1960. I tidernas allra första upplaga av Copa Libertadores hade San Lorenzo chansen att vinna hela turneringen, men i slutändan sålde klubbledningen bort deras chanser redan i semifinalen mot Peñarol.
Planerna på en stor klubblagsturnering i Sydamerika hade varit på tapeten under flera decennier och efter det lyckade Campeonato Sudamericano de Campeones 1948 accelererade dessa planer ännu mer. Tio år senare satte CONMEBOL:s dåvarande president, José Ramos de Freitas hjulen i rullning. Att förlagan, tio år tidigare, hade varit den största inspirationskällan var ingen hemlighet. Att dessutom Europacupen hade inletts på 50-talet spädde också på viljan att skapa något liknande i Sydamerika.
Den första upplagan av Copa Libertadores, som spelades 1960, innehöll endast mästarna ifrån de sydamerikanska länderna. I slutändan valde dock Peru och Venezuela att inte skicka några representanter eftersom intresset, i dessa länder, inte var särskilt högt för den nystartade turneringen. Ecuador å sin sida hade ingen regerande mästare att skicka till turneringen och stod därför över.
Generellt sett var inte intresset särskilt stort för den nystartade Copa Libertadores. Även om klubbarna som deltog givetvis gav sitt allt för att vinna, var inte mediabevakningen i varken Argentina eller Brasilien särskilt omfattande.
I slutändan dök följande sju, regerande ligamästare, upp till tidernas första upplaga av Copa Libertadores; Bahia (Brasilien), Jorge Wilstermann (Bolivia), Millonarios (Colombia), Olimpia (Paraguay), Peñarol (Uruguay), San Lorenzo (Argentina) och Universidad de Chile (Chile).
San Lorenzo hade vunnit ligan i Argentina 1959 med den ikoniska anfallskedjan ”Los Cinco Pistoleros”. Denna var, mer eller mindre, intakt även 1960 och under tidernas första upplaga av Copa Libertadores spelade åtminstone fyra av de; Héctor Facundo, José Sanfilippo, Miguel Ángel Ruiz och Norberto Boggio i laget. Omar Higinio García, som spelade i anfallskedjan under guldåret 1959, ersattes av Oscar Rossi. Laget tränades fortsatt av succétränaren José Barreiro.
Formatet för tidernas första Copa Libertadores var som sådant att de sju lagen delades upp i tre grupper med två lag i varje. Eftersom Universitario de Lima, ifrån Peru, hade dragit sig ur sent fick Olimpia avancera direkt till semifinalerna. San Lorenzo ställdes mot Bahia och egentligen var det ett rent dubbelmöte som gällde.
Den första matchen spelades hemma i Argentina, men inte på San Lorenzos ordinarie hemmaplan Estadio Gasómetro. Denna arena höll nämligen på att renoveras, vid den här tidpunkten, och i stället hänvisades San Lorenzo till Huracáns hemmaplan Estadio Tomás Adolfo Ducó. Uppslutningen blev dock inte vad arrangörerna hade hoppats på. Endast runt tio tusen åskådare fyllde upp den stora betongläktaren och arenan gapade, till stora delar, tomt.
Tidningen El Gráfico skrev följande runt matchen som San Lorenzo, i slutändan, vann med 3-0, men tidningen var, trots detta, inte det minsta imponerad av det de hade fått beskåda.
”Det lilla vi fick se av fotbollspelandet, ifrån båda lagen, visade likartat upp deras defekter under onsdagseftermiddagen, senare än väntat, på Huracáns hemmaplan vars läktare var nästan helt blanka (tomma). Det blev något av en ödemark för de ekonomiska förhoppningar som styrelserna i San Lorenzo och Huracán hade hoppats på.”
San Lorenzos mål gjordes av Oscar Rossi, Miguel Ángel Ruiz och José Sanfilippo. Den sistnämnda fullträffen kom på straff under slutminuterna av matchen. Därmed reste den argentinska storklubben med en bekväm fördel till returen i Brasilien.
Barreiro ställde upp med, i princip, samma elva som i det första mötet och San Lorenzo inledde också matchen lovande. Redan efter sex minuters spel öppnade Sanfilippo målskyttet och under den första halvtimmen spelade argentinarna en fin fotboll. Det skulle emellertid bli lite dramatik efter att Bahia hann vända till 2-1 innan den första halvleken var slut. Sanfilippo kvitterade sedan nästan omgående efter halvtidsvilan och med ställningen 2-2 var dubbelmötet, mer eller mindre, avgjort. Att Bahia därefter fick in ett segermål gav lite smolk i bägaren, men San Lorenzo gick, trots allt, ändå vidare.
En tidning hemma i Argentina sammanfattade returmatchen med följande rubrik; ”San Lorenzo spelade 30 minuter som gudar: därefter blev det mer slappt.” Samma tidning slog också fast att; ”på lördag stänger transferfönstret, det måste köpas in kvalité.”
Tack vare segern mot Bahia gick San Lorenzo vidare till semifinalerna där den uruguayanska storklubben Peñarol väntade. Det första mötet i Montevideo – på klassiska Estadio Centenario – slutade 1-1 inför lite drygt 55,000 åskådare. Returmötet i Argentina skulle sedan, återigen, spelas på Huracáns Estadio Tomás Adolfo Ducó och den här gången var publiksiffran en aning starkare. Lite över 15,000 åskådare såg en ganska slätstruken 0-0 som innebar att ett tredje möte skulle genomföras.
Med tanke på att bortamålsregeln inte var ett alternativ hade det, på förhand, redan utsetts en plats där en eventuell tredje match skulle ta plats. Tanken var att mötet skulle spelas i den chilenska huvudstaden Santiago, men p.g.a. den omfattande jordbävningen i landet, vid den här tidpunkten, blev det här alternativet uteslutet. Paraguays huvudstad, Asunción, föreslogs som en ny spelort, men detta nekade Peñarol bestämt till. I stället accepterade San Lorenzos klubbledning att matchen skulle spelas i Montevideo – på Peñarols hemmaplan – i utbyte mot 50,000 pesos. Detta var ett kontroversiellt beslut ifrån ledarna i den argentinska storklubben och detta skulle också komma att kritseras hårt av ett flertal av spelarna i laget. José Sanfilippo totalsågade detta makabra beslut som satte ekonomiska intressen före det sportsliga.
”Jag minns att jag sa till klubbledningen; ‘inte en chans att vi spelar på deras hemmaplan igen. Det skulle vara som att stoppa in huvudet i lejonets gap”, men de lyssnade såklart inte på mig utan accepterade anbudet.”
Den ikonsika anfallaren Alberto Spencer gjorde båda målen för Peñarol som vann matchen med 2-1 efter att Sanfilippo gjort San Lorenzos fullträff.
”Deras första mål var ett rån. För att vara brutalt ärlig blev vi totalt lurade. Uruguayanerna tänkte; ‘om de är så dumma att de accepterar att spela på Centenario (igen), då kan vi inte göra det enkelt för dem.’ Den paraguayanska domaren, Dimas Larrosa, dömde också allting emot oss hela tiden. Sanningen var den att matchen gavs till dem (Peñarol) för några slantar.”
San Lorenzo åkte ut och Peñarol gick vidare och vann hela turneringen efter att ha besegrat Olimpia i finalen med sammanlagt 2-1. Turneringen stora förgrundsfigur var den tidigare nännda Alberto Spencer som stod för sju mål, på fem matcher, för sitt Peñarol.
Att San Lorenzo gav bort den avslutande matchen, mot den uruguayanska storklubben, var ett enormt kontroversiellt beslut som kastade en lång skugga över föreningens dåvarande klubbledning. Det berövade också, i förlängningen, den argentinska storklubben på möjligheten till att bli den första klubben att vinna Copa Libertadores.
Några år senare lämnade Sanfilippo San Lorenzo och gick till Boca Juniors i stället, men inte heller där vann han någon titel i Sydamerikas största turnering. 1963 var han emellertid snubblande nära då Boca föll i finalen mot Pelés Santos. I stället var det Independiente som blev den första argentinska föreningen att lyfta den prestigefyllda pokalen. 1964 besegrade de uruguayanska Club Nacional, i finalen med sammanlagt 1-0, efter att Mario Rodríguez gjort finalmötenas enda mål.
1960 hade dock San Lorenzo haft chansen att bli det första argentinska laget att vinna turneringen i den allra första upplagan av Copa Libertadores. Dessvärre sålde de, bokstavligt talat, bort sin chans, men el Ciclón kan åtminstone stoltsera med att ha varit den första argentinska föreningen som spelade i Sydamerikas mest anrika klubblagsturnering.
enkoppmate.com 