1959. Med en minnesvärd anfallskvintett blev San Lorenzo mästare med fyra omgångar kvar att spela. Årgången som vann ligan 1959 hade många personligheter där den arrogante målmaskinen José Sanfilippo ledde sitt San Lorenzo till ligaguldet.
Två år innan ligaguldet 1959 bärgades hade San Lorenzo anställt José Barreiro som huvudtränare. Det var ett osäkert kort sett till att han precis hade avslutat sin aktiva spelarkarriär och jobbet, som San Lorenzo huvudansvarige, blev således hans första.
Det var inget lite uppdrag han gav sig in på heller. Storklubben San Lorenzo hade inte blivit mästare sedan 1946 – med det ikoniska laget ”El Terceto de Oro”. Därutöver var säsongen 1959 lite extra speciell eftersom vinnarna av denna skulle få representera Argentina i den allra första upplagan någonsin av Copa Libertadores.
Ligasäsongen inleddes den 3 maj 1959 och San Lorenzo började med att besegra Gimnasia med 4-1 på bortaplan. Under de inledande tolv omgångarna blandade och gav San Lorenzo en hel del, men succesivt fick Barreiro ordning på spelet och laget började också att prestera bättre. I den tolfte matchen övermannades ärkerivalen Huracán på bortaplan med 4-1 och som ett resultat av detta gick San Lorenzo dessutom upp i ensam serieledning. Detta var sedan en plats som de inte skulle lämna ifrån sig under den resterande delen av säsongen.
Barreiro kunde glädjas över att han var tränare för en spelartrupp fylld med talang – och framför allt offensiva spetskvalitéer. Lagets största stjärna var utan tvekan den arrogante målmaskinen José Sanfilippo. Anfallaren hade vuxit upp och varit supporter till San Lorenzo i unga dar. Därefter slog han igenom under mitten av 50-talet och året innan ligaguldet 1959 hade han dessutom vunnit skytteligan i Primera Division. Därutöver var han en självklar pjäs i det argentinska landslaget. Detta trots att han var med vid det fiaskostämplade världsmästerskapet i Sverige 1958.
Även under guldsäsongen 1959 skulle Sanfilippo vinna skytteligan i imponerande stil. Hans trettioen mål på trettio matcher var ett smått otroligt facit och avståndet ner till tvåan, i skytteligan, var hela nio mål. Med detta i åtanken är det kanske inte särskilt konstigt att Sanfilippo kallade sig själv för; ”ett fenomen”. Även om man, såklart, kanske kan tycka att det ordvalet var en smula arrogant.
”Om jag hade spelat idag hade det inte funnits tillräckligt med pengar i hela världen för att köpa loss mig.”
Faktum är att anfallaren skulle vinna skytteligan fyra säsonger i rad mellan 1958 – och 1961. Dessutom var han nära att vinna denna åtråvärda utmärkelse en femte raka gång 1962. Enligt honom själv var det San Lorenzos egen styrelse som satte stopp för detta eftersom de, helt enkelt, inte ville betala ut den bonus som i sådana fall hade tillfallit anfallaren.
”INNAN SÄSONGEN BÖRJADE HADE VI KOMMIT ÖVERENS OM ATT IFALL JAG VANN SKYTTELIGAN FÖR EN FEMTE GÅNG I FÖLJD SKULLE De BETALA UT 400 PESOS. MEN EFTERSOM JAG HADE KRITISERAT KLUBBLEDNINGEN, UNDER SLUTET AV SÄSONGEN, P.G.A. ATT VI INTE HADE HAFT NÅGON TRÄNARE PÅ SJU OMGÅNGAR, GAV De MIG TVÅ MATCHERS AVSTÄNGNING. DESSA KOM I De AVSLUTANDE TVÅ OMGÅNGARNA. SAMTIDIGT GJORDE LUIS ARTIME TVÅ MÅL OCH PASSERADE MIG I SKYTTELIGATABELLEN”.
San Lorenzo hade emellertid fler skickliga spelare, än bara Sanfilippo, under guldsäsongen 1959. Inför ligastarten värvades Omar Higinio García in ifrån Tigre. Han och Sanfilippo förstod varandra på ett närmast telepatiskt sätt och tillsammans utgjorde de en anfallskedja där även landslagsmännen Héctor Facundo och Norberto Boggio inkluderades, samt Miguel Angel Ruiz. Tillsammans fick de smeknamnet; ”Los Cinco Pistoleros”.
Norberto Boggio var en vital del av det här laget och ifrån sin högra anfallsposition fick han utlopp för sina spetsegenskaper. Den mustaschprydde herren var snabb, hade ett vasst avslut och gjorde en hel del mål under sin långa karriär. Det som gjorde Boggio extra användbar var det faktum att han kunde spela på båda kanterna. Han var, med andra ord, en mångsidig anfallare. Han hade också varit med vid VM-fiaskot i Sverige 1958, även om Boggio bara spelade i den andra gruppspelsmatchen mot Nordirland. Senare under sin karriär skulle han få närmast ikonstatus i Mexiko tillsammans med klubben Atlante. Här spelade nämligen Boggio under åtta år och blev föreningens sjunde bästa målgörare någonsin.
Héctor Facundo hade däremot turen att slippa spela i världsmästerskapet 1958. Han var i stället med fyra år senare när Argentina, även då, åkte ur gruppspelet i Chile. Facundo kunde dock emellertid glädja sig över att han gjorde det vinnande målet, i VM-premiären, mot Bulgarien. Han trivdes, precis som Boggio, ute på kanten och Facundo hade, enligt dåtidens rapporter, en väldigt fin högerfot.
Efter derbysegern mot Huracán, i den tolfte omgången, fortsatte San Lorenzo att spela bra och anfallskvintetten slutade aldrig att producera framåt. Förlusten mot Racing, med tio matcher kvar, var såklart en plump i protokollet och gjorde att det jämnade till sig en aning i toppen av tabellen. Dock aldrig så pass nämnvärt att San Lorenzo behövde bli särskilt oroliga för att tappa greppet om ligatiteln.
Genomgående var nämligen El Ciclón det klart bästa laget i serien. Med fyra omgångar kvar att spela blev San Lorenzo också mästare – detta trots att de förlorade mot Ferro med 3-0. Samma dag föll nämligen tvåan Racing mot River Plate med 3-2 och guldet var tillbaka i Boedo.
En vecka senare fick San Lorenzo dessutom den stora glädjen att fira guldet hemma mot Huracán på Estadio Gasómetro. Fullsatta läktaren fick se vad som närmast kunde beskrivas som någon form av gyttjebrottning med boll. Eller som tidningen El Gráfico beskrev det hela; ”det hela hade utformats till en likartad kamp där bollen krigade med spelarna, där lagen kämpade mot planen samtidigt som planen krigade mot bollen.” Det kraftfulla regnet hade förvandlat fotbollsplanen till en lervälling och med detta i åtanken är det svårt att förstå hur de båda lagen kunde producera fram inte mindre än nio mål. Men det lyckades de med.
Huracán tog visserligen ledningen med 1-0, men matchen som sådan tillhörde mästarna San Lorenzo. Derbyt slutade 6-3 till hemmalaget efter att Sanfilippo smällt dit ett hattrick. El Gráfico konstaterade kallt att; ”San Lorenzo hade kunnat göra betydligt fler än sex mål, men de hade också kunnat släppa in avsevärt många fler än tre.”
Publiken bjöds på underhållning i lervällingen samtidigt som regnet, stundtals, fortsatte att vräka ner. På läktarna kunde hundratals paraplyn beskådas, men trots vädret var stämningen god.
”Den stora demonstrationen av ett välfungerande spel, utan att gå miste om vackra individuella prestationer, stod San Lorenzo för.”
Precis som veckan dessförinnan, mot Ferro, kunde inte San Lorenzos supportrar hålla sig tills matchen var över. Trots att det fattades fem minuter på matchklockan, innan huvuddomaren skulle blåsa av, vällde det in supportrar på planen. El Gráfico skrev; ”den här publiken verkade oförmögna att vänta fem minuter till innan de kunde springa in på planen och ge sig in i jakten på tröjor, skor, shorts och andra saker som hade tillhört deras stora idoler.”
Firandet i Boedo fortsatte långt in på natten och under veckorna som följde. Efter tretton års väntan var San Lorenzo äntligen bäst i Argentina igen. Klubben hade landets bästa anfallare i José Sanfilippo och ett genomgående slagkraftigt lag som, i slutändan, placerade sig sju poäng före tvåan Racing. Säsongen slutade på ett väldigt tillfredsställande sätt när ”Los Cinco Pistoleros” ledde San Lorenzo till guldet.
enkoppmate.com 