Mario Kempes Del 5: Österrike, Indonesien, Albanien och sedan avslutet

Mario Kempes. Läs del 1 här. Läs del 2 här. Läs del 3 här. Läs del 4 här.

Den 26 januari 1986 lämnade Mario Alberto Kempes spansk fotboll för sista gången och skrev på för österrikiska First Vienna Football Club. Dels var det ett väldigt bra erbjudande för Kempes, på ett personligt plan, men även för Hércules som klubb. Kempes fick en fin avtackning av den spanska föreningen vilket han såklart uppskattade något enormt.

”Dom generösa supportrarna på Estadio José Rico Pérez tog avsked av mig med sånger, uppskattning och applåder vilka jag aldrig kommer att glömma”.

Några månader senare läste Kempes att klubben åkt ur högsta divisionen, tillsammans med Valencia, vilket såklart gjorde honom enormt ledsen. Att båda hans f.d. klubbar i Spanien åkte ner i andradivisionen var knappast något som anfallaren önskade.

Nu var hans siktet dock inställt på något helt annat. Wien var – och är fortfarande på många sätt en förtrollande stad. Med sin gamla bebyggelse och mysiga restauranger tilltalade den Kempes väldigt mycket. Dessutom fick han extra mycket tid tillsammans med familjen vilket han uppskattade.

”Det bästa med denna sejour var att jag fick spendera mycket tid med mina barn och fick njuta av fantastiska ögonblick tillsammans. Dels högtider – som deras födelsedagar – men även det vardagliga. Jag brukade vanligtvis väcka dom, göra i ordning deras frukost – ungarna brukade föredra flingor med mjölk. Sedan brukade jag kamma Ariannes och Magalís hår som en riktigt skönhetsexpert. Knöt deras hår i papiljotter.  Ibland sa dom; ”Pappa knyt inte så hårt”.

På vintern kunde Kempes ha snöbollskrig med sina barn eller åka pulka. Överhuvudtaget verkade tiden i Österrike falla till hans belåtenhet även fast laget han kom till huserade i andradivisionen. Dock hade anfallaren lite svårt att vänja sig vid kylan som han menade nästan var närvarande året om.

”Vi hade speciella skor för att kunna spela i snö. Sen drog jag alltid på mig ett par långbyxor under skjortsen, en varm tröja under matchstället och en mössa på huvudet”.

Innan matcherna drack Kempes och hans lagkamrater ofta te med rom i för att värma upp sig lite extra. Debuten för anfallaren kom mot Salzburger AK 1914. Omgående fick han problem med det kylslagna vädret och tillkallade sig lagets läkare för assistans. Denne applicerade därefter något medel, förmodligen tigerbalsam eller liknande, vilket Kempes beskrev som något förfärligt och som gjorde att det kändes som att det brann på benet. I halvtid gick han in i omklädningsrummet och duschade genast bort det.

Under den första säsongen med First Vienna Football Club blev det faktiskt bara ett enda mål för Kempes del. Detta kom i ett möte med den oansenliga klubben Donawitzer SV Alpine. Det som däremot var väldigt positivt var det faktum att klubben tog klivet upp i högsta divisionen.

Kempes i First Viennas matchtröja.

Den kommande försäsongen inleddes med ett träningsläger uppe i Alperna. Kempes försökte överleva kyla på bästa möjliga sätt och spenderade den lediga tiden med att följa världsmästerskapet i Mexiko där Argentina gick hela vägen till VM-guldet. Kempes minns hur guldet säkrades samtidigt som han satt och frös och snön vräkte ner utanför fönstret. Var hade han egentligen hamnat?

Första säsongen i högsta divisionen blev positiv för såväl klubben som Kempes. First Vienna höll sig kvar och anfallaren smällde dit betydligt fler mål än under året dessförinnan. Intrycket var att han började, så smått, att acklimatisera sig till en betydligt mer fysisk fotboll än den han varit van vid i Spanien. När säsongen var slut skrev Kempes på för en ny klubb i Österrike och återigen blev det spel i andradivisionen.

St. Pölten hette den nya klubbadressen och direkt var ledningen tydliga med att förhoppningen var att nå uppflyttning. Dom hade sett vad Kempes åstadkommit med First Vienna och hoppades att han skulle göra samma resa med St. Pölten.

Det blev en succéartad säsong för såväl anfallaren – som föreningen. Kempes gjorde 15 mål och St. Pölten tog klivet upp till högsta divisionen för första gången i föreningens historia. Laget spelade på en liten arena som enbart hade läktare på den ena långsidan. Trots detta trivdes Kempes bra och prestationerna var, som sagt, lovande.

Under klubbens första säsong i landets högsta division tog sig St. Pölten till mästargruppen. Ligan var indelad på det viset att efter avslutade serie delades lagen in, beroende på var man slutade, i antingen en mästargrupp – eller en nedflyttningsgrupp. Därefter möttes lagen i dessa båda grupp varandra och såväl mästarna – som nedflyttningen avgjordes.

Under den ordinarie säsongen hade Kempes varit framträdande och gjort en hel del mål, men när väl mästargruppspelet tog vid skadade han sig och missade fler matcher. Resultatet blev att föreningen nästan inte vann en enda match i mästargruppen och säsongen slutade lite i moll. På det hela taget hade det dock varit en bra förstasäsong i landets högsta division för St. Pöltens del.

I St. Pölten fortsatte Mario Kempes att ösa in mål.

Året därefter gjorde Kempes återigen 15 mål och man tog sig, ännu en gång, till den beryktade mästargruppen. Den här gången gick det bättre för laget och man kunde verkligen konstatera att man etablerat sig i serien. Kempes lämnade dock St. Pölten efter säsongen och gick vidare till Kremser SC. Här lyckades han hålla laget kvar i högsta divisionen, men spelade inte särskilt många matcher och gjorde bara fem mål framåt.

Kempes började känna så smått att karriären började lida mot sitt slut. Han var trots allt 38 år gammal och kroppen började värka på både det ena – och det andra stället. Under alla sina år i Österrike bodde Kempes i Wien och pendlade till både Sankt Pölten och senare Krems.

Efter tiden i Kremser SC vände Kempes hem till Spanien. Tanken var till en början inte att spela mer fotboll på elitnivå, men detta kom snart att ändra sig. Först skulle dock avskedsmatchen ifrån fotbollen spelas. Tanken var att Kempes skulle, med Valencia, möta det argentinska landslaget. Dock fick han omgående reda på av den nye förbundskaptenen Alfio Basile att landslaget inte längre tänkte spela träningsmatcher mot klubblag.

Därför fick plan B sättas i verket. Valencia tog sig istället an PSV Eindhoven på Mestalla – en match vilken PSV vann med 6–5. De enda två som spelade oavgjort med varandra denna afton var Mario Kempes och PSV:s brasilianska stjärna Romarío. Båda två gjorde nämligen tre mål vardera.

”Jag fick också glädjen att göra den symboliska avsparken tillsammans med min nioåriga son Mario. Det var en känslosam match där jag fick ta farväl av Valencias publik på det sättet som jag tyckte att jag hade förtjänat”.

Kempes inför sin avskedsmatch mellan Valencia och PSV Eindhoven.

Därefter blev Kempes erbjuden att arbeta som assisterande tränare i Valencia till Héctor Núñez – något han gladeligen tackade ja till. Samtidigt tog han flera tränarkurser och såg mycket fram emot allting när plötsligt en ny president tog över klubben. Denne ville ha en ny tränare och Núñez ersattes av nederländaren Guus Hiddink. Omgående fick Kempes en känsla av att Hiddink inte var särskilt intresserad av att fortsätta den f.d. anfallarens anställning som assisterande tränare.

”Hiddink sa; ”Du kan vara kvar, men jag kommer ta in mitt eget team”. Då kände jag att jag var färdig. Jag ville inte bara lyfta lön utan att göra något aktivt”.

Kempes lämnade återigen Valencia på ett något bittert sätt och det går onekligen att konstatera att detta var en röd tråd genom deras mångåriga relation. Kort efter avskedet ifrån Valencia mottog Kempes ett samtal ifrån sin gamle lagkamrat i klubben, landsmannen Darío Felman. Han frågade om Kempes var intresserad av att vara med på ett projekt i den argentinska staden Mendoza, som gick ut på att hjälpa ungdomar att slussa in i fotbollen och bort ifrån kriminaliteten. Kempes nappade och trivdes väldigt bra med detta projekt.

Under sejouren i Mendoza kontaktades han av Rosario Central som ville göra en avskedsmatch med anfallaren. Kempes var nu 40 år gammal och accepterade erbjudandet. Inför fullsatta läktare drabbade Central samman med Newell’s Old Boys och Kempes fick glädjen att göra ett sista mål på sina gamla ärkerivaler.

Glädjen blev dessvärre kortvarig. Under inledningen på den andra halvleken började Newell’s supportrar att kasta in interiören, som dom ryckt loss, ifrån toaletterna och planen täcktes av kakelplattor samt stenar. Matchen avbröts och Kempes sista match på Gigante de Arroyito var därmed spelad.

En dag ringde telefonen och Kempes svarade. Det var hans gamla lagkamrat Oscar Fornari. Han ville träffas för att diskutera ett erbjudande. Kempes gick med på detta och föreslog att Fornari skulle komma förbi dagen efter. Redan klockan sju på morgonen därefter knackade det på dörren. Kempes funderade på vem det kunde vara som kom förbi mitt i natten. Det var Fornari tillsammans med två andra herrar.

Kempes släppte in sällskapet samtidigt som han satte på kaffemaskinen. Därefter började personerna att berätta om sitt projekt och att de ville att han skulle spela för deras lag, Fernandez Vial, i Chile. Kempes trodde först att dom drev med honom.

”Men… Är ni helt galna? Jag är 41 år gammal”.

Herrarna påpekade att de var fullt medvetna om hans ålder, men att dom sett honom spela i smålagspel dom senaste åren – Kempes hade hållit igång med att spela kvartersfotboll på skoj – och att de tyckte att Kempes framstod att vara i fin form.

”Vi vill ha med dig i vårt projekt” sa herrarna. Målet var att nå uppflyttning till Primera Division, men Kempes var fortsatt skeptisk. Dock gav sig inte männen och succesivt lyckades de övertyga honom om att det nog ändå var en bra idé.

Kempes började träna med en fystränare och kände sig helt död på eftermiddagarna efter träningspassen. Återigen pratade han med ledningen för Fernandez Vital och dessa föreslog att Kempes endast skulle spela i hemmamatcherna. Den 26 augusti 1995 gjorde han sin återkomst på planen när den chilenska klubben mötte San Marcos de Arica i landets andradivision. Kempes var faktiskt nära att göra ett nytt hörnmål den dagen, där han slog hörnsparken direkt i mål, men bollen tog dessvärre i ribban.

Klubben var så pass nöjd med Kempes prestationer att dom lyckades övertyga honom om att även spela i bortamatcherna – något han gick med på. Kempes trivdes väldigt bra och smällde dit fem mål under sin enda säsong med klubben. Samtliga kom otroligt nog på frispark, vilket i sig kanske avslöjade litegrann om vilken fotbollsspelare den nu 41-årige Kempes var.

Dessvärre blev det ingen uppflyttning till Primera Division. Istället tackade Kempes för sig och vände hem till Bell Ville för lite välbehövlig semester. Nog trodde man inte att han skulle spela något mer nu? Då trodde man fel.

Ett lukrativt erbjudande kom in ifrån Pelita Jaya i Indonesien. Kempes gjorde som han ofta gjort under sin karriär och hoppade på erbjudandet utan att tveka en sekund. Detta skulle bli ett äventyr han sent kom att glömma. I realiteten blev Kempes något av en spelande tränare och var lika mycket vid sidan om planen – som på den.

Tiden i Indonesien blev sannerligen en kulturkrock utan dess like. Givetvis förstod Kempes inte ett ord indonesiska och om han hade haft svårt att lära sig tyska, i Österrike, var språket i det asiatiska landet ännu svårare att förstå. Presidenten i den indonesiska klubben ville att laget skulle spela brittisk med många inlägg. Problemet var bara att truppen nästan uteslutande bestod av små asiater vilket gjorde inläggspelet mer än problematiskt.

De absolut största intrycken ifrån tiden i Indonesien var diverse, mindre angenäma, läktarupplevelser. Vid ett tillfälle kastade motståndarsupportrarna in stenar på Kempes lag vilket renderade i att dom fick springa ner i omklädningsrummet och ta skydd. En annan gång välde publiken in på löparbanorna eftersom läktaren var fyllda med allt för många människor. Inte en enda polis fanns på plats och Kempes var livrädd under hela matchen då stämningen var, minst sagt, hotfullt.

”Som ett mirakel kom vi därifrån levande”.

Kempes i indonesiska Pelita Jaya.

I slutet av säsongen meddelade den stenrike ägaren att Kempes kontrakt inte skulle förlängas. Argentinaren samlade ihop samtliga pengar han införskaffat sig och lämnade landet med en skön känsla i kroppen. Det var inte det mest angenäma platsen han spelat fotboll på.

Kempes spelarkarriär var nu officiellt över och han såg sig själv enbart som tränare. Direkt efter hemkomsten ifrån Indonesien blev Kempes erbjuden att träna det albanska laget KS Lushnja. Klubben hade en väldigt rik ägare och han hade bestämt sig för att satsa stort inför den kommande säsongen. Det var väldigt ovanligt med utländska tränare i Albanien, vid denna tidpunkten, och Kempes bröt därför lite ny mark.

En stor anledning till att valet till slut föll på just Kempes var helt enkelt för att ägaren hade haft den f.d. världsmästaren som sin stora idol och ville gärna se honom i sin klubb. Kempes såg fram emot en ny utmaning och reste till Albanien med sin bror Hugo – som i sin tur blev assisterande tränare. Ägaren hade alltid sex livvakter runt sig och var inte sen att visa hur mycket pengar han hade.

Plötsligt en dag märkte Kempes och hans bror att det var stora upplopp ute på gatorna i Albanien. Efter att ha frågat runt gick det upp för dom att landet stod på gränsen till ett inbördeskrig. De båda lyckades nätt och jämnt få tag i de sista flygbiljetterna till Rom och därmed kunde dom lämna landet och dess turbulens bakom sig. Lite senare uppdagades det att presidenten stod inför rätta p.g.a. omfattande pengaförskingring och dömdes sedan till fängelse.

Hemma i Argentina igen började Kempes jobba med ett TV-program innan ett samtal ifrån Venezuela lockade hans tränarambitioner. Klubben i fråga var Mineros de Guayana och det största intrycket därifrån var att presidenten verkade leva i ett parallellt universum. Han trodde nämligen, på fullt allvar, att klubben skulle kunna locka spelare som Diego Maradona till klubben och gick också ut och sa detta i pressen.

Kempes blev förbluffad och började undra om han var med i dolda kameran. Framförallt med tanke på att presidenten ofta låg efter med lönerna. Dessutom fick laget resa i buss till långa bortresor vilka kunde ta upp emot tjugoen timmar tur och retur. Under Kempes enda säsong i klubben slutade man näst sist i tabellen. Trots att han var 44 år gammal funderade han starkt på en återkomst, men en knäskada försummade honom att göra denna dröm till verklighet.

Tiden i Venezuela hade åtminstone något positivt med mig. Här träffade Kempes sin andra fru Julia med vilken han senare skulle få två stycken döttrar med – en av dessa döpte han till Natascha.


Mario Kempes mottog nu ett nytt erbjudande ifrån utlandet. Denna gång rörde det sig om The Strongest i Bolivia. Kempes var dock långtifrån övertygad. Han hade ingen lust att bosätta sig i La Paz, som befinner sig på väldigt hög höjd, och där han bara hade dåliga minnen ifrån den mindre angenäma upplevelsen med ”El Selección Fantasma” 1974.

I slutändan accepterade han ändå. Kempes var sällan sen att testa nya utmaningar och han kände spontant; ”vad har jag att förlora”. Under den första tiden mådde han mycket riktigt uselt p.g.a. den tunna luften i La Paz. Han blev illamående och tappade flera kilo i vikt innan kroppen hade vant sig.


The Strongest kom till den nya säsongen med att ha gjort en usel säsong i Aperturan och hade ett nedflyttningshot hängandes över sig. Kempes och hans bror förberedde laget inför Clausuran och nu gick det avsevärt bättre för storklubben. Laget spelade en fin fotboll och The Strongest blev också mästare när säsongen summerades. Detta skulle visa sig bli Kempes största titel i tränarkarriären.

Precis som dom flesta klubbarna i landet hade The Strongest en usel ekonomi. Kempes stod bakom spelarnas strejker även om dom sedan tränade i den lokala parken för att inte tappa tempo i titeljakten. Efter sex månader i den bolivianska huvudstaden lämnade dock Kempes tillslut The Strongest. Han hade då inte fått betalt på flera månader.

Rykten placerade nu Kempes som förbundskapten för Bolivia, men i slutändan hamnade han hos Blooming – även detta i Bolivia. Här var han med om att vinna ett historiskt derby, mot Oriente Petrolero, där Blooming vände ett 0–2-underläge till seger med 3–2. Än idag är detta en match som supportrarna minns med glädje. Denna sejour blev dock ännu kortare än den i The Strongest och efter endast tre månader lämnade Kempes. Återigen berodde det på utebliven betalning av lönen.

Efter Blooming blev det flera upplevelser som knappast stärkte Kempes tro på yrket som fotbollstränare. Han var på väg att skriva på för en klubb i El Salvador, men där hann presidentens fru bli kidnappad varpå presidenten blev så pass uppriven att han fick en hjärtinfarkt och dog. Därefter reste Kempes till Marocko för att försöka sätta ihop ett ”övriga världen-lag”. Dock rann detta snabbt ut i sanden. Men Kempes fick åtminstone bo på ett lyxhotell där dessutom landets kung, Mohamed IV, firade sin födelsedag under argentinarens vistelse.

Kempes tränade också ett lag i italienska Serie D och ett lag i den spanska tredjedivisionen som huserade på ön León utanför Cádiz. I den sistnämnda klubben hade Kempes redan meddelat att han inte tänkte skriva på eftersom han inte hade licens för att träna i den ligan. Presidenten lyssnade dock inte utan sa att det skulle lösa sig. Det hela slutade med att Kempes tränade laget under veckorna, medan hans assisterande ledde laget under matcherna.

”Men den jäveln gjorde ju som han själv ville och ändrade taktiken helt och hållet. Jag ville döda honom. Det funkade helt enkelt inte”.

Nu bestämde sig Kempes för att det var slut på det roliga och satte punkt för sin tränarkarriär. Istället gav han sin in i journalistyrket och har arbetat som kommentator för flera stora Tv-kanaler.

Man kan lugnt konstatera att Kempes spelarkarriär var betydligt mer glamorös än vad tränarkarriären var. Dock fick han se världens alla hörn och blev vad många nog skulle klassificera som en globetrotter. På äldre dar har han genomgått sex bypassoperationer och blivit tvingad att sluta röka för att klara livhanken.

”Det jag har sett med mina ögon och känt under min karriär – och långa liv, dessa har jag kvar inom mig. Kärleken ifrån supportrarna och ifrån min familj är dom största troféerna som finns. Dom kan ingen någonsin ta ifrån mig. Den dagen då det är dags för mig att lämna jorden tar jag dom med mig. Det kommer att vara mitt enda bagage på denna resa”.