1946: ”El Terceto de Oro” – Laget som påven förälskade sig i

1946. På läktaren stod en nioårig Jorge Mario Bergoglio och förälskade sig i det han såg nere på planen. Att han senare skulle komma att bli Påve Franciskus är en helt annan historia. Det han fick bevittna var ett San Lorenzo som skrev in sig i historieböckerna, charmade ett helt land och snittade tre mål per match.

Rinaldo Martino hade redan anlänt till San Lorenzo 1941, men det var först fyra år senare som anfallstrion – vilken skulle gå till historien – blev komplett. 1944 anslöt en målskytt av rang i form av Armando Farro. Han hade haft ett otroligt fint målsnitt med Banfield och smällt dit imponerande fyrtiotre mål på åttioåtta matcher.

Farro utmärkte sig annars för sin väldigt markanta näsa. Eller åtminstone valde vissa att fokusera på den oproportionerligt mycket. Näsan ansågs vara väldigt platt och hängde neråt på ett väldigt karaktäristiskt sätt. Faktum är att det finns en historia kring att det tog tidningen El Gráficos fotograf en lång stund innan han fick till en tillfredsställande bild, på Farro, till ett av omslagen 1946. De provade med att Farro skulle hålla en apelsin framför näsan, men det blev inte särskilt bra. Därefter kom de på att han kunde ha en vattenflaska framför ansiktet. ”Där satt den” tyckte fotografen Ricardo Alfieri. Detta är annars ett ganska märkligt omslag, sett till hur El Gráficos förstasidor brukade se ut, men av någon anledning hade hela redaktionen blivit närmast besatt av att dölja anfallarens näsa. Obegripligt kan man definitivt tycka.

Under sin inledande tid i San Lorenzo hade Farro svårt att hitta rätt, men kom succesivt in i det hela ju fler matcher han fick spela. Samma år som hans ankomst, till San Lorenzo, blev verklighet anslöt sig också den sista pusselbiten till den väldigt ikoniska anfallstrion och som skulle få smeknamnet; ”El Terceto de Oro” (Guldtrion). René Pontoni värvades in ifrån Newell’s Old Boys där han hade utmärkt sig positivt under inledningen på 40-talet. Han var en otroligt duktig målgörare och skulle visa sig bli vital för San Lorenzos framgångar under de nästkommande åren. I en av landets åtskilliga tidningar gick det att läsa följande beskrivning av Pontoni och det avtryck han satte inom landets fotboll.

”Den virtuosa dirigenten, som förvandlade El Ciclón till ett tempel av positiv fotboll – och skojfriskhet, var just René Pontoni.”

När almanackan slog över till 1946 hade San Lorenzo blivit mästare vid fem tidigare tillfällen i Argentina. Dock hade tre av dessa kommit under amatöreran och endast två hade bärgats efter professionalismens intåg på 30-talet. Under inledningen på 40-talet hade River Plate och Boca Juniors prenumererat på ligatitlarna där de förstnämnda skördade frukterna av sitt ikoniska lag ”La Máquina”.

Under mitten av årtiondet tränades San Lorenzo av en duo vid namn Diego García och Pedro Omar. De skulle tillsammans sätta ihop ett oerhört slagkraftigt lag som ingen kunde råda bot på. San Lorenzo formerade sig, precis som majoriteten av alla andra lag på den här tiden, i ett 2-3-5-system. Den vanligaste formationen, under guldsäsongen 1946, såg ut enligt följande; Mierko Blazina; José Vanzini, Oscar Basso; Ángel Zubieta, Salvador Grecco, Bartolomé Colombo; Antonio Imbelloni, Armando Farro, Réne Portoni, Rinaldo Martino, Oscar Silva.

Armando Farros omtalade omslag till tidningen El Gráfico 1946.

Säsongen 1946 inleddes i april och varade hela vägen till inledningen på december. San Lorenzo började ligasäsongen med att besegra Tigre på bortaplan med 3-1 efter att Francisco Antuña, Pontoni och Martino stått för målen. Samma trio stod även för lagets fullträffar, en vecka senare, när laget kryssade hemma mot Independiente med 3-3.

San Lorenzo förlorade sedan två raka matcher, i omgång fem och sex, vilket skapade en viss oro inom storklubben. Dock var de snart tillbaka på vinnarspåret igen och under de avslutande 24 omgångarna skulle laget bara förlora vid ytterligare två tillfällen.

San Lorenzo spelade en fantastisk offensiv fotboll som lockade stora massor till hemmaplanen Gasómetro i Buenos Aires. Tidningen El Gráfico beskrev vid ett tillfälle att laget hade; ”Skicklighet och effektivitet”. På trettio omgångar gjorde San Lorenzo smått osannolika nittio mål – ett målsnitt på tre fullträffar per match – och släppte bara in trettiosju stycken. Åtskilliga lag fick se sig regelrätt utklassade av San Lorenzo den här säsongen. Estudiantes besegrades på Gasómetro med 4-1, Vélez fick stryk med 5-0 medan Rosario Central fick den väldigt omilda behandlingen att bli överkörda med hela 7-0. I den matchen smällde Silva dit ett praktfullt hattrick.

Anfallet bestod, som sagt, av en kvintett, men det är ingen tvekan om att det var den innersta trion i denna som de flesta åskådarna lade sitt fokus på. Pontoni var den centrala anfallaren med Farro och Martino närmast sig. Farro var den spelaren som föll ner mest i planen och hämtade boll. Han ville nämligen gärna vara delaktig i speluppbyggnaden medan Pontoni och Martino höll sig allra längst fram för att peta in bollarna. Med detta sagt ska inte Farros kapacitet till att göra mål undervärderas. Han var nämligen en otroligt skicklig avslutare även han.

Föga förvånande var det dock den centrala anfallaren Pontoni som gjorde flest mål, för San Lorenzo, den här säsongen med sina tjugo baljor. Farro och Martino var emellertid inte mycket sämre, utan stod för arton mål vardera, vilket renderade i att trion gjorde 56 av lagets totala målskörd på 90 mål.

Det skulle såklart ändå vara fel att tillskriva hela ligaguldet till endast den briljanta anfallstrion. Dessa tre sken visserligen starkast, men det fanns mycket kvalité i det här laget och varje lagdel hade sin stjärna. Ute på ena kanten fanns Oscar Silva som hade anlänt ifrån Racing där han inte kunde ta en plats i laget. Hos San Lorenzo växte han dock emellertid ut till en viktig pjäs och stod för tio mål under guldsäsongen 1946. På den andra kanten alternerade Antonio Imbelloni med Francisco De la Mata. Den sistnämnda var bror till Vicente (De la Mata) som hade skördat enorma framgångar med Independiente på 30-talet.

I målet hade San Lorenzo Mierko Blazina som var en risktagande – och väldigt djärv målvakt. Han tvekade aldrig att slänga sig handlöst framför fötterna på motståndarna och knipa bollen. I försvaret utgjorde José Vanzini och Oscar Basso en trygg – och kraftfull försvarsduo. På mittfältet återfanns lagkaptenen Ángel Zubieta som styrde laget, Salvador Grecco som var lite av en speldirigent och Bartolomé Colombo som var tryggheten själv när det kom till markeringsspelet.

När säsongen kommit halvvägs ledde River Plate serien och San Lorenzo befann sig två poäng bakom på en tredjeplats. När det återstod tio omgångar hoppade de upp på förstaplatsen och lämnade sedan inte denna ifrån sig.

I den 24:e omgången ställdes San Lorenzo mot ett Racing som hade ambitionen att hänga med i toppen. Den illusionen slog El Ciclón tämligen snabbt ner på. I en minnesvärd tillställning vann San Lorenzo med 5-0 och Pontoni stod för ett makalöst vackert mål. Den centrala anfallaren plockade ner ett inlägg, ifrån De la Mata, på bröstet innan han dundrade på en halvvolley som målvakten Héctor Ricardo inte hade en chans på. Övriga mål den här eftermiddagen stod De La Mata själv för, samt två mål av Martino och ett av Farro.

I takt med att säsongen började lida mot sitt slut blev det också uppenbart att Boca Juniors var det laget som skulle utgöra det största hotet mot San Lorenzos titeldrömmar. Krysset mot just dessa guldkandidater, hemma på Gasómtro efter dubbla mål av Martino, gjorde att San Lorenzo bibehöll sitt avstånd ner till Boca med två omgångar kvar att spela.

I säsongens näst sista match besegrade San Lorenzo Vélez Sarsfield med 4-1 samtidigt som Boca krossade Huracán med 4-0. Detta bäddade för ett avgörande i den sista omgången och här skulle San Lorenzo visa sig vara de rättmätiga vinnarna. El Ciclón besegrade Ferro på bortaplan med 3-1, efter mål av Martino, Pontoni och Silva. Parallellt föll Boca borta mot Vélez med 2-1. Därmed var guldet i hamn för San Lorenzo och efter tio år utan en ligatitel var storklubben äntligen bäst i landet igen.

Denna årgång fick ta emot enorma hyllningar ifrån hela landet och är, än idag, vida ansedda som ett av de bästa lagen någonsin inom den argentinska fotbollen. El Gráficos skribent, Félix Daniel Frascara, var en av de journalisterna som stämde in i den unisona hyllningskören och han valde att lyfta fram lagets bäste målgörare Pontoni som en avgörande pjäs.

”Pontoni spelade på det sättet att han tog den arroganta – och iögonfallande, autentiska, argentinska fotbollen till arenorna runt om i landet.”

Det sägs att som nioåring förälskade sig en viss Jorge Mario Bergoglio – numera känd som Påve Franciskus – i San Lorenzo tack vare just ”El Terceto de Oro” och mästarlaget 1946. Rinaldo Martino var en av huvudpersonerna i det här guldlaget och han minns själv vad som gjorde denna årgång av San Lorenzo så speciell.

”Vi samlades i mitten av planen, inför matcherna, och därifrån startade vi anfallen. Men om vi behövde söka efter bollen i eget straffområdet, då gjorde vi det också. Folk glömmer bort många av de andra duktiga spelarna i laget som Oscar Basso, Ángel Zubieta och Salvador Grecco. Man hyllar oss tre i anfallet, men glömmer samtidigt att nämna övriga som, även de, var väldigt viktiga för vårt spel. Detta var ett lag som hade en stor respekt för bollen. Samtliga spelare var dessutom skickliga, intelligenta och snabba.”

Detta var sannerligen ett lag som fängslade massorna, underhöll publiken och skrev in sig i historieböckerna. Nittio mål på trettio matcher talar onekligen sitt tydliga språk och om det var gott nog för den blivande Påven, ja då måste det ju såklart ha varit något alldeles extra.