Mario Kempes Del 4: River Plate, VM 82 i Spanien, den avslutande sejouren med Valencia och fortsättningen i Hércules

Mario Kempes. Läs del 1 här. Läs del 2 här. Läs del 3 här.

Mario Kempes började känna ett sug efter ett miljöombyte under inledningen på 80-talet och plötsligt dök möjligheten om att skriva på för River Plate upp. Storklubben ville kontra på ärkerivalen Boca Juniors värvning av Diego Maradona och ta in ett stort namn för att stilla tidningarnas, enligt dom, besatthet av Argentinas stundande världsstjärna.

Kempes nappade på Rivers erbjudande och den argentinska storklubben betalade 300 miljoner pesetas – vilket var mycket pengar för deras del – för anfallarens namnteckning. Kempes höll sin första presskonferens som ny spelare för laget på flygplatsen utanför Buenos Aires och pratade om sin nya etapp i karriären.

”Detta är absolut inte ett steg neråt i min karriär. Jag kommer till River Plate som är en av dom största klubbarna i Argentina och Sydamerika, men även i hela världen. Här spelar många stora stjärnor”.

Efter presskonferensen gjorde Kempes en uppseendeväckande intervju där han flög i en helikopter ifrån flygplatsen till Estadio Monumental och landade nere på gräsmattan. Personligen var han dock inte särskilt förtjust i upplevelsen då han tyckte helikopterfärden var allmänt skakig och han svettas under hela färden.

”Jag svettades som en galning under hela färden. Jag tror inte att jag slutade svettas förens vi landade på Monumentals gräsmatta. Alltihop fångades av ett filmteam som var likvärdigt med Hollywood. Jag tyckte alltihopa kändes överdrivet och extremt onödigt”.

Efter den första träningen med laget satte sig Kempes nere på planen tillsammans med några av lagkamrater i landslaget. Daniel Passarella var en av dessa och han tog snabbt till ord; ”Om vi inte vinner Copa Libertadores med dig Kempes i laget, då kommer vi aldrig att göra det”.

Copa Libertadores var River Plates största mål med säsongen och den enskilt största anledningen till att man köpt Mario Kempes – ja bortsett ifrån att knäppa Boca på näsan vill säga. I Metropolitana gick det omgående dåligt. Tidigt hamnade River ohjälpligen efter Boca Juniors i tabellen. Kempes debuterade i den femte omgången mot Colón och inledde med att smälla dit två mål.

Förutom sina problem med axeln – vilka han tillskansat sig i det där ödesdigra mötet med Carl Zeiss Jena – hade Kempes också bekymmer med sitt ena knä vilket han aldrig verkade riktigt få ordning på. Väl hos River träffade han en läkare som sög ut två stora sprutor med koagulerat blod ifrån knäet. Därefter hade Kempes aldrig några bekymmer igen.

Ganska snart var det dags för säsongens första Superclásico och River hade stora förhoppningar på att ta igen tre pinnar på Boca Juniors i toppen av tabellen. Derbyt blev dock ingen höjdare för Los Millonario. Diego Maradona hade stor show och River förlorade matchen. I samma veva åkte man dessutom ut i Copa Libertadores och fiaskostämpeln började sättas på hela lagets prestation den här säsongen. Givetvis undkom inte Kempes kritiken.

Mario KEMPES of River Plate during the Primera Division match between River Plate and Boca Juniors at Estadio Monumental, Buenos Aires, Argentina on November, 1st 1981 ( Photo by Michel Barrault / Onze / Icon Sport )

Under tiden i Buenos Aires föddes ett av anfallarens barn – en dotter som han hade tänkt att döpa till Natascha. Dock förhindrade militärjuntan, som fortfarande styrde i landet, detta. Dessa hävdade nämligen att Natascha var ett ryskt – och dessutom kommunistiskt namn vilket således var helt oacceptabelt att döpa sitt barn till. Istället döptes hon till Magalí, men långt senare skulle Kempes få en dotter vilken han kunde döpa till Natascha.

Resultaten i Metropolitana – och Copa Libertadores hade inte varit tillfredsställande och därför fick tränaren Ángel Labruna lämna skutan. Han gick istället vidare till Talleres, i Córdoba, där han också skulle skörda stora framgångar. Som ny tränare i River Plate utsågs istället en gammal bekant till Mario Kempes, nämligen Alfredo Di Stéfano.

Di Stéfano hade en lustig sak för sig på träningarna där han ofta gillade att delta själv. Farbrorn gjorde sedan åtskilliga tunnlar på sina egna spelare och den som oftast råkade ut för denna förnedring var Mostaza Merlo. Efter att en gång ha åkt på fyra tunnlar, under en och samma träning, ledsnade tillslut Merlo på att bli det ständiga offret och skickade sin tränare upp i luften med en ordentlig kapning. Di Stéfano skakade bara på sig och avslutade träningen.

I Nacional-turneringen gick det desto bättre för River Plate. Man besegrade bl.a. Boca Juniors med 3–2 på Estadio Monumental och detta genererade ett stort firande i omklädningsrummet. River tog sig hela vägen till finalen mot Ferro där Kempes dundrade in det avgörande målet vilket säkrade guldet till storklubben. Så pass lycklig blev han över detta att han inte ens kände att han sprang rakt in i stolpen.

”Jag var så glad att jag varken kände målvaktens handslag mot min nacke, eller för den delen att jag krockade med stolpen”.

Kempes vann ligan med River Plate 1981.

Sommar 1982 var det dags för Kempes att spela sitt tredje världsmästerskap med Argentina. Innan avresan till Spanien var spelarna i truppen övertygade om att landet höll på att vinna kriget om Falklandsöarna (Las Malvinas i Argentina) mot England. När dom väl anlände till Spanien insåg dom emellertid att allting bara hade varit en enda stor lögn.

I såväl tidningar – som på nyhetssändningarna i TV kunde Kempes och hans lagkamrater se hur Argentina, i själva verket, förlorade kriget på ett storslaget sätt och hur deras landsmän dog i massor borta på Falklandsöarna.

Detta sänkte givetvis moralen något enormt på spelarna och Menotti insåg att något drastiskt behövde göras. Huvudtränaren förbjöd journalisterna att ställa frågor som berörde kriget, men i realiteten spelade detta mindre roll. Spelarna fick ständiga rapporter, ifrån sina nära och kära, som bekräftade det dom läste i tidningarna borta i Spanien.

Kempes gillade inte lyxen, som rådde på spelarhotellet, där landslaget bodde i Alicante under mästerskapet. Det var på tok för nära till stranden och dessutom hade spelarna tillgång till sina familjer under hela mästerskapet. Distraktionerna var alldeles för många och Kempes själv menade att detta bidrog starkt till att laget presterade så pass dåligt, i mästerskapet, som man i slutändan gjorde.

”När man är iväg på ett mästerskap behöver man isolera sig i en bubbla i tre-fyra veckor för att fokusera. Det är inget konstigt med det. Exakt så gjorde vi under VM 1978 och det ledde till ett VM-guld”.

Några dagar innan premiären mot Belgien fick Kempes reda på av sin lagkamrat, Osvaldo Ardiles, att dennes bror dött i kriget. Ardiles bror var 32 år och stridspilot. Hans flygplan hade blivit nedskjutet och han lämnade efter sig fru och två stycken barn. Känslorna kring kriget, i stort, var nu endast ett stort mörker och nyheten om Ardiles bror var inte den bästa uppladdningen inför premiären.

Argentina förlorade mot Belgien på Camp Nou i Barcelona med 1–0 efter att Erwin Vandenbergh gjort matchens enda mål. Efter premiären fick den argentinska truppen veta att landet hade gett upp i kriget kring Falklandsöarna och att England således hade vunnit. Givetvis var det en viss lättnad över att vansinnet nu var över, men också en sorgsenhet över alla landsmän som dött helt i onödan.

Den nästkommande matchen mot Ungern, i Alicante, blev därför en måstematch för Argentinas del. Ungrarna hade vunnit över El Salvador, i premiären, med hela 10–1 och var därför tämligen nöjda med oavgjort mot Argentina. Ett sådant resultat skulle nämligen ha säkrat vidare avancemang till nästa runda.

Kempes flyttades ner i banan för att kunna starta anfallen och bidra i speluppbyggnaden. Det blev succé. Argentina vann med 4–1 efter att Diego Maradona gjort sina första mål i ett VM-slutspel – såväl 2–0 som 3–0. Övriga baljor prickades in av Daniel Bertoni och Ardiles.

Eftersom Belgien och Ungern sedan spelade en oavgjord match i Elche räckte det för Argentina att besegra El Salvador i den avgörande gruppspelsmatchen – något man också gjorde med 2–0. Daniel Passarella slog in det första målet, ifrån straffpunkten, innan Daniel Bertoni fyllde på till 2–0 med drygt trettiofem minuter kvar på matchklockan.

Argentina avancerade till nästa fas, men det faktum att man kommit tvåa i gruppen gjorde att man hamnade i en svår grupp när världsmästerskapet nu gick in i ett nytt gruppspel. Här hamnade man nämligen med Italien och Brasilien.

I det första mötet ställdes man mot ett italienskt lag som hade gett sig fanken på att man skulle sparka ner Diego Maradona konstant. Claudio Gentile hade, tillsynes, som uppgift att sänka Maradona vid varje tillfälle som gavs. Dessvärre gjorde den rumänske domaren, Nicolae Rainea, ingenting åt saken.

”Istället för att visa ut Gentile och Scirea, som sparkade ner Maradona konstant, varnade han istället Diego, Ardiles och mig för att vi klagade över hans passivitet. Jag tror att Gentile fick sitt gula först efter att han sparkat ner oss för en tjugosjunde gång i ordningen. Ett riktigt fenomen den där domaren Rainea”.

Mario Kempes under världsmästerskapet i Spanien 1982.

Italien spelade ingen vacker fotboll under det här mästerskapet, men däremot en väldigt effektiv sådan. Deras klockrena defensiv gjorde att Argentina hade svårt att bryta sig igenom och istället gjorde Marco Tardelli samt Antonio Cabrini varsitt mål för italienarna. Argentina lyckades visserligen få dit en reducering, genom Passarella, med knappt tio minuter kvar men närmare kom man inte. Därmed var finalplatsen, mer eller mindre, också borta.

Argentina föll sedan även mot Brasilien som visade upp ett väldigt elegant spel. Många har hävdat att detta brasilianska lag var det bästa landslaget som inte vann VM-guld. Med spelare som Falcão, Sócrates och Zico bjöd man på en fotboll som få kunde klaga över. Mot Argentina vann dom också med 3–1 och släckte de regerande världsmästarnas drömmar om ett nytt VM-guld.

”Jag tror att vi trodde att bara genom att bära den argentinska tröjan, och lite mer kämpaglöd, så skulle det räcka till att vinna ett nytt VM-guld. Helt fel. Dom bästa lagen visar sina kvalitéer nere på planen, inte framför en mikrofon svarandes på frågor ifrån en journalist”.

VM 1982 signalerade också slutet på Mario Kempes tid i landslaget. En ny generation bankade på dörren och till den tillhörde inte han. När mästerskapet väl var slut återvände Kempes till Valencia igen. Rivers – och hela Argentinas usla ekonomi hade gjort att man inte kunnat fortsätta följa den avbetalningsplan, vilken man hade haft med Valencia, och därför blev Kempes således tvungen att återvända till Spanien.

Ny tränaren i Valencia var Manolo Mestre och detta skulle bli den sämsta säsongen i den spanska kuststaden för Kempes vidkommande. Laget presterade uselt och befann sig på nedflyttningsplats i 24 av dom 34 omgångar. Dessutom låg Valencia sist mellan omgång 16 och 23.

Under ett möte med Atlético Madrid råkade Kempes av misstag nocka motståndaren Balbino García medvetslös. Eftersom det var uppenbart att Kempes inte gjort detta med vilje fick han inte ens ett gult kort. När han sedan på kvällen slog på Tv:n såg han diverse studioprogram som pratade om att anfallaren gjort det medvetet och att han borde stängas av, retroaktivt, i flera matcher. Detta var också något han i slutändan blev.

Fyra matchers avstängning föll domen till, men Kempes fick dessvärre reda på det vid sämsta tänkbara tillfälle. Inför ett möte med Anderlecht i Cupvinnarcupen stötte han ihop med en självbelåten journalist som leendes gav honom beskedet. Kempes hade sedan svårt att koncentrera sig på matchen och Valencia åkte ur cupen.

I ligaspelet var det också kritiskt läge. Med en avstängd Kempes på läktarna kämpade Valencia för sin överlevnad. Inför den avslutande omgången mot Real Madrid krävdes en seger för att hålla sig kvar. Real å sin sida behövde bara ett oavgjort resultat för att bli mästare. Chanserna till fortsatt spel i La Liga såg därmed dystra ut för Valencias vidkommande, men man lyckades med det, tillsynes, omöjliga.

Miguel Tendillo gjorde matchens enda mål på Estadio Bernabéu och Valencia höll sig kvar med minsta möjliga marginal. Efteråt sprang Kempes in på planen och jublade med sina lagkamrater över denna makalösa bedrift.

Kempes hade en bra relation med Diego Maradona. Här poserade dom under hösten 1982 när Diego Maradona spelade i Barcelona och Kempes i Valencia.

Den nästkommande säsongen inleddes inget vidare för anfallarens del. Detta, som skulle bli hans sista med Valencia, fick en jobbig början med ytterligare ett tränarbyte. Roberto Gil Estévez verkade inte särskilt imponerad av Kempes och när denne åkte till Barcelona, för att träffa landslagets lagläkare p.g.a. sina ryggproblem, skapade tränare turbulens genom att gå till presidenten, som även han var nyvald, och kräva att anfallaren skulle stängas av.

Kempes fick avdrag på lönen och blev sanktionerad av klubben. Detta var början på slutet. Den argentinske anfallarens kontrakt med Valencia gick ut sommaren 1984 och detta skulle, som sagt, bli hans sista säsong med klubben. Inte blev det särskilt många mål framåt för anfallaren heller och hans avslutande mål för Valencia kom borta mot Murcia under våren 1984.

”Jag ska inte säga att jag fick lämna genom bakdörren, vilket skedde 1981 när jag gick till River Plate. Men inte heller blev det något storslaget avsked ut genom huvudingången”.

Den europeiska ligasäsongen var slut och för första gången i karriären stod Mario Kempes utan ett kontrakt. Han åkte på ett provspel hos Tottenham i England, efter att Ardiles talat gott om sin landsman, men trots ett lovande provspel – med bl.a. ett hattrick i en av matcherna – valde tränaren Peter Shreeves att inte kontraktera Kempes.

Istället fick anfallaren ett lustigt anbud ifrån ett futsal-lag. Kempes hade aldrig tänkt tanken att spela futsal, men tänkte att det kunde vara ett bra sätt att hålla igång i väntan på ett nytt kontrakt med ett riktigt fotbollslag. Till slut dök Hércules upp och erbjöd honom ett kontrakt. Klubben var nyuppflyttade i La Liga och ville ha med Kempes på resan mot att förhoppningsvis säkra ett nytt kontrakt.

Huvudtränaren Carlos Jurado bjöd in anfallaren på en kopp kaffe och dom båda kom snabbt överens om hur framtiden skulle se ut. Nu var det dags för Kempes att visa tvivlarna att han fortfarande höll på den här nivån.

Hércules inledde dock säsongen tungt och förlorade flera av sina inledande matcher. Kempes kom då med idén att laget skulle träffas och hålla asados tillsammans för att slipa på sammanhållningen inom laget. Detta blev en succé och redan helgen efter den första grillfesten vann Hércules i ligaspelet. Därefter fick Kempes dessutom glädjen att besegra sitt f.d. lag Valencia och dessutom vann Hércules över Barcelona samt säkrade ett nytt kontrakt i La Liga.

Kempes fortsatte till Hércules ifrån Valencia. Här spelade han under två säsonger och hjälpte bl.a. klubben kvar i La Liga.

Kempes fick nu flera anbud ifrån andra klubbar, men valde att förlänga sitt kontrakt med Hércules då han ville visa sin uppskattning gentemot i klubben. Under det som kom att bli hans sista säsong i La Liga gjorde han nio mål. Ett av dessa kom mot Atlético Madrid som hade hans lagkamrat ifrån landslaget, Ubaldo Fillol, i målet. Kempes drog på en hörna som skruvade sig över Fillol och hela vägen in i mål. Efteråt var målvakten lite gramsen på sin landsman.

”Var du tvungen att göra ett sådant mål mot just mig?”

Hörnflaggan blev av Hércules-supportrarna sedan dubbad till ”Kempes-hörnan”. Tiden i Spanien led dock obönhörligen mot sitt definitiva slut och Kempes karriär var på väg in i en ny fas. Långt bort ifrån dom största ligorna skulle han nu finna ro och glädje i att spela fotboll på mer anspråkslös mark. Vart bar det hän härnäst?

***

Läs fortsättningen i den avslutande delen – del 5 – som kommer under morgondagen.