1962: Det likgiltiga landslaget vid världsmästerskapet i Chile

1962. För tredje gången i rad fick Argentina respass i den första omgången i ett världsmästerskap. Under ledning av förbundskaptenen Juan Carlos Lorenzo visade landslaget upp allt det som ingen i hemlandet ville se – kaos, förvirring och total likgiltighet.

Den 29 mars 1962 skedde något väldigt omtumlande, men samtidigt unikt i den argentinska historien. Att presidenten Arturo Frondizi avsattes i en militärkupp var inte det unika i sammanhanget – militärkupper hade gjorts både förut och skulle också göras senare i historien. Det unika var i stället på sättet som den nye presidenten tillsattes.

Under en längre tid hade missnöjet mot Frondizis regim pyrt. Relationen mellan presidenten och militären var allt annat än bra. Allt detta sammantaget renderade i militärkuppen 1962. Vad var det då som var unikt med denna kupp? Jo den som eftersatte Frondizi var ingen militär utan en civilist i form av José Maria Guido. Det var enda gången i historien som en militärregim – i Argentina – inte tillsatte en miltärgeneral som president.

Den nye regeringen stötte sedan på många problem under resans gång och det var i denna verklighet som det argentinska landslaget förberedde sig inför världsmästerskapet i Chile samma sommar. Innan dess hade emellertid kvalspelet ägt rum. Argentina tog sig enkelt vidare ifrån detta efter att ha besegrat Ecuador, på bortaplan, med 6-3 och sedan på hemmaplan med 5-0.

Samma år hade de även mött Brasilien, ett flertal gånger, i träningsmatcher och trots att Argentina vunnit några av dessa möten – förlorade de den sista med förkrossande 5-1. Efteråt uttryckte också Pelé sin kritik mot Argentina på sitt sedvanliga diplomatiska sätt.

”Det går väldigt långsamt och det är alldeles för många långsamma passningar ut på kanterna. Detta samtidigt som laget inte har något djup i spelet. Att använda sig av en långsam central mittfältare, och samtidigt spela ut på kanterna, är redan detta ett taktiskt misstag. Ännu mer när denne har som uppgift att markera en snabb motståndare.”

Argentinas landslag vid VM 1962 i Chile.

Precis på samma sätt som landets styre genomgick omvälvande tider, gjorde även organisationen runt det argentinska fotbollsförbundet samma sak. Hela institutionen genomsyrades av rörighet, förvirring samtidigt som förbundskaptenerna avlöste varandra på löpande band.

Efter fiaskot vid världsmästerskapet 1958 i Sverige hade Guillermo Stábile fått avgå som förbundskapten för Argentina. Under kvalspelet till VM 1962 ledde sedan Victorio Spinetto landslaget, men när det väl var dags för världsmästerskapet i Chile hade även Spinetto lämnat sin post. Nu var det upp till den excentriske Juan Carlos Lorenzo att styra skutan.

Faktum är att Argentina hade ansökt om att få annordna världsmästerskapet 1962 och hade sin slogan; ”Vi skulle kunna arrangera världsmästerskapet imorgon”. Dock föll dessvärre FIFA:s slutgiltiga val på Chile i stället. De fick trettiotvå av rösterna medan Argentina endast fick tio. I stället blev det deras tur 16 år senare.

Juan Carlos Lorenzo anlände till rollen som ny förbundskapten med ett intressant CV där han skördat framgångar i Europa och bland annat lett Mallorca till dubbla uppflyttningar i Spanien. Dock var han en något speciell figur att ha att göra med.

Först och främst började han säga saker som inte alls föll väl ut bland truppens spelare. Lorenzo slog bland annat fast, inför mästerskapet, att de argentinska fotbollsspelarna inte tränade tillräckligt mycket, inte orkade spela hela matchen och att det krävdes stora insatser för att de skulle komma upp på samma nivå som sina europeiska motsvarigheter. Detta var kanske inte det allra mest smidiga pepp-talket att köra inför ett VM-slutspel, men sådan var den gode Lorenzo.

Resultatet blev att det argentinska landslaget aldrig riktigt nådde någon vidare nivå under turneringens gång. I premiären mot Bulgarien vann visserligen Argentina med 1-0 – efter mål av Héctor Facundo – men överlag var det ingen särskilt imponerande insats. Lorenzo hade flaggat för att han endast skulle spela Bocas defensive mittfältare Antonio Rattín, i premiären, ifall det var torrt väder (vad det nu skulle ha med saken att göra). Men på matchdagen regnade det och Rattín lämnades således utanför startelvan.

Efter ledningsmålet föll Argentina ner i planen och ägnade sig mest åt spelförstörande försvarsspel. Upprepade – och hårdföra tacklingar sattes in på motståndarna. Bulgariens stjärnor Hristo Iliev och Todor Diev blev t.o.m. så pass skadade att de inte kunde spela något mer i turneringen. Efteråt förkunnade tidningen El Gráfico att; ”detta var en insats som lämnade en bitter eftersmak.”

I nästa omgång väntade England, vilka ännu inte blivit den bittra rival för Argentinas vidkommande som de skulle komma bli senare i historien. Dock visade sig engelsmännen vara alldeles för starka för detta argentinska landslag och vann också med 3-1 efter mål av Ron Flowers, Bobby Charlton och Jimmy Greaves. Lorenzo hade överraskat samtliga, inklusive sina egna spelare, med att spela ett märkligt 4-2-2-2-system som ingen av spelarna verkade särskilt bekväma med.

Inför den avslutande gruppspelsavslutningen såg läget prekärt ut för Argentinas vidkommande och de behövde besegra Ungern, samtidigt som de fick hoppas på att England inte skulle vinna sin match mot Bulgarien. Så blev det inte.

Argentina spelade, i slutändan, en ganska slätstruken match mot Ungern, vilken slutade mållöst. Juan Carlos Lorenzos landslag var utslaget – precis som fyra år tidigare i Sverige – redan i gruppspelet. Under samtliga matcher hade förbundskaptenen roterat kraftfullt i sin startelvan och resultatet blev ett kaotisk landslag utan struktur och organisation.

Anfallslinjen var inte likadan i en enda match och Lorenzo gjorde även frekventa byten i backlinjen. Faktum är att inte ens målvakten Antonio Roma kunde känna sig trygg på sin startplats. I avslutningsmatchen mot Ungern var nämligen plötsligt Rogelio Domínguez förstamålvakten. Med allt detta i åtanken förvånade kanske inte resultaten särskilt mycket. Det kunde egentligen inte sluta på något annat sätt än i ett praktfiasko.

Vid hemkomsten behövde lyckligtvis inte det argentinska landslaget ta emot några glåpord, eller kastade mynt, på flygplatsen ifrån ilskna supportrar. Faktum är att ingen väntade på deras ankomst överhuvudtaget. Denna årgång av det argentinska landslaget hade inte väckt någta känslor överhuvudtaget bland landets befolkning – varken i form av glädje eller ilska. Det rådde, med andra ord, en kollektivt likgiltighet i Argentina.

Många anser, än idag, att detta landslag var det sämsta någonsin och det här också något som flera av spelarna har yttrat genom åren. Bland dessa en viss Antonio Rattín. Precis som efter VM 1958 blev detta en turnering som argentinarna helst ville glömma bort, så snabbt som möjligt, och aldrig någonsin igen bli påminda om.

För tredje gången i rad hade det argentinska landslaget fått respass redan i den första rundan av ett VM-slutspel. Det likgiltiga landslaget hade återigen gjort sig påminda.