När lottningen hade gjorts kring var någonstans som militärtjänstgöringen skulle göras – för en sådan genomfördes såklart på den här tiden – stod det klart att Ubaldo Fillol skulle behöva göra denna inom det marina. Detta innebar också en tvåårig militärtjänstgöring som definitivt skulle hålla honom borta ifrån allt fotbollsspelande. Man kan minst sagt säga att vår huvudperson inte blev särskilt glad över denna positionering. Lyckligtvis kunde dock Quilmes, som förening, kliva in och med några väl valda kontakter såg de till att målvakten i stället blev stationerad på en militärbas i staden.
Detta renderade i att Fillol kunde få permission, emellanåt, till att åka på träningar och ibland även matcher. Men för den sakens skull var detta inte någon dans på rosor för det. Personligen avskydde Fillol militärtjänstgöringen redan ifrån den första stunden. Den rimmade inte alls med hur han själv såg på verkligheten och hur han ville leva sitt liv. Fillol var en rebellisk, självständig och stolt personlighet – raka motsatsen mot vad en militär ansåg att deras medborgare skulle vara.
Givetvis skulle inte detta bli en sejour i Fillols liv som han kom att minnas med glädje. Tvärtom. Han rymde åtskilliga gånger ifrån militärbasen. Dels för att ta sig till träningen, när han inte hade fått permission, men också för att göra helt andra saker som att gå på restaurang eller ta en kopp kaffe på ett fik. Självklart såg inte militärledningen mellan fingrarna när det gällde detta, utan Fillol blev straffad åtskilliga gånger för sitt rebelliske lynne. Han fick också alltmer sällan permission och det hela slutade med att han missade en hel drös med matcher för sitt Quilmes. Han fick också spendera oräkneligt många dagar i militärens fängelsecell.
Vid ett tillfälle skulle Quilmes ställas mot Deportivo Morón, i ligaspelet, och under veckan som ledde fram till matchen greppade en av militärgeneralerna tag i Fillol. Han frågade om målvakten skulle spela mot Morón, varpå Fillol givetvis svarade ja. ”Du vet att jag är en stor supporter till Morón, och jag är övertygad om att ni kommer att förlora” sa militärgeneralen till Ubaldo. ”Skulle du vilja lägga ett bett? Ifall ni vinner då får du en hel vecka ledigt ifrån den här basen. Men skulle ni förlora får du spendera en vecka i fängelsecellen. Något som du ändå redan är van vid.”
Fillol reste till matchen, Quilmes vann och han fick en veckas ledighet. Under sin lediga vecka återvände han till sitt boende på klubbens internat. Fillol njöt av sin lediga tid med att träna och umgås med Olga. Väl tillbaka på militäranläggningen hamnade han emellertid återigen i onåd. Den här gången handlade det om ett slagsmål med en av hans soldatkompisar varpå Fillol fick spendera tio dagar i fängelset.
I samband med att Fillol blidkade sin tid i sin cell skulle Quilmes ställas mot Lanús i ligaspelet. Målvakten kom överens med sin överordnade om att han fick resa till matchen, men att han omgående skulle åka tillbaka till militärbasen, när mötet var över, för att slutföra sin tid i fängelset. Sagt och gjort reste målvakten till matchen och genomförde en fantastisk insats. Fillol blev t.o.m. utsedd till matchens bäste spelare och efteråt intervjuades han av en radioreporter. I den här intervjun tackade han generalen som släppt ut honom på permission – något han inte skulle ha gjort. När han kom tillbaka möttes han av en ilsken general som absolut inte ville få sitt namn utbasunerat i radion. Än mindre bli förknippad med att ha låtit en rebellisk person, som Fillol, undslippa några timmar i fängelset för att spela fotboll. Känslan var att hur Ubaldo än vände och vred på kroppen passade han aldrig riktigt in i militären.
Som straff för sin intervju blev Fillols fängelsevistelse utökad med ytterligare fjorton dagar. Man kan, minst sagt, säga att målvakten var utless på militärtjänstgöringen. Nere i sin cell fick han dock uppleva en liten ljusglimt när herren, som gett honom permissionen mot Morón, kom och frågade vad Fillol hade åstadkommit den här gången. Denne general hade, trots allt, ett gott öga till Ubaldo och såg till att vistelsen i cellen halverades.
Fillol fortsatte med militärtjänsten fram t.o.m. inledningen på 1972. Han själv hade inte några särskilt stora förhoppningar om att bli utsläppt i förtid. Plötsligt en dag förändrades emellertid allting. Flera personer ur Quilmes klubbledning kom till militärbasen för att hämta Fillol. Målvakten förstod först ingenting, men fick ganska snabbt reda på att klubben hade sålt honom till storklubben Racing. Han skulle nu resa i väg och skriva under avtalet med sin nya klubb.
Väl tillbaka på militärbasen fick Fillol reda på att den högsta generalen – och tillika föreståndaren för hela anläggningen – ville träffa honom. Givetvis började det snurra i huvudet på den unge målvakten. Vad kunde de nu tänkas vilja honom?
Lyckligtvis var det inte något konstigt den här gången utan bara det faktum att den översta generalen var en stor Racing-supporter. Han hade fått höra att Fillol hade rest till storklubben och kritat på ett kontrakt. När generalen undrade om målvakten skulle resa med Racing, på deras försäsongsläger, svarade Fillol att han inte skulle detta eftersom han fortfarande behövde slutföra sin militärtjänst.
Generalen fick reda på att Ubaldo inte direkt hade varit någon mönstersoldat, under sin vistelse på anläggningen, men meddelade snabbt till honom att han inte längre behövde bekymra sig om militären. Fillol kunde gladeligen resa i väg på Racings försäsong och han behövde definitivt inte komma tillbaka igen. Äntligen var militären ett avslutat kapitel tänkte Fillol. Den skulle dock komma tillbaka senare i livet och då i en helt annan skepnad.
”Fillol sover på ett internat, men bor i ett mål.” Så där löd en av rubriker i den erkända tidningen El Gráfico efter Ubaldo Fillols övergång till Racing. Det var uppseendeväckande att en målvakt, i en argentinsk storklubb, inte ägde sitt eget hus – eller åtminstone en lägenhet. Detta var f.ö. en av de första gångerna som Fillol var med i denna ansedda sporttidning, men det skulle absolut inte bli den sista.
Fillol fick 15% av övergångssumman, vid övergången till Racing, och för dessa pengar köpte han sig ett hus. Känslan när mäklaren räckte över nyckeln var obeskrivlig mindes Fillol och redan den första natten ville han bo i huset. Detta trots att där ännu inte fanns några möbler. Huset låg ungefär fyra kvarter ifrån Racings träningsanläggning och omgående trivdes han som fisken i vattnet. I samma veva köpte han även sin allra första bil – en Fiat 600. När hans lagkamrater, framför allt de lite äldre, fick syn på den skruttiga bilen gjorde de tydligt klart för Fillol att det inte, på något sätt och vis, gick att köra en sådan bil när man spelade för Racing. Ganska snabbt uppgraderade sig därför Fillol till en Peugeot 404.
Omgående trivdes Fillol väldigt bra i Racing och en stor del till detta hade att göra med en äldre dam vid namn Tita Mattiussi. Hon var en fantastisk kvinna som hade vuxit upp på Racings hemmaplan – då hennes pappa var vaktmästare på arenan – och kom att fortsätta bo där under resterande delen av sitt liv. Hon tog främst hand om de lite yngre spelarna och såg till att de hade det bra. Hon blev därigenom något av en extra-mamma för dessa spelare och Pato Fillol var en av de som verkligen älskade Tita.
”Jag vet faktiskt inte exakt vilka som var hennes arbetsuppgifter, men sen samtidigt vet man ju inte exakt vad änglarna har för några uppgifter heller.”
Tita gifte sig aldrig med någon utan deklarerade i stället att hon var förlovad med Racing. Fillol har beskrivit hennes som en fantastisk människa som alltid fanns där när man behövde någon att prata med. Även senare, efter att Fillol lämnat klubben, åkte han ibland tillbaka till Racings hemmaplan bara för att ta en fika med Tita och prata om livet i största allmänhet. Hon stod ofta vid sidlinjen när spelarna sprang in på planen och hejade på dem. Hon var sannerligen; ”en ängel i ljusblått och vitt.”
På ett sportsligt plan gick det också bra för Fillol inledningsvis. Han blev direkt tilldelad rollen som förstemålvakt i storklubben och debuten kom, komiskt nog, återigen mot Huracán. Det var ju som bekant även mot dessa som han, en gång i tiden, hade debuterat för Quilmes. Den här gången blev dock emellertid debuten minnesvärd för målvaktens vidkommande.
Vid ett tillfälle, under matchens gång, skickade Fillol upp bollen på läktaren i en regelrätt rensning. Då fick han höra ifrån en supporter, bakom målet, att i detta mål brukade minsann en skicklig målvakt vid namn Mario Cejas spela. Och han skickade sannerligen inte upp några bollar på läktaren. ”I Racing spelar vi fotboll” var också budskapet ifrån supportern bakom staketet. Fillol började sakteligen att inse att kravställningen hade höjts en smula jämfört med tiden i Quilmes. Intressant nog hade faktiskt Cejas varit Fillols förebild i ung dar och därför hade han såklart mer en god koll på vem det var som supportern pratade om.
Under säsongen 1972 kom Racing tvåa i Metropolitana-turneringen bakom ett exemplariskt San Lorenzo. Det här kalenderåret var El Ciclón omutbara och vann både den hör turneringen – och Nacional som spelades lite senare på året. Racing utövade, även de, en fin fotboll, men det var svårt att övermanna Juan Carlos Lorenzos San Lorenzo.
Under Metropolitana-turneringen slog Fillol ett praktfullt rekord när han räddade sex straffar under en och samma säsong. Det var en notering som ingen annan målvakt har lyckats med varken före – eller efter att Ubaldo gjorde det. Därutöver var det faktiskt svårare, på den här tiden, att slå rekordet eftersom det inte fanns inspelade filmer på motståndarna. Det gick därför inte att studera diverse straffskyttar och hur de, normalt sett, brukade slå sina straffsparkar. Fillols taktik var alltid att försöka vänta ut straffskytten och låta honom göra det första draget.
En av de här sex straffarna, som målvakten räddade under 1972, kom ifrån San Lorenzos anfallsess Héctor Scotta. Enligt Fillol sköt den målglade anfallaren; ”som en häst sparkar”. Ubaldo lyckades rädda genom att släpa lite grann med sitt ena ben och därigenom avstyra skottet som gick stenhårt i mitten av målet. Avslutet var så pass hårt att bollen dels åkte hela vägen tillbaka till mittlinje, dels slet loss en muskel i Fillols ena ben.
Racing presterade inte särskilt bra under 1973 utan storklubben utmärkte sig mest genom att byta tränare på tok för ofta. Till sist kom en speciell herre in på posten och han skulle komma att ha en stor inverkan på Fillols karriär. Ángel Labruna hade varit en ikon med River Plate som spelare. Han var hela ligans (och är det fortfarande) näst bästa målgörare någonsin och var en del av den historiska anfallskedjan La Máquina på 40-talet. Omgående fann Fillol och Labruna varandra. Målvakten upplevde det som att han hade känt Ángel i hela sitt liv och han blev något av en extra-pappa för Fillol.
En vacker dag stannade Labruna Fillol vid omklädningsrummet och meddelade att målvakten inte skulle byta om. River Plate ville nämligen köpa Fillol och han skulle genast infinna sig på Los Millonarios anläggningar för att träffa storklubbens vicepresident Aragón Cabrera. Fillol kände sig först tveksam, men Labruna övertygade honom. ”Du vet inte vad River Plate är, du måste gå dit. Gå nu annars får du slåss med mig.” Fillol köpte resonemanget och kritade på för River. Han hade bara spenderat ett och halvt år i Racing, men det hade känts som ett halvt liv. Han hade trivts exemplariskt och ville egentligen inte lämna. Men nu väntade större uppgifter för den skicklige målvakten.
Första gången som Fillol blev uttagen till seniorlandslaget var till en träningsmatch i Escobar, ungefär fyra kilometer utanför Quilmes, där landslaget skulle spela en uppvisningsmatch för att uppmärksamma högtiden ”La Fiesta de la Flor”. Detta var under inledningen på 1974 och trots att det ”bara” handlade om en träningsmatch tog Fillol det hela som en VM-final. Han intalade sig själv att detta handlade om A-landslaget och det gällde att omgående visa upp sig ifrån sin bästa sida. Visserligen hade han varit med i ungdomslandslaget, men det här var något helt annat.
I landslagstruppen fanns det redan tre andra målvakter där främst Daniel Carnevali och Miguel Ángel Santoro stack ut lite extra. Fillol var bara glad över att få möjligheten att träna med dessa fantastiska målvakter. När han sedan fick reda på att han skulle få följa med på turnén, inför VM i Västtyskland samma år, höll han på att svimma.
Fillol hade redan varit med under kvalspelet till världsmästerskapet, men aldrig fått debutera i någon match. Han var med i den delegationen av ungdomsspelare som reste till Bolivia, inför kvalmötet 1973, för att acklimatisera sig till den höga höjden. Den här landslagsdelegationen leddes av Miguel Ignomiriello och förutsättningarna för spelarna var bedrövliga. Förbundet mer eller mindre lämnade dem vind för våg och spelarna fick spela träningsmatcher för att få råd med mat och uppehälle. Detta var under en tidsepok när organisationen runt det argentinska landslaget var bedrövligt och förberedelserna inför VM i Västtyskland var ett tydligt exempel på detta.
När väl mötet med Bolivia skulle spelas dök plötsligt förbundskaptenen Omar Sívori upp tillsammans med en rad A-lagsspelare. Carnevali ställdes i målet i stället för Fillol som såklart blev extremt besviken med tanke på den uppoffring som han och alla andra ungdomsspelare hade gjort under månaden i Bolivia. Många spelare fick se sig åsidosatta i den här matchen och därför har den här landslagsdelegationen fått smeknamnet ”La Selección Fantasma” (Spöklandslaget).
Argentina utmanövrerade Bolivia med minsta möjliga marginal, vann med 1-0 och kvalificerade sig för VM. Vid slutsignalen grät Fillol. Dels för att han inte hade fått spela matchen, dels i en ren lättnad över att landslaget hade vunnit. Under flera år var han förbannad på Sívori över petningen, men förlät honom med tiden. En del av detta hade att göra med att Sívori kommit fram, efter matchen, och pratat upplyftande med den unge Fillol. Hans tid i landslaget skulle komma förr eller senare.
Efter kvalspelet avgick förbundskaptenen och under VM i Västtyskland leddes landslaget i stället av tre herrar där Vladislao Cap var den styrande pjäsen. Det gick inget vidare för Argentina, men Fillol var mest glad över att få vara med. Han inkluderades i truppen som tredjemålvakt – bakom Carnevali och Santoro – och insåg väl ganska tidigt att hans chanser att få spela någonting, under mästerskapets gång, var tämligen obefintliga. Fillol hade däremot glädjen att få dela hotellrum med Roberto Perfumo och Carlos Squeo, under vistelsen i Tyskland, och knöt framför allt an till Perfumo som skulle komma att bli en god vän i framtiden.
Argentina brakade igenom fullständigt, under det andra gruppspelet, i världsmästerskapet och föll först mot Nederländerna med 4-0 och sedan mot Brasilien med 2-1. Avslutningsvis skulle landslaget möta Östtyskland i en helt betydelselös match. Dagarna innan matchen hade hela Argentina och landslagstruppen skakats om av nyheten att landets president, Juan Perón, hade avlidit. Han hade varit betydligt mer än bara en vanlig president. På många sätt och vis definierade Peróns båda sejourer som president den argentinska historien på 1900-talet.
Först ville Argentina överhuvudtaget inte ens spela den avslutande matchen mot Östtyskland. Detta eftersom landet ansåg att de hade landssorg efter Peróns bortgång. FIFA sa att det var helt okej, men då skulle det argentinska landslaget också vara medvetna om att de skulle bli avstängda ifrån det nästkommande VM-slutspelet. Av just denna anledning blev en bojkott inte aktuellt. I stället valde spelarna att bära ett sorgband under mötet med Östtyskland för att uppmärksamma presidentens bortgång.
Vad många kanske blev förvånade över var att Fillol var den målvakten som plötsligt stod nerskriven i startelvan när spelarna promenerade in på Parkstadion i Gelsenkirchen för att möta Östtyskland. Hur hade han lyckats gå ifrån tredje – till förstemålvakt? Kring detta finns det lite olika versioner.
Att Carnevali helt enkelt inte ville stå p.g.a. att Perón hade gått bort kan vi slå fast, men varför Santoro inte ville hoppa in i stället finns det däremot fler olika uppgifter om. En gör gällande att inte heller han ville spela efter Peróns bortgång, medan en annan beskriver det som att han inte ville få chansen, i landslaget, bara för att Carnevali plötsligt inte kände för att spela. Hursomhelst landade platsen i knäet på Fillol och han tackade såklart och tog emot.
Regnet öste ner i Gelsenkirchen på matchdagen. Detta var något som Fillol – och de andra argentinska spelarna tog som ett tecken på att Juan Perón grät uppe i himlen. Matchen slutade 1-1 och Fillol hade fått göra sin efterlängtade VM-debut.
Vid hemkomsten till Argentina hade han fortfarande svårt att grepp om det faktum att han hade fått debutera i ett världsmästerskap. Inne i River Plates omklädningsrum kom hans lagkamrat, Baudillo Jáuregui, fram till honom och sa; ”det känns som att du är tio gånger mer som målvakt nu, än innan du lämnade för VM.” Fillol reflekterade över de här orden och konstaterade att lagkamraten kanske inte var helt snett ute.
***
Läs fortsättningen i morgondagens del 3.
***
enkoppmate.com 