1953: När Argentina besegrade England på argentinsk mark för första gången någonsin

1953. Argentina besegrade England, för första gången någonsin, på argentinsk mark en kylslagen eftermiddag i maj 1953. Ernesto Grillo gjorde ett historiskt mål som satte honom på världskartan och engelsk press sågade sitt eget landslag efteråt och beskrev de som; ”boxardementa oxar.”

Köerna ringlade sig flera hundratal meter utanför River Plates hemmaplan redan under morgonen den 14 maj 1953. Supportrarna var exalterade över att få se den första matchen mellan ett argentinskt landslag – och ett engelskt – på argentinsk mark.

Men var det verkligen det ”riktiga” engelska landslag som vi fick se den här eftermiddagen?

Det finns vissa parametrar att ta in i denna fundering. Först och främst var inte detta en officiell landskamp och i vissa historieböcker har den skrivits ner som ett möte mellan ett kombinerat lag ifrån Buenos Aires och FA:s – det engelska fotbollsförbundets – bästa ihopsatta elva av inhemska spelare. Detta gör att matchen som sådan inte har räknats in i historieböckerna i statistiken mellan Argentina och England, men om vi ska vara helt ärliga har det mindre betydelse i sammanhanget.

Vad som nämligen också är sant är det faktum att det engelska landslaget var på turné i Sydamerika vid den här tidpunkten och denna delegation – på 18 spelare – skulle några dagar senare möta Argentinas landslag, ytterligare en gång, i vad som klassificerades som en officiell landskamp. Denna blev dock inställd p.g.a. ett kraftigt skyfall efter tjugotre minuters spel. Flera av spelarna, ifrån denna första match, var samma spelare som var tilltänkta till att spela sex dagar senare.

Därmed kan vi med all säkerhet slå fast att detta faktiskt var ett regelrätt möte mellan Argentina och England på Estadio Monumental. När vi nu har slagit fast detta kan vi återgå till själva mötet. Detta skulle nämligen komma att bli en historisk match.

***

Folket strömmade till arenan och köerna ringlade sig, som sagt, väldigt långt ut på gatan bakom Monumental. Entusiasmen var stor bland åskådarna den här dagen och väl inne på läktaren kunde publiken köpa sig en choripan – grillad chorizo med chimichurri – eller varför inte en apelsin? Just försäljningen av apelsiner var väldigt vanligt på argentinska fotbollsläktare under den här epoken. En företeelse som vi idag kanske inte direkt förknippar med en fotbollsmatch.

Människorna var, precis som man skulle vara vid fina evenemang, väl uppklädda. Herrarna hade kavaj och hat medan damerna bar tjusiga klänningar. Det ska dock poängteras att när det kom till kvinnliga åskådare, på läktaren, var de reserverade till de lite finare platserna på läktaren. Det var nämligen nästan uteslutande bland det finare folket som kvinnor tilläts att gå på fotboll vid den här tidpunkten.

Tidningen El Gráfico fångade hela spektaklet, inne på Monumental, på ett väldigt romantiskt sätt.

”Adderat till den sedvanliga atmosfären, som alltid är lite utöver det vanliga vid dessa tillställningar, också all den känsloyttring inför matchen och det utseende som River Plates hemmaplan alltid erbjuder. Inramad med flaggor till de båda länderna, närvarandet ifrån landets president, ministrar och ambassadörer, samt ett stort antal damer. Allt detta uppmuntrades av musikbandet som trummade ut de patriotiska nationalsångerna.”

Spelarna i de båda lagen hälsade artigt på den dåvarande presidenten i Argentina Juan Perón. Han satt på hedersläktaren tillsammans med ministrar och den brittiska ambassadören Sir Henry Mack. Evenemanget i sig osade lika mycket politik som fotboll denna lite småkyliga eftermiddagen i maj 1953.

Båda lagen ställde upp med starka elvor där Argentinas femmannaanfall bestod uteslutande av spelare ifrån Independiente. I övrigt var det inga spelare i laget som var hemmahörande i en klubb utanför landets fem största. Faktum är att endast tre klubbar var representerade i startelvan; Independiente, Racing och Boca Juniors.

Så här ställde Argentina upp denna eftermiddag; Julio Musimessi; Pedro Dellacha, José García Pérez; Juan Francisco Lombardo, Eliseo Mouriño, Ernesto Gutiárrez; Rodolfo Micheli, José Carlos Cecconato, Carlos Lacasia, Ernesto Grillo och Osvaldo Héctor Cruz.

Även engelsmännen mönstrade en stark elva. Trots att laget kanske hade valt några andra spelare om det hade varit en officiell startelva, var det trots allt ändå elva av landslagets bästa arton spelare som sprang ut på planen denna eftermiddag i Buenos Aires. Så här ställde engelsmännen upp; Edward Ditchburn; Thomas Garrett, William Eckersley; William Wright, Malcolm Barrass, Raymond Barlow; John Berry. Roy Bentley, Thomas Taylor, Redfern Froggatt och Jack Froggatt.

När spelarna sprang in på planen hade 90,000 åskådare tryggt sig in på Estadio Monumental. Med näsdukar – och hattar viftandes i luften hejade supportrarna fram sitt Argentina mot en historisk seger. Argentinarna började också matchen klart bäst, men det var engelsmännen som skulle få in det  första mål.

Efter fyrtioen spelade minuter gjorde Tommy Taylor eftermiddagens öppningsmål. Eckersley hade ordnat fram en vänsterhörna för engelsmännen som Jack Froggatt skulle ta hand om. Han skruvade därefter in ett fint inlägg, vilket landade perfekt på pannan hos Taylor som kunde nicka dit 1-0. För några sekunder blev Monumental plötsligt dödstyst, men detta skulle snabbt ändras.

I minuten efter Englands ledningsmål var Argentina på frammarsch för att ordna en kvittering. Lacasia skickade ut bollen på vänsterkanten där Grillo tog emot bollen. Independientes anfallare drog sedan i väg på en drygt trettiofem lång soloräd, vilken lämnade ett flertal engelsmännen liggandes på marken. Wright, Garrett och Barlow dribblades allihop bort innan Grillo satsade på att dunka in bollen över den utrusande målvakten Ditchburn. Det fanns nästan ingen vinkel alls att skjuta in bollen ifrån, men den argentinske anfallaren lyckades. I efterhand har målet beskrivits som ”un gol imposible” (ett omöjligt mål) just p.g.a. sättet som Grillo tog sig fram på och det till synes omöjliga läget han avslutade ifrån.

Hans mål blev historiskt och som ett resultat av detta gjorde det honom vida känd över hela Argentina. Själv mindes han sin fullträff, många år senare, så här.

”JAG BAD OM ATT FÅ BOLLEN IFRÅN LACASIA OCH SEDAN DROG JAG I VÄG. JAG MINNS INTE HUR MÅNGA MOTSTÅNDARE SOM JAG PASSERADE LÄNGS VÄGEN. NÄR JAG KOM IN I STRAFFOMRÅDET SAKNADE JAG EN VINKEL FÖR ATT TRÄ IN BOLLEN OCH BESTÄMDE MIG DÄRFÖR FÖR ATT SKJUTA ÖVER MÅLVAKTEN. DEN GICK IN GENOM ETT LITET HÅL SOM HAN LÄMNAT OCH VIA STOLPEN. IFALL JAG TRODDE ATT DEN SKULLE GÅ IN? OM DU INTE KÖPER EN LOTT KAN DU INTE HELLER VINNA PÅ LOTTERIET.”

Även tidningen El Gráfico höll inte igen på orden för att beskriva detta vackra mål som innebar 1-1 i matchen.

”I DENNA DIABOLISKA SOLORÄD MOT ENGELSMÄNNEN, PÅ RIVERS HEMMAPLAN, KORSADE ERNESTO GRILLO, PÅ ETT IMAGINÄRT SÄTT, THEMSENFLODEN I REN OCH SKÄR SKICKLIGHET, LÄMNADE ENGELSMÄNNEN PARALYSERADE SOM BIG BEN OCH ÄNTRADE BUCKINGHAM PALACE SOM OM DET VORE HANS EGET HEM.”

När lagen gick in till halvtidspausen var det oavgjort på resultattavla. Ändå var den generella uppfattningen att Argentina borde ha lett med ett par mål. Under den andra halvleken fick sedan hemmalaget full utdelning, även om tidningarna vidhöll att de första fyrtiofem minuterna hade varit, kvalitetsmässigt, de bästa.

Micheli gav Argentina ledningen med 2-1, med ett kraftfullt långskott, under inledningen av den andra halvleken innan Grillo fastställde slutresultatet, med sitt andra mål för kvällen, till 3-1. Dock var det emellertid inget snack om att anfallarens första mål var det som fanns på allas läppar efteråt.

När slutsignalen ljöd ifrån den engelska domaren Arthur Edward Ellis rusade ett antal åskådare in på planen för att försöka omfamna matchhjälten Grillo. Han omringades dock snabbt av några poliser som tappert försökte hålla ordning på saker och ting.

Tongångarna i de argentinska tidningarna var såklart överväldigande positiva. Det var stort att ha besegrat engelsmännen – de som skapat sporten under 1800-talet – på hemmaplan i Buenos Aires. Juan Perón applåderade och sträckte näven i luften samtidigt som spelarna sprang ärovarv inne på löparbanorna.

I engelsk press sågade man däremot sitt landslag vid fotknölarna. Tidningen Daily Mirrors skribent, Bob Ferrier, skrev dagen efter att det engelska landslaget hade sett ut som; ”ett gäng oxar med boxardemens.” Dessutom slog Ferrier ganska snabbt bort undanflykten att detta bara skulle ha varit ett B-landslag för att spela en uppvärmningsmatch inför den kommande landskampen i landet. ”Ni kan kalla det för ett engelskt B-landslag, eller en FA-elva, eller egentligen vad som helst. Men när arton spelare reser över 12,000 kilometer och elva av dessa kommer ut med vita tröja för att möta ett argentinskt lag – vilket som helst – och förlorar med 3-1. Då är det inget annat än en förlust för England i ögonen hos hela omvärlden.”

Efter matchen var även den engelska förbundskaptenen, Walter Winterbottom, besviken över insatsen.

”Våra spelare började aldrig riktigt att spela idag. De var ett dåligt lag idag medan motståndarna var förstklassiga.”

Till mötet sex dagar senare – vilket pågick i endast tjugotre minuter innan ett skyfall fick den att bli avbruten – gjorde Winterbottom sju förändringar i laget. Hur den matchen skulle ha slutat får vi aldrig reda på, men till skillnad ifrån mötet den 14 maj klassificerades denna som en officiell match. Detta innebar också att de engelska spelarna fick ett arvode på 30 pund vardera.

Argentina ställde upp med samma startelva, som i den första matchen, vilket vittnar om att det var ett fullgott argentinskt landslag som stod på benen den där kylslagna eftermiddagen den 14 maj 1953.

Ernesto Grillo hade en fin karriär efter sitt historiska mål mot engelsmännen. Han blev, några år senare, utlandsproffs i Milan och avslutade med att vinna tre ligaguld med Boca Juniors. Den 14 maj blev också därefter, under flera decennier, dagen vilken firades i Argentina som ”Día del Futbolista Argentino”. Fram till 2020 var det på denna dag som man uppmärksammade detta. Därefter har man, ifrån förbundets sida, valt att ändra denna dag till den 22 juni eftersom man anser att Maradonas mål mot England, i VM 1986, är det mest betydelsefulla målet någonsin inom den argentinska fotbollen.

Det må så vara, men Grillos fullträff, för snart 70 år sedan, kommer alltid att vara det första målet mot England på argentinsk mark.