Redaktionens favoriter: Newell’s guldlag 1988 – ”Det laget var barbariskt bra”

Jag återkommer ofta till Newell’s guldlag 1988 av den enkla anledningen att den symboliserade något speciellt. Något som, trots att jag inte ens levde på den tiden, ändå kan känna en samhörighet med. En ligatitel skapad ur sagorna, men som hände i verkligheten.

Själva titeln i sig och symboliken i densamma bottnar sig i flera händelser som gör att allt sammantaget blir väldigt speciell.

1986 hade Rosario Central, Newell’s Old Boys värsta rival, tagit klivet upp till Primera igen. Redan året efter vann laget, till råga på allt, även ligan och detta en ynka, retsam, poäng framför Newell’s Old Boys. Stadens ena halva var i eufori medan den andra sörjde värre än någonsin. Lillebror retade storebror men den senare hade inte gett upp. Det var dags för revansch.

När nästa säsong drog igång var Newell’s på hugget direkt. Under tränaren José Yudica sattes ett slagkraftigt lag ihop där samtliga spelare kom ifrån den egna akademin. Idag är en sådan dröm en utopi. På 80-talet var det ovanligt men lågtifrån omöjligt. Vad dessa spelare tillsammans skulle komma att åstadkomma var något historisk som supportrar till föreningen pratar om än idag.

Newell’s Old Boys räknas inte till dom fem största klubbarna i Argentina. Men precis som sina ärkerivaler Central har man alltid haft en stark supporterskara i ryggen. 1988 hade det gått 14 år sedan Newell’s senast vann en ligatitel. Därför kan man förstå att samtliga runt den rödsvarta klubben trånade efter ett nytt ligaguld.

Fabián Basualdo.

Kontinuiten i laget bidrog också till framgången. På dom trettioåtta omgångarna som ligan utgjordes kring använde sig Yudica bara av sexton spelare. För det mesta såg laget ut på samma sätt ifrån match till match vilket gjorde att det tillslut var ett välsmort piano som tränare basade över. Manuel Llop minns att hans tränare var väldigt metodisk i sitt sätt att förbereda laget.

”José ledde oss framåt bit för bit, match för match. Han gav oss aldrig tid att tänka på något annat än att vinna”.

Yudica ställde upp i ett spelsystem som beskrivs bäst med 4-3-1-2. I mål hade man Norberto Scoponi, en pålitlig målvakt med en imponerande räckvidd. Backlinjen såg för det mesta ut som följande med Fabián Basualdo som högerback, Jorge Pautasso samt Jorge Theiler som mittbackar och Roberto Sensini som vänsterback. På mittfältet hade man först ett tremannablock med Juan José Rossi, Juan Manuel Llop och Roque Alfaro. Framför dessa låg Gerard Martino i något som kan likna en nummer 10-roll för att sedan längst fram i anfallet ha Gustavo Dezotti och Sergio Almirón. Bland dom som utöver dessa gjorde flera framträdande återfinns bl.a. Abel Balbo, Miguel Fullana, Víctor Ramos och Ariel Cozzoni.

Newell’s visade tidigt in på säsongen att man även denna säsong var att räkna med i toppen av tabellen. Med två omgångar kvar på säsongen hade man möjligheten att avgöra när Independiente stod för motståndet på hemmaplan. Samtidigt var man beroende av att River besegrade San Lorenzo i en match som spelades parallelt. För att det skulle bli firande denna dag krävdes alltså dels seger för Newell’s men även detsamma för River.

Mittbacken Jorge Theiler minns laget som blev mästare 1988 med en otrolig värme och stolthet.

”På hemmaplan tryckte vi alltid dit motståndarna med tre eller fyra mål. Det laget var barbariskt bra”.

Rosario-klubben hade inte heller några som helst problem med att besegra ett blekt Independiente hemma på ”El Coloso de Parque”. Efter dubbla mål av såväl Rossi som Alfaro samt varsitt mål av Balbo och Almirón, seglade Newell’s mot ligatiteln. Supportrarna på läktaren hade dock ingen koll på vad det stod i Rivers match mot San Lorenzo. Men när deras egna match var slut och speakern annonserade i högtalarna att San Lorenzo förlorat stormade Newell’s supportrar in på gräsmattan.

Glädjen visste inga gränser när laget säkrade sin första ligatiteln på 14 år. Tårarna av lycka ville liksom aldrig riktigt sluta rinna på spelarnas – och supportrarnas kinder. Här var ett lag med enbart egna produkter, vars blod i kroppen – i varenda ådra – rann i Newell’s röda och svarta färger. Revanschen över ärkerivalen var grädden på tårtan.

Rosario Central hade kapitulerat – nu var Newell’s Old Boys bäst i stan igen.