1948. Tolv år innan Copa Libertadores sjösattes, och spelade sin första upplaga någonsin, utspelade sig deras förlaga. En turnering som kom att bli en stor inspirationskälla för människor även utanför den sydamerikanska kontinenten.
Det har nästan känts som en dröm. Allt som utspelade sig under en dryg månads tid, under inledningen på 1948 i den chilenska huvudstaden Santiago, har nästan glömts bort av omvärlden. Precis som att alltihop bara var en parentes i historien, en vindpust som kom och gick, men som ingen därefter skulle lägga på minnet. Om detta är någons ståndpunkt, än idag, får ni allt tänka ett varv till.
Turneringen, vilken spelades vid den här tidpunkten, kom nämligen att bli startskottet för några av de största klubblagsturneringarna inom världsfotbollen. Det var här inspirationen till såväl Europacupen (senare Champions League), som Copa Libertadores, insupades likt en blommig syrendoft på våren. Turneringen som jag pratar är såklart den som fick namnet ”Campeonato Sudamericano de Campeones” och där inbjudan gick ut till samtliga klubbar som vunnit de respektive nationella ligorna året innan.
Hela turneringen arrangerades av den chilenska storklubben Colo Colo och samtliga matcher spelades i huvudstaden Santiago. Venezuela hade inget lag representerat i turneringen och detta berodde helt enkelt på att de inte blev medlemmar i CONMEBOL (det sydamerikanska fotbollsförbundet) förrän fyra år senare. Anledningen till att Paraguay inte hade någon klubb i turneringen är desto mer oklart, men mest troligt hade det att göra med inbördeskriget som hade utspelat sig i landet året innan.
Idén till Campeonato Sudamericano de Campeones 1948 hade vuxit fram under årtiondena dessförinnan. Det här var den första gången som en stor kontinental klubblagsturnering skulle komma att spelas i Sydamerika. En liten föregångare – om än i väldigt mycket mindre skala – hade varit det årliga inslaget av Copa Aldao som var ett möte mellan mästaren i Argentina och motsvarigheten i Uruguay.
1929 hade direktörer i den uruguayanska storklubben Club Nacional börjat skissa på en kontinental klubblagsturnering i Sydamerika. Lustigt nog skulle det alltså dröja ytterligare nästan tjugo år innan turneringen kom att spelas och då i Chile och inte i Uruguay.
De deltagande lagen var i slutändan River Plate (Argentina), Litoral (Bolivia), Vasco da Gama (Brasilien), Colo Colo (Chile), Emelec (Ecuador), Deportivo Municipal (Peru) och Club Nacional (Uruguay). Alla lagen mötte varandra en gång och det laget med flest poäng, när dessa möten var spelade, vann också hela turneringen.
Vasco da Gama och River Plate hade båda två väldigt fina lag och var stora favoriter till att vinna hela turneringen. Stora delar av Vascos lag skulle 1950 utgöra en del av det brasilianska landslaget skulle komma tvåa i VM på hemmaplan efter att, överraskande nog, förlorat i den sista matchen mot Uruguay med 2-1. River Plate å sin sida hade stora delar av sin berömda anfallskedja ”La Máquina” intakt. Visserligen hade Adolfo Pedernera lämnat för Atlanta, men nu fanns det ett nytt ungt stjärnskott, som kunde ta hans plats i stället, i form av Alfredo Di Stéfano.
Inför den avslutande omgången skilde det bara en poäng mellan Vasco da Gama och River Plate i toppen av tabellen. Passande nog ställdes också dessa båda lagen mot varandra och efter att mötet slutat 0-0 blev den brasilianska klubben mästare. Flest mål i turneringen gjorde det bolivianska laget Litorals anfallare Roberto Caparelli, med sju fullträffar, samtidigt som Rivers bäste målskytt var Di Stéfano på fyra gjorda mål.
Trots att Vasco da Gama kunde titulera sig de första klubblagsmästarna av Sydamerika skulle det dröja lång tid innan CONMEBOL gav de detta erkännande. Tolv år senare, 1960, spelades nämligen den första upplagan av Copa Libertadores. När sedan Peñarol vann den här första upplagan förkunnade givetvis de sig som Sydamerikas första klubblagsmästare. Med tiden skulle dock Vasco da Gama, som sagt, få sin välförtjänta upprättelse och idag är de flesta rörigt överens om att den brasilianska klubben var först.
Att turneringen 1948 var en föregångare – och väldigt viktig sådan – till Copa Libertadores råder det ingen som helst tvekan om. Faktum är att turneringen dessutom fungerade som inspiration till den europeiska Europacupen, vilken inleddes under mitten av 1950-talet. Den franska journalisten Jacques Ferran – och hans kollega Gabriel Hanot – jobbade båda två på en av Frankrikes största tidningar L’Equipe. Båda två fascinerades av Campeonato Sudamericano de Campeones 1948 och Ferran har själv medgett, i intervjuer, att denna turnering fungerade som inspiration till Europacupen.
”Hur skulle Europa, som ville vara före resten av världen, inte kunna genomföra en liknande turnering som den de hade haft i Sydamerika? Vi behövde helt enkelt följa deras exempel.”
Turneringen i Chile 1948 var med andra ord en enorm inspirationskälla och bidrog i allra högsta grad till utvecklingen av världsfotbollen. Därutöver blev turneringen dessutom en veritabel publiksuccé. Publiksnittet höll sig stadigt på över 39,000 åskådare per match och intresset var således enormt stort i Chile. Det sägs också att arrangören drog in närmare 9,5 miljoner chilenska pesos enbart på publikintäkter.
Att det fanns en enorm potential, inom den sydamerikanska klubblagsfotbollen, stod nu klart för samtliga aktörer inom kontinentens tveklöst största sport. Hjulen var, bokstavligt talat, i rullning och snart skulle Sydamerikas största klubblagsturnering Copa Libertadores sjösättas som än idag engagerar miljontals supportrar, över hela kontinenten, varje säsongen.
Fröet till denna succéfyllda turnering såddes emellertid redan 1948 och hade som välförtjänta mästare ett stjärnspäckat Vasco da Gama i Chiles huvudstad Santiago. Det får vi aldrig glömma bort.
enkoppmate.com 