Sergio Omar Almirón: Anfallaren som inte fick spela en enda minut i VM 1986 – men vann ett historiskt ligaguld med Newell’s Old Boys

Sergio Omar Almirón. Han kom med i Carlos Bilardos VM-trupp 1986, men fick inte spela en enda sekund under världsmästerskapets gång. Trots detta kände ändå Sergio Almirón sig som en världsmästare efteråt och på klubblagsnivå hann han dessutom med att bli ligamästare tillsammans med sin stora kärlek i livet, Newell’s Old Boys.

Att komma med till ett världsmästerskap och inte få spela en enda sekund under turneringens gång är såklart speciellt och genererar, som följd, en hel del frågor. Kan man verkligen känna sig som en världsmästare i ett sådant scenario? Enligt Sergio Almirón går det alldeles utmärkt.

”Jag känner mig som en mästare eftersom jag var med ifrån den första dagen till den sista, tillsammans med mina lagkamrater. Jag lyfte också pokalen, jag har en medalj och jag satt på avbytarbänken. Jag fick visserligen aldrig komma in, men jag känner mig mer som en mästare än de som spelade. När det kom till träningen, under mästerskapets gång, genomförde jag dessa som om jag var en startspelare. Därför känner jag mig också mer som en mästare än de som var med i startelvan.”

Almirón kom med som allra sista man i Carlos Bilardos VM-trupp 1986. Det stod nämligen mellan honom och Instituto-anfallaren Oscar Dertycia kring vem som skulle få den tjugoandra – och sista platsen. Bilardo tog in varje spelare var för sig och berättade om de hade kommit med i truppen eller inte, men i det här fallet kallade han i både Almirón och Dertycia samtidigt.

”Allra sist var jag och Dertycia kvar. Vi var goda vänner. Vi fick gå in tillsammans och sedan sa Bilardo; ’det finns bara en plats kvar. En av er kommer att hamna utanför truppen’. Därefter berättade han sin motivering till varför just jag fick platsen.”

Anledningen till att det blev Almirón, och inte Dertycia, var p.g.a. att Bilardo sett kvalitéer i den förstnämnda under träningspassen. Enligt Almirón hade de tränat hårt på olika spelvarianter och där hade han visat framfötterna. Den andra orsaken hade att göra med att Almirón hade valt att stanna kvar på samlingen när truppen hade fått tillåtelse att träffa sina familjer. Detta hade Bilardo sett som ett tecken på hur dedikerad anfallaren var till uppgiften.

”Just därför säger jag alltid att Carlos (Bilardo) var besatt när det gällde de flesta detaljerna. Av exakt den här anledningen är det också omöjligt att bli arg på honom. Såklart hade jag velat spela, men jag fick komma med i truppen som miljontals människor också hade velat göra. Och idag, när jag är tränare, har det hjälpt mig att förklara för mina spelare hur viktigt det är med träningen.”

Sergio Almirón föddes i Rosario och började spela för Newell’s Old Boys ungdomsakademi efter att José Berta hade sett honom spela för det lokala kvarterslaget. Vid 14-års ålder anlände han till klubben och tre år senare fick han göra debut i Primera Division.

”Det kostade mig en del inledningsvis, men sedan acklimatiserade jag mig i Primera under 1981. Därefter blev allting helt annorlunda. Tack vare gud så behövde jag inte gå ner i reservlaget igen, utan kunde stanna kvar i A-laget.”

Under 80-talets inledning började Newell’s Old Boys att lägga grundstenarna för det som skulle bli en väldigt succéfylld avslutning på årtiondet. Slutet på 80-talet och inledningen på 90-talet var nämligen sedan några av de mer framgångsrika åren i klubbens historia. Just mästarlaget, säsongen 1987-88, var extra speciellt eftersom samtliga spelare hade fostrats i den egna akademin.

”1981 skapade vi en bas med spelare som kom ur den egna akademin. Vår belöning kom sedan sex säsonger senare när vi blev inhemska ligamästare. Mellan 1983 och 1987 tränade Jorge Solari oss och detta var under en period där vi, varje år, slogs i toppen av tabellen. När han hade tagit över oss 1983 slogs vi för vår överlevnad i botten och sakta men säkert blev vi bättre och bättre. Efter VM 1986 lämnade Ramos, Alfaro och jag gick till Tours i Frankrike. Vi kom dock alla tillbaka och sedan sattes ett lag ihop, som gick till historien med enbart spelare som fostrats i klubben – inklusive tränarna. Men vi hade redan sått fröna under 1981 till 1987. Det var sex säsonger med spelare ifrån den egna akademin och som nådde resultat.”

Under sin tid i ungdomslaget fick Almirón också spela tillsammans med en viss Marcelo Bielsa. Dock hann de båda aldrig spela med varandra i A-laget eftersom Bielsa lämnade Newell’s redan 1977.

Almiróns insatser med Rosarioklubben gjorde att han slutligen blev aktuell för det argentinska landslaget. Hans första inkallelse kom redan 1983 när Carlos Bilardo hade installerats som ny förbundskapten efter världsmästerskapet, året dessförinnan, i Spanien.

”Min första uttagning i landslaget var något exceptionellt och anlände via telegram. Detta resulterade faktiskt i att det var den assisterande tränaren, i Newell’s, som aviserade mig om att det hade ankommit ett telegram ifrån förbundet och som sa att jag var uttagen i landslaget. Jag började skratta eftersom jag inte kunde tro att det var sant. Jag tänkte att alltihop nog bara var ett skämt. Sen sa jag; ’okej det är bra nu’ och samtidigt dog jag av skratt. Därefter visade han mig telegrammet. Trots detta kunde jag inte riktigt förstå att det var sant. Jag fortsatte att vara helt förstummad. Dagen efter var jag tvungen att resa till Buenos Aires för att börja träna med landslaget under ledning av Carlos Bilardo. Detta var 1983 inför en Copa América-turnering som vi i slutändan aldrig kom att spela. Året därefter började vi sedan att träna – och förbereda oss inför VM i Mexiko 1986.”

Under världsmästerskapet fick sedan, som sagt, inte Almirón spela en enda minut under Argentinas väg mot VM-guldet. I stället kämpade han på under träningarna och hoppades att Bilardo skulle ändra sig. Dessvärre gjorde inte förbundskaptenen detta och vid ett tillfälle tänkte Almirón ta tillfället i akt och fråga sin tränare kring varför han inte fick spela.

”Jag sa till honom; ’jag har en fundering. Jag spelar som startspelare under samtliga träningar, men sen får jag inte ens komma in under matcherna. Då svarade han; ’det är bra det du säger till mig, men bara att vara med i landslaget är fördelaktigt eftersom då tjänar du extra pengar.’ Jag svarade honom att jag hade gladeligen struntat i de pengarna mot att i stället ha fått spela några minuter under världsmästerskapets gång. Därefter var samtalet slut. Han svarade inte mig på det sista som jag sa.”

Tillsammans med Diego Maradona i landslaget.

Almirón fortsatte att vara lojal mot sina lagkamrater och håller, än idag, många kära minnen ifrån turneringen. Inte heller är han särskilt arg – eller besviken på Bilardo kring avsaknaden av speltid.

”Jag har sparat min tröja som hade nummer ett på ryggen eftersom det var rangordnat i alfabetisk ordning (Almirón var anfallare). Jag har även kvar medaljer, ja det mesta faktiskt. Men det allra viktigaste är minnena av mina lagkamrater, dessa finns det inget pris på. Det är inte helt enkelt att vara med i ett argentinskt landslag där det finns fantastiska fotbollsspelare och att samtidigt dela omklädningsrum med den bäste någonsin i form av Diego Armando Maradona. Jag hade privilegiet att ha fått vara vid hans sida och träna tillsammans med honom.”

På klubblagsnivå spelade Almirón för Newell’s Old Boys mellan 1979 och 1991, bortsett ifrån en kort avstickare till den franska klubben Tours. Han spelade också för Tigres i Mexiko samt Estudianes, Central Córdoba de Rosario och Talleres (Córdoba) innan han valde att lägga skorna på hyllan.

Givetvis är han allra mest förknippade med Newell’s och det är också den här klubben som Almirón alltid har haft närmast sitt hjärta.

”Att jag fick debutera som 17-åring var något helt fantastiskt. Att få göra detta tillsammans med spelare som var mycket äldre än mig och som var otroliga spelare på den här tiden. Detta lärde jag mig enormt mycket av och utvecklades.”

Almirón är mest förknippad med Newell’s Old Boys.

Guldet 1988 var såklart grädden på moset för Almirón och något som han säkerligen kommer att bära med sig under resterande delen av sitt liv. Efter spelarkarriären har han arbetat i perioder som tränare för mindre klubbar i Rosario. Bland annat tränar han, i skrivande stund, föreningen María Teresa och dessförinnan hade han ett mindre klädesföretag som fick känna av de tuffa ekonomiska åren i landet under inledningen på 90-talet.

Sergio Almirón är en av de argentinska fotbollsspelarna som kommit med till ett världsmästerskap, men sedan inte fått spela en enda minut. Héctor Baley visste hur detta kändes redan 1978. Trots detta kan ingen ta ifrån varken Almirón, Baley, eller någon av de andra spelarna, det faktum att de blivit världsmästare. Det har liksom ingen betydelse vad någon anser, tror eller tycker; på Almiróns meritförteckning står det att han vann VM-guld 1986 i Mexiko. Punkt slut.

På klubblagsnivå är han mest förknippad med sina år i Newell’s Old Boys där han vann det historiska ligaguldet 1988 tillsammans med ett lag fyllt med egna produkter. Fortfarande är Almirón medlem i klubben och går kontinuerligt på deras matcher.

”Newell’s har varit det absolut största för mig. Det viktigaste som skett i hela mitt liv.”