Ernesto Grillo: Anfallaren som gjorde det omöjliga målet mot England 1953, blev utlandsproffs i Italien och vann tre ligaguld med Boca Juniors

Ernesto Grillo. Han gjorde ett historiskt mål mot England, på Estadio Monumental, 1953 och blev omskriven i hela Argentina. Ernesto Grillo var också en del av en historisk anfallskvintett i Independiente, vann Scudetton med Milan i Italien och blev trefaldig ligamästare med Boca Juniors på 60-talet.

Det finns vissa händelser som kan göra att en fotbollsspelare placeras på världskartan och blir odödlig inom sporten. En räddning som alla kommer ihåg för sin betydelse, eller varför inte ett mål, som i samma veva som bollen letade sig in i nätet, gjorde huvudpersonen till en celebritet.

Ernesto Grillos fotbollskarriär hade förmodligen inte blivit densamma utan ett specifikt mål som skedde i mitten av maj 1953. Argentina tog emot England på Estadio Monumental i Buenos Aires. När mötet planerades var det nog få personer som trodde att den här träningsmatchen skulle komma att bli av en sådan betydelse inom den argentinska fotbollens historia. Framför allt med tanke på att matchen i sig inte räknades som en officiell landskamp. Det i sig hade dock liten betydelse i efterhand.

Argentina ställde upp med ett namnkunnigt lag denna eftermiddag. Längst fram i anfallet återfanns Ernesto Grillo tillsammans med Rodolfo Micheli, Carlos Cecconato, Carlos Lacasia och Osvaldo Héctor Cruz. Intressant nog var samtliga fem, till vardags, lagkamrater i Independiente och kände, således, varandra väl.

Detta var också första gången som ett engelskt landslag spelade på argentinsk mark och som grädde på moset var matchen dessutom Grillos debut i den argentinska landslagsdressen. Matchen började dessvärre inte på bästa sätt för hemmalaget. Efter fyrtioen minuters spel tog engelsmännen ledningen med 1-0 efter att Tommy Taylor nickat dit öppningsmålet.

I matchminuten därefter var det emellertid dags för Grillo att presentera sig. Lacasia skickade ut bollen till honom på kanten, därefter började uppvisningen. Anfallaren dribblade sig förbi Wright, Garret och Barlow. Engelsmännen föll som käglor samtidigt som Grillo dribblade sig förbi dem en efter en. När målvakten Ditchburn slängde sig framåt för att försöka blocka skottet dunkade Grillo in den ovanför honom och in i mål. Barrass försökte rädda på mållinjen, men det var inte till någon nytta.

Målet klassificerades som; ”un gol imposible” (ett omöjligt mål). Detta eftersom man ansåg att vinkeln som Grillo hade avslutat ifrån var så pass snäv att det inte borde ha varit möjligt att få in bollen därifrån. Lyckligtvis fångades detta historiska mål av Tv-kamerorna. Det var fortfarande ovanligt med Tv-inspelade matcher, i Argentina, vid den här tidpunkten, men just den här dagen förevigades matchen genom det nya mediaverktyget. Flera år senare fick Grillo frågan om målet och han beskrev då hela händelseförloppet enligt följande.

”Jag bad om att få bollen ifrån Lacasia och sedan drog jag i väg. Jag minns inte hur många motståndare som jag passerade längs vägen. När jag kom in i straffområdet saknade jag en vinkel för att trä in bollen och bestämde mig därför för att skjuta över målvakten. Den gick in genom ett litet hål som han lämnat och via stolpen. Ifall jag trodde att den skulle gå in? Om du inte köper en lott kan du inte heller vinna på lotteriet.”

Under den andra halvleken satte Micheli 2-1 innan Grillo själv fastställde slutresultatet till 3-1. När domaren blåste av matchen vällde det inte supportrar på planen som ville omfamna den store segerorganisatören, som i sin tur skyddades av en handfull vakter. Tidningen El Gráfico beskrev Grillos första mål på ett väldigt poetiskt sätt.

”I denna diaboliska soloräd mot engelsmännen, på Rivers hemmaplan, korsade Ernesto Grillo, på ett imaginärt sätt, Themsenfloden i ren och skär skicklighet, lämnade engelsmännen paralyserade som Big Ben och äntrade Buckingham Palace som om det vore hans eget hem.”

Ernesto Grillo hade fötts i Buenos Aires under slutet av 20-talet. Familjen bestod av elva syskon samt föräldrarna Domingo och Rosa. Tidigt visade den unge Grillo upp sina färdigheter. Han utmärkte sig som en skicklig – och tekniskt begåvad fotbollsspelare. Vägen till att bli fotbollsproffs var emellertid ändå långt – och kantigt för den oslipade diamanten.

Grillo började att spela för den lilla föreningen Farmacia Cané och han spenderade sina dagar med skolstudier och fotbollsspelande. När han blev lite äldre började han dessutom att jobba på ett boktryckeri med att binda böcker. Här spenderade han ofta upp emot tolv timmar om dagen för att hjälpa till att få in brödfödan till den stora familjen.

En av Grillos bästa vänner såg till att han fick genomföra ett provspel med River Plate och vid 17 års ålder började han spela för storklubbens ungdomsakademi. Dock trivdes han inte särskilt bra i River och den största orsaken till detta var positionen som han fick spela på.

”Jag såg mig själv som en nummer tio och kände mig kvävd när jag fick spela ute på kanten. Om det var upp till mig skulle kantspelet raderas ut helt och hållet. I ungdomslaget satte min tränare, Carlos Peucelle, mig ute på högerkanten och därför bad jag om att få lämna klubben.”

1947 anlände i stället Grillo till Independientes ungdomsakademi och här skulle han komma att trivas desto bättre. Endast tjugo år gammal gjorde han sin efterlängtade debut i A-laget under ett möte med Boca Juniors i april 1949. Tillsammans med Independiente bildade Grillo en väldigt ihågkommen anfallslinje som till en början utgjordes av Donato Hernández, Carlos Cecconato, Carlos Lacasia, Grillo och Osvaldo Héctor Cruz. Senare tillkom även Rodolfo Micheli och ersatte då Hernández.

Dessvärre blev denna konstellation aldrig mästare med Independiente – något som Grillo själv uttryckte en sorg över efter karriären. Men trots detta bjöd de ändå publiken på många minnesvärda insatser genom åren. Bland dessa återfanns t.ex. när Independiente krossade Real Madrid, på Bernabeú, med hela 6-0. I den här matchen stod Grillo själv för två av målen.

”En av de största tråkigheterna, under min karriär, var att jag inte fick fira en titel i Independiente tillsammans med de här fantastiska spelarna.”

Efter att ha gjort ett bestående avtryck i El Rojo, och smällt dit nittio mål för klubben, bestämde sig Grillo för att gå till den italienska storklubben AC Milan 1957. Här blev han lagkamrat med bl.a. svensken Nils Liedholm och omgående fick argentinaren en nyckelroll i det laget som skulle vinna Serie A säsongen 1958-59.

Därutöver var Grillo med när Milanoklubben gick hela vägen till Europacupfinalen 1958 och ställdes mot Real Madrid. Milan genomförde en stark final och hade också ledningen vid två tillfällen. Först gav Juan Alberto Schiaffino italienarna ledningen innan Alfredo Di Stéfano kvitterade för Real Madrid. Därefter återgav Grillo Milan ledningen i matchen med sitt 2-1-mål. Spanjoren pressade dock emellertid fram en förlängning efter att Héctor Rial kvitterat med dryga tio minuter kvar på matchklockan och väl där avgjorde sedan Francisco Gento för Reals vidkommande. Grillo och hans Milan föll därmed på det berömda målsnöret.

Den argentinske anfallaren spenderade tre säsonger i Italien och Milano. Under den här perioden gjorde han trettio mål på nittiosex matcher. Han blev också väldigt hyllad i den italienska pressen och var enormt uppskattad bland klubbens anhängare. Grillos insats i finalen mot Real Madrid hade också bevisat för omvärlden att han höll på den absoluta toppnivån.

1960 bestämde sig Boca Juniors dåvarande president, Alberto J Armando, att plocka hem Grillo som samtidigt började få hemlängtan. Tillhopa med storklubben briljerade anfallaren under åren som följde och blev också ligamästare vid tre tillfällen (1962, 1964 och 1965). Därmed fick Grillo lite plåster på såren över att ha missat att få bli mästare med sitt Independiente några år tidigare.

”Det var ett fantastiskt lag som vi hade i Boca. Jag spelade uppe i anfallet med Rojitas strax bakom mig och Valentim längre fram.”

1966 bestämde sig Grillo för att avsluta sin karriär och lägga upp de berömda skorna på hyllan. Han kunde då se tillbaka på en väldigt framgångsrik karriär där spel såväl i Argentina, som utomlands i Italien, hade genererat väldigt mycket glädje. Efter tiden som spelare engagerade sig Grillo i Boca Juniors ungdomsakademi och blev en otroligt skicklig ledare på att ta fram duktiga talanger – och sedan förädla dem. Bland de spelarna som passerade under Grillos ledning, under åren som följde, återfanns bl.a. Trobbiani, Ponce, Randazzo, Tarantini, Mouzo och Hugo Perotti.

Grillo gjorde sig, under hela sin livstid, känd som en ganska tillbakadragen och ödmjuk personlighet. Han var så långt ifrån dagens egostinnade världsstjärnor inom fotbollsbranschen. Dessvärre blev avslutningen på hans liv ett tragiskt sådant. I juni 1998 dog Ernesto Grillo efter att ha kämpat mot bukspottkörtelcancern under en längre tid. Utöver detta hade den f.d. anfallaren dessutom krigat med en djup depression och hade stora ekonomiska problem. Av just den här sista anledningen gick hans fru ut och vädjade till Grillos tidigare klubbar om att få ekonomiska bidrag, för att genomföra behandlingen mot cancern, eftersom de själva inte hade råd med den. De fick också ekonomiskt stöd, men Grillos liv gick dessvärre inte att rädda.

Ernesto Grillo var en enormt teknisk – och spelskicklig anfallare som blev oerhört omskriven efter det historiska målet mot England, på Estadio Monumental, 1953. Utöver detta ingick han i en väldigt minnesvärd anfallskvintett i Independiente, blev utlandsproffs och ligamästare med AC Milan, i Italien, och avslutade sedan med att vinna tre ligaguld i Boca Juniors matchtröja under 60-talet.

Med det argentinska landslaget blev Grillo dessutom mästare i Copa América-turneringen 1955. I det här mästerskapet gjorde han mål mot såväl Ecuador, som Peru, och efteråt fick Grillo, precis som samtliga spelare i hela laget, ta emot varsin Mercedes Benz av den dåvarande presidenten i landet Juan Perón.

Att Grillo inte fick krönas till mästare med Independiente var något som han, personligen, sörjde väldigt mycket. Detta vägdes emellertid upp av hans övriga bedrifter där ”el gol imposible” mot engelsmännen stod överst av de alla.

***

Fotnot: Den 14 maj blev också därefter, under flera decennier, dagen vilken firades i Argentina som ”Día del Futbolista Argentino”. Fram till 2020 var det på denna dag som man uppmärksammade detta. Därefter har man, ifrån förbundets sida, valt att ändra denna dag till den 22 juni eftersom man anser att Maradonas mål mot England, i VM 1986, är det mest betydelsefulla målet någonsin inom den argentinska fotbollen.