Miguel Ángel Santoro: Målvakten som vann allt under Independientes gyllene årtionden

Miguel Ángel Santoro. Målvakten som är mest förknippad med Independientes gyllene epok på 60- och 70-talet. Miguel Ángel Santoro växte snabbt ut till en av Argentinas främsta målvakter någonsin.

Han föddes in i en fotbollsfamilj där fadern, Francisco, hade varit en duktig målvakt i Ferro under 30-talet. Santoro växte upp i Sarandí utanför Buenos Aires och fick njuta av att spela fotboll på gatorna tillsammans med andra personligheter som, även de, skulle bli prominenta aktörer inom den argentinska fotbollen i framtiden. Här kickade han boll med bland annat Roberto Perfumo, Raúl Bernao och en viss Julio Humberto Grondona.

Den sistnämnda, som senare i livet skulle bli president för det argentinska fotbollsförbundet och inneha denna position, under fler decennier, grundade tillsammans med sin bror Héctor föreningen Arsenal som idag spelar i landets högsta division. Santoro ställdes ofta mot bröderna Grondonas lag då han själv spelade för Club Atlético Belgrano (inte att förväxlas med laget i Córdoba som nyligen gick upp i Primera Division. Reds. anm.).

”Mot Arsenal och bröderna Grondona spelade jag ett flertal matcher. Jag var fjorton-femton år gammal och spelade redan med de äldre pojkarna. Arsenal tillhörde ett av de starkaste lagen i området precis som mitt lag. Det var derbyn med oerhört mycket rivalitet. Matcher som vi både vann och förlorade. Arsenal hade ett mycket bra lag, precis som vi hade.”

Åren med kvartersklubben öppnade slutligen upp för en möjlighet att spela för storklubben Independiente i Avellaneda. En ledare ifrån storklubben såg en 12-årig Santoro spela och blev djupt imponerade. Så pass att han bestämde sig för att locka över honom till Independientes ungdomsakademi. Detta skulle bli inledningen på en kärlekshistoria som varar än idag.

”Här började min karriär i klubben. Kan du föreställa dig att jag kanske alltid har haft Independientes blod i kroppen?”

Som liten grabb hade nämligen Santoro stått och spanat genom staket när storklubben spelade sina matcher. Därefter kunde han följa laget på lite närmare håll när han plötsligt var en del av föreningens ungdomsakademi. Snart skulle dock emellertid den skicklige målvakten komma att bli en vital del av A-truppen och vinna många troféer längs vägen.

I samma veva som Santoro började närma sig A-laget valde han att sluta skolan och i stället jobba extra inom familjeföretaget mellan träningarna och matcherna. När målvakten till sist hade tagit en plats i startelvan för A-laget släppte han inte denna ifrån sig igen. Under åren som följde skulle han hjälpa Independiente till att bli den största klubben i hela Sydamerika under 60- och 70-talet.

Den första titeln kom i ligaspelet 1963. Året därefter kom dessutom storklubbens första titel i Copa Libertadores. Detta blev starten på en framgångssaga som än idag gör Independiente till mesta mästarna i denna gigantiska turnering. 1964 bärgade man titeln efter att ha besegrat Club Nacional i finalen med 1-0. Dubbelmötets enda mål gjordes av Mario Rodríguez i returmatchen som spelades i Avellaneda inför 80,000 åskådare.

Denna historiska bedrift innebar också att Independiente blev den första klubben ifrån Argentina att vinna Copa Libertadores. Året efter försvarade man sin titel efter att ha besegrat ett annat uruguayanskt lag i finalen – nämligen Peñarol. Reglerna på den här tiden var att fjolårsvinnaren av Libertadores gick rakt in i semifinalerna och hade således bara fyra matcher mellan sig och pokalen. I semin hade Santoro blivit stor matchhjälte efter att ha räddat en straffspark mot Boca Juniors.

Finalspelet mot Peñarol tvingade fram en tredje match efter att lagen vunnit varsin final. I det avgörande mötet, som spelades i Chiles huvudstad Santiago, vann till sist Independiente på ett tämligen bekvämt sätt med 4-1. Målen gjordes av Raúl Bernao (Santoros lagkamrat och vän redan under åren i Sarandí), Roque Avallay och Osvaldo Mura. Dessutom gjorde Peñarol ett självmål.

Santoro gjorde sig, genom åren, erkänd som en trygg och stabil målvakt. Han rankades som en av kontinentens allra bästa och blev också uttagen i det argentinska landslaget. Tillsammans med Antonio Roma ansågs Santoro vara en potentiell efterträdare till Amadeo Carrizo, men några olyckliga skador satte stopp för dessa drömmar i landslaget.

”Vi började kvalspelet till VM 1966 och i matcherna som ledde fram till turneringen skadade jag mig. Jag var sedan även med i kvalspelet 1969, till VM året efter, där vi blev utslagna av Bolivia och Peru. Därefter kom jag med till VM i Västtyskland 1974. Jag gjorde några bra insatser inför mästerskapet och åkte ifrån Argentina som förstemålvakt. Dessvärre drog jag på mig en infektion i mitt ena knä som jag tvungen att göra ett ingrepp i. Detta öppnade upp för Carnevali i stället. Jag hade spelat samtliga träningsmatcher dessförinnan och det hade gått väldigt bra i dessa. Förbundskaptenerna tänkte också att jag var den som förtjänade att vara förstemålvakt.”

Om landslagskarriären kantades av oflyt med skador, gick det desto bättre med klubblaget. Independiente fortsatte att vinna titlar på löpande band. 1967 vann man ligan igen med Santoro i laget och även 1970 – samt 71 bärgades ligaguldet. Storklubben hade blivit en maskin som levererade pokaler till sitt prisskåp i en, till synes, aldrig sinande takt.

Under inledningen på 70-talet var det sedan dags att återigen bli mästare i Copa Libertadores. Såväl i 1972-års upplaga, som 73:an, hamnade i Independientes ägo. Nu dök återigen chansen upp att få spela finalen av Interkontinentalcupen. Efter att ha förlorat de tre tidigare finalerna var Santoro och hans lagkamrater inställda på att besegrade Juventus 1973 i Italiens huvudstad Rom.

”Det var en väldigt väntad match för många av oss spelare i Independiente. Detta eftersom vi redan hade spelat denna vid ett flertal tidigare tillfällen. Mot Inter 1964 och 65 samt mot Ajax 1972. Vid inte något av dessa tillfällen hade vi lyckats vinna. Vi började komma upp i åren och insåg nog allihop att det kanske inte skulle dyka upp särskilt många fler chanser framöver. Vi hade haft oturen att ha fått möta några av de bästa klubblagen i Europa.”

Santoro med pokalen i Interkontinentalcupen.

Finalen skulle, som sagt, spelas på Olympiastadion i Rom och inför drygt 22,000 åskådare – en ganska blek publiksiffra i sammanhanget – lyckades Independiente bättre än man någonsin tidigare hade gjort.

”Möjligheten dök upp om att spela en ensam final på den europeiska kontinenten, men utan någon större ekonomisk kompensation. Vi accepterade det ändå, men finalen spelades på en otroligt kall dag. Vår seger lämnade publiken överraskade. Jag uppfyllde min roll på ett bra sätt – dvs. att undvika att släppa in något mål. Lyckligtvis träffade några avslut stolpen, ribban och några lyckades jag rädda medan mina lagkamrater blockerade några andra. Därefter kunde vi vinna tack vare det fantastiska målet som Bocha (Ricardo Bochini) gjorde. Som fotbollsspelare var det min absolut största bedrift i karriären.”

Santoro spelade för Independiente ända fram till 1974 då han valde att lämna för spanska Hércules där han sedan lade skorna på hyllan. Sin sista match för El Rojo kom i ett derby mot Racing som Independiente gick segrande ur med 2-0. Under åren med storklubben fick Santoro glädjen att vinna allt som gick att vinna. En stor del i framgången, menar han själv, var att laget hade sin egen stil och höll stenhårt fast vid denna.

”Vi kände oss aldrig som några stjärnor. Vår styrka – och det som vi alltid höll fast vi var att vi tog på oss träningsoverallen när vi åkte till matcherna. Vi visste att om vi slopade den och började ta på oss en fluga, eller kostym, då skulle vi tappade den där essensen som fanns inom gruppen.”

Under sin långa karriär fick Santoro glädjen – och ibland skräcken att ställas mot några av de bästa anfallarna i världen. En specifik spelare stack dock ut lite extra i mängden.

”Som jag led av att möte Pelé. Han var både en kreatör och en fantastisk avslutare. Han avslutade som de bästa. Dessutom var han fantastisk på huvudet. En otroligt vacker spelare som definitivt tillhör de bästa någonsin i världen. Detta säger jag som har mött många duktiga spelare genom åren. När man mötte Pelé var man tvungen att konstant vara på sin vakt. I vilket ögonblick som helst kunde han överraska en. Jag kommer ihåg en gång när han nästan sköt örat av mig i en match. Han tog ner bollen på bröstet och ifrån fyra-fem meters håll drog han på en volley. Jag hann inte ens reagera.”

Samtidigt ställdes Santoro mot spelare som Johan Cruyff, Rivelino, Eusébio och Alfredo Di Stéfano.

”Di Stéfano var en spelare som var överallt på planen. Han både försvarade och anföll. En spelare som var i konstant rörelse. Man kan tänka sig varför han är ansedd att ha varit en av de bästa fotbollsspelarna någonsin inom den spanska fotbollen.”

På 60- och 70-talet var Miguel Ángel Santoro en av Argentinas tveklöst bästa målvakter och vann i stort sett allting som gick att vinna med Independiente. Fyra titlar i Sydamerikas största klubblagsturnering Copa Libertadores talar onekligen sitt tydliga språk. Att åren med landslaget kantades av otur och skador var såklart ett litet smolk i den annars så överfyllda glädjebägaren för Santoros vidkommande. En målvakt som stack ut ifrån mängden och som än idag är starkt förknippad med Independientes gyllene år när Libertadores-pokalen var ett återkommande inslag i prisskåpet.

***

Fotnot: Än idag jobbar Santoro inom Independiente med att fostra målvakter i ungdomslaget som senare, förhoppningsvis, ska ta sig hela vägen till seniortruppen.

Fotnot 2: Han vann också Copa Interamericana med Independiente 1973.