåg han att han hade glömt sin radio uppe på hotellrummet. I ilfart rusade han upp på rummet för att hämta den, men när han kom nere fick Tata, till sin bestörtning, se att bussen redan hade åkt. Solari ansåg att om man inte infann sig vid exakt rätt klockslag avgick bussen utan spelaren i fråga. I stället fick Tata ta sig till arenan med hjälp av en taxi.

Tack vare sin andraplats hade Newell’s en något enklare väg i kvalet till Copa Libertadores. I finalen ställdes de mot Boca Juniors där de vann det första mötet, på La Bombonera, med 2-0 efter dubbla mål av Tata. Newell’s supportrar hyllade sin mittfältare med följande sång; ’Boca no te vaya, Boca vení, quedate a ver a Tata, parece Platini’. I returen vann Boca, överraskande nog, med 4-1 och Newell’s missade spel i Copa Libertadores.

Som en följd av detta fick också Tata ta emot mycket – och stark kritik ifrån supportrarna. Detta satte sina spår i honom och han hade svårt att riktigt komma över den, i hans ögon, ganska obefogade kritiken. Solari ledde laget även under den kommande säsongen. Återigen kom Newell’s tvåa – den här gången bakom ärkerivalen Rosario Central – och ännu en gång förlorade de, mot Boca Juniors, i kvalet till Copa Libertadores. Efter säsongens slut valde Solari att lämna klubben, men han hade lagt ännu fler byggstenar till truppbygget och fortsatt där Montes hade lämnat.

In på tränarposten kom nu en annan speciell filur i form av José Yudica. Många har beskrivit tränaren som en personlighet man behövde se – och uppleva för att riktigt förstå sig på. Han var alltid iklädd träningskläder och var sällan sen att ge sig in i spelövningarna om det behövdes. Flera av spelarna har haft teorin att Yudica aldrig riktigt kunde släppa att han inte längre var spelare. Han hade trots allt spelat för Newell’s på 50-talet och hade starka band till staden då han vuxit upp där. Yudicas inklination för att fortfarande spela fotboll gjorde också att han knöt ett starkt band till sina spelare och var, överlag, en väldigt uppskattad tränare.

Supportrarna till Newell’s hade, vid den här tidpunkten, börjat bli otåliga och ville se resultat i form av titlar – och pokaler. Spelarna som fick bära hundhuvudet för dessa misslyckanden var de rutinerade pjäserna i laget och bland dessa återfanns givetvis Tata. Lyckligtvis stod klubbledningen bakom sin spelartrupp och detta hjälpte mycket när vindarna blåste som hårdast.

Yudica – som vunnit såväl ligan som Copa Libertadores med Argentinos Juniors under 1985 – satte ihop ett otroligt slagkraftigt lag som samtidigt inte tog fotbollen på alldeles för stort allvar. Det var inte det att spelarna inte var seriösa. Tvärtom. Det var snarare att de inte överdramatiserade saker och ting utan förenklade synen på fotbollen. Truppen spetsades till med hemvändarna Sergio Almirón och Víctor Ramos. Dessutom köptes den tidigare River Plate-spelaren Roque Alfaro in.

Samtidigt ville Yudica ha Tata ytterligare ett steg högre upp i planen. Själv var han emellertid lite osäker på ifall detta var rätt väg att gå. Tata var rädd att kritiken skulle bli svidande ifall han inte producerade tillräckligt många framspelningar. ”I sådana fall säger du bara till dem att det var jag som satte dig på den positionen” svarade Yudica. Att tränare alltid stod bakom sina spelare bidrog också till en fin stämning inom truppen som sammansvetsade dem ännu mer.

Det finns många fina citat ifrån Yudica under hans epok med Newell’s Old Boys. Den kanske bästa var när han, efter ett träningspass, ska ha uttryckt sig högt och ljudligt att; ”det är synd att man ska dö så att man inte kan få beskåda detta lag spela i all evighet.”

Newell’s vann ligan under Yudicas första säsong som huvudtränare. Mästarlaget säsongen 1987-88 var ikoniskt så till vida att samtliga spelare – och ledare i föreningen var fostrade i klubben. Detta var en helt unik bedrift och något som ingen annan förening i landet hade lyckats med tidigare.

Supportrarna firade vilt och stormade in på planen efter att de hade vunnit denna efterlängtande titel. Tre matcher ifrån slutet besegrade Newell’s Independiente med hela 6-1 och blev mästare. För Tata Martino blev det lite av en upprättelse för all den kritik som han fått utstå. Laget innehöll flera duktiga spelare som snart skulle lämna för större klubbar i Europa. Några av dessa var Gustavo Dezotti, Abel Balbo och Fabián Basualdo.

När Newell’s sedan tog sig till Copa Libertadores-finalen, året efter, var det därför med ett sargat och delvis sönderköpt lag man gjorde det. Trots finalförlusten var supportrarna ändå positivt inställda till lagets prestationer i turneringen.

José Yudica lämnade sin roll som huvudtränare vid skarven mellan 80 – och 90-talet. Hans ersättare blev en speciell herre vid namn Marcelo Bielsa. Han hade tidigare varit spelare i klubben och senare haft hand om Newell’s ungdomslag. Nu var det dags för Bielsa att testa sina vingar som huvudtränare för ett A-lag och det skulle sannerligen bli minnesvärt. Ganska tidigt insåg Tata att han behövde förbättra sin fysik ifall han skulle orka med att spela i sin nye tränarens krävande presspel. Bielsa fick ihop laget på ett föredömligt sätt och laget blev  också ligamästare två gånger under inledningen på 90-talet.

Truppen hade också förändrats och en viss föryngring hade ägt rum. Bland annat lyftes en viss Mauricio Pochettino upp ifrån ungdomslaget och han skulle växa ut till en otroligt skicklig mittbacksklippa i Bielsas startelva. Tata minns att framgångarna duggade tätt under den nye tränarens tid i klubben.

”Vi var övertygade kring Bielsas projekt och samtidigt var vi inga komplicerade spelare att ha att göra med.”

Tata Martino med lagkaptensbindeln i Newell’s Old Boys.

Förutom att Bielsa lyckades utveckla Newell’s spelidé införde han också en rad andra saker som påverkade spelarna stort. Han lät bland annat laget träna på en militäranläggning och bokade bara in de på enstjärniga hotell. Hans teori var att försöka få tillbaka amatörkänslan runt klubben i den meningen att saker och ting gick tillbaka till rötterna och inte spelarna tappade bort sig i den moderna fotbollsvärlden.  

I Aperturan 1990 kom den första ligatiteln efter att Newell’s spelat oavgjort, mot San Lorenzo, i den sista omgången samtidigt som River förlorat mot Vélez. Firandet efteråt var minnesvärt. Den kanske mest ihågkomna bilden ifrån detta firande är när Bielsa sitter på axlarna på en av spelarna, vevar en tröja i luften och skriker; ”Vamos Newell’s carajo”. Även Tata, som annars inte var känd för att visa särskilt mycket känslor, firade också vilt. Carlos Ronga är en fotograf som fotograferade Newell’s frekvent under 80- och 90-talet. Han har sagt att han aldrig såg Tata fira lika vilt som efter ligaguldet 1990.

Det argentinska landslaget skulle bli något av en missräkning för Tata under hans långa karriär. Han hade visserligen debuterat för Argentina under Carlos Bilardo, men fick aldrig riktigt någon ärlig chans att visa upp sig. Det sades att Tata var för olik de spelartyperna som Bilardo ville ha i sitt landslag och att det var därför han aldrig fick någon ordentlig chans i den blåvita landslagsdressen.

Efter att Argentina nått en andraplats i VM 1990 lämnade Bilardo sitt uppdrag som förbundskapten. In på hans plats kom Alfio Basile och i dennes första landskamp, mot Ungern, blev faktiskt Tata uttagen. Han fick hoppa in under den andra halvleken när Argentina vann med 2-0.

”Kanske hade jag inte vad som krävdes för att spela i landslaget, men samtidigt investerade de inte särskilt mycket tid i mig för att ta reda på det.”

I stället för fler chanser med det argentinska landslaget valde Tata att testa på vingarna i Europa. Under februari månad 1991 dök möjligheten kring att bli utlånad till spanska Tenerife upp. Klubben tränades av Tatas gamle tränare Jorge Solari och det var på dennes inrådan som övergången genomfördes.

När Martino väl anlände till Spanien fick han debutera i en bortamatch mot Barcelona som Tenerife förlorade med 1-0. Trots att laget hade förlorat var tongångarna på hemvägen ändå positiva och truppen närmast firade att inte siffrorna blivit större. Alla utom Tata då. Han hade otroligt svårt att förstå hur någon kunde fira en förlust, ännu mer förbryllade blev han när de lokala tidningarna hyllade lagets insats. Det skulle ta sin tid för honom att acklimatisera sig till den här inställningen.

Solari försökte peppa Tata och slog bland annat fast att om mittfältaren bara sprang lite mer skulle han spela för en klubb som Real Madrid. Nu blev det inte så, utan Tatas tid i Spanien blev kortvarig. Totalt spelade han bara femton matcher för Tenerife, på vilka han gjorde ett mål. Därefter var dags att vända hem till Newell’s igen.

Eftersom Rosarioklubben vunnit Aperturan 1990 och Boca sedan vunnit Clausuran 1991 skulle de båda mötas i ett dubbelmöte för att avgöra vem som skulle bli mästare. Det första mötet vann Newell’s på hemmaplan efter att Eduardo Berizzo avgjort matchen.

Returen på La Bombonera blev en stökig sådan. Ihärdigt regn hade förvandlat planen till en lervälling och det fysiska spelet, ifrån båda lagen, snuddade stundtals på marginalen till brutalt. Vid en av dessa tacklingar blev Tata skadad av Bocas Carlos Moya. Han fick ligga nere i omklädningsrummet och lyssna på avslutningen via radion. Lyckligtvis var han inte ensam därnere, eftersom Bielsa hade blivit utvisad och ackompanjerade därför sin skadade mittfältare i omklädningsrummet.

När radiokommentatorn Víctor Hugo Morales hade meddelat att Newell’s vunnit efter straffar kunde de båda ta sig upp och fira med övriga i laget. Samtliga var täckta av lera och det var nästan svårt att urskilja vem som var spelare – och vem som var tränaren.

Den nästkommande säsongen inleddes tufft för Newell’s och laget placerade sig sist i tabellen. Med nio omgångar kvar föreslog Bielsa att de skulle låsa in sig på ett hotell under den resterande delen av turneringen för att kunna fokusera maximalt på sin uppgift. Tata, som var något av ett språkrör för hela spelartruppen, accepterade och under denna avslutning lyckades Newell’s förbättra sin tabellplacering markant. Året därefter vann klubben återigen ligan när Clausuran 1992 säkrades.

Redan på den här tiden syntes tendenser på att Tata skulle komma att bli en framstående tränare. Han påminde en hel del om Bielsa och älskade att samla in fakta om diverse lag. Precis som för sin tränare existerade nästan bara fotboll i Tatas liv. Det hände ibland att han kunde slappna av med en spännande polisfilm, men annars kollade han alltid på fotboll.

1992 nådde Newell’s återigen finalen av Copa Libertadores, men ännu en gång förlorade de. I finalen ställdes laget mot São Paulo och föll efter straffar. Spelartruppen hade gjort stora uppoffringar för att nå finalen och hade hållit sig samlade under flera månader, vilket gjort att de inte kunnat träffa sina nära och kära. Tata skadade sig återigen i finalen och följde slutminuterna nere ifrån omklädningsrummet. Ännu en gång med den utvisade Bielsa som sällskap. När det stod klart att Newell’s hade förlorat började Tata gråta.

Bielsa lämnade kort därefter – och innan kvalspelet till nästa års Copa Libertadores skulle genomföras. Den här gången ställdes Newell’s mot River, förlorade, men fick sedan ytterligare en chans mot Vélez, vilken man tog och gick vidare till Copa Libertadores 1993.

Carlos Picerni ersatte Bielsa som tränare, men hans tid i klubben blev inte särskilt lång. Laget åkte ur Copa Libertadores efter att ännu en gång förlorat mot São Paulo – den här gången i åttondelsfinalen. Picerni lämnade och nu började Newell’s succesivt att falla neråt i prestationerna. Tränarna avlöste varandra och det fanns inte samma framtidstro inom föreningen som tidigare. Solari gjorde en kort comeback som huvudtränare, men inte heller detta blev särskilt lyckat. I stället skulle det bli en annan ankomst som gav Rosarioklubbens anhängare lite nya förhoppningar om en ljusare framtid.

En ljummen septemberkväll 1993 presenterades Diego Maradona som ny spelare för Newell’s Old Boys. Över 40,000 åskådare hälsade honom välkommen och en fotbollsfeber spred sig i staden. Tata erkände också att kontrakteringen av Maradona gav en positiv injektion till hela klubben – och att det var något av det största som hade hänt den rödsvarta föreningen ifrån Rosario. Tata räckte också omgående över sin kaptensbindel till Diego utan att blinka.

”Det var en självklarhet. Här kom världens genom tiderna bästa spelare hem till Argentina för att spela för Newell’s. Det är klart att han skulle ha bindeln.”

Tata bredvid Diego Maradona under dennes korta tid i Newell’s.

Dock skulle inte Maradonas tid i Newell’s bli varken lång – eller framgångsrik. Laget var inte alls på samma nivå som för några år sedan och den generella uppfattningen var att spelarna kändes trötta. Solari avgick och Jorge Castelli kom in i stället. Han hade varit fystränare under Marcelo Bielsa, men blev inte heller han särskilt långvarig i klubben.

Redan under försäsongen 1994 hade Maradona lämnat Newell’s. Samtidigt gjorde klubben sig redo för en bottenstrid. Castelli ändrade taktiken – och sättet att spela på, vilket inte alls passade Tatas spelstil. I samma veva började ett rykte att cirkulera i media som gjorde gällande att den rutinerade mittfältsgeneralen var på väg bort ifrån klubben. I lokaltidningen La Capital kunde han plötsligt läsa att tränaren Castelli planerade för stora förändringar i truppen och att Tata var en av de som kunde komma att lämna. Själv blev han såklart ledsen över att få reda på detta via tidningen.

Den 12 augusti spelade Tata sin sista match för Newell’s, under den här vändan, i ett möte med San Lorenzo på bortaplan. På läktaren, den här eftermiddagen, satt två herrar som skulle ha stor inverkan på hans val av nästa klubbadress i karriären. Patricio Hernández var en f.d. landslagsspelare och, vid detta tillfälle, huvudtränare för Lanús. Till sin hjälp hade han världsmästaren ifrån 1986, José Luis ”Tata” Brown, som sin assisterande. När de såg Tata briljera nere på planen insåg de båda att han var långt ifrån slut som spelare och efteråt bestämde de sig för att ta kontakt med mittfältaren. I samma veva fick Tata även erbjudanden ifrån Central Córdoba och Tucumán, men eftersom båda spelade i de lägre divisionerna tackade han nej.

Hernández lyckades övertyga Martino om att Lanús var den rätta platsen för honom och han valde att skriva på ett kontrakt. Det cirkulerade många rykten om att Tata var på tok för tjock, men dessa rykten slog Hernández omgående ner på. ”Han har inte ett gram med överflödigt fett på kroppen. Han har samma goda fysisk som den dagen då han föddes.”

Tata trivdes bra i Lanús och man kunde nästan beskåda en pånyttfödelse i mittfältaren. Hernández tog nästan alldeles för mycket hand om sin nye värvning. Bland annat tyckte han inte att Tata behövde träna, under veckorna, utan att han i stället skulle fokusera på att hålla sig fräsch till matcherna. Martino bad därför uttryckligen om att få, åtminstone, träna något pass i veckan, vilket tränaren också gick med på.

”De behandlade mig väldigt väl. Det var faktiskt helt fantastiskt.”

Vardagen flöt på i Lanús och Tata kände sig tillfreds. Han fick agera mentor åt de yngre spelarna, vilket han tyckte om, men samtidigt började han att sakna Newell’s. Detta var trots allt klubben i hans liv och en återkomst var ständigt på tapeten. När han väl återvänt till Rosarioklubben var Yudica återigen tränare. Dock stod det tydligt klart att föreningen som sådan var väldigt annorlunda jämfört med tidigare. Nästan alla spelare var utbytta, klubbledningen likaså och Tata kände sig inte alls hemma på samma sätt som han gjort tidigare.

Efter säsongen valde han att lämna Newell’s för sista gången som spelare. Han hade fått ett erbjudande ifrån den chilenska klubben O’Higgins som tränades av hans tidigare lagkamrat Roque Alfaro. Tränaren hade redan värvat in den tidigare Newell’s-spelaren, och även han tidigare lagkamrat med Tata, Ariel Cozzoni. Martino hade slagit många målgörande assist till Cozzoni genom åren och Alfaro insåg att det borde bli succé ifall han kunde få in båda två till O’Higgins.

Innan Tata lämnade Newell’s spelades det dock en avskedsmatch mot just O’Higgins. Publiken gav honom stående ovationer och en känslosam Tata förkunnade; ”Kroppen må lämna Newell’s, men mitt hjärta kommer alltid att vara kvar.”

Tiden i Chile blev emellertid inte särskilt lyckad. Laget presterade inte alls bra och Alfaro fick snabbt sparken. Samtidigt saknade Tata sin familj hemma i Argentina och bestämde sig också för att säga upp kontraktet. Nu började han mer och mer funderar kring att det var dags att lägga skorna på hyllan och i stället rikta in sig på tränaryrket. Han var närmast besatt av att kolla på fotboll och studerade alla matcher som gick att få tag på.

När han kommit hem till Argentina mottog Tata ett samtal ifrån Patricio Hernández. Han tränade numera Barcelona i ecuadorianska Guayaquil och han ville att Martino skulle ansluta till laget. Tata kände sig entusiastisk efter att ha pratat med sin gamle tränare, men den här känslan försvann ganska snabbt. Hernández gjorde sig omgående ovän med presidenten i Barcelona och fick lämna sitt uppdrag. I samma veva bestämde sig även Tata för att dra sig undan och därmed avsluta sin spelarkarriär.

Det väntade andra spännande uppdrag vid horisonten. Ett nytt kapitel i Tata Martinos liv skulle snart inledas.

***

Läs fortsättningen i morgondagens del 3.

***