1985: När Argentinos Juniors var snubblande nära att besegra Juventus i Tokyo

1985. I en dramatisk final, som spelades i den japanska huvudstaden Tokyo, var Argentinos Juniors snubblande nära att besegra den italienska storklubben Juventus.

Efter att ha bärgat titeln i Copa Libertadores – under sin debutsäsong – fick Argentinos Juniors chansen att spela finalen av Interkontinentalcupen samma år. För motståndet stod ingen mindre än den italienska storklubben Juventus och detta var sannerligen två olika världar som kolliderade. Argentinos var, som förening, långt ifrån vana vid att spela den här typen av matcher medan Juventus, redan på den här tiden, tillhörde toppskiktet av fotbollsklubbar i världen.

Mest troligt fanns det säkerligen en viss underskattning ifrån den italienska sidan inför finalen. Det är förmodligen ingen högoddsare att tänka sig att få spelare i Juventus ens visste vilka Argentinos Juniors var under mitten på 80-talet. Detta skulle de dock snart bli varse om.

Finalen spelades i den japanska huvudstaden Tokyo och givetvis blev det en enormt jobbig tidsomställning för spelarna i de båda lagen. Men kanske allra mest för de argentinska som hade en betydligt större differens i tid att genomleva.

Juventus hade kvalificerat sig till finalen genom att vinna Europacupen samma år. Detta hade de gjort efter att ha utmanövrerat engelska Liverpool i en väldigt uppmärksammad final på Heyselstadion i Belgien. Huliganer ifrån det engelska laget tog sig nämligen över på Juventus sida vilka renderade i att trettionio supportrar omkom – majoriteten italienare – och hela katastrofen fick stora följder för hur den engelska fotbollen sedan utvecklades.

Juventus tränades, på den här tiden, av den excentriske farbrorn Giovanni Trapattoni och han hade en rad skickliga spelare till sitt förfogande. Bland dessa återfanns bland annat fransmannen Michel Platini och dansken Michael Laudrup. Om åskådarna skummade igenom matchprogrammet, inför finalen, var det ingen tvekan om vilken startelva som var mest profilstark.

Sanningen är dock, som bekant, att en fotbollsmatch vinner du på planen och inte på pappret. 60,000 åskådare hade tagit sig till den enorma arenan i Japans huvudstad Tokyo för att beskåda denna högintressanta final. Argentinos Juniors ställde upp med följande lag i denna final; Vidallé; Villalba, Pavoni, Olguin, Domenech; Videla, Batista, Commisso; Castro, Borghi, Ereros.

Efter en mållös första halvlek tog det ordentligt fart under de avslutade fyrtiofem minuterna. Redan efter tio minuters spel tog argentinarna ledningen efter att Videla passat fram till Ereros som avslutade innan den italienska målvakten Tacconi hunnit ut för att avvärja.

Inledningsvis såg Juventus lite överraskade ut, men skulle snart ta sig samma och genom storstjärnan Platini fick de också in kvitteringen halvvägs in i halvleken. Enligt huvuddomaren hade Jorge Olguín dragit ner Serena i straffområdet och tilldelade därför det italienska laget en straffspark. Givetvis gjorde inte Platini några misstag ifrån elvameterspunkten.

Med oavgjort på matchtavlan fortsatte finalen att vara väldigt intensiv. Med femton minuter kvar av matchen tog Argentinos återigen ledningen. Claudio Borghi hittade fram med en utsökt passning till Pepe Castro som, i sin tur, avancerade längs med högerkanten. När Castro tagit sig in i straffområdet dundrade han på med ett stenhårt avslut som målvakten Tacconi inte hade en chans på. Återigen hade Argentinos tagit ledningen och ännu en gång skedde det hela på ett enormt vackert sätt.

Michel Platini ställde till det för Argentinos Juniors i Interkontinentalcupfinalen 1985.

Nu var sannerligen goda råd dyra för Juventus och det italienska laget dundrade på med allt de hade framåt. Argentinos krigade på och försvarade sig väl, men till sist kunde de inte stå emot trycket. Platini och Laudrup väggspelade sig fram, där den förstnämnda sedan kom helt fri med målvakten Vidallé. I stället för att skjuta direkt dribblade Platini förbi den utrusande målvakten och placerade sedan in 2-2 i öppet mål. Ett magnifikt mål signerat av en lika magnifik spelare.

Platini hade sedan ytterligare en boll i mål, men detta blev avvinkat för offside – till stor frustration för den energiske fransmannen. Finalen gick i stället till förlängning, men inte heller här kunde något av lagen dra det längsta strået. Därmed fick det bli en straffläggning som skulle avgöra finalen. Här var inte Argentinos lika kyliga som i Copa Libertadores-finalen mot América de Cali. Visserligen gjorde Jota Jota López och Olguín mål på sina straffar, men när sedan Sergio Batista och José Luis Pavoni brände sina var saken avgjord.

Juventus missade även de en straff, men när Platini stegade fram för att slå det italienska lagets sista elvametersspark, gjorde han såklart inget misstag. Argentinos hade förlorat på ett grymt sätt, men samtidigt hade de visat upp en enorm vilja och spelat jämnt med en av de största klubbarna i världen. Den argentinska klubben var endast sju minuter ifrån att ha fått bärga föreningens allra första Interkontinentaltitel någonsin och givetvis var det dystra miner precis efter slutsignalen.

Trots detta blev laget unisont hyllade av sina supportrar för insatsen. De hade visat upp ett enormt stort mod och tagit sig an en svår uppgift på ett otroligt hedersamt sätt. En annan positiv detalj ifrån finalen var att tre av spelarna i startelvan var fostrade i den egna akademin; Borghi, Batista och Domenech. Därutöver hoppade även Renato Corsi in som, även han, var fostrad i föreningen.

Javier Roimiser är Argentinos Juniors anställda historiker och han berättar att supportrarna, än idag, minns tillbaka på denna dramatiska final i Tokyo.

”Fortfarande fortsätter folk att prata om den här matchen, men saken är den att vi förlorade på straffar efter att förlängningen hade slutat 2-2. Matchen som sådan kan man såklart komma ihåg, men samtidigt kom vi tvåa i en turnering med två lag. Vi var sju minuter ifrån att vinna, men pokalen hamnade i Italien. Det är inte svårare än så. Det är som att fråga holländarna ifall de är glada över att ha kommit tvåa i tre VM-finaler.”

1985 stod Argentinos Juniors på toppen av sin existens. De vann ligan, Copa Libertadores och var snubblande nära att besegra den italienska storklubben Juventus i Tokyo. Detta årets final av Interkontinentalcupen är vida ansedd att ha varit den bästa som någonsin spelats i turneringen. Matchen var nämligen extremt intensiv med två lag som båda öste på framåt och således blev den väldigt sevärd för alla åskådare. Hade Argentinos Juniors dessutom vunnit den, hade finalen kunnat bli ännu mer historisk än vad den i efterhand har kommit att bli.